onsdag, november 30, 2011

Innan jobbet.

08:47

Helgen har varit en riktig energibomb - jag har träffat nästan alla mina närmaste vänner, vart på kalas, bakat pepparkakor och ätit pizza. Dessutom suttit i ett hus en bit ut på landet under strömavbrott och i stearinljusens sken blivit fullständigt smiskad i Alfapet. Jag brukar ändå tycka att jag är rätt bra på ordlekar och sånt där, men icke. Mamma har lovat att öva med mig för framtida sammandrabbningar.

I måndags hade jag en superfin och rolig löptur strax innan jag stängde in mig i mitt kök för att göra en middag för energilösa röjare - Bus&Bumby håller på med boendefix och förra veckan erbjöd jag mig att laga middag åt dem någon kväll när orken var slut. Någon dag senare kom ett sms: "Jag tror det är dags för den där middagen snart..." Det ska gudarna veta att det tar mycket kraft att bo i ett kaos. Hela måndagkvällen var de hemma hos mig och blev ompysslade med 3-rätters middag, (medtaget) vin, choklad och te. Det gjorde nog susen för ett tag framöver i alla fall! För övrigt den första 3-rättersmiddagen som Bus blivit bjuden på och den första 3-rätters som jag själv lagat och bjudit på i min lägenhet. Det roligaste var nästan att det var typiskt min egen mat jag bjöd på - inte potatisgratäng och såna klassiska saker som kanske är enkelt, men inte så mycket mig. Istället njöt vi av kantarellsoppa, grönkål med bönor och tahinicitonsås och brödpudding. Mat som kändes som att få en varm kram på insidan, som både är gott och gör gott. Jäklar vad stolt jag är över min kokkonst och min mat!

Igår kväll var jag helt slut när klockan var 18. Jag gick och la mig halv tio, men är ändå inte riktigt utvilad när klockan ringer. Hmm. Tidigare i säng idag ändå, alltså. Därav blev morgonens jogg uppskjuten till ikväll och jag ber en stilla bön om att det ska sluta blåsa så förbannat. Jag fixar kyla, is, snö, regn och hetta - men jag aaavskyr att springa i blåst. Jag vill bara frustrationsskrika rätt ut när det är jämntjock motblåst och så vips kommer det en extra stark vindil åt något håll. Blä.

Frukost i magen, teet uppdrucket, tankar ventilerade - dags att jobba!

fredag, november 25, 2011

Pärlor på hög.

23:37

Ett ögonblick:
Kommer in i badrummet för att tvätta ansiktet. Haft kökskul och kakbak och fredagsmyst med ett glas vin, lite choklad och kakor. Mätt i magen och när jag tittar mig i spegeln ser jag mig själv i min goaste mjukiströja med ett nöjt och förtjust leende titta tillbaka.

Jag samlar på de här kvällarna som pärlor på hög - när jag njuter av god mat utan ångest och panik, när jag ler genuint mot mig själv i spegeln och bara är så otroligt tacksam för mitt liv.

torsdag, november 24, 2011

Energi in, energi ut.

14:52

Det är massa saker att säga, fast egentligen inte så mycket, det bara känns mycket.

Jag trivs bra på mitt jobb. Det är utmanande att jobba med människor, att vara inspirerande, pushande och positiv nästa hela tiden - men också väldigt, väldigt kul. Små fina kommentarer, glada blickar, trötta leenden, känslan av att försöka överföra lite nöjdhet. Jag tycker om att dagligen säga till människor att de är duktiga, att de ska ta hand om sig själva, känna efter hur de mår. Se deras triumfer. Och så det lite svåra, när det är något som tar emot. Igår skuttade och hoppade jag mig energiskt genom 90 % av min arbetsdag och visst gjorde det skillnad. Ge energi, få energi. De jobbade hårdare, jag kände deras uppskattning... men shit vad trött jag var på kvällen. Så värt det.

