fredag, april 29, 2011

Vips så var det fredag.

09:53

Jag har tänkt och tänkt att skriva, och vips så är det redan fredag.

Först har jag lite big news - jag har flyttat tillbaka till lägenheten igen, helt. Kläder och skor och grejer är tillbaka i Mölndal och jag sover i min säng under mina örngott på väggen bakom min bokhylla. Min hiphopklocka tickar jättehögt, men jag har bestämt mig för att jag inte störs av det ljudet.

Sanningen att säga var jag inte alls särskilt pepp på att ta steget fullt ut och flytta hem igen, tvärtom kände jag mig orolig och nervös. Egentligen utan anledning, för jag förknippar inte lägenheten längre med hur dåligt jag mådde förut; jag har gjort om så mycket där att det inte ens känns som samma rum. Det som framförallt skrämde mig var att bli "ensam" igen. Sköta om mig själv helt och hållet. Jag har lutat mig väldigt mycket mot familjen och speciellt mamma och pappa sen jag flyttade till dem i oktober. Men vet ni vad jag gjorde? Jag pratade med mamma och pappa om hur nervöst och oroligt det kändes. Och i samma veva kom jag ihåg att jag må vara ensam i fysisk meningen (jag bor ju i ett en-persons-hushåll) men det är inte alls samma sak som att vara ensam. För de vet nu. Alla mina närmaste och viktigaste vet nu och jag behöver aldrig mer bära på så jobbiga och tunga känslor ensam. Det gör att jag käner mig mycket mer trygg.

Sen är det aningens ovant, men det är en annan femma. Efter fem dagars lägenhetsboende så känns det bättre och mer vant än i måndags. Dessutom är jag inte helt ensam - jag har en Göteborgspraktiserande syssling inneboende hos mig. :)

Veckan har varit lite berg-och dalbana. I tisdags och onsdags tog min ork ledigt efter lunch och jag var så sjukt trött. Allt jag ville var att sova. Men, jag har hållt min plan och det har gått, trots att humöret går upp och ner. I onsdags var det först dansklass och sen åkte Sysslingen och jag till Lindome och sprang med mamma. I vanliga fall brkar den värsta tröttheten ge med sig efter någon kilometer, men just den joggingturen gav ingen endorfinkick whatsoever och jag kämpade mig igenom 3,5 km (tur att jag hade bra sällskap!) och efter middagen dog jag lite i soffan. Sen övningskörde jag hem Lillebror&Guldlock och sen mig&Sysslingen. Ja, jag har bestämt mig för att nu ska jag banne mig ta det där körkortet. Västtrafik, släng er i väggen!

Igår var också trött, men inte lika. Inatt kunde jag inte somna och sov orolig. Idag är det lockingfredag, så det kommer bli bra hur trött jag än är. :) Jag nämnde förra veckan att sen jag läste "Sockerbomben" och började agera annorlunda, så är det lättare att älska mig själv, utan att vilja ändra på mig... och det hänger faktiskt i fortfarande. Det är häftigt. :)

måndag, april 25, 2011

OYE!

11:52

Vissa människor förundrar mig. En av dem är Linnea som just nu befinner sig i Ghana och jobbar med ett projekt som hon och Isabell har startat - OYE Ghana (Open Your Eyes). Eftersom de tycker att ett av problemen med hjälporganisationer är att inte alla pengar kommer fram, så har de startat en egen fadderverksamhet. Du väljer själv hur mycket pengar du sätter in per månad (alla har olika ekonomi och olika förutsättningar) och pengarna går till barnhemmet i stort. Och nu saxar jag direkt av:

"Vi vill dock att fadderskapet ska handla om mer än pengar, för det är ju faktiskt så att pengar inte kan lösa alla världens problem. Tycker det är viktigt med en personlig kontakt och förebild för barnen då detta är någonting som de saknar.
Någon som tar sig an en och en."

