Vad är det frågan om?

12:37

Jag vet inte riktigt vad det är med mig.

Mitt humör går upp och ner - visst, det är väl inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det är liksom upp till OK-nivå och sen störtdykning ner. Det som känns konstigast av allt är att det inte har med mat att göra. Jag hatar inte min kropp och tycker inte jag är ful.

Igår var det jam på KulturATOM och jag var glad på dagen, lite trött och hungrig när jag gick dit och efter en lite dryg timme dans var mitt humör totalt i botten. UTAN ANLEDNING! Jag fattar inte. Det konstigaste är att jag verkligen inte känner igen den här känslan. På väg till spårvagnen kände jag efter ordentligt och försökte känna igen den - men den är liksom ny. Den sitter i magen och är som en slags ledsen övergivenhet, en tröttnad. Den ger mig impulsen att krypa upp i soffan med knäna upp mot bröstet och den värker. Jag förstår inte.

Det svänger hejvilt. Jag känner mig gravid (alltså med syftning till humörsväningarna), men det är blankt omöjligt, om jag är inte är nästa Jungfru Maria. I så fall har jag blivit snuvad på ett ligg och tycker inte alls det är rättvist att allt jag får är humörsvängingarna från helvetet. Alternativet är PMS, men med tanke på de senaste 11 månaderna så är det inte heller särskilt sannolikt.

Jag fattar som sagt ingenting.

Idag är ändå helt OK, trots en mycket göteborsk höstdag med regn och blåst från alla håll och två-dagar-träningsvärk och trötta muskler. Snart är veckan slut och det ska bli skönt.

Lite uppåt.

13:37

Jag har varit riktigt låg några dagar - sådär så jag liksom inte orkar med allt. Det har legat en klump i magen som inte har gått bort trots att jag kramat pappa extra. Blir vrålförbannad för saker som ramlar i golvet, att jobba hela veckan har känts som ett jättehögt berg av jobbighet. Jag har drömt konstiga saker och vaknat med en känsla av att inte ha sovit klart.

Idag har det vänt, i alla fall delvis.

Jag fick peppsms av Lady Hickups igår. Jag stack ut och sprang efter jobbet. I vanliga fall är stormblåst och småregn inte alls något favoritväder, men igår var vädret ute precis som jag kände mig inuti. Humöret kändes som ett oväder och det var outsägligt skönt att bara få springa och springa och springa. Klumpen i magen blev mindre och mindre. Hemma fys:ade och stretchade jag på hallmattan, innan jag bestämde mig för att strunta i tisdagsklassen för Groovy och istället träna hemma. Egentid. Det kändes bra. Sen duschade jag, åt kvällsmat och bjöd in mig själv på kvällste hos Lady Hickups. Mycket bättre magkänsla när jag gick hem.

Jag vet egentligen precis vad som fått humöret att flippa åt fel håll - socker, en arbetslördag och sömn på "fel" timmar. Jag vill gärna mycket, men kroppen och framför allt huvudet orkar inte så mycket. Jag håller fortfarande på och lär mig det den hårda vägen - på vissa områden är jag inte så übermensch som jag gärna vill tro. Ta hand om dig Fummelfot.

Bus&Bumby är påväg hem. <3

Låg.

22:43

Den här helgen var en sån helg där jag inte alls kunde göra så lite som jag egentligen ville - lördagen spenderades i en buss fram och tillbaka och i Örebro. Jag är lite kluven till det där. Å ena sidan är det superkul att åka runt till olika klubbar med statistiken, knyta nya kontakter och köra matcher. Dessutom är det betalt. Å andra sidan avskyr jag att behöva ägna helgerna åt något, istället för att bara chilla runt i två dagar, sova massor och göra saker bara för att det är kul. Att Katten och Stor Bror var i stan och jag missade en hel dag med dem gjorde inte känslodilemmat lättare.

Statistiken gick bra. Bussresan gick OK. Jag sov massor på vägen dit, tittade på film och läste lite halvhjärtat på vägen hem. Hemma hade Katten lagat sjukt god mat som vi stoppade i oss innan vi åkte till Frölunda med en GPS som jävlades med oss innan vi hittade till jamet. Sen dansade vi oss svettiga innan vi åkte hem igen.

Idag har jag jobbat från 9 till 21.
Dålig dag. Dålig kväll.
Det finns tusen saker jag skulle kunna skriva, men den allra mest överväldigande känslan just nu är jag är låg, känner mig ensammast i hela världen och bara längtar som fan efter någon att krypa ner bredvid och gosa med.

En bra anledning att vara stolt.

10:49

Ingen kan göra en kopp med Earl Grey-te med honung så god som farfar. Jag vet inte riktigt vad han gör, men misstänker att det är en stor dos kärlek inblandad.

Den här veckan är jag ruskigt stolt över mig själv. Jag har jobbat, åkt och dansat, kommit hem typ halv tio-tio på kvällen, fixat frukost och lunch för nästa dag och sen gått och lagt mig. Lägenheten har successivt blivit stökigare och stökigare. Jag har disk i diskhon från i måndags. Jag borde diska, dammsuga, tvätta, vika tvätt och handla - men, handen på hjärtat, inget av det där är det någon panik med. Jag har helt enkelt bestämt mig för att tänka som Alfons Åbergs pappa - var sak har sin tid.

Så istället för att bli stressad av allt som ligger och väntar på att bli gjort har min lediga tid gått åt till att springa, dansa och handla ett par jeans - och dessutom har jag haft kul och njutit av det, eftersom jag sluppit jag-borde-göra-något-annat-nödvändigare-känslan. Jag åkte trött och seg till KulturATOM för onsdagsjam igår och kom hem svettig, ännu tröttare, men betydligt gladare. Sömnen har också varit bättre - jag somnar fortare och vaknar nyfiken på dagen som kommer.

Ikväll är det äntligen tid för lite lägenhetspyssel - efter att jag har sprungit runt Safjället med finaste Lady Hickups. Jag har levt lustfyllt den här veckan. Det är en bra anledning att vara stolt.

Skriva lite strunt.

18:44

Det känns som det har hänt hur mycket som helst och att jag har tusen saker att skriva om. Den mest överhängande känslan just nu är helt enkelt trötthet. Någonstans under den finns det en lust att ställa mig i min hall och träna vogueing - jag ska. Snart. Först ska jag sitta här och skriva lite strunt.

Min förra vecka var uppstressad, omtumlande och i slutändan väldigt bra. Jag var i Staden Ingen Behövde, bakade pizza, kanelbullar och finhängde. På fredagen åkte Harta, Stor Bror och jag till Sommarstället och sammanstrålade med familj och släkt. Jag åt för mycket ostkaka och fick sockerchock och ont i huvudet. Det var två kvällar med magiskt stjärnklar himmel och en natt med 12 timmars sömn. Vi lyfte upp bryggan och jag begav mig rätt ut i skogen för att andas lite och kom tillbaka lugn, svettig och med väldigt mycket svamp.

Jag har börjat läsa "Matrevolutionen" och det är intressant. Konstaterar att jag verkligen inte tycker om att få huvudvärk efter att äta socker och funderar på hur jag ska göra i jul med mat. Sparkade mentalt ut mig på en löprunda efter jobbet idag och det var skönt och roligt. Röra på mig, så väl jag behöver det, både psykiskt och fysiskt och på alla möjliga sätt. Harta visade mig ett par yogaövningar för höfterna och jag vill sjunga lite halleluja varje gång jag har gjort dem - den låsta känslan som jag brukar ha i höfterna håller långsamt på att släppa. Det är FÖR JÄVLA SKÖNT!

Jag är lite kär i Budjis musik, i den mjuka, småkyliga höstluften som är ute på mornarna och himmelen med vit-rosa dismoln. Jag önskar jag hade mer tid för dans nu än jag har.

Kanelbulluppmuntran.

14:54

Idag är på humör att spinna som en katt mest hela tiden. Fortfarande inte sovit så himla bra (Stor Brors soffa är preciis så kort att jag inte kan att sträcka ut mig helt), men minus stress så är jag ändå tillräckligt utvilad. Morgonen började med en löptur runt den enda rundan jag känner till här - jag har hittills inte vågat ge mig ut på äventyr och utforska mer, jag är rädd att springa vilse. Det har inte blivit några bra tillfälle till att hitta en ny runda, så jag kör på den jag kan. Det blåste banne mig mer idag än igår och var riktigt kallt stundtals. Jag ångrar att jag lämnade löparjackan och handskarna hemma. Det gick bra ändå, även om det var motigt med både uppförsbacke och motvind ett tag.

Jag tycker om att pyssla om. Det går ut över Stor Bror och Harta i första hand och sen spiller det över på dem i deras närhet. Jag hade kanelbullemorgon och det är jättekul att ta med ätbara saker till Stor Brors jobb, för alla blir superglada och överraskade. Alltid kul att bli uppskattad och att kunna kanelbulleuppmuntra Coffee Stain Studios fredag.

Det är inte så mycket mer än det närmaste som flyter genom huvudet nu. Jag behöver en ny matberedare, ett par nya vinterskor och en löparjacka. Jag behöver ett nytt jobb. Skriva och dansa är det jag vill göra mest hela tiden... och plocka svamp på Sommarstället med Harta i helgen och åka till Staden Ingen Behövde ofta för finhäng. Idag är jag tillfreds och glad och fast besluten att inte bli vare sig stressad eller irriterad om det tar oss lång tid att komma från jobbet.

Bumps in the road.

15:16

Jag är mer eller mindre allergisk mot när mitt schema går i ett-ett-i ett. Det finns få saker som stressar mig så mycket om att veta att jag har i princip varje klockslag planerat för de kommande dagarna/veckan. Vi är alla olika och vissa tycker det är tryggt och bra när det är så - i slutändan blir jag vrålstressad trots att jag gör allt jag kan för att chilla ner. Jag ser det lite som ett domino och om någon bricka tas bort eller det blir knas på något sätt, så pajar hela grejen och det blir kaos. Det är ett ganska dåligt tänk och sätter sig främst på sömnen, eftersom jag inte kan somna när jag ligger och försöker planera och komma ihåg allt jag behöver göra nästkommande dag.

... vilket ledde till att jag var vrålstressad när jag och MASSA packning klev på tåget till Staden Ingen Behövde i den regniga onsdagsförmiddagen. Jag kurade ihop mig i sätet, drog jackan över mig och började Operation Varva Ner. Jag satte mig helt enkelt och stirrade ut genom fönstret ett tag och när det blev tråkigt läste jag. Min favorit-stirra-ut-genom-fönstret-sträcka är när tåget kommit en bit ut från de mer bebodda delarna och åker ett tag mellan två sjöar - det spelar ingen roll om det är solsken eller regnoväder, det är ruskigt vackert ändå. Och så andades jag. La händerna på magen och tänkte "Iiiiiin.... uuuuuut" tills axlarna började åka neråt. Sen var jag framme och hängde hos alla coola CoffeeStainStudio-människor innan jag, Harta och Stor Bror drog hem och gjorde kantarellpizza med chiliost och kollade på film.

Jag sov väldigt oroligt, drömmande konstiga drömmar och vaknade ofta, på helt fel sida dessutom. Jag försökte att springa bort det, men det funkade inte riktigt. Tur för mig är det så mycket bra människor på Stor Brors jobb att allt är bra igen nu. Det blåser som attans och jag och Harta ska försöka sneak:a åt oss ett hörn på en dansskola så vi kan dansa. Ikväll står ytterligare en pizzakväll (vad kan jag säga, jag är en epic pizzamaker!) och baka kanelbullar på agendan. Lugn och ro, kärlek och en bättre natt. Yepp.

Off/On track.

16:14

Jag har känt mig lite ur fas några dagar. Inte mycket, bara en liten hint. Lite tung, lite uppblåst, lite mer grubblande än vanligt. Istället för att leka struts och bara tycka "FAAAAN VAD JOBBIGT!", gjorde jag en liten felsökning och backade lite - när började det och kunde jag hitta några triggers?

Det var ganska enkelt. Jag var i Föräldrarhemmet i torsdags, åt revbensspjäll och somnade alldeles för sent. Revbenspjäll är min weakness här i livet - jag äter sällan kött nuförtiden och om det är något är det oftast fisk eller revbenspjäll. För mig är det ingen big deal att äta kött då och då, men det blir en helt annan mättnadskänsla än när jag äter vego. Den är tyngre och eftersom jag äter kött så sällan dessutom och älskar revbenspjäll, har jag svårare för att hitta det där jämnviktsläget där jag känner och agerar på "Nu är jag nöjd, jag behöver inte äta mer."