Igår var en vansinnigt lång dag, med Curvesjobb på morgon och dagen och så statistikjobb med TV-sändning på kvällen. Helt uppe i varv tog det en timme med en varm kopp te i soffan innan jag kunde landa lite. Idag är kroppen trött och slutkörd. Jag gör nödvändigt kontorsarbete som kräver lite input i form av energi. Jag har tur som kan varva två jobb.

Mesta delen av min energi går fortfarande till jobbet och att vänja mig vid mina nya vardag. Jag har inte dansat på ett par veckor och efter lite supportande prat med Harta så låter jag det vara tills lusten faller på igen. Det är läskigt, för jag vill ha lust att dansa. Jag är rädd att det ska bli samma som med handbollen, att det bara dör ut - men just därför så pushar jag mig inte till att dansa just nu. Jag vilar lite ifrån och litar på att det kommer tillbaka istället.

torsdag, november 17, 2011

En sån där dag.

13:48

Jag hade en massa effektiviteter inplanerade för den här dagen. Åka hit, åka dit, fixa pengar, laga mat, baka bröd, statistikjobba och handla. Mina ögon har fuckat ur igen och imorse när jag vaknade var de mer svullna än när jag gick och la mig. Klockan var 10, jag kände mig fortfarande inte helt utvilad (det är svårt om en vaknar på natten av att det kliar) och känslan av att vara miserabel var ganska tydlig. Jag bestämde mig för att försöka springa bort den, men innan jag hann ut så ringde mamma och undrade hur det var med ögonen? Det var droppen som fick bägaren att rinna över och jag grät som ett litet barn med skrubbsår i telefonen. Det gör ont, det kliar, jag ser ut som fan och jag vet inte vad det är för fel. Det är konstigt att det kan funka med mammakärlek fast hon är i ett annat land. "Nu blåser jag försiktigt på dina ögonlock, känner du det?" och det gör jag ju.

Så, jag sparar min effektivitetsdag till en annan dag. Det mest effektiva jag har gjort idag är att springa en sväng och sen till Apoteket och köpa ögondroppar. Sen har jag bara skrotat omkring föräldrarhemma, ätit lunch till frukost och försökt att ladda energi för att jobba ikväll. Vi får se hur det går. Jag ska dricka en kopp te till och tänka på glada saker.

onsdag, november 16, 2011

Under isen.

15:43

Idag har jag ägnat åt att känna mig rätt under isen. Inte liksom humörmässigt ledsen, bara att huvudet inte riktigt hängde med, kroppen trött. Jag hade planerat att hoppa av tåget en station tidigare och springa hem, men nej. Jag hade säkert klarat det, men nej. Efter Bellas kloka inlägg om att älska sig själv förra veckan så jobbar jag verkligen aktivt med att göra smarta val och bara snäll mot mig själv. Ett av mina största problemområden här i livet är prestationsångest (har du hängt här ett tag känner du säkert igen det) och jag börjar bli trött på det. Det förstör så mycket roligt. Vissa dagar behöver jag "bara göra det" och vissa dagar behöver jag bara släppa det. Idag släppte jag det, vilar istället och är nöjd med det. Efter en titt på mitt schema konstaterade jag också att jag jobbar 9 timmar, 9 timmar och 7 timmar denna veckan. Hmm. Kan förklara mosigheten i huvudet.

Jag vet att det inte är en nyhet här i Norden, men fan vad kallt det är när det är minusgrader. Jag frös imorse när jag gick till jobbet, frös på jobbet och jag frös när jag åkte från jobbet. Nu har jag snott åt mig mammas underställ i fleece, har en kopp varm te bredvid mig och håller på att sakta tina upp. Och mössa på mig inomhus. Samtidigt är jag alldeles lycklig för att det börjar bli vinterfrost och kallt. Det är november, det känns OK med att det börjar dra sig mot vinter nu.

Strax kommer finaste Bus till mig. Äntligen är hon hemma från sitt Transibiriska järnvägen-Indien-äventyr. Satan vad jag har saknat henne. <3

fredag, november 11, 2011

Positivt inre samtal.