Alltså - du är fadder för ett helt barnhem och för ett eget barn. Jag fick mitt fadderbarn under påskhelgen (vilket fint påskägg va? :)). Hon heter Sandra och mitt hjärta svämmar över lite när jag ser bilden på henne.

Jag tänker inte skriva något brinnande tal till nationen om varför ni borde bli faddrar i OYE Ghana-projektet, för att jag tror att de allra flesta av er redan vet varför. Använd er av den kunskapen. Jag gick ur Rädda Barnen efter jag fick veta att pengarna inte gick dit de borde, men jag har träffat Linnea och litar på henne och det hon och Isabell gör. Och jag önskar alla andra möjligheten att kunna leva sitt liv så som de vill.

Info hur var och varför hittar ni på bloggen och här. Har ni frågor, så maila Linnea/Isabell på oyefadder@hotmail.com och fråga. Men GÖR något!

fredag, april 22, 2011

Jag tycker jag är värd att älskas.

18:44

Jag är skitslut. Det var ungefär 4 grader imorse när jag var ute i köket och kollade strax efter åtta och typ 20 grader varmt när vi gav upp för dagen vid kl. 12 och åkte hem för lunch. Jag ägnar mig mer åt snösurfing än snowboardåkning och det är ganska hopplöst uppåkt i backarna... men jag älskar det. Det var alldeles för länge sen jag var på skidsemester och jag har jättekul... och är skitslut efter 3 timmars åkning i tung snö och kan se i månen efter att åka längd eftersom längdspåren har töat bort, men hey. Jag njuter och är nöjd av det jag har! :)

Jag insåg också när vi åkte hit att jag vill göra det här oftare. Jag är ingen stjärna på att åka varken bräda eller längdskidor, men jag tycker det är ruskigt roligt och slängde iväg ett sms till Gabs om att vi skiter i julklappar och födelsedagspresenter i år och drar ihop ett gäng, hyr en stuga och åker på skidsemester. Hon är på, så jag tänker börja planera det här ordentligt när jag kommer hem igen. Har jag förresten nämnt att jag har blivit med snowboard idag? 1650 kr paketpris för bindningar och bräda. Eftersom jag är en åka-bräda-max-3-4-gånger-om-året-människa tycker jag att jag har fått mycket för pengarna och är väldigt nöjd. :)

En känsla som har kommit krypande mer och mer under se två senaste dagarna är en känsla av egenkärlek. Jag ser mig själv i spegeln ovanför handfatet och jag tittar ner på min mage och mina ben när jag sitter ute på balkongen i solen och jag tänker att jag tycker om allt jag ser. Att jag har snygga axlar och vad spelar det för roll om magen inte är platt, när jag är ljuvligt kurvig och kvinnlig och vacker? Jag tror att mycket av det hänger ihop med "Sockerbomben"-boken och hur jag agerar annorlunda efter att ha läst den. Jag tror att jag har velat att verkligen älska mig själv väldigt länge, men eftersom jag agerade på ett sätt där jag inte var snäll mot mig själv och min kropp, så var det svårt. Och nu, när jag insett att jag gjort saker som jag inte mår bra av och aktivt jobbar med att förändra mitt beteende och mina vanor, så visar jag mig själv respekt. Jag visar att jag tycker jag är viktig, att jag är värd att må bra och är värd att lägga tid och energi på. Jag tycker jag är värd att älskas och det tänker jag visa för hela världen, först och främst genom att älska mig själv.

torsdag, april 21, 2011

Jag har påsklov!

19:10

I tisdags vaknade jag till en ny, halsontfri dag och solsken, så det dröjde inte alls länge innan jag hade dragit på mig löparkläder och firade min tillfrisknande med en lätt joggingtur på en halvtimme som jag avslutade med att plocka vårens första bukett med vitsippor. Yay! :)

Jag träffade Gabs och vi pratade och pratade... och pratade. Drack kaffe och te. Gick på promenad och när vi kom hem igen pratade vi lite till och när vi tittade på klockan hade det försvunnit 2 timmar efter det att vi kom hem. Kvällen avslutade jag med Bus&Bumby på Cyrano där vi satte i oss varsin ljuvlig, stenungsbakad pizza innan jag vid 22-tiden kröp ner under täcket hemma i lägenheten. På onsdagen vaknade jag och mådde bra. När jag hade städat undan lite och knallade mot stationen, glatt nynnande med i min musik så slog det mig - jag mådde faktiskt riktigt bra. Genuint, inifrån och ut. Hela min onsdag kändes riktigt bra och fin och det var ett bra tag sen jag mådde fint en hel dag och humöret inte gått upp och ner som en berg-och dalbana.