En annan helt whack grej? Jag var mätt, men fortfarande jättesugen på att äta. På godis, dessutom. Det kändes som att kroppen liksom inte hade fått i sig all näring den behövde och därför tyckte jag skulle äta mer. Det fuckade upp bra mycket, för den känslan är jag rädd för.

Jag har jobbat för att komma tillbaka från den känslan, för att inte vara elak mot mig själv och ångra mig. Inte låta den måltiden leva kvar och tänka "Tänk om jag inte hade..." för det ger mig ingenting förutom dåligt samvete, och det har jag haft nog av, tack så mycket. Det är svårt, speciellt de dagarna när jag inte riktigt trivs i min kropp. Så kom lördagen, där jag missade nattbussen och började gå hemåt kvar över två på natten. Vi känner alla till att fylleäta - en kommer hem tre på natten och bara MÅSTE ha en macka/hamburgare/pommes frites/chips/whatever. Jag började tänka på vad jag skulle äta när jag kom hem när jag passerade Järntorget (och då var jag inte ens full). Samtidigt hade jag en röst i mitt huvud som försökte påpeka: "...fast enda anledningen till att du vill äta är att du är hungrig för att klockan är 3 på natten." Någonstans vid Södermalmsbacken insåg jag att jag skulle må mycket bättre när jag vaknade om jag inte åt en macka när jag kom hem. Och det handlar inte kalorier eller att inte tillåta mig att äta fast jag är hungrig - det handlar om att bryta en ovana för att jag vet att den ger mig taskiga vibbar.

Så, jag kom hem halv fyra, drack en kopp varmt te och sov. Söndagen var OK och sen dess har det blivit lite bättre dag för dag. Snart är jag helt on track igen. :)

Ser framåt, ser fram emot.

12:32

I lördags avslutade jag jobbet, stoppade i Föräldrarhemmet, lämnade av 2 (!) datorer, åkte hem och kurade ihop mig i soffan med en kudde tryckt mot bröstkorgen och en fleecefilt virad runt mig. Jäklar vad trött och ynklig jag kände mig. En halvtimmes slumrande senare var jag varm, sömnig och kände att om jag nu inte är vrålpepp och partysugen, so be it. Jag tog det lugnt istället för att hypa. En öl inne på Jazzhuset, en stol, penna och blocket i handen. Kanske inte så som det brukar vara ute på krogen, men jag är inte så bortskämd med skrivinspiration att jag struntar i den när den kommer.

Jag blev pepp sen. Grym releasefest. BÄST releasefest! Det är lätt den bästa konserten jag varit på - Fröken och Meldeah var på topp, så fina och energin gick nästan att ta på. Det var party, sjunga med och dansadansadansa från första till sista låten. Gåshud så många gånger under spelningen. Mjuk, kattig, smeksam soul mot hårdare, ibland smattrande snabb, rap. DE ÄR FANTASTISKA. Efteråt fick jag en lååång kram av Fröken och hon såg mig rätt i ögonen och sa sådär innerligt som bara hon kan: "Tack, tack så mycket för att du kom." Jag kunde bara le till svar. Sen missade jag min nattbuss och fick en ofrivillig kall och lång promenad hemåt innan bussen kom de sista två hållplatserna. Inte ens det kunde sabba kvällen. Två dagar senare pulserar fortfarande lusten och viljan att skriva, rappa, spela in och göra egen musik i mig.

Igår pysslade jag i köket, handlade och vogue:ade - alltid lika FAB! Kommer troligtvis att missa nästa helg, så jag bad om och fick homework av Gamble. Han sa att jag skulle öva på att göra större och tydligare rörelser med armarna - jag har en tendens att fastna inpå kroppen och jag dog lite. Det har förföljt mig genom hela min danstid, att jag inte riktigt vågar ta ut mina rörelser, göra det STORT. Saken är att jag har nog aldrig gjort så stort som när jag vogue:ar. Bara det är en förbättring och vet ni vad? Det kommer bli ännu bättre. Ge mig en vecka till så ska jag knäcka koden för min gång och större rörelser på det... och lite mer floor work. Hey, märks det att jag är pepp? :)

Finaste helgavslutningen igår med pizzamiddag med Gabs och innerligt vänskapspratande en timme för länge. Idag vaknade jag fortfarande trött efter lördagens fest och hade helst sovit en timme till. Jag är lite tystare än jag brukar vara och lite mer lättirriterad. Känslan är att måndag och tisdag kommer gå ruskigt fort och på onsdag drar jag till Staden Som Ingen Behövde för finhäng, dans och avkoppling. Mycket att se fram emot den här veckan!

Ner och upp igen.

15:34

Jag sitter på ytterligare ett jobb och är aningens (väldigt) bitter. Så mycket för ledig helg. Mitt solskenshumör droppade ner i skorna och det värsta är att det liksom inte finns någon att skylla på - det är bara sketna omständigheter och ingen ansvarig som det finns att skrika åt.

Men fan.
FanfanFAN vad jag inte alls har lust med det här. Och det är så synd, för i vanliga fall hade jag tyckt om att jobba där jag är idag - alla är så himla snälla och trevliga och bra.

Okej. Okej, nu är det bra igen, jag behövde bara spy lite galla. Göra ett kick ass-jobb, hem, sova och så lite choklad på det, sen ska jag vara back on track. Tänk releasefest. Silversystrar. Positiv energi! Woop woop!

En lång fredag.

22:32

Helg.
Nu är det officiellt helghelghelg!

Hela den här dagen har gått i ett. Eftersom jag skulle jobba ikväll, så passade jag på att utnyttja en av mina jobbförmåner och stack ut på en löptur strax efter klockan 14. Solen sken och det var ljuvligt höstkrisp i luften och jag kände i hela kroppen där jag satt framför dator - jag måste ut. Jag måste ut och röra på mig, bli muskeltrött, känna att kroppen har arbetat om jag ska jobba ikväll också. Sagt och gjort - lånade farfars löparskor, en t-shirt och så ut i solskenet och upp på Safjället. Precis när jag vek in under trädkronorna var det som en våg av härligt höstig skogsdoft slog emot mig och det kändes nästan som att dricka luften. Lite magiskt.

Benen fick gå lite i det tempot som de ville - jag var bra trött sista biten hem. Sen dusch, ombyte och in till stan för att träffa Fröken och köpa linne till imorgon. Imorgon, när bästa Silversystrar har releasefest för sin skiva "Mellan rim och rådlöshet" på Jazzhuset och jag är där och har peppat för det sen jag fick reda på att de skulle släppa... det vill säga sen innan sommaren. Den som väntar på något gott, eller hur? ;P Åh, det var fint att se henne igen!

Efter att vi hookat upp, en snabbis in på mataffären och sen iväg på jobb. RIK-Alingsås i Lisebergshallen och jag kände mig bra ringrostig, men är Chefen nöjd är jag nöjd. Han var nöjd. Hemskjutsad av farfar och efter lite pyssel i köket kvällsmat och jag börjar varva ner och märka av hur trött jag är. Typ toktrött. Hej sängen, jag har längtat efter dig!

Lite knepig torsdag.

00:13

Harta och Stor Bror var här en snabb sväng för att ordna med hennes uppehållstillstånd - nu får hon stanna här till och med i januari och är: "not an illegal alien no more!" Hurra för det! :)

Den här torsdagen känns som den har varit lite knepig. Jag kan inte riktigt säga varför, jag har bara haft en oförklarligt nervös och orolig känsla i magen flera gånger idag. Det kan vara morgondagens statistikpremiär som spökar, eller fjärilar som inte vill lägga av, eller bara nåt annat. Jag vet inte.

Jag behöver inte jobba på söndag. Jag har dåligt samvete för att det känns som jag sviker och att jag borde jobba, men mest av allt har jag dåligt samvete för att jag är så glad och tacksam över att slippa åka dit. Jag känner mig hemsk och var tvungen att skicka ett sms till Gabs där jag bad henne: "Säg att jag inte är en dålig människa!" Det tyckte hon inte, hon tyckte det var bra gjort och att jag skulle ägna helgen åt att vila upp mig, för snart skulle jag få bära tusen flyttlådor åt henne och Smörgåsen.^^ Under kvällningen har det dåliga samvetet börjar vittra bort lite och jag njuter nästan ohämmat av tanken på en helt tom, lång, ledig söndag där jag kan sova ut på morgonen och dessutom har en freakin' awesome vogueingklass att se fram emot på eftermiddagen.

Apropå dans tränade jag på Twisted idag. Det kändes som det gick uselt. Jag fastnade i tre steg och kom liksom inte ur min lilla safetybox. Sen blev jag förbannad och försökte flippa ur lite grann de sista låtarna - det gick sådär, men i alla fall inte sämre. Om något kändes positivt så var det i alla fall att jag lättare hittar till min inre diva när jag kör vogueing. Yes, jag har ett alter ego. Yes, hon har ett namn. Jag börjar ta min mer FAB sida på allvar. Det här är så utvecklande och häftigt att jag vill hoppa upp och ner ibland. Hoppas på att hinna träna lite imorgon också, men det är tajt med tiden. =/

Apropå att lägga pengar på sig själv försökte jag beställa makeup från Everyday Minerals, men det fuckade upp sig totalt när jag skulle berätta vart de skulle skeppa min order. SUCK, när jag för en gångs skull får tummen ur. Hoppas på att kundtjänsten är hjälpsam och bra.

Vad gör jag uppe nu?

Jag kommer hata mig själv imorgon för att jag inte gått och lagt mig i tid.

G'night.

Spinnande katt/ångestvibbar.

11:15

Tre dagar i rad med träning.

Söndag - löpning och dans.

Måndag - dans, dans och dans.

Tisdag - dans och dans.

... och innan det en förkyld och lugn promenad-vecka.

Hey, gissa hur min kropp och muskler mår nu?

... alldeles, alldeles underbart. Jotack, visst är jag stel och har träningsvärk på alla (o)möjliga ställen (gå-i-högklackat-musklerna är ganska sällan använda...), men jag gör det jag älskar, för att jag vill det. Det känns som jag har en spinnande, belåten katt i magen. Jag har så mycket energi nuförtiden - det är tusen ljusår ifrån den trötta, slitna, ledsna känslan jag hade i kroppen förra hösten.

Annars har jag lovat bort mig på jobb i helgen som jag lite stegvis insett att jag verkligen inte vill göra. Inte så mycket själva jobbet, det hade varit OK om det bara hade varit hemma... men jag vill verkligen inte spendera halva min söndag på ett tåg och komma hem apsent och sen är det måndag och ny jobbvecka igen. Jag försöker (mer eller mindre desperat) att lirka mig ur det här. Hade en elak och arg klump i magen igår när jag åkte till dansen och möttes av en tom sal 10 minuter innan klassen skulle börja - så jag kopplade in mp3:n och aggrodansade till Busta Rhymes. Det och klass med Groovy, så kändes det lite bättre. Sen ångestringde jag Gabs, fick oförtjänt sympati och pepp och uppdatering om varandras liv. Tur att jag har världens bästa vänner. <3

Frågan som dyker upp i mitt huvud är "Arbetsmoral?". Hur långt sträcker en sig om en har lovat att utföra något? Anledningen till jag försöker med alla medel jag kan att slippa söndagen är inte så mycket att jag inte vill jobba, utan att jag känner att hela kroppen skriker i protest och skickar ångestvibbar. Jag tror inte jag kommer må bra om jag gör det ändå - sen kan det givetvis diskuteras om det är en självuppfyllande profetia att tänka så.

Idag blir det varken dans eller löpning - vilodag på schemat och det enda jag vill göra är att ta en promenad till och ha en stretchstund för mina ömma muskler. Det blåser halvstorm ute och jag ber en stilla bön till vad som nu har makt över vädret att Lady Hickups och jag ska slippa blåsa bort på vårt intervallpass imorgon.

Nu - åter till jobbet!

Diamonds are a girls best friend.

09:49

Vougeing.

I tell you, vougeing.