18:50

Jag har längtat efter den här fredagen. Inte för att veckan har varit tråkig, utan för att Stor Bror och Harta kommer hit över helgen och jag superlängtar efter dem. Så, nu är det fredag, hurra!

Jag jobbade fram till lunch och sen hade jag en träningsdejt med Lady Hickups inplanerad... som inte alls blev som planerat, för hon lyckades springa sönder sitt knä lite när hon var ute och tog efter-tenta-joggingtur. Surt för mig och ännu surare blev det när jag upptäckte att jag lyckats glömma löparskorna på jobbet... Min träningspepp var helt plötsligt som bortblåst och jag var trött, sur och ville inte alls ut. Men, jag snörade ändå på mig (farfars...) skor, drog mössan på huvudet och stack ut - även om Lady Hickups inte kunde vara med, så erbjöd hon sig att vara peppsällskap (och om det var något jag behöver just då var det pepp...)!

Ibland är det bra att lyssna på sig själv, ibland är det bra att strunta i det. När jag sprang hemifrån mot vår utsatta mötesplats ville jag verkligen inte alls. Halvvägs dit kändes det inte lika hemskt. När jag hade fått upp värmen och hade min peppcoach bredvid mig så kändes det faktiskt genomförbart.

På vägen hem jobbade jag allt vad jag kunde med ett positivt inre samtal. Har ni tänkt på det, hur mycket saker som en säger till sig själv inne i huvudet utan att en märker det? Trots att jag faktiskt kommit ut och kört ett bra pass, så kände jag mig fortfarande grinig och sur - men jag hade en aktiv konversation med mig själv på vägen hem där jag upprepade gång på gång, för varje negativ tanke: "Du har varit jätteduktig. Det är superbra att orka ut och köra ett träningspass när du egentligen ville stanna hemma." varvat med affirmationen: "Jag är nöjd med det jag har åstadkommit." (Definitivt en bra övning i konsten att älska sig själv!) Sen kom jag hem och gick och la mig i badkaret. Snacka om bra belöning!

Nu är jag fortfarande rosenkindad efter det varma badet och det sura humöret börjar långsamt ge vika. Ikväll ska jag måla på mig en mustasch, gå på fest och sen mysa med Stor Bror och Harta. Bra kväll! :)

onsdag, november 09, 2011

En känsla av balans.

22:14

Jag är med i en pågående utmaning påhittad av Sara - vägen mot vinterform. Det är helt enkelt 8 veckor av helvetiskt jobba benträningspass. Ett nytt pass i veckan, signerat någon kunnig människa, typ PT eller dylikt. För ett par veckor sen hade Anna Haag och Emil Jönsson snott ihop ett pass. Det var svinjobbigt. Förra veckans pass var skapat av Magnus Hagström - jag körde det efter min lugnlöpning i söndags och hade gaaaalen träningsvärk på måndagen. Sen, eftersom min träningsvärk alltid är värst andra dagen så blev det än värre igår. Fy. Fyyy, det var länge sen jag hade så mycket träningsvärk.

I samma veva fick mina ögon för sig att klappa ihop - de svullnade, kliade och blev så torra att hela huden fnasade sig. Igår kom jag hem från jobbet och grät för att det gjorde så ont och fick följa med Lillebror hem och moffa i mig en omgång allergipiller. Kombinationen invalida ben, rödsvullna, fnasiga ögon och en otroligt frustrerande kväll med handbollsjobb gjorde att jag kände mig som ett totalt vrak igår när jag gick och la mig. Sådär snälla-slå-mig-i-huvudet.

Imorse vaknade jag och kände att mina ben mådde mycket bättre. Ute på toaletten såg jag mig i spegeln och insåg att svullnaden runt ögonen gått ner. Sen hade jag en alldeles lagom jobbig morgonjobb innan jag stoppade i mig en god frukost och drog igång dagen. Jag har varit fylld med sprittande energi och en känsla av balans idag. Sparar lite av den i mitt hjärta till dagar som inte är lika enkla. Nu ska jag sova och ladda om för imorgon! :)

söndag, november 06, 2011

Så mycket bättre.