Det känns verkligen som "Sockerbomben"-boken har gjort väldigt stor skillnad, både i mitt tankesätt och hur jag agerar. Den sista pusselbiten, liksom. Jag har inte bara hittat en massa kunskap och förklaringar som känns riktiga och relevanta, utan också fått en massa handgripliga verktyg för hur jag kan förändra mitt beteende till det bättre. Jag är en och en halv vecka igenom mina "det tar MINST åtta veckor att bryta en vana"-veckor och jag mår redan bättre än jag gjorde första veckan. Motivationen går upp och ner, men det är också en grej att tänka på - jag behöver inte vilja göra det hela tiden. Jag kan tycka det är äckligt förbannat jobbigt och tycka grundligt illa om att pendla mellan jippe-fyfan! och bara inte vilja välja vettigt. Jag kan tycka hur jag vill, bara jag gör det som jag mår bäst av i det långa loppet. Screw positive thinking, allt är inte roligt hela tiden. Men bara gör det.

Jag har redan haft ett bakslag hos mormor och morfar igår - men istället för att få ångest över det bad jag mamma stryka mig över håret tills det kändes bättre och bestämde mig för att lära mig av det istället för att må dåligt. Så jag tänker ta nytta av det jag lärde mig under resten av den här veckan. Visst är det en bra idé så säg? :)

Jag är förresten i Tandådalen nu. Efter en förmiddag på bräda i smörsnö så svider benen varje gång jag vill anstränga dem. Jag har varit mer eller mindre utslagen sen klockan 13 när vi gav upp för lunch. Min tanke var att försöka hitta på lite längdspår efter att vi hade installerat oss i vår stuga... men jag duschade och hamnade i mjukisbyxor och bikinitop på balkongen med en bok jag velat läsa och solen i ansiktet. Jag är 120 sidor in i boken och ska jobba lite mer på det ikväll. Det är en dag imorgon också. Jag har semester. :)


måndag, april 18, 2011

Påsklov, sovmorgon och solsken.

10:04

Igår kväll var jag rätt låg, som det brukar bli när jag är sjuk nog för att inte få träna. Lördagen och söndagen har gått åt till första riktiga vårförkylningen och ett konstaterande att det bara är slöseri med tid och pengar att åka till dansworkshop i Jönköping om jag inte kommer kunna vara med till 100 %. Väldigt besviken, för jag har verkligen sett fram emot det.

Lillebror och Guldlock var på fin söndagsmiddag igår, kombinerat med att planeringsmöte för den stundande långhelgen i Tandådalen! Där har vi den stora anledningen till varför jag inte vill åka till Jönköping och bli mer sjuk - då kan jag åka varken längdskidor eller snowboard och det vill jag INTE riskera! Åh, snösemester. <3 Vi brukade göra det varje år förut, ändå från när vi var små, men det har inte blivit av på ett tag. Men nu, nu!

Mamma och jag gjorde en sista insats för veckan efter maten och åkte och handla mat. Efter det var jag helt slut - strax efter 22 tackade jag för mig själv, kröp ner i sängen i sällskap med nässprejen, läste slut på min bok, somnade och sov till halv tio idag. Jag kan lyckligt meddela att mitt halsont är borta, jag har påsklov och det är solsken ute! Nu ska jag äta frukost ute på förstukvisten. :)

lördag, april 16, 2011

Vad som är värt.