De gångerna när en känner hur en långsamt men säkert kryper fram ur sitt skal, det är sjukt häftigt. Jag har tagit två vougingklasser hittills och har redan en total känsla av "WOW!". Det är obekvämt, jobbigt utmanande och alldeles alldeles underbart. Under de klasserna har jag plockat fram en sida hos mig som sällan kommer fram i vardagen - den kaxiga, självsäkra, the fierce and sassy one. Många gånger blir jag irriterad på mig själv under dansklasserna, för att jag fokuserar så mycket på vad andra gör. Det är ju mig själv jag ska jämföra mig med! Men inte igår. Igår hade jag fokus på mig själv 70% av tiden, 29% av tiden på Gamble och slängde en ynka 1%:s ögonkast runt då och då för att jag var nyfiken på hur andra gjorde. Wow igen.

Jag skulle behöva en långsam morgon utan tider att passa. En dra-sig-i-sängen-morgon och sen ha någon som droppade in på scones/pannkaksfrukost, mys och prat. Igår tyckte Harta "You should come here in the middle of the week sometime!" och det tycker jag med. Det är för lite tid för både happenings och häng när det är helg - bara det ena hinns med. De lovade att säga åt mig om jag kommer dit för ofta, så nu kan jag släppa den tanken.

Jag har en massa tråkiga, dyra saker på min borde-köpa-lista. Efter att huden runt mina ögon pajade ihop fullständigt efter 2 kvällar med smink förra veckan, fick jag det upptryckt in my face att jag borde köpa nytt smink. Snällt, hudvänligt smink istället för halvbilligt, det-här-får-duga-smink. Jag ska bara... ekonomi. Just det ja.

Det är lite knepigt, det där med "Borde-för-det-är-bra-för-mig-men-har-inte-råd"-resonemanget. Faktum är att jag faktiskt inte behöver smink. Men, eftersom jag så sällan använder det, så känns det verkligen värt det när jag väl gör det. Frågan är - är det så mycket värt det att jag är beredd att betala med tillfälligt förstöra huden runt mina ögon för att se lite extra fab ut en kväll? När jag skriver det sådär så känns det ju självklart att ett par extra hundralappar för smink som inte dödar mitt ansikte är ett lågt pris att betala. Det kanske känns långsökt, men jag tycker det är enkelt att dra paralleller till hur många tänker om mat och matpriser idag. Mat som blivit framställd billigt för att ge så mycket vinst som möjligt eller mat som fått växa och gro i sin egen takt, utan att hetsas och sprejas med massa konstiga saker? Som sagt - skrivet sådär är det inte så svårt, men i matbutiken är det annat. När det gäller pengar, så blir det annat. Men, vem är värd att lägga pengar på om inte dig själv? Vad ska du med pengar till om du inte använder dem?

Självklart är det jättebra att ha en buffert att ta till när något blir kaos, men att snåla in på typ allt bara för att jaga det billigaste hela tiden - vad är poängen med det? jag är stört imponerad av Gabs och Smörgåsen som bygger om hus och tar lån för att kunna göra det så fint som de vill ha det. När de flyttar in där (och det är snart, tjohoo!) så kommer de kunna titta på sitt hus och tänka: "Vad fint hus jag bor i, det blev som jag ville!" istället för "Jag önskade vi hade valt annan tapet/matta/soffa/kök/fåtöljer, men den här var i alla fall billig." Det här är inget försvarstal för att kunna köpa ett par skor jag inte har råd med, utan bara en liten påminnelse (till dig och mig) att inte spara in på dig själv in absurdum.

Hmm. Jag tror jag urartade lite där.

Aaanyways. Det är måndag. Ny vecka, nya dansklass, nya löparturer och mer jobb. På fredag är det skarpt statistikläge för mig i Lisebergshallen när RIK möter Alingsås. Den första matchen på säsongen är en TV-sändning, till på köpet. Lite nervös och mycket pepp!

Halv helg.

13:38

På sätt och vis har jag bara fått en halv helg - jag och farfar åkte till viktigt lördagsmöte för att visa det nya statistikprogrammet som pappa jobbar arslet av med att hinna få färdigt. Så istället för att sova så länge jag ville på lördagsmorgonen väckte klockan mig nio och jag konstaterade att jag verkligen inte tycker om att ha "måsten" att göra på helgerna. Shit happens. Tur att det inte är varje helg (när jag skrev de orden inser jag att jag har/kommer ha jobbat minst en helgdag de senaste två och kommande helgen. Geez.). Jag önskar att det hade gått lika smidigt som förra helgen, men det hoppade upp en fet bugg mitt i allting och jag är inte teknikern, jag är den som sköter programmet praktiskt. Stressnivån flög i taket och jag började kallsvettas... men det gick bra ändå. Mycket frågor, men det kommer bli bra.

Jag har en favorit i repris och sitter i Stor Brors lägenhet en söndagsförmiddag igen och bara mår bra. Efter mötet hoppade jag på första bästa tåg till Staden Ingen Behövde och tanken var väl att vi skulle ut och göra stan osäker, men det slutade med sushi, lyxshake från Max och "Yrrol" i soffan. Awesomeness.

Jag vaknade på riktigt vid 11, drog på mig löparkläder och skor och började dagen med en runners high-löptur. Runt 3-tiden drar jag mig hem igen för en efterlängtad vougeingklass och en fortsatt chill söndag. Woop woop. :)

Slutfläng för idag.

23:20

Jag tillhör skaran av människor som blir mer eller mindre knäpp om jag inte får röra på mig regelbundet. En gång när jag fortfarande spelade handboll och hade en överbelastningsskada i höften fick jag totalt träningsförbud i en vecka. Efter att veckan hade gått och jag fick träna, ringde jag glädjestrålande till mamma och utbrast: "NU har jag tränat!" och mamma suckade, från djupet av tårna: "Åh, tack gode gud!" Jag blir Bitchen Från Helvetet när jag måste sitta still.

Så jag går till jobbet (farm&farfs hus) varje dag. Nästan varje morgon tycker de jag är duktig som går. De tycker jag är duktig som springer och har mig också. Men det är det jag måste göra för att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk när jag spenderar typ 8 timmar framför en dator varje dag. Det kliar i benen och spritter i kroppen. Idag är jag frisk nog för att springa igen. Hej Safjället! Löptur efter jobbet, en lite lugn halvtimme som mjukstart. Hallelujamoment.

Samhällsgeneraliserande - det är duktigt att göra sånt som en inte behöver, men borde, typ träna. Men det finns andra saker jag behöver bli duktig på, för att ta hand om mig själv. Så, ikväll har jag varit duktig och bara varit hemma. Gjort skoj saker. Jag fick en impuls att åka hem till Föräldrarhemmet, men en liten röst inom mig sa: "MEN SLUTA FLÄNG OMKRING HELA TIDEN!", så jag gick hem och hade en dejt med mitt badkar istället. Läste ut en bok. Stökade ner i köket med ett nytt recept. Kopplade in hörlurarna, drog på ett beat och tränade rap.

Imorgon flänger jag iväg, först på jobb och sen till Staden Ingen Behövde. Jo, just det ja, jag har oroat mig lite i onödan också. När jag var klar med det kom jag ihåg igen att jag måste försöka lita på att folk och att de säger ifrån. Lättare än det låter, men hey, tillit är sällan enkelt.

Godnatt.

Skjut mig i huvudet.

21:33

Så, då hände det till sist.
Jag tror jag har skrivit om det förut i samband med värsta ätstörningsstormen och allt som kom med där, men gällande all the love-life och allt sånt som hör det till har jag bara känt mig avdomnad. Lite "Jahaja, det var ju trevligt, men det angår knappast mig"-känsla. Rent logiskt kunnat förstå känslan, men känt mig helt blockerad att känna den. Inte kärleken så mycket, mer den romantiska sidan. Den som kittlas i magen, som rodnar och ger rysningar. Den som får en att vilja kyssa någon i en evighet eller ligga kvar i sängen hela dagen. Den har varit helt off. Visst, folk är fortfarande snygga, men jag vill inte ha dem. Artig intresserad, men inte intresserad på riktigt. Gått hem från krogen ensam och ett samtal med någon ny är bara ett samtal och sen går jag hem.

Vill. Ville. Dåtid på det sista.
Nu känns det igen och jag är förvånad. Förvånad och förvirrad och nojig och glad och förskräckt och logisk och drömmande i en salig röra. Det är svårt att säga till någon att en är intresserad utan att vara seriös. Det är svårt att veta vad eller hur eller om en ska göra något när en inte känner personen ifråga särskilt mycket. Jag går från skalan av att ha Världens Sämsta Självförtroende och tro att det bara är av ren artighet vi pratar och att jag egentligen är ganska jobbig, till att tycka att jag är Guds Gåva Till Mannen och inte förstå varför någon INTE skulle gilla mig?

Det är en röra. Jag vill (som vanligt) att saker ska hända nununu och på en gång och att bara vänta och se vad som händer är jag urdålig på. Jag vill veta! men har på något sätt fattat att ingen dör (inte ens jag) av att saker och ting går lite lugnt framåt och att lära känna får ta tid. Till och med kanske ska ta tid? Speciellt när det finns omständigheter som inte jag rår på. Det är bara det att jag har känt mig väldigt sårbar ett tag nu och det är inte min favoritkänsla. Samtidigt tror jag på att våga och försöka och den grundläggande känslan i det här är att jag faktiskt vill ha. Faktiskt är intresserad och vill veta vad som kan hända. Och att jag för en jäkla gångs skull tror på mig själv. Bitterljuv känslomix.

Jag ringde Stor Bror och bubblade över någon dag, frågade "Varför blir jag dum i huvudet när jag blir intresserad av någon?!" och han skrattade lite mjukt och sa: "Jamen, det är ju så det är, man blir lite dum i huvudet av sånt." Så jag lutar mig tillbaka, lyssnar på Movits! - Skjut mig i huvudet, tar ett djupt andetag och tänker att jag inte ska dra så mycket förhastade slutsatser, utan bara göra det enkelt: visa att jag är intresserad, se vad som händer och bara acceptera att jag kommer vara lite dum i huvudet där emellan.

Fail.

09:24

Jag är mycket för plåster-metoden. Hellre fort och jävligt ont, än utdraget och lite svidande då och då. Därför sitter jag och önskar att jag var rejält magsjuk i två dagar istället för evighetsförkyld. OK, så 4 dagar kanske inte är en evighet, men efter 6 dagar utan träning är det så det känns. Det värsta är de där dumma småsakerna som bara stör - som att det kliar I halsen och att huden runt ögonen och händerna blir läskigt torr/a. Jag tycker inte om att känna mig gnällig.

Igår hade jag matlagningssession inplanerad med mig själv, men efter en vindpinad och småstormig promenad runt Safjället med Lady Hickups och påföljande kopp te hemma i hennes soffa trygga vrå, hade all matlagningslust runnit (blåst?) av mig. Det enda jag hade lust med var att göra en brownie och dansa omkring i köket till Beyoncé i mjukisbyxor. Jepp, där har ni min onsdagskväll.

Dagens craving - dansa. springa. TRÄNA FFS!

Promenader. Jag får nöjda mig med att promenera. Det är ungefär som att äta spaghetti med ketchup efter att ha varit på semester i Italien. Totalt fail.

Tisdagslivet.

14:32

Igår var det måndag och jag fick inte alls dansa, för min hals slemmade långsamt igen under dagen och när klockan var 17 var det bara att acceptera fakta och gå hem för att kurera mig istället för att styra kosan till Twisted. Visst hade jag kunnat gå dit ändå... och smitta ner andra. Nej. Twisted är kvar, som tur är, när jag blir frisk. :)

Jag gjorde det bästa jag kunde av kvällen och hade en session i köket istället - det var roligt och allt luktade jättegott när jag skulle gå och sova. Nu har jag en enorm hög med disk i diskhon som jag glatt ignorerade både igår och imorse.

Efter jobbet fick jag äntligen tummen ur och lämnade in mina hallen-bilder för framkallning. Min hall börjar se ut som jag vill nu. Tusen (OK, inte tusen men många) kepsar, New York-mattan på golvet, CD-skivor på väggen... och nu är det basically bara stadsbilderna som ska upp på skåpen, så är jag klar sen! Ja, och byta handtag på toadörr och köksdörr... men det är inte riktigt hallen. Åh, ni skulle se bilderna! En har Smörgåsen tagit, på New York. En har Mr. tagit och är på Västerås. Sista är från Olja och är på Göteborg. Jag älskar dem, de är otroligt fina. Någon gång i framtiden ska jag dessutom ha en bild på mina egna hoods i hallen, men den bilden finns bara i mitt huvud än så länge.

