tisdag, september 28, 2010

Att hålla sig i skinnet.

22:32

Tisdag är dansdag. Jag har dansat så mycket som det gått utan att vare sig sträcka eller använda baksida lårmusklerna i höger ben för mycket. Det är sjukt frustrerande att inte kunna ta ut stegen, men det är tusen gånger bättre än att inte kunna vara med alls! (Locking ser jättetönigt ut om man gör det halvdant, om någon undrar...)Fast nu är jag helt slut, inte för att jag dansat järnet som det brukar vara, utan för att jag har spänt mig hela dagen för att jag är rädd att ta i för mycket eller göra en felaktig rörelse. Men det har gått bra, jag ska ladda upp mig i sängen alldeles snart. :)

Imorse var jag på besök på Pedagogen för handledarmöte och diskussion om hur jag ska göra min analys och upplägg. Allting känns mer tydligt nu och jag känner att jag har någorlunda koll. Innan var det enda jag kunde tänka: "Chi-två-test? Ehhh, va?!" och nu tror jag faktiskt det kommer gå. Jag gillar min handledare, hon är bra, lugn och hjälpsam med massa bra förslag!

Enda klassen jag skippade idag var faktiskt min älskade NYC med Twisted D - för på de klasserna gör jag alltid saker som jag inte kan. Vilket är ruskigt bra i 98 % av fallen, men inte alls bra de 2 % av gångerna som jag är skadad och ska hålla mig i skinnet. Så jag satt bredvid. Surt, men jag är fortfarande hel. ;P

Oh, förresten! CSN har ju som nämnt slutat bråka med mig. Idag var jag och handlade för första gången sen skolan började utan att ha ångest över att jag gjorde av med pengar. Jag har sallad i mitt hus igen. Yay! :D

lördag, september 25, 2010

Mindre depp.

14:31

Fredag var en jävligt jobbig dag. Jag höll humöret och fasaden uppe så mycket jag kunde, men orkade verkligen inte följa med klassen till fredagsträningen. Pratade med några av dem och det är klart de förstår, de älskar ju dans precis som jag. Istället satte jag mig och sov på bussen hem till mamma och pappa - ett tomt hus där jag deppade i lugn och ro, drack te och chillade i soffan var precis vad jag behövde.

Jag vet att det inte är konstruktivt för fem öre att bara deppa ihop och hata allting, men det behövs ibland, det precis lika mycket som att vara glad. Motpoler. Bryt ihop och kom igen då, som det heter och det var vad jag gjorde. I fredags kämpade jag mot destruktiva impulser hela dagen - det jag ville göra vad basic att dricka mig jättefull, äta allt inom synhåll, ligga med en helt främmande människa och röka massa cigaretter. Fullt medveten om att inget skulle bli bättre av nämnda saker åkte jag till Kungsbacka med Lady Hickups och kollade när Twisted Feet dansade på Kulturnatta, sen tog vi oss in till stan och köpte kvällsmat (färdiga mackor) på Hemköp som avnjöts mitt i Nordstan innan vi avrundade kvällen med ett glas vin på hotell Avalon. Sen åkte jag med och sov hemma hos henne eftersom jag hade noll lust att åka hem till min tomma lägenhet.

I lördags morse kändes det lite lättare och jag vet att "the botten is nådd" och jag har fått deppa ihop, så nu kan det bli bättre. Igår var jag på Bondens Marknad, besökte Buzzstop 28 och var och tränade gym. Träningen var rätt tråkig, men det kändes ändå bättre efteråt. Jag har börjat tänka på allting som jag KAN träna istället för det jag inte kan. Jag kan träna på att groova med överkroppen, waves, snakes, öva upp mina pops, isolations och tutting - kort sagt bli en bättre dansare, för det kommer knäcka när jag sätter ihop det med ett schysst footwork.

Ni ser? Jag är redan på G igen. ;)
Lördagkvällen spenderade jag annars på inflyttningsfest hemma hos Gabs och Smörgåsen. Det blev en perfekt hemmafest - trevligt folk, lugn och ro, ingen gå-ut-hets och roliga diskussioner. Jag blev full, vilket jag inte blivit på jag minns inte när, men allt kändes bara finemang. Jag sov på deras soffa till typ kvart över 11 idag. Det känns finemang fortfarande och ikväll är det mys och pizza. :)

fredag, september 24, 2010

Depp.