15:15

Förkylningen har i alla fall inte blivit sämre. Täppt i hela näsan, men i alla fall ingen huvudvärk och kliande i ögonen. Fan, jag som har massa dans som jag verkligen vill träna på. Istället påtvingar jag mig själv lugn och ro och vila. Bortsett från imorse, när Nea och jag tog tag i operation "Vårstäda Torsgatan" eftersom farmor&farfar är borta i soliga Spanien. Vi var så effektiva i vårt teamwork att det tog oss typ 40 minuter, sen var det över och vi kunde återgå till stillsam lördagslunk. :)


Jag mår bättre än jag gjort tidigare i veckan. Det är jättejobbigt att inte längre kunna använda mat som ett sätt till tröst, att omedelbart må bättre, men samtidigt är det väldigt skönt också. Det går ju och det blir bättre och livet handlar inte bara om mat, som tur är. Det handlar om allt det andra också. När jag tänker på att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna använda mat för att må bättre sådär sekundsnabbt... så känns det liksom lite sorgset. Det är en otroligt dubbel känsla det där, för samtidigt som jag vet hur bra jag mår just då, så vet jag ju också hur otroligt dåligt jag mår av det efteråt. Och jag tänker att det är framför allt det som är den stora problematiken om en är fast i ett beroende av något slag - att en inte riktigt kan sätta se att priset att må bra små stunder i taget är att må väldigt dåligt ofta istället. Det är en quick-fix och den funkar... små stunder i taget. Men det är inte värt det.


Vad som är värt är att tycka att livet är jobbigt och lära sig hantera det, så att jag kan må bra på riktigt resten av livet. En sann känsla som grundar sig i att jag älskar mig själv och älskar mitt liv, och inte en falsk glädje som kommer av saker utifrån.

fredag, april 15, 2011

Eländigt/bra.

22:11

Jag tar och inleder helgen med en rackarns förkylning. Det kliar i munnen, kittlar i näsan och jag har nyst mer idag än under det som redan varit av året. Det är en sak att vara sjuk och en sak att känna sig sjuk och jag känner mig rätt eländig, fysiskt. Psykiskt är jag lite stressad av att jag har en del att hinna med under helgen, men jag ska bara beta av det lite i taget, så det är egentligen ingenting att hetsa upp mig över. Så, nu bestämde jag mig för att inte göra det. :)

Nästa veckan kommer bli fantastisk.
Måndag-onsdag är jag i Jönköping och dansar poppin och locking.
Onsdag eftermiddag åker jag till Västerås för att sammanstråla med min familj och sedan beger vi oss till Tandådalen och där ska jag ha en orgie i snowboard- och längdskidsåkning. Hell yeah!

Nu ska jag sova. Hejdå fredagkvällen!

Torsdagen som vände.

10:28

Jag mår bättre. Jag var ute på klubb Colors som innehöll en konsert med Looptroop Rockers i onsdags och konserten var FET, men klubben fett ovärd. Jag fick pappataxi (<3!) hem efteråt, men på torsdag morgon vaknade jag och avskydde mitt liv och ville inte gå upp. Jag är verkligen dålig på att sova för lite i veckorna. Lyckligtvis höll sig den jobbiga känslan inte i särskilt längre - först prattid (som visserligen var jobbig, men jäkligt bra) och sen åkte jag vidare till Twisted för break. Rätt opepp, men när jag kom dit och började prata med B-boy Genius som var stand-in för Foolish, så vände det. Grym klass. Efter lunch körde Smarty, jag och Nilo egenträning och fokuserade på att ge varandra feedback samtidigt som vi körde och göra saker utanför vår comfort zone. Jag fick dansa med armarna ovanför huvudet och TUNGT, med hela fötterna i golvet. Låter det enkelt? Det var det inte.

Sen mådde jag som en prinsessa. Mamma kom hem och vi åkte till Bunketorp och premiärsprang heeela 3,5:an. Dagen som började så illa slutade jättefint. Idag mår jag fortfarane bra, bortsett från att min hals gör oprovocerat jätteont. Men va? Ignorera, I tell you!

onsdag, april 13, 2011

Nu är det inte roligt.