Efter hallen ska jag banne mig ta tag i köket och de sjukhusful-gula luckorna med ännu fulare handtag och knoppar. Jag börjar seriöst överväga att faktiskt lämna in dem hos någon och få dem målade - det lär förmodligen bli dyrare än att göra det själv, men då blir det garanterat bra och gjort. Dessutom kan jag passa på att måla skåpsmellanrummen under tiden luckorna är borta. Hmm. Jag tror precis jag bestämde mig för att göra så. Ragga målare, alltså.

Mysbesök hos Gabs ikväll. Prataprataprata som vanligt - jag berättade om min helg och hon berättade om huset och jaktträff. Hon och Smörgåsen har slitit arslet av sig hela sommaren och inflyttningen sker 1 oktober. Det känns helt magiskt. Wow. Jag börjar fundera på bra inflyttningspresent nu.

Klockan natten.

23:46

Hemma igen. Tågtiden är precis så lång att jag hinner läsa lite, lyssna på lite musik och stirra ut genom fönstret en stund och sen är jag framme. När jag åkte hem med bussen började det regna - jag antar att det är Göteborgs sätt att hälsa mig välkommen hem.

Jag är fortfarande harmoniskt lugn och glad. Sushi var tanken innan jag skulle hem, men det var söndagsstängt och det blev kinesiskt istället. Sjukt gott. Vi satt och plockade av varandras tallrikar och jag tycker så mycket om de var för sig, men ännu lite mer när de är ihop, för att de tycker om varandra så det lyser om dem. Det är typ 1+1=3 på den.

Klockan är natten och jag kommer säkert traggla mig igenom en hög med tankar innan jag lyckas somna. Det river i min hals och jag tror att umgänget med tre fina människor som alla är lite småsjuka kommer att stå mig dyrt inom den närmaste tiden. Shit happens. Det blåser kallt på en armen från fönstret och luktar regnig sensommarnatt. Såna här kvällar är magi med sin blöta, doftande asfalt och orangea gatlampor. Imorgon börjar veckan om igen och jag ska dansa.

Dagen-efter-livet.

13:27

I fredags slutade jag jobbet, åkte till Föräldrarhemmet, släppte grejerna innanför dörren, drog på mig löparkläderna, knöt skorna och sprang. I det finaste sensommarvädret sprang jag ifrån hela den sura, tråkiga och omotiverat tjuriga dagen som jag hade haft. Sen passade jag på att kanalisera ytterligare lite energi på lite efter-fys och sen kände jag mig som en storm hade dragit över - mycket lugnare och gladare. Hurra för aggroträning!

Sen dess har helgen varit som jag velat. Harta och jag stack till sista Riddim Rockerz och dansade bort några timmar. Hon är så söt, all over. Vi fick Stor Bror-taxi hem när vi inte orkade dansa mer och trots att jag vaknade upp dagen därpå med en intensiv känsla av att vilja skjuta mig i huvudet hellre än att gå till konferensdagen med jobbet, så blev det en väldigt bra dag. Konferansen gick smidigt, efter att ha fått i mig frukost var jag inte alls särskilt trött och strax efter halv sju hade Harta, Stor Bror och jag packat in oss i bilen, påväg till Staden Som Ingen Behövde och ytterligare en kalaskväll. Jag borde ha varit jättetrött - jag har jobbat och tränat hela veckan, rev av ett aggroträningspass på fredagkvällen, dansade i två timmar, sov för lite och jobbade lördagen - men jag var så pigg att jag nästan studsade i baksätet. Eller så var det fjärilarna i magen som stod för studsandet. Det är möjligt.

Igårkväll var inte riktigt som planerat, men ändå väldigt bra. Stor Bror är krasslig och däckade mer eller mindre på studs när vi kom hem - jag åt en bit av Hartas födelsedagstårta innan jag kurade ner mig i soffan.

Jag vet inte riktigt vad det är med att vara här som gör mig så lugn och glad. Det är en salig röra med kläder och grejer överallt, köket är ett kaos och behöver en något får en göra sig beredd på att leta. Det hade stressat ihjäl mig hemma. Men inte här. Det är någon slags total acceptans-känsla som bygger bo i mig när jag är här. "You look lovely." sa Harta till mig igår och jag tror henne. Jag kände mig lovely. I taxin på väg hem kom vi på att om bror är en viking, då måste jag ju vara en valkyria? Fuck Yeah. Jag vaknade och gick vrålhungrig och handlade vid halv tio - sen kurade jag ner i soffan igen och slumrade och sov tills typ ett. Huden runt mina ögon är paj efter två kvällar i rad med smink, men ÄH. Fjärilarna är fortfarande aktiva. Harta och Stor Bror ligger i ett trassel i sängen bakom mig och snusar. Någon vaknar, går på toa, dricker vatten, somnar igen. Jag slösurfar, läser bloggar och funderar på om jag ska gå och kika i affärer ett tag eller försöka få tag på min telefon som glömdes bort i en ficka igår. Dagen-efter-livet. Det bästa livet här just nu.

En dålig fredag.

13:31

Tredje natten i rad jag inte kunnat somna ordentligt och jag vaknade med känslan av att inte vilja gå upp. Den hänger i och nu är mitt humör fullt utblommat i grinig- och trötthet. Dåligt hår-dag. Dålig humör-dag. Fint väder-dag - var hjälper det mig när jag jobbar-dag? Jag känner mig som en badboll-dag. En dålig dag.

Jag försöker vara snäll mot mig själv - det går sådär. Min mest överväldigande längtan är att arbetsveckan ska TA SLUT så jag får ge mig ut och springa. Springaaaaa bort all ilska och irritation och surhet.

Stor Bror och Harta kom förbi på överraskningsvisit imorse och hon fick sina födelsedagspresenter och blev jätteglad. Då blev jag också jätteglad. Så bra att hon gillade dem (fotoalbum med bilder på Stor Bror och en liten grön stekpanna)!

Insåg precis att jag ska jobba imorgon också. Det är i alla fall inte kontorsarbete, men fy fan vad jag inte vill just nu.

Spring i benen.

11:38

Det finns få saker som gör mig så självbelåten som att ha dammsugit och ordningplockat i lägenheten. Mattorna ligger rakt och bösfria, kläderna ligger i prydliga högar i garderoben och köksgolvet är fritt från både havregryn, grönsaksfnas och frön. Pure awesomeness.

Något annat som är pure awesomeness är min löprunda igår. Det var huvudrensning, lätt i början och trötta ben i slutet. Med tanke på (avsaknaden av) min benstyrka i tisdags, så klämde jag i lite fys mitt i löpturen. Det är då det är minst motigt att göra det - jag är igång och bara kör. Annars är precis efter ett löppass också bra, men då behöver jag veta att jag har gott om tid. Kanske att jag återupptar att styrketräna på gym till hösten? Det blir en senare fråga och beror på hur vädret blir dessutom. Åh, jag vill kunna fortsätta springa trots att det är höst och vinter och snö och kallt. I vintras var det inte ens kul och mina höfter pallade inte alls att halka omkring. Gärna snö, men inte så mycket is. Mer längdskidåkning kan vara svaret? :)

Jag tycker löpningen är superkul och är fortfarande peppad efter Midnattsloppet - såpass mycket att jag vill ha ett nytt lopp att träna inför. Kastar lystna blickar på Running Light den 15 oktober i Alingsås. Det är också en mil och går på kvällen genom fint upplysta Lights-installationerna i Alingsås. Förhoppningsvis får jag med mig Lady Hickups och kanskekanske till och med Stor Bror? Övertalningskampanjen har redan startat. :)

Efter jobbet ska jag ner och pyssla med presenthemligheter till Harta på stan och försöka klämma in lite dans också. Det lutar åt att det blir hemma i hallen, fast helst vill jag till Twisted. Det står mellan sällskap och att eventuellt känna mig lite hämmad, och att köra ensam hemma och våga köra fullt ut och bli lite säkrare. Och tidseffektivitet. Tar den på volley och ser hur det känns sen!

Mitt i veckan.

16:45

Jag konstaterar återigen att det är med att jobba med datorer inte riktigt är min grej. Konstaterar samtidigt att jag gladeligen står ut med det, eftersom ekonomisk trygghet står högt upp på listan över saker som jag uppskattar. Å ena sidan, å andra sidan. Jag kommer att skaffa mig ett roligt jobb sinom tid, just nu är jag nöjd med att ha ett jobb.

Den senaste timmen har det mesta krånglat och varje gång jag sett texten "Programmet svarar inte" har jag känt irritationen blixtra till genom kroppen och fått mindre impulser att skrika: "JAMEN DET SER JAG VÄL!"... men hittills har jag behärskat mig. Heja heja. ^^

Det känns som den här veckan har gått väldigt fort. Både måndag och tisdag var bra dagar, med mycket att göra, men inte för mycket. Det har funnits tid till både kramar och sömn. Mesta lyckorusen har jag fått av dansen och när Stor Bror ringde i måndags och berättade att han och Harta kommer på Göteborgsbesök på fredag. Vi ska ut, dansa och ha kul (WOHOOO!) och på lördagen ska jag jobba, sen hämtar de upp mig och jag sover i bilen tillbaka hem till Staden Ingen Behövde och så fortsätter kalasandet där. Där har ni recept på en riktigt bra helg!

Igår tog jag igen NYC för Twisted D och insåg (smärtsamt tydligt) att jag inte alls är i lika bra form som innan sommaren. Hallå mina benmuskler, vart har ni tagit vägen?! En bussresa senare var jag på Groovy's klass och hade partykul i en timme - jag misstänker att både måndagar och tisdagar kommer bli favoritdagar! :)

Eftermiddagen ska spenderas dels hemma, dels i löparspåret och dels i Föräldrarhemmet... och nu är arbetsdagen slut! :)

11 månaders kamp och ett avslut.

12:33

Innan sommaren bestämde vi att jag skulle ha uppehåll i mina prattider över sommaren och sen ha en avstämnings/avslutningstid för att se hur det kändes och hade gått - det var idag. Det är nästan ett år sen jag satt med huvudet i händerna klockan tre på natten, grät och insåg att: "Jag orkar inte med det här längre." Om någon hade berättat för mig att om ett år, så kommer du må mycket bättre, om ett år så kommer du le när du ser dig i spegeln, du kommer inte ha panikångest efter en måltid och den hemska känslan av att inte kunna sluta äta kommer du inte ha känt på ett tag, så hade jag inte trott personen ifråga. Jag hade så väldigt gärna velat tro på det, men det hade mer känts som en ouppnåelig dröm än ett realistiskt mål.

Ätstörningar är en vidrig sjukdom. Den bryter ner en, får en att hata sig själv och stänga in sig. Den skadar en både psykiskt och fysiskt. Bort med dem som bryr sig och vill hjälpa, upp med en barriär så att ingen ser något - utom en själv, som ser allt förvrängt och lite till. Ensamhet, ångest, ilska och rädsla. För att inte duga, för att vara i vägen. Det krävs så mycket mod och vilja att bli frisk att det är ett under att det går - men det går. Det går, det går, det går.

Här är jag och vartenda ord som jag trodde var ouppnåeligt stämmer.

Fan, vad jag har kämpat. Blod, svett och tårar.

Så många dagar jag bara velat ge upp, dra täcket över huvudet och skita i allt.

Så många gånger jag velat skrika av ren vanmakt och ge blanka fan i att göra om, göra rätt, för att det gör jävla ont och är jobbigt och jag vill bara ha lite trygghet.

Så många gånger jag gråtit - ensam, på prattiderna, i busskurer, i armarna på vänner och familj, i telefonen till någon jag ringt i panik, i kudden på kvällen, i löparspåret. Trött, förbannad, arg, ledsen, rädd, orolig, otrygg, ångestladdad, panikslagen.

TACK.

Tack alla som har hjälpt, stöttat, sagt kloka ord, kramats, bara funnits där och gett energi och kärlek. Ni som orkade och trodde på mig när jag inte gjorde det. Ni som förklarade samma sak tusen gånger om tills det gick in i min skalle. Ni som fortfarande finns kvar och som älskar mig. Jag hade aldrig klarat det utan er.