12:43

Imorse fick jag reda på att CSN inte vill bråka med mig längre och att jag får studiebidrag. Jag har gråtit många tårar för att jag inte vetat om jag ska få bidrag, så varför sluta där? så jag grät lite till för att jag faktiskt vet att jag kommer få pengar nu. Av lättnad dock. :)

Annars är det här en väldigt jobbig dag. jag jobbar verkligen stenhårt på att vara positiv och inte deppa ihop för att jag är skadad och inte kan dansa eller träna som jag vill (eller gå...), men just idag funkar det inte. Benen gör ont som fan, jag är jätteledsen och det känns sjukt jobbigt att gå med klassen till egenträningen i danssalen idag, för jag kan inte vara med. Och jag vill det så förtvivlat gärna. En tjej i Focus-klassen berättade för oss att hon vill att vi ska dansa på en demostration om två veckor - Kopparmärra, centrala stan! Massa folk i rörelse där och det kommer förmodligen bli sååå fett kul... men jag vet inte ens om jag kan vara med.

Shit, jag hade glömt bort hur dåligt jag mår när jag inte får träna. Jahaja, då fick jag återuppleva den känslan. Jippie. Depp.

torsdag, september 23, 2010

Fixa allt på en gång.

17:09

Idag har jag suttit och varit frustrerad i två timmar när resten av klassen körde breakdance och jag satt bredvid och ville vara med så mycket att det värkte i hjärtat och spritte i benen. Jag kommer nog bli lite dum i huvudet innan jag är frisk igen... men oroa er inte, ni märker nog ingen skillnad. ;P

En bra grej är att jag var och fick min rygg fixad av min kiropraktor igen och eftersom jag inte får dansa eller träna på något sätt som gör ont med benet (= typ allting) så kommer ryggen hinna läka ihop och bli hel, så jag kommer vara JÄTTEfrisk när jag väl är frisk. :)

Helt amazing rapworkshop idag igen! Alla är helt otroliga och helt okritiskt kommer vår låt att bli det bästa som någonsin gjorts inom rapSverige. Okej, vi kommer i alla fall bli väldigt nöjda med oss själva. :) Nu hänger jag i skolan för att invänta föreställningen XPSD på Pustervik klockan 19.00. och efter det ska jag hem för att fika med Gabs och leka pärlplattor. Imorgon är det fredag och helg!

onsdag, september 22, 2010

Skaderapport.

17:10

Jag rör mig mycket långsamt som en väldigt gammal person med träningsvärk, artros och någon annan sjukdom som omöjliggör normal rörelseförmåga. Min promenadtakt är pinsamt långsam - MEN det gör åtminstone inte så ont om jag håller min slow pace... so that's what I do. Värmeskydd runt rumpan (blöja anyone?), galghumor och värktabletter. Jag ska börja använda Zon-salva/liknande istället - jag vet ju precis vart jag har ont, så jag besparar resten av kroppen pillerknaprande.

Pratade med pappa i bilen imorse och han frågade: "Okej, så hur lång tid tror du att det kommer att ta att bli frisk?" och jag suckade med sammanbitna tänder: "Ja, MINST två veckor i alla fall...". Han smålog tyst i fem sekunder och sen så: "Du kan nog räkna med sex veckor..." och då dog jag lite. Samtidigt är det liksom bara face the facts. Det kommer inte gå fortare för att jag stressar kroppen och är sur och grinig. Sträckningar/bristningar är dessutom så jävla luriga - det känns OK, det känns OK, det gick åt skogen och tillbaka på ruta 1. Whaaa, det här blir feta utmaningen för mig, fröken Vill-att-allt-ska-gå-så-fort-som-jag-tänker-det.

Mitt approach är ta det lugnt, göra det som inte gör ont, köra den alternativa träning som går och röra på mig så mycket som rumpan tillåter. Idag promenerade lugnt och fint jag mellan skolan och Vasaplatsen med Coloumbia som trevligt sällskap och det lär nog bli min dagsdos av motion.

Annars tycker jag så mycket om min klass att jag nästan blir lite knäpp - vi har haft så GALET mycket bra diskussioner idag! Ikväll ska jag leka med farfar på RIK-match och köra statistik. Tjipp på er. :)

tisdag, september 21, 2010

Att bokstavligen dansa röven av sig.

17:23

I fredags var en ganska soft skoldag som avslutades med en ganska frustrerande dansträning på två timmar. Jag kände mig obekväm och jäkligt förbannad utan någon som helst anledning. Freestylen låste sig och det är så skönt med en