17:35

Jag är så trött. Jag har ont i huvudet, är opepp och hela kroppen skriker efter att bara ligga ner i en liten trött ynklig boll och tycka att allt är jobbigt. Jag vill äta. Det är en känsla som har tagit över typ hela min mage och den drar allt fokus till sig och allt jag kan tänka på är mat.

Det är tredje dagen sen jag började läsa Sockerbomben-boken och tre dagar sen jag gick all in och gav mig fan på att följa det som står i boken och bli frisk. Författaren har skrivit upp typ dag-för-dag vad som händer de första veckorna när en slutar med sin drog - och hittills har det varit som en checklista det med. Abstinens kallas det, med fint ord. Tre veckor tar det innan det värsta är över. Tre veckor känns som en evighet. De åtta veckor som det tar att bryta ett beroende känns ännu längre. Så, jag tar det dag för dag. Har Bob Hansson kloka ord som ett mantra i huvudet: "Allt är förgängligt. Så också det ledsna." Det är jobbigt nu, men det går över. Jag behöver inte göra något - det är i grunden det som behövs. Jag behöver bara sitta på min rumpa, konstatera att jag inte mår tipptopp nu och sånt är livet. Det slog mig som en stekpanna i huvudet när jag läste meningen: "Beroendepersoner vill ha nu, på en gång." Dålig feeling - gör omedelbart något för att må bättre istället för att undersöka - var kom den här känslan ifrån?

Kunskapen om att jag mår apa för att jag inte använder mat som tröst gör det mycket lättare att stå ut med jobbighetskänslorna. En väldigt värd grej att göra för att må bättre och istället är att göra något annat som jag tycker om och ger mig bra vibes. Jag satt och kittlade mig själv i handflatorna på tåget hem, städade till peppmusik i skolan och pratade med och kramade mamma hårt, hårt när jag kom hem. Nu ska jag dansa och rehab:a lite, för det blir jag också gladare av.

tisdag, april 12, 2011

Vi måste prata.

18:36

Igår stod det som vanligt rap på eftermiddagsschemat i skolan - vi har jobbat med att bara skriva ett tag, vilket vi inte haft tid för på rätt länge, pysslat med projekt och så. Fröken bestämde också att "Nu ska vi fokusera lite mer på EN grej." och förra veckan visade jag henne en låt som bara föll över mig för ett par veckor sen. Det var som att den väntade på att komma ut och den blev fet. Det tyckte hon också, så vi bestämde att den skulle jag lägga lite mer tid på att lägga den (jag har till och med att perfekt beat till den!)

Cyphern vi avslutade med igår var helt sick. Alla har steppat upp så SJUKT mycket och det började gråtas när Smarty la sin vers, sen fortsatte det när resten av de fyra som var kvar körde och sen avslutade jag med att kicka min låt och gjorde det så jävla bra. Everyone poured their heart out, det var HELT fantastiskt! Stämningen, energiiiin... whoa, kan inte riktigt förklara det. En måste nog vara där för att förstå.

Dansen på kvällen gick lite sisådär. Vänster höft krånglade och jag tror jag sträckte mig där. Men, jag körde på gott jag kunde och imorse var det inte lika illa som igår kväll. Idag i skolan med Sweet N jobbade jag mest med överkroppen och så rehab och långstretch på det. Ska strax ner till Twisted igen - vet inte om jag kör något mer idag, men hänga kan en alltid göra. :)

Boken jag berättade om igår - "Sockerbomben i din hjärna" - har satt igång vad som känns som domino i mitt huvud. För mig handlar den boken inte främst om sockerberoende, utan beroende generellt. Och jag tror inte att jag har riktigt har kopplat ihop mina ätstörningar med matberoende förrän nu. Inte förrän jag satt och läste igenom de fem kriterierna som är gemensamma för beroendeutveckling och kände mig delvis som jag bokade av en checklista, så ramlade poletten ner. Där stod det, svart på vitt. Jag känner någon slags blandning mellan lättnad och skam. Dock tänker jag strunta i skammen (varför har jag inte fatta ordentligt förrän NU?!) och bara fokusera på det andra, positiva - att jag faktiskt upptäckt det och att jag har en hel bok med fakta och kunskap som kan hjälpa och ge ännu mer verktyg för att klara av att bli frisk. Och jag ska prataprataprata.