Jag vet med mig att jag fortfarande har att jobba med, men det är så mycket bättre. Jag har en grund. Jag litar på, älskar mig själv och jag är inte rädd - jag vågar tro på att jag kan och kommer fixa det som kommer. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om kärlek&tillit - till mig själv, till min familj, från min familj till mig. Vardagligt bra-mående - något jag aldrig kommer sluta vara tacksam och lycklig över.

För ungefär 11 månaders sen gick jag på min första prattid.

Jag var ledsen och grät ungefär 95% av tiden jag var där.

Idag var jag på min sista.

Jag gick därifrån med ett leende på läpparna, huvudet högt och hela kroppen fylld av tacksamhet och stolthet.

Midnattsloppet 2011 baby!

10:29

MIDNATTSLOPPET 2011 BABY!
Jag har varit nästan nervös under veckan för att jag drog på mig ont i halsen mott i veckan och inte har kunnat träna som jag planerat. Jag vilade i onsdag, tryckte i mig allt vad antioxidantrik mat heter, käkade Echinagard och åkte hem och blev ompysslad av mamma och pappa. Det funkade - jag mådde mycket bättre på torsdag och på fredag kände jag mig helt fit for fight igen. Drog ut på en ytterst stillsam joggingtur på 3-4 km på fredagskvällen, bara för att känna på det lite och påminna kroppen om vad vi skulle göra. Jag kände mig stark och pigg, det var svårt att hålla emot och springa långsamt.

Mitt mål var att springa under en timme och när jag spurtade i mål på Heden, genom regn och lera, stannade jag min egen klocka på 59.36. Det officiella resultatet säger 59.29, placering 2035 av 13823 deltagare. Jag är så nöjd med mig själv. Jag, Lady Hickups och Mr. hade planen att hålla ihop fram till 5 km och sen fick var och en göra som en ville. Planen följd till punkt och pricka - jag och Mr. drog ifrån strax efter 5 km, Mr. drog ifrån mig strax efter 6 km. Jag sprang sista 5 km fortare än de första och det var rätt mycket kryssade fram och tillbaka mellan folk. Runt 7 km började jag bli trött och fick håll, men plötsligt såg jag 8 km markeringen och visste att nu är det bara Avenyn kvar! En snabb blick på klocka som stod på 48 minuter och då var det liksom inte läge att sakta ner. Sista två kilometrarna sprang jag med håll och ett tilltagande illamående, men mantrat i huvudet "Det är bara en lite bit kvar!" och Movits! i öronen hjälpte mig hela vägen in i mål. Inga roliga kilometer, men sista biten är sista biten och jag ville verkligen. Mådde illa, men helt underbart samtidigt. Länge sen jag sprang så att jag verkligen mådde dåligt efteråt. Vinnarskalle, oh yes. :)

Fick skjuts hem av mamma och pappa (taaaack!) - de försökte få syn på mig, men det gick inte. Nackdelen med att ha typ 13000 pers i likadana tröjor. Jag duschade, drack vatten och försökte varva ner. Det gick sådär. Idag är jag trött, mår grinig och trivs inte i min kropp, så jag tänker att det är extra viktigt att vara snäll mot mig själv. Efter en urladdning som igår är det inte så konstigt att orken är slut. Jag hade vaga funderingar på att åka och hälsa på Stor Bror och Harta idag - jag saknar dem, men det blir bara en önskan av det. Orkar inte. Nästa helg däremot. :)

Jag gjorde förresten en fulinspelning på nya låten och skickade - fast inte till Fröken, utan till finaste Lo i Stockholm, för att jag har lovat henne att skicka mina grejer och inte gjort det. Skämmes tamejfan. Nu har jag gjort det och hoppas jag ska ha all anledning att skicka fler snart. Nu ska jag ha en ganska innehållslös söndag och mest pyssla hemma.

It's music babe.

10:15

I söndags satt Stor Bror (aktiv) och jag (positiv supporter) och försökte få igång mitt inspelningkit. Efter två timmar hade vi gått från att inte ens kunna öppna programmet, till att få allt att funka, bortsett från att det inte gick att lyssna på inspelningen. Där gav vi upp för dagen och istället för att vara gråtfärdig av frustration, var jag istället väldigt optimistisk och fylld med tillförsikt inför framtiden. Lite letande på forum, lite Youtube-tutorials, eventuellt ett samtal och besök till min ljudaffär och sen är jag nog i hamn och kan börja spela in mina grejer. Woopido. :)

Igår av "avslutade" (det finns alltid nåt att pilla på) den låten som jag jobbat med de senaste veckorna, rotade lite efter ett passande beat i mp3n och körde igång. Gillar det jag hör, gillar hur det känns. Har varit helt insnöad på att skriva lovesongs ett tag och jag tycker det är svårt att få till utan att det blir klyschigt och sockersött, men den här känns bra. Den är fortfarande såpass ny att jag blir nervös när jag tänker på att visa den för någon, men så är det med allt nytt jag skriver - jag behöver processa det själv ett tag innan det tål kritik. Funderar seriöst på att göra en fulinspelning och skicka till Fröken för lite feedback. Är det någon som jag klarar av anmärkningar från så är det från henne. Åh, hiphopklassen. Rapmåndagar. Jag saknar det.

Jag mår bättre idag, kroppen känns inte alls lika motsträvig som den gjorde igår. Det var ju det jag sa, föräldrarkärlek kan bota nästan vadsomhelst!

Trött tisdag blev sjuk onsdag.

16:53

Igår hade jag en särdeles seg dag - kroppen ville inte vara med längre strax efter lunch och blev bara tröttare och tröttare. Efter jobbet tog jag och lady Hickups oss ner till stan i maklig takt och hämtade ut våra tröjor till Midnattsloppet (jag är bitter och besviken på att de har samma färg på tröjan som de redan haft ett år.). Sen strosade vi lite innan vi skiljdes åt och jag satte mig på bussen hem. Hemma hade jag lust med... ingenting. Jag plockade ihop en tallrik med lite utav varje jag hittade i kyl och frys, åt kvällsmat, försökte få en film att funka, men slutade med bädda ner mig i sängen halv nio. Läste bok tills jag insåg att jag var för trött för att uppskatta den och sov istället.

Imorse vaknade jag efter 10 timmars sömn och kände mig inte alls särskilt utvilad. Slopade idéen om att gå till jobbet, kände halsontet komma krypande och virade en sjal runt mig. Åt frukost hos farm&farf och somnade i soffan en halvtimme.

Jag är usel på att vara sjuk eller krasslig, jag blir gnällig och grinig och en pest för min omgivning (no pun intended). Det som gör mig tjurigast just nu är det faktum att Midnattsloppet står för tröskeln på lördag och jag har tränat för det, jag vill faktiskt ta mig runt på under timmen och att få halsont är definitivt inget som klassas som bra uppladdning.

Så, jag gör som jag alltid gör när livet inte riktigt går min väg - jag åker hem till mamma och pappa. Dessutom äter jag ordentligt, ska sova tidigt ikväll och stoppar i mig Echinagard, men ingenting slår den läkande kraften av lite oförtjänt sympati och massa kärlek (åtminstone känns det så, och det duger för mig!).

Bloggförebild.

09:21

En av de bloggar jag följer och har följt en längre tid, är Gena på Choosing Raw. Jag snubblade över ett av hennes inlägg av en slump - det var för nästan ett och ett halvt år sedan som jag läste "I love food": Embracing you appetite och satt med tårarna rinnande nerför kinderna. Då hade jag inte ens erkänt för mig själv att jag hade ätstörningar och det Gena skrev gick rakt in i hjärtat på mig (sen tog det ju en herrans tid innan jag gjorde nåt åt saken, men det är en annan sak). Efter det har jag läst varenda inlägg hon skriver och det är en fantastisk blandning av kloka funderingar, delar ur hennes liv och recept på mat som får kroppen (i alla fall min) att göra vågen.

Precis i början med prattider och jobbet att bli frisk från mina ätstörningar (det är inte klokt att det snart har gått ett år!), slutade jag läsa många av de bloggarna jag följde - för att de handlade om mat och allt som hade med mat att göra var jobbigt och ångestframkallande. Men Genas blogg fortsatte jag läsa. Hon har också haft ätstörningar och det var och är otroligt tröstande och uppmuntrande att se någon annan skriva fram de känslorna som jag själv känt så många gånger - jag är inte ensam i världen! Det finns någon mer som känner och känt såhär! Jag vet att jag inte är ensam om det, men ibland känns det så. Då är det skönt att veta att det finns andra som haft det som jag haft/har, blivit friska och mår alldeles utmärkt i dag. Hav förtröstan, det kommer bli så för mig med.

Det senaste inlägget hon skrev handlar om att äta ute och jag kommer citera rakt av nu, för det kunde lika gärna varit jag som skrivit delar av det här:

...one of my own personal challenges as a post-ED restaurant goer, which is that I do tend to get panicked if I don’t think I’ll have enough to eat (this is something I also do when I travel, and it accounts for my tendency to carry eight snacks too many). I often order too much food in restaurants; given my appetite, it’s rarely an issue, but I can go overboard. I also know that my anxiety about having enough to eat can be stressful for people who eat with me, who wonder why I needed a double side of this or extra of that. I think I’m better than I used to be; I hope I’ll be even more comfortable in a few years. I remind myself, again, that no single meal makes or breaks us. And if I haven’t got enough to eat at a restaurant, there’s usually a cozy kitchen to come home to.

A few weeks ago, Elizabeth and Jen and I got into an interesting comments section tangent about how, as post-ED women, we’re rarely dismayed by food that’s rich or fatty or considered illicit in some way or another. I don’t freak out about agave syrup in a dessert, or the fat content in a rich, nut-based raw entree. But I do have a hard time with food I don’t enjoy. I think many post-ED women relate. But that’s all the more reason to approach restaurant dining with eagerness: there are so many wonderful restaurants out there, ready to grant you a night of terrific food. If part of recovery is learning to take pleasure in eating again, there’s surely no better moment to do that than in a wonderful dining establishment.

Jag kan fortfarande inte komma ifrån hur bra jag mår, hur skönt det är att inte avsky sig själv, att träna för att det är kul och inte för att jag måste dämpa min ångest, att äta något gott och njuta av det. Jag och Stor Bror satt på kanalkanten i ett soligt Göteborg i lördags och åt churros med chokladsås och mjukglass - sen fick jag en sockerkrasch så jag fick ont i huvudet, men var lika glad för det. Livet. <3

Söndagmorgon.

11:09

Soundtrack: Zacke - Söndagsmorgon

Hemma i Föräldrarhemmets trygga hägn. Persiennen har tydligen ramlat ner i mitt gamla rum, så jag väcktes av massa morgontidigt solljus. Kurade ihop mig till en liten boll, drog täcket upp till öronen, vände på mig och somnade om. Tryggheten. Den där mjukheten i kroppen när jag är nervarvad och harmonisk.

Jag vaknar ganska tidigt nuför tiden. Antar att jag är inkörd i jobbsvängen med att gå upp vid sju - lite tråkigt eftersom jag tycker det finns en viss charm i att sjusova mig fram till klockan 10-11. Det är rätt OK ändå. Jag småpysslar i lugn och ro, dricker te och målar om mina naglar. Ostressar. Färgen flagar av ganska fort vilket märke jag än har, men jag blir glad av att färgklickarna.

Sitter nerhasad på en köksstol, frukost för inte så länge sen. Stor Bror agerar Världens Bästa Datatekniker och håller på att få mitt inspelningskit att fungera. Telefonsamtal till och experthjälp från Ljuden igår innan saker och ting började pillas på, för att slippa gör-om-gör-rätt. Nu blir det rätt från början och jag är evinnerligt tacksam mot dem båda. Irritationen över att ha grejer för inspelning, men inte kunna använda dem för att jag är tekniskt obegåvad (eller ovan) har bara stigit ju mer material jag skrivit och ju mer tid som har gått. Nu ska det fucking finally bli något av det - hurra hurra! :D

Resten av dagen- IKEA-besök med Stor Bror och mor. Dansjam i Göteborg. Laga mat och pyssla inför nästa vecka. Njuta lite extra av sensommarsolen.