13:45

Oj, det är en vecka sen jag skrev något.
Så går det när en ska skolas in i nytt jobb - så mycket ny info att jag ägnat den mesta lediga tiden åt att smälta det jag tagit in att det inte hunnits med så mycket annat. Såhär i efterhand är jag glad att det har varit höstlov och en vecka off från mina vanliga dansklasser - jag tror jag hade varit ett vrak om jag skulle ha behövt hinna med det också. Som det är nu var jag heeelt slut i fredags klockan 17, både i huvudet och kroppen.

Jag är helt omtumlad efter första veckan på jobbet. Jag har fått massa att läsa, jag läst massa, det är så mycket nya saker som jag får berättat för mig, mycket rutiner, saker att säga, att göra för att det ska bli rätt och enligt Curves koncept. Det bästa är att ju mer jag får veta, desto bättre tycker jag att det är. Vi var en av ett gäng utställare på Åby Travbana i torsdags kväll och jag fick se och försöka på hur det är att köra live, att prata med folk och försöka sälja. Jag kände mig mest nervös och osäker, men är så tacksam för att jag faktiskt tror på det jag vill sälja - det gör det så mycket enklare. Säljtekniken kommer med tiden, är jag helt säker på.

Förundran. En ganska genomgående känsla den här veckan. Shit, jag är anställd. Jag har ett jobb. På riktigt. Jag kommer gå till jobbet imorgon, och nästa vecka och om en månad. Jag behöver inte leta annat jobb samtidigt för att min anställning går ut om två månader. Bossen säger att jag ska iväg på ett club camp i mars någon gång. Mars. Fattar ni hur lång tid det är?! Nästan ett halvår och jag kommer få lön varje månad. Jag behöver inte oroa mig för att kunna betala hyran eller mat, för jag får lön. Varje månad. Hejsan, det är mycket energi som jag kommer kunna lägga på annat nu när jag inte behöver oroa mig för det längre.

Jag har en hel del som ligger och bubblar, som jag jobbar på att det ska komma igång. Igår såg min mamma mig i ögonen och sa: "Jag vet att jag säger precis som min mamma nu, men du måste ha tid att landa också. Du är så oerhört ambitiös och vill så mycket, men du måste ta dig tid att bara ta det lugnt också, annars kommer du bränna ut dig."
En del av mig som bara vill bara bäst hela tiden håller inte alls med henne. Den delen av mig som vet att mamma och mormor är de klokaste som finns lyssnar på henne. Jag är glad att de påminner mig då och då om att ha lite ödmjukhet inför mig själv och vad jag klarar av. Eller, rättare sagt - vad jag klarar och mår bra av. Klarar av saker vet jag att jag gör, men frågan är hur bra jag mår under tiden.

Idag hade jag bestämt att dra ut och lugnspringa en längre tur. Vanligtvis springer jag med musik - det peppar mig och gör att jag inte tänker på när det blir jobbigt. En bit in i Bunketorps skog, inte alls lika löparglad som jag brukar vara, slog det mig - varför hade jag peppmusik i lurarna som skulle ta bort jobbigtkänslan, när det bara skulle vara lugnspring? Resten av rundan sprang jag med ljudet av skogen och mina egna fotsteg och andetag i öronen. Så mycket bättre.

Jag läste ett mycket klokt inlägg hos Bella förut och håller med till hundra procent. Jag tycker inte om prestationsångest, vad den än gäller. Det förstör så mycket och jag vet att det är en av mina svaga punkter - prestationsbaserad självkänsla. Så hur gör en för att bli av med den? Jag vet inte, men jag tänker banne mig göra det. Livet är för kort och för fint för att känna sig ovärd att njuta av det.