Vi måste prata. Om oss, om hur vi mår och varför. Det är därför jag skriver det här, det är därför jag skriver ut mycket av det jobbigaste jag någonsin varit med om. För att en så stor jävla del i det här är skam och det är fel. Det är inte skämmigt att ha ätstörningar. En är inte dum i huvudet eller dålig människa för att en har problem med maten. Det är en sjukdom vi pratar om och den är farligast när den inte syns eller hörs. Och om jag kan få någon att tänka till, att inte känna sig ensam i världen eller på något annat sätt påverka positivt genom det jag skriver - bra!

måndag, april 11, 2011

It's all in your mind.

12:21

Min söndag var ett enda stort hål av oplanerad tid. Jag gjorde massa saker, men hade ingen uppsatt tid att passa och kunde göra lite hipp som happ hela dagen. Vilket jag också gjorde. Så SKÖNT! Runt 19-tiden tog jag en promenadsväng ut i det ljuvliga vårvädret, tränade rap och väl hemma igen gjorde jag min rehab på vardagsrumsgolvet. Höfterna mår otroligt mycket bättre, det har varit en stadig uppgång sen i torsdags. Idag tänkte jag kicka igång lite försiktigt med dans och så hur det går. Frustrationen över att inte få dansa hur mycket jag vill är på topp, men det är också motivationen om att ta hand om mig själv för fan! så att jag ska kunna träna och hålla på så mycket jag vill.

Igår började jag läsa en bok mamma lånat hem - "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström. Nu är den slut. Jag mer eller mindre sträckläste den och har så mycket tankar i huvudet att det inte får plats, för jag känner så väl igen mig i stora delar av det som skrivs. Shit. Shitshitshit. Den främsta känslan är framförallt Fy fan vad skönt att det inte bara är jag som har känt sådär. Att det faktiskt är svårare än en kan tro att bryta ett beroende, vad den än kan vara för något. Men att det går och att det finns andra som också är det. Det är lustigt, jag känner mig ibland ensam i världen om att ha ätstörningar, fast jag vet att det är jättemånga andra som också har det.

lördag, april 09, 2011

Sweet spring.

12:41

En lördag för ett tag sen hade jag shopping med mamma och vi tog sushilunch. Hon frågade mig hur min kropp reagerade nu när jag åt vitt ris, eftersom jag inte brukar göra det. Hade inte ens tänkt på det, men i torsdag när jag hade sushilunch med Lady Hickups så noterade jag samma sak som jag gjorde efter den lördagen - total blodsockercrasch efter ett par timmar. Alltså verkligen pang, jag blev toktrött både i huvudet och kropp. Jag tycker det är fascinerade hur kroppen kan reagera.

Så, igår hade vi fredagsmys med sushi för mamma och pappa och sashimi för mig. My first time, men jag LOVAR att det blir fler för så gott det var! Jag blev alldeles lycklig av det (och helt utan blodsockerkrasch. :)). Sen spenderade jag resten av kvällen i horisontalläge på soffdivanen med ett glas vin, ett par chokladbitar och datorn på magen. Efterlängtad slapptid! <3

Imorse vaknade jag till strålande solsken och en inplanerad morgonjogg med mamma - helt annan feeling för det än för i onsdags när regnet yrde omkring i luften! Vi joggade och pratade på och mamma frågade om hur prattiden hade varit och jag berättade och hon frågade vidare och så blev det väldigt känsligt och jag blev ledsen. Samtidigt som jag kände hur jobbigt det blev så slog det mig direkt: "Nej, jag vill inte prata om det här, jag vill inte tänka på det här!" och så sa jag det. Och just det, att det slog så hårt gjorde att jag ångrade mig typ en halv minut senare. Är det något jag lärt mig under det senaste halvåret så är det att typ inget som är jobbigt blir bättre av att jag håller tyst och håller det för mig själv. Så jag sa att jag ångrade mig och så pratade vi om det. Jag grät och vi kramades. Åh, mamma, du är bäst. <3

Idag är det öppet hus på skolan.
Vi är ute på gården i solskenet och jammar. Sweet spring!

fredag, april 08, 2011

Rehab på alla fronter.