Nyfikenheten.

16:12

Jag känner mig rätt nyfiken mesta delen av min vakna tid.

Nyfiken på mig själv, nyfiken på min framtid, nyfiken på andra människor.

Jag skriver mycket nu. Eller, jag vet inte om det blir så mycket skrivet alla gånger, men jag spenderar mycket tid med mitt nya låt-anteckningsblock (jag fyllde det andra. Hur gick det till?!) i mitt knä, vridande och vändandes på ord, försöker få dem att passa ihop. Jag tröttnar aldrig på känslan av att läsa igenom det jag skrivit och bli förtjust över hur det passar ihop. Plockar inspiration från allt runtomkring, men väldigt mycket från Stor Bror och Harta. Kärlek. Sjukt svårt att skriva om utan att jag känner att det blir klyschigt och smetigt till tusen. Någon natt ska jag sitta uppe längelänge och leta beats som jag tycker om, som jag kan leka med rösten i. Jag har redan lite uppslag hur jag vill göra. Åh, jag vill spela in! Det retar skiten ur mig att jag har utrustning hemma, men inte vet hur jag ska göra för att få igång den. Jag får hijack:a Stor Bror och hans tekniska kunskap i helgen - jag har en bred arsenal av vapen i form av hardcore fjäsk om det krävs.

I eftermiddag/kväll står det workshop på Twisted på schemat. Är så pepp att arbetsdagen knappt ens varit särskilt jobbigt. Tjoho, dansa!

Cowabunga!

10:09

Kroppen reagerar alltid när en utsätter den för något nytt, alltså var jag alldeles mosig i huvudet efter första jobbdagen hemma hos pappa&farfar i måndags. 8 timmar framför en dator och allt jag ville var att sova bort min huvudvärk. Nu, tre jobbdagar senare är jag rätt inkörd och det känns helt OK i huvudet.

I söndags drog jag av en mil, lite fys och så en timmes salsa - sen var kroppen i stadie 1 av nerträning dagen därpå (kan ha bidragit till mosigt huvud) och jag utnyttjade både måndag och tisdag till vilodagar. Igår hade jag siktet inställt på en lite lagom löprunda, vilket i mitt huvud är runt en halvtimme i ett tempo som gör det flåsigt efter uppförsbackarna och min version av lagom däremellan. Enligt min planering skulle jag ut direkt efter jobbet och när klockan slog fem började det SPÖREGNA, åska och blixtra. Jag som hade peppat hela dagen kände mig snudd på personligt förolämpad av vädret. Det slutade med att jag blev så tjurig att jag helt enkelt tänkte "COWABUNGA!" och gav mig ut och sprang fast det var busväder. Det var ett jättekul pass - jag skuttade, hoppade i vattenpölar och klämde in lite fys på en regnvåt gräsmatta. Sen var jag lite lerig, väldigt svettig och mycket nöjd.

Träningen går bra. Det är mest löpning med några kroppen-som-motvikt-övningar efter varje pass. Har en bra feeling, jag har fått tillbaka min löparkondis och känner mig stark när jag springer. Jag dansar inte så mycket, för det är så tråkigt att stå ensam hemma i min hall. tur för mig drar dansterminen igång om två veckor, och nästa vecka är det massa gratis öppet hus-klasser på Dansforum och Twisted att ha skoj på. Den 27 augusti hägrar Midnattsloppet - jag är helpepp! Framför allt mår jag bra. Jag känner mig snygg och stark och tycker om att se mig själv naken i spegeln på morgonen. That's the way I like it!

Kontrollfreak 1.0

10:25

Visst är det otroligt irriterande när ett fel inte är ett tillräckligt stort fel och det enda en kan göra är att vänta? Jag fick samtal från min läkare igår - alla prover är bra, inget ser fel eller konstigt ut, så det är inte så mycket att göra alls, mer än att chilla ett par månader till och sen gå på uppföljningsbesök.

Jag är värdelös på att vänta. Faktum är att när jag la mig i sängen igår och var irriterad över en annan sak, så slog det mig att jag faktiskt är urdålig på att bara släppa taget och lite go with the flow. Det finns få saker som stressar upp och gör mig så stirrig som att inte agera när jag vill förändra något. Jag var hemma hos Lady Hickups på te och kramar i söndags och luftade min frustration - jag vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska göra eller ens OM jag ska göra något, jag vill inte vara med på det här längre, det är läskigt! och hon tittade fundersamt och kärleksfullt roat på mig, skrattade lite och sa: "Du har ju kontroll på typ allting annat, du kanske inte behöver ha kontroll över det här?"

...

Nej. Nej, det behöver jag förmodligen inte. Faktum är att det troligen skulle vara oerhört nyttigt för mig att fatta att jag inte varken kan eller behöver ha det, speciellt när det handlar om min egen kropp och andra människor. Välbehövliga och kloka ord som jag tänk om många gånger de senaste dagarna.

Hur det går?

Vi kan väl helt enkelt säga att jag försöker och hoppas bli bättre på det snart. :P

Och slutsatsen är.

13:11

Nu har jag processat under ett antal dagar och den främsta slutsatsen som jag kommit fram till är att en blir inte lycklig bara av att en blir smal.

Hur uppmuntrande lät det då? Tja, för mig känns det faktiskt väldigt bra att få det avskrivet en gång för alla. Någon gång sen skarven lågstadiet-mellanstadiet har jag fått uppfattningen av att smala människor är lyckliga människor - trots att jag själv inte har varit vare sig särskilt tjock eller markant överviktig, utan bara lite normalt rund och go (om ni visste hur svårt det var att skriva den där meningen och känna att det är sant). Nu vet jag att det inte är sant och att min lycka inte har något med smalhet att göra. Min lycka har att göra med att jag lärt mig älska mig själv precis som jag är.

Jag kommer ihåg ett samtal med Bus jag hade i vintras, när jag som bäst var mitt inne i veckoliga prattider och allmänt kaos och jobbighet, och jag frågade hur hon gjorde. Hon tittade upp lite fundersamt i taket en stund och sen sa hon att hon inte riktigt visste. Att kroppen liksom skötte det åt henne - att hon åt mer ibland och mindre andra dagar och att det på något sätt funkade i slutändan, eftersom hon lyssnade på sig själv. Just där och då kände jag mig mest uppgiven, för det kändes som något som totalt oeuppnåeligt. Men vet ni vad? Jag tror faktiskt jag är där nu. Jag vet att jag fortfarande har en bit påväg och jag kommer ha saker att jobba med lång tid framöver, men jag har faktiskt en bra grund här. En som jag står stadig på, en som jag trivs på. Jag kan tänka mig att bo här i den här kroppen, jag kan tänka mig att må såhär på vardaglig basis. Det viktigaste är att jag inte anstränger mig så mycket nu, det liksom flyter. Jag vet vad jag mår bra av och jag gör det.

Sen finns det saker som inte är ultimat för kroppen som jag gör ändå - som att ta tre öl med Gabby på Ölrepubliken en fredagkväll och vara uppe till klockan 3 på natten... men hey, det är psykiskt välbefinnande mot fysiskt, och ibland är det värt varje uns av huvudvärk dagen därpå. :P

Annars har jag slutat sommarjobba i hemtjänsten och himlen bestämde sig för att försöka dränka mig sista kvällen igår. Den lyckades nästan. Med en mils löpning, lite fys och en timmes salsa i benen var jag helt slut när jobbtiden var till ända och hyste inte det minsta lust att åka buss och gå hem i regnet när bussen ändå skulle åka förbi farmor&farfar där jag jobbar idag - så jag hoppade av hemma hos dem, smet in och bäddade ner mig i soffan. Sen skrämde jag tydligen nästan slag på farmor när hon kom ner imorse och otippat hittade en sovande människa i deras vardagsrum.

Saker och ting är som det brukar vara i Högkvarteret - massa datorer, ruskigt varmt och jag har fått i mig två koppar te och två koppar koffeinfritt kaffe hittills. Woopido. :)

Processen.

13:11

Jag har hamnat i ett organiserings-mood utan dess like denna veckan. Massa gjort, en hel del kvar. Bland annat garberoben har fått sig en ordentlig och sentimentalfri genomgång och jag har rensat ut massa kläder. Bortbortbort. Det ger massa energi att bli av med onödigsaker.

Så, idag stod jag framför garberoben, tänkte: "Men idag känns som en dag för stuprörsjeans!", drog på mig jeansen och sen stod jag lite förvirrat framför spegeln och insåg att de inte alls passar längre, för de är alldeles för stora. Sen provade jag ett annat par jeans som alla gånger innan har suttit tajt och konstaterade ännu mer förvånat att de också var för stora.

Jag vet att jag har gått ner i vikt. Rent logiskt och siffermässigt har jag sett det... men ändå på något vis missat det. Tjock i huvudet, brukar jag kalla det. Så när hände det här? När blev mina tajta jeans för stora? Jag har inte riktigt fattat alls och nu fick jag det skrivet på näsan. Jag är nog till och med lite chockad. Hmm. Jag behöver nog processa det här lite grann. Återkommer!

Alltid värd lika mycket.

23:04

Jag har tänkt en del, som vanligt. Så som min kost ser ut nu så är det mest veganskt/vegetarisk kost som står på mitt bord. Jag börjar vänja mig med att berätta det för folk och att inte ta illa vid mig när mina matval ifrågasätts. Mina kropp mår awesome av att leva mest på grönsaker och bönor. Jag tycker det är fin, bra mat och känner att det gör mig gott, både mentalt och fysiskt. Jag känner lite som att jag vill och ber min kropp om ursäkt för alla åren där jag har behandlat den som skit och nu när jag älskar mig själv så vill jag ge mig själv den finaste, bästa maten jag kan.

Samtidigt tycker jag det är lite knepigt, för jag har väldigt svårt att sätta någon mat "off limit". Det är så mycket som jag har nekat mig själv, som jag haft dåligt samvete över, som jag har haft ångest för att jag har ätit och hatat mig själv för. För så har det varit - det som varit förbjudet har jag velat ha, vilket oftast har lett till att jag tankeloopat det in absurdum och byggt upp världens sug som sen inte kan stå emot... och sen avskytt mig själv för att jag varit "svag". Det hänger i, märker jag. Så fort jag börjar tänka på någon mat som "förbjuden" blir det lite som en besatthet och en ångest-trigger i sig. Jag vet inte om det kommer ge mig sig, men just nu så går det inte. Allt måste vara OK. Allt från bacon, pommes frites, chips och lösgodis till vitt bröd, brieost, juice och revbenspjäll.

Sen väljer jag. Oftast räcker det med att jag vet med mig att jag får, att valet är mitt. Att jag inte längre känner mig styrd att äta sånt som jag inte vill och att jag kan sluta när jag vill. Jag kan vara sugen på en baguette och stå i kö i 20 minuter och sen plötsligt ångra mig och lägga bort den och gå. Jag kan stoppa in chips i munnen, tugga, ångra mig och spotta ut. Låter det självklart? Det kanske det är, men jag har ganska nyligen kommit på det. Det växer i mig, den här känslan av att kunna styra mitt liv. Så allt är OK. Faktum är att allt alltid kommer vara OK och att mitt värde som människa inte påverkas det minsta av vad jag stoppar i munnen. Min kropp kommer påverkas av vad det nu är, men JAG gör det aldrig.

Förra veckan var intensiv och fin.

16:18

Det känns som förra veckan bara försvann. Tre intensiva jobbdagar och sen var det torsdag kväll och jag åkte med Pappa, Lillebror och Guldlock till Sommarstället för årlig kräftvecka med hela släkten. Tre hela dagar fulla av ledighet, blåbärsplock, barfota nästan dygnet runt och trots lite kinkigt väder kunde jag spendera tid både på bryggan och i sjön. Upp kvart över sex och vittja burar, yrvaken och lycklig. Lördagen var en orgie i kräftkalas och söndagen var ganska slö och avslutades hemma hos Stor Bror, där jag bjöd honom och Harta på nyplockade, stekta kantareller på macka innan jag kröp ner i soffan och sov som en sten.

Denna veckan är min sista arbetsvecka på hemtjänsten. Det känns lite tråkigt, jag har trivts väldigt bra där. Jobbar kväll alla dagar utom lördag och nästa vecka ska jag hjälpa pappa och farfar. Skönt att veta att jag har jobb ett tag framöver, jag stressar upp mig alldeles för lätt och mycket över icke-existerande pengar.