12:48

Efter i tisdags hatade mina höfter mig mer officiellt. Jag inser bittert att jag typ på något vis dragit upp överbelastningsskadan igen, eller så är det något annat. Något fel är det i alla fall - det känns som kombinerad träningsvärk och kramp vid mina rörelse som involverar höft- och ljumskmuskler (dvs. typ alla rörelser jag gör). Break igår var inte ens att tänka på och jag gick ännu ett litet steg upp på bitterhets-skalan när jag insåg att det inte var Foolish som skulle hålla klassen igår, utan L från Skill Bill. Vaddå otajmat att vara skadad?

Anywaaays. Jag har hoppat på rehabtåget igen och ska hålla mig lugn och still från alltför mycket hoppande och skuttande veckan ut, så tror jag det så sakteligen ska bli bättre snart igen.

Prattid idag. Jag berättade om hur mina veckor har varit (rätt jobbiga) och sen gjorde vi en dykning i det oerhört komplexa VARFÖR? Jag säger saker jag inte ens formulerat för mig själv och tar fram och tittar och vrider och vänder och i slutändan känns det som jag förstår mig själv lite mer. Strax innan tiden var slut bytte jag ämne till något som legat och gnagt - varför är det så viktigt att vara smal? - och fick en hemläxa som jag inte alls ser fram emot. Men hey, jag går ju inte dit för att ha roligt heller.

Ikväll är det horisontalläge och fredagsmys i soffan.
Jaaaaa! :)

onsdag, april 06, 2011

Morgonjogg!

10:22

Jag vaknade ungefär tusen gånger imorse innan klockan ringde och upplyste mig om att det var dags att dra på mig joggingkläder - jag la fram förslaget om morgonjogg på onsdag? för mamma i helgen och hon nappade. Lite seg, lite trött och väldigt nyvaken stack vi ut på en halvtimmesrunda i duggregn som yrde omkring överallt. Från att ha kört gång 1 min - jogg 1 min i ett par veckor kände vi förra gångena tt det var dags att öka springdelen, så idag var det 2 min jogg - 1 min gång. Funkade bra, förvånansvärt bra.

Jag var stel som en pinne i höfterna när jag vaknade och det var ruskigt skönt att röra på mig. Stretchen efteråt var som balsam. Idag känner jag verkligen hur mycket det gjorde att jag hade hela eftermiddagen ledig igår - det känns lite som livet är ljusare och enklare fast det är grått och regnigt ute. Positivt approach! Ikväll sover jag i lägenheten. Kanske imorgon också, vi får se vad jag får för feeling.

tisdag, april 05, 2011

Kloka tankar och bildregn!

19:30

Min helg var awesome och involverade både dans ute på klubb och rapbattle och andra roliga grejer som att träffa Funky och ha picknick (inomhus, det regnade ute) med Gabs. Men när det återigen var måndag kände jag mig inte alls lika uppladdad som jag brukar och vill göra efter en helg. Och, typ tusen år efter att mormor och mamma och farmor började säga det här till mig, så har jag fattat det själv - eftersom mina veckor är späckade med att-göra-saker (roliga förvisso) så behöver jag tid i veckan där jag inte behöver göra något. Inget sagt om att sitta still och stirra in i en vägg, men det måste finnas tid där jag inte är påväg till något, inte har någon tid att passa. Annars blir det som i måndags och jag vaknar upp med en grinig känsla av att livet är jobbigt.

, den här eftermiddagen har spenderats hemma - lång varm dusch, softa kläder, en Resorb, tre glas vatten och är inne på min tredje kopp te. Stor pappakram när han kom hem.

Annars är det något meck med mina höfter. Det stramar och känns för tight och när jag strecthar det för mycket gör det ont. Jag tänker lägga lite extra fokus på att stretcha noga och träna höftböjarna, men om det inte blir bättre inom en-två månader så tänker jag hojta på en sjukgymnast eller liknande. Pallar INTE bli långtidsskadad!

Och nu, med trumpeter och fanfarer så kommer härmed lite bilder på hur det numera ser ut i rummet i lägenheten! Jag har tyvärr inga före-bilder... men enjoy! =D













Sovhörna! Det är fortfarande lite tomt vid huvudänden, jag idé-jobbar på det.

Soffa nummer 1 och världens finaste bulligaste gröna lampskärm. Nej, tavlan ska egentligen inte stå på den, den ska hänga på väggen som alla normala tavlor, men min betongkrok var för liten och klen, så den ramlade ner.

Skrivbordshörna. Bildkollage på min familj och släkt. En krokimålning i kol på mig som Louice har gjort. Lite ljuslyktor och ett (svävande) bonsaiträd (nej, jag skojar, det är en glaskruka.)

Soffa nummer 2 och min vägg. Kollage, bilder, urklipp, affischer från ställen jag varit på... pieces of me on the wall! Notera gärna de snygga, matchande, egensydda kuddarna. :)

Soffa nummer 1 rakt framifrån. Lyckokastanjeträd till höger.

Och slutligen min välstädade bokhylla med piffiga små växter uppe på. Sängen gömmer sig bakom den. :)

fredag, april 01, 2011

Samtal på soffkanten.

13:06

Jag hade ett jättefint samtal med mamma och pappa igår. Igår morse var en värdelös morgon - jag vaknade och ville inte gå upp, fast torsdagar är breakdagar all the way och jag älskar breaking. Efter att ha delat mina tankar med mamma tog jag mig ändå i kragen och åkte dit och det var... OK. Jag var ganska låg och hade prestationsångest över precis allting och dessutom tre stycken helt food-obsessed dagar bakom mig och det var ingen speciellt rolig dag. På kvällen åkte jag med en klasskompis till Hiphopakademien för lite mer break och dagen blev bättre. Sen hängde Lady Hickups med hem för te och kvällsmat och utbytande av chiafrön mot bok (och sötaste disktrasan!)

När hon åkte hem och jag satt på soffkanten med mamma och pappa frågade mamma: "Så hur känns det nu, när du åkte till skolan fast det var jobbigt imorse?" Och jag berättade att dagen varit jobbig, och att jag på bussen in tänkt massa och framförallt verkligen försökt vara medveten om den där gränsen som jag skapat åt mig själv - En dålig dag är inte hela världen. En får ha dåliga dagar och bara för att det är en dålig dag, så ska inte den dåliga dagen komma innanför min gräns och göra mig dålig. Jag blir inte dålig eller värdelös av en dålig dag. Bara att den tanken faktiskt finns nu är friskt och bra. Jag berättade också om mina sjukt jobbiga food-obsessed måndag, tisdag, onsdag, men också om det faktum att även om jag tänker på mat hela tiden, så ger jag inte efter för det. Det finns en känsla av att vilja äta hela tiden, men jag ger inte efter för den. Inte ens när det är en puckodag som igår, så gjorde jag det, vilket annars har varit. En jävlig dag och sen ätaätaäta på kvällen.

Allt det och mer sas och känslan av att det faktiskt blir bättre hela tiden gör mig nästan gråtfärdig av lycka. Jag trodde verkligen jag var öppen med mig själv förut, men jag var jävligt selektiv. Nu är annat. Det har varit sjukt läskigt att släppa in folk, men jag har ett otroligt stöd nu, för att jag låter folk stöjda mig. Mamma påminde mig om en annan viktig sak igår: "Du gör det alldeles själv."