Jag mår. Alla känslor mår jag, men inga särskilt jobbiga. Det var mycket i huvudet när jag var på Sommarstället - jag minns så tydligt hur överjävligt dåligt jag mådde vid den här tiden förra året. Det är som fantomsmärtor, inte på riktigt men jag minns ändå så tydligt hur det kändes. Och nu, nu har jag inte haft såndär riktig ångest på flera månader. Jag har skrivit det massa gånger och kommer säkert göra det igen, men det är helt fantastiskt. Det känns som jag har fått tillbaka mitt liv. Och för första gången på jag-vet-inte-hur-länge så har jag fjärilar i magen. Det är nytt och underligt och lite smått läskigt, men spännande och roligt också. Och fint. Jag är glad åt det.

Nu ska jag cykla iväg till jobbet. Snälla, låt bli att regna på mig idag/ikväll!

Glad trötthet.

19:48

Efter nästan två dagar hos Stor Bror konstaterar jag att jag borde åka bort lite oftare. Jag kan inte göra något när jag är hemifrån. Inte så som jag kan göra när jag är hemma - städa, handla, laga mat, pyssla hit och dit med något som behöver göras. Jag kunde inte göra så mycket mer än att slappna av och göra saker som jag inte behövde göra, men faktiskt ville. Jag bakade knäckebröd och mitt sjusovarbröd, strosade på stan och hängde hela dagen med Harta. Vi gick till kontoret och "störde" de hårt arbetande pojkarna, bestämde planer för kvällen och allt var så himla skönt. Avslappnat och okomplicerat, med fjärilar i magen. Det är ingen dålig kombination.

Jag somnade halv fem imorse. Följdaktligen är jag stört trött på jobbet och vill inget hellre än att dagen ska ta slut så jag får åka hem och lägga mig. Tur för mig är det en glad trötthet, en sån där jag går omkring och småler.

Imorgon tänker jag ha en effektiv dag. Jag är inne i ett kreativitetsflow som heter duga och håller som bäst på att göra planer på att göra om i hallen och köket hemma. Utled på de fulgula köksluckorna och ännu fulare handtagen. De ska bort! Sen fick jag en snilleblixt till hallen, beställde en ny matta och är på jakt efter snygga stadskort. Och avslutningsvis så vill jag bara rensa ut lite. Det känns som jag har så himla mycket grejer liksom. Rationalisera bort lite och förvara det som är kvar bättre och snyggare. Yes, jag tror på min lägenhet. :)

Har lärt mig knepen.

21:57

Den här veckan har jag tänkt att jag ska dansa, men inte kommit till skott. Det suger, jag längtar efter det, men det finns få ställen som är mindre inbjudande att dansa i än min hall. Jag vill ut och dans apå klubb, jag vill dansa i spegelsaler. Tråk. Kommande vecka ska jag i alla fall ta tag i det, vill inte tappa så mycket under sommaren.

Något som jag inte har tappat utan snarare re-connectat med är löpningen. Igår hade Lady Hickups och jag träningsdejt efter jobbet - jag var helt trött i kroppen och hyste ingen som helst lust att springa... men jag vet ju att det blir bättre när jag väl kommer igång. Så, jag slog dövörat till för den lilla latmasken som skrek om att jag skulle strunta i allt och åka hem och sova, vi möttes upp som planerat och åkte till Skatås. Där lämpade vi av packningen i en stuga och sen drog vi av milen. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag sprang en mil sist. Det har varit ont i höfter och knän och kondition som inte räckt till, men igår, igår gick det! Sista kilometern var jag galet trött och efteråt ville jag bara sitta ner och aldrig mer resa mig, men vi gjorde det! En hel mil! Hurra! =D

Idag har jag inte alls lika ont som jag trodde och det är jag tacksam för. Jobbat fem dagar i sträck och imorgon är jag ledig - det firar jag med att åka och hälsa på Stor Bror och Harta. Det kändes som jobbdagen aldrig skulle ta slut, men nu sitter jag i hans soffa och ska få pannkakor lagade till mig... OCH jag kan sova så länge jag vill imorgon. Faktum är att jag kan göra vad jag vill imorgon! :) På agendan hittills har jag lyckas få upp att baka, lunchdejt med Stor Bror, Harta och annat jobbfolk samt ett löfte om badutflykt om vädret tillåter senare. Yay! :)

Jag är sams med mig själv för det mesta nu. Det är ljuvligt. Häromdagen när jag cyklade till jobbet fick jag en spontan lust att bara lyckoskrika rätt ut, av ingen anledning annan än att jag faktiskt tycker om mitt liv. Jag har dåliga dagar som bara är dåliga dagar och inget mer. Jag äter i princip vad jag vill och mår bra ändå. Jag kan till och med låta bli att äta saker utan att tycka att det är jobbigt och en kamp hela tiden. Det kanske låter simpelt, men det är stort, åh, så stort. Idag insåg jag att jag har prattid om typ två veckor och att hela sommaren nästan har gått och att jag fortfarande mår bra och bättre. Wow. Det kommer ta lång tid innan jag slutar förundras över det. Jag tycker om mig själv och mitt liv. Väldigt enkelt och svårt samtidigt, men jag tror jag börjar få in knepen nu.

Re-loaded.

15:40

Av helt okänd anledning så inledde jag min lediga tisdag med att vakna 05:56 och trots att jag verkligen försökte så kunde jag inte somna om. Lite smått grinig gick jag upp, men sen bestämde jag mig för att det skulle bli en bra dag istället. Ibland funkar det, ibland inte, men igår gick det alldeles utmärkt. Jag strosade ner på stan en sväng innan jag satte mig på tåget ut till Föräldrarhemmet där Lady Hickups droppade in efter jobbet. Efter en stärkande kopp kaffe/te styrde vi kosan mot Bus's föräldrars trädgård och hade plocka-bär-orgie - tredje gången för mig nu. Det visade sig att trots att jag verkligen försökt förklara för Lady Hickups att det finns hur mycket bär som helst! så hade hon inte riktigt trott på mig... men efter en halvtimme hörde jag hennes röst bakom krusbärsbusken: "Det finns ju hur mycket som helst!" Det är fint att ha vänner som delar ens intressen och blir glad av samma saker som en själv - vi fnittrande förtjust ikapp och yvdes över överflödet. Hurra hurra för bärplockning!

Idag jobbar jag kväll och har haft en alldeles lagom jobbig dag hittills. Sov i Föräldrarhemmet efter en awesome skaldjursmiddag igår och det intervallpasset som stod på min agenda idag drog jag av strax efter 12-tiden runt Mossen. Lagat lite mat, tvättat kläder och lapat sol. Energireserverna påfyllda. Har ytterligare lite saker att skriva om, men nu ska jag till min buss, så det blir en annan gång det.

Tarzan igår, Tarzan idag.

19:20

Efter två dagars strejk kryade jag på mig och på fredagen mådde jag helt OK igen. Det firade jag med att gå ut och kalasa med Stor Bror, hans C och hans kompisar... både fredag och lördag. Och jobbade 7.30-16 både lördag och söndag. Geez, jag är så trött nu men det har varit värt det och jag skulle göra om det om jag fick. Jag har dansat, skrattat, svettats och helt enkelt haft riktigt trevligt sällskap. Jag som brukar däcka ihop runt 11-tiden på utekvällar ville inte ens gå hem igår när jag var tvungen att gå till min buss vid halv tre!

Ikväll är det jag som bjuder på pizza och definitivt inte tänker gå ut någonstans alls efteråt. Icke sa Nicke - jag har en grymt bra dejt med min säng lite senare ikväll. För att inte tala om dejten med min lediga tisdag. Oooh yeah.

Ibland rycks de ifrån oss som vi tycker om. Vare sig det är väntat eller oväntat så gör det ont. Jag har fått två påminnelser om det de senaste dagar, en i jobbet och en i och med det som hände i Norge. Det skaver i hjärtat.

Strejk!

13:34

Igår var en rätt vanlig dag - jag hade en chill joggrunda innan frukost, var iväg och plockade bär och rabarber i Bus föräldrars trädgård (halleluja! 2,2 kilo rabarber!), åkte till farmor&farfars hus, stoppade i mig mat och drog iväg till jobbet. Framåt kvällen blev jag tröttare och tröttare och var helt slut när jag äntligen kommit hem och i säng.

Imorse tog min kropp ut strejk och jag är fortfarande jättetrött och har alldeles ont i muskulaturen i benen. Men va? Efter ett telefonsamtal för att kolla upp varför jag inte får mina provsvar (läkaren på semester - borde jag ha gissat...) där jag började gråta av ren frustration efteråt, fattade jag vinken och ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Ingen blir glad om jag försöker låtsas som regnar om jag mår såhär, allra minst jag. Det där med att inte ha någon energireserv för att hantera vad som händer är ett tecken jag lärt mig lyssna på - då är det något som inte är OK. Då är det bättre att stanna hemma och vila.

Jag ska strax göra dagens kraftansträngning och ta mig iväg och handla mjölk... sen blir det nog inte så mycket mer gjort. Och vet ni vad? Ibland så räcker det. :)

Det viktigaste är att må bra.

11:50

Veckorna flyter verkligen ihop när jag inte går i skolan längre. Det är liksom ingen skillnad på måndag, onsdag, lördag eller tisdag. Jag jobbar, eller så är jag ledig. I söndags var jag helförvirrad och visste inte vad jag skulle ta mig till med att den lediga tiden, men nu börjar jag få lite häng på det och varvar saker som bör göras med saker jag har lust med. Som att sova till klockan 10, springa hem till lägenheten från farm&farf och dansa i min hall. Till exempel. :)

Mamma och pappa är på tågluff (för tillfället i Dubrovnik), bär på tunga ryggsäckar, dricker öl, hoppar på fel tåg och har det allmänt semester. Jag är så glad att de har åkt iväg och har roligt och längtar samtidigt otroligt mycket tills de kommer hem igen. Igår passade jag på att dämpa min sällskapssjuka genom att ha grillmys i farmor&farfars hus med en drös folk - Gabby&Smörgåsen, Cilla och Mr., Lillebror och Guldlock, Extrabror och hand lillebror och en vän till dem... och så jag. Massa folk, massa prat, massa kul. Till skillnad från förra helgen fick jag faktiskt igång grillen (OBS! Gasolgrill!) så jag sblev inte ens arg eller uppgiven heller. Jag var inte ens stressad under kvällen - Lillebror och Guldlock hjälpte till att fixa i köket och mina gäster är alltid otroligt hjälpsamma. Lövin' it!

Igår hade jag en helt puckad dag och var hungrig nästa hela dagen. Jag åt, och så en timme senare var jag hungrig igen. Stört irriterande och jobbigt. Kombinera det med att mitt sötsug deluxe fortfarande härjar och förstå att det var ingen enkel kväll för mig igår. Det gick både bra och dåligt. Men mest av allt var det skönt att kunna dela med mig av det, att bara säga rakt ut: "Jag är så sjukt jäkla söt sugen, men jag är redan mätt, så om jag äter mer kommer jag få ont imagen!" Det är ju ingen big deal. Det känns som det, eftersom de andra uppenbarligen är nöjda. Jag tror jag har skrivit det förut - jag vill inte sticka ut. Om alla andra sitter där nöjda och glada vill inte jag vara den som sitter och äter själv. Det är ytterst sällan jag blir utpekad (och typ aldrig när jag är med vänner och familj) men jag känner mig utpekad. Det är en känsla som jag lägger på mig själv, som kommer inifrån. Jag pekar ut mig själv, för någon del av mig tycker att jag gör fel som "ger efter" för det sötsuget. Det är jag medveten om nu när jag skriver, men i stunden när det händer, så känner jag mig bara utsatt och utpekad. Att ge efter för en känsla eller impuls, framför allt när det gäller mat, ligger för mig väldigt nära hetsätning och alla skamkänslor som kommer med det. Det är trixigt och svårt... men jag skriver om det nu för att bearbeta det som kommer och viktigast av allt är att jag vaknade imorse och mådde bra.

I torsdags hade jag en ledig dag och spenderade lite tid på Bunketorps 6,5 km med tillhörande efter-fys. Jag hade en tanke om att dra Skatås 8 km, men i slutändan orkade jag inte ta mig dit. Jag och mitt knä kommer mycket bättre överens nu när jag fått rehab att göra - 6,5 km var inga problem bortsett från att Bunketorp är så kuperat. Backarna tar aldrig slut! Jag drog på lite i uppförsbackarna och det tog där det skulle för jäklar! vad trött jag var i kroppen igår! All form av intervallträning slår hårt på mig nu, jag är inte alls tränad för det. Om ingenting oförutsett händer imorgon står det ett intervallpass på schemat... men nu tänker jag ha en dans-session i min hall. Fy katten vad jag längtar tills dansterminen börjar igen!

Att hantera.

22:41

Måndagen blev bättre - jag åkte och handlade med Organism 12 i lurarna och det känns så skönt att gå omkring och lyssna på när någon lägger grymma dissar (med ett flow som får mig att spontant hoppa upp och ner ibland), speciellt när jag är på dåligt humör. Sen ringde farfar och undrade om jag ville följa med på promenad i Skatås. "Gött med chillpromenad" tänkte jag men nejnej, det var powerwalk som hette duga som gällde! Krutgubbe. <3

Idag har varit Dagen med Sötsuget Från Helvetet. Det brukar gå över efter ett tag när jag fokuserar på annat - idag gjorde det inte det. Bara kom tillbaka och kom tillbaka och kom tillbaka. Inte ens så att jag var sugen på något som jag i vanliga fall är gott - det enda som fastnade i hjärnan idag var glass, Daim, ljus choklad och kola. Sockersockersocker. Tur(?) för mig är jag i Föräldrarhemmet nu och där finns det inte särskilt mycket sånt alls - lite mörk choklad, lite nougat och en bit typ-Japp blev resultatet av mitt frenetiska letande. Det känns OK. Jag hade helst sluppit det här suget, men det är sånt som händer och min gräns för hur mycket ett sug får styra över mig drog jag bestämt innan att gå och rota igenom frysen eller att bege mig ut till macken och köpa något. Nej, banne mig. Nån måtta får det vara.

De senaste dagarna har varit knäppa och jag ha varit sugen på saker jag vanligtvis knappt tittar på. Revbensspjäll var min kvällsmat ikväll. Jajamen. Jag känner mig rörig och lite ostrukturerad. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag tänker hantera det här också, så det blir något bra i slutändan.

Jobbet går i alla fall bra. Jag träffar så mycket fina människor och var nog inte riktigt på det klara med hur mycket det faktiskt går att bry sig om någon en bara träffar någon några gånger i veckan. Jag tycker om alla mina vårdtagare. En del är lite snurriga, men alla är snälla och glada att få hjälp. Idag berättade en av dem att den minsann hade ringt upp myndigheterna: "för att det är för bedrövligt att de sliter ut er på detta sättet!" (vi är ganska få som jobbar och det hade inte skadat att kunna hinna med att sitta ner och prata fem minuter med våra vårdtagare.) Jag satt där på soffkanten och väntade på att få ge nästan omgång ögondroppar och lyssnade och blev alldeles varm i hjärtat och skälen när den berättade att myndighetspersonen verkligen hade fått det hett om öronen. Så fint. <3

och så var det 4 veckan igen.

10:27

Igår kväll var jag inte alls glad när jag kröp ihop i sängen för att sova och fattade verkligen ingenting. Det har varit en bra vecka, en jättefin helg, maten har funkat, jag har både tränat och sovit ordentligt - så tittade jag på mitt fina schema i min recover-pärm och räknade 1 - 2 - 3 - och så PMS-vecka.

Alltså, jag orkar inte. Hur kan det ha gått tre veckor redan, det var ju precis nyss?!
För tillfället känner jag mig som världens ensammaste och längtar efter mamma&pappa. Och Stor Bror åkte hem igår, det gör lite ont i hjärtat. Jag vet att den här känslan inte kommer från mig själv, från något som har hänt och det är det jag försöker hålla i skallen. Ibland hjälper det, just nu inte.

Fy fan.
Fyyy faa-aan.
Nej, nu åker jag och handlar och sen hem till farmor&farfar och kramas.

Jag har glömt hur en är ledig!

14:29

Sen jag skrev sist har jag varit väldigt duktig med sovtider, med resultatet att jag har mått och känt mig mycket bättre. Dock var det med ett leende på läpparna jag slutade jobbet i fredags och kastade mig huvudstupa in i en helt ledig helg. Jag hade högtflygande planer när jag satte mig på spårvagnen om att både städa, diska och laga mat innan jag gick och la mig... men efter att ha varvat ner med lite kärlek och en kopp te hos farmor&farfar så upptäckte jag att jag var bra mycket tröttare än jag först trodde och tog tacksamt emot erbjudandet om att bli hemskjutsad i farfar-taxin. Kvällsmat köpte jag på Hemköp till och med!

Gårdagen var sol och bad vid havet med Lady Hickups och Mr. - lite senare på eftermiddagen fick jag dansa av mig lite energi på Twisted och sen tog vi bilen till Föräldrarhemmet där jag misslyckades så fatalt med att vara grillmaster att jag inte ens fick igång grillen. Fail, i ordet vidaste mening. Ugn, spis och fantastiskt sällskap räddade kvällen, som blev den trevligaste på mycket länge.

Idag har jag har jag intervallsprungit 5an i Skatås med Lady Hikcups och Mr. och sen bestämde jag att det var dags för en dejt med mitt badkar. Den här helgen har varit lite konfunderande - jag har haft chokladcraving som inte varit av denna värld (det är i och för sig inget ovanligt med det :P) men vad som är riktigt konstigt är att jag inte mår dåligt. Igårkväll hade Lillebror och Guldlock varit på Liseberg, vunnit godis upp över öronen och delade frikostigt med sig (fina!). För mig är det fortfarande helt konstigt att kunna äta massa godis en, två kvällar i rad och inte ha ångest efteråt, varken på kvällen eller nästa morgon. Eller få tvångstankar om att äta extrem-nyttigt kommande vecka för att "väga upp" eller att måste-träna. Det är helt sjukt och alldeles alldeles underbart. :)

Annars är jag lite villrådig eftersom jag fortfarande är ledig och inte har något att göra.
Eh, jag vet inte vad jag ska göra. Läsa en bok?

Natti natti?

10:14

Söndagen spenderade jag som bekant med att mycket effektivt göra ingenting. Efter fyra dagar på ett nytt jobb med massa information, kom-ihåg, ovana situationer och allmänt mycket nya grejer kom kroppen ikapp mig och var helt död. Herrejisses vad trött jag var. Sen misslyckades jag att gå och lägga mig i tid på kvällen (snarare runt 23 istället för 22), vaknade jättetrött på måndagsmorgonen halv sju och gick till jobbet. Under dagen konstaterade jag minst tio gånger att jag får inte slarva så mycket med att sova. Allt blir jobbigare än vad det borde vara - det är svårare att få maten att funka, lättare att gå in i tankeloopar och jag har varken lust eller energi att träna... och när jag inte tränar får jag svårare att sova. Ni ser? Ingen bra cirkel.

Igår tog orken slut någonstans runt halv fyra - tack och lov var det inget att göra på jobbet sista halvtimmen. Väl hemma fick jag i mig en kopp te och däckade ihop på soffan i en halvtimme innan telefonen väckte mig och meddelade att det var dags att bege mig iväg till Twisted för att låna en bit lokal att träna i. Hur kul det än är att dansa tog det emot något alldeles otroligt mycket att resa mig från soffan och cykla iväg... men iväg kom jag! Tränade hype i 45 min, sen lite fys&rehab på det och därefter bara lite diva-stil. Sen var jag nöjd och helt slut igen. Lady Hickups kom och lånade Kenny(tvättmaskin) en sväng på kvällen, vi pratade lite skit och jag gjorde dagens sista kraftinsats när jag diskade och plockade in rena kläder - sen låg jag i sängen strax efter kl. 22.

Sovit 9 timmar, var ändå rätt väck när jag gick till bussen och behöver nog en sån natt till för att komma i fas igen. Tur för mig jobbar jag hos pappa&farfar idag och gör mest saker jag är van vid att göra.

Åh, imorgon kommer finaste Stor Bror hem till stan, hurra! <3

... och så eftermiddagen.

21:11

Jag vet inte om jag har hyllat stavgång här förut, men jag passar på att göra det nu. Halleluja för denna fantastiska träningsform som är stört mycket jobbigare än vad det verkar och dessutom funkar oförskämt bra när någon del av min kropp klagar och jag inte kan springa som vanligt. Hurra! :)

Jag sov en stund i soffan, mamma och jag stavgångade oss runt 5an i Bunketorp, tog ett dopp i sjön och när vi kom hem gjorde jag fys och rehab och nu känner jag mig lite som en ny människa. Det är bara grillmiddagen som saknas och den är på G!

Under ett samtal med mor&far förut så fick jag redan på att jag som timanställd tydligen inte kommer få min lön förrän i augusti... say what?! Där och då hade jag ett litet breakdown och satt och bölade vid köksbordet. Fifan vad det är jobbigt att inte ha pengar, att känna att jag hela tiden liksom lever över mina tillgångar. Att jag gör av med pengar jag inte har. Jag är inte alls ute efter att leva lyxliv - det enda jag vill är att veta att jag kan betala hyran, köpa mat utan att varje gång kolla efter det billigaste alternativet och kunna festa till det med en låda jordgubbar då och då. Som tur är har jag världens bästa föräldrar som efter lite pratande fram och tillbaka fick mig att fatta det kan vara lite knapert i skarven mellan studier/jobb och det är OK. Så hade de också haft det. Och de ställer upp för mig i alla väder. Såklart. Det är fortfarande jobbigt men bättre. Tur att jag har min familj. <3

Veckosummering.

17:31

Det känns som det har hänt så himla mycket de senaste5 dagarna att jag liksom har hållt andan tills nu. På ett bra sätt, eftersom jag har hela söndagen ledig att göra ingenting på och det är precis vad jag har gjort också.

Lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag var det dans, dans, dans för hela slanten kl. 16-22 på Twisted Summer Camp. In my heart. Herregud, vad roligt jag har haft, svettats floder och skrattat. Knäet har funkat. Vissa klasser hoppade jag över, vissa rörelser kunde jag inte göra, men på det stora hela är jag otroligt nöjd med mitt beslut att köra på trots mitt smågnälliga knä. Det riktigt positiva är dessutom att jag var hos sjukgymnast i tisdags som klämde och ryckte och böjda och bände i mig och sen förklarade att knäet var lite överbelastat, irriterat och svullet, men det var inget som lite rehab kunde råda bot på. Så i en månad undviker jag vridningar och att gå ner på golvet och gör min rehab varje dag, så kommer det att lösa sig. :)

Onsdags var också första dan på mitt sommarjobb. Jag var helt död i huvudet efteråt och om det rann något ut från mina öron var det förmodligen information. Onsdag och torsdag gick jag bredvid, fredag och lördag har jag jobbat själv. Jag är väldigt nervös och vill verkligen inte göra fel, men hittills har det faktiskt gått riktigt bra och varit roligt.

Igår åkte jag direkt hem till farmor&farfar efter jobbet - det har hänt så mycket under veckan att det känns som det var huuur länge sen som helst jag var där! Sen ringde jag mormor&morfar. Jag saknar dem lite extra när jag umgås med farföräldrarna, för jämförelsevis ses vi så sällan. :/

Idag degar jag hemma hos mamma&pappa. Jag var på otroligt dåligt humör innan jag kom hit, kände mig uppblåst och tyckte allt var jobbigt. På bussen stannade jag till lite och istället för att grotta ner mig i eländeskänslan tänkt jag: "OK, så VARFÖR känner jag såhär?" Efter lite rationellt tänkande kom jag fram till att jag helt enkelt var trött. Oftast blir allt mycket jobbigare, det är alltid lättare att klanka ner på mig själv då. Så okej, jag är trött. Det känns jobbigt. Yes. Bara genom att liksom se den utifrån gör det lättare. Det är bara en känsla och inget jag behöver agera på. Alltså är jag fortfarande trött, men inte alls lika självkritisk eller sur längre. :)

Kvar på dagens agenda är promenad med mamma i Bunketorp och grillmiddag. Yay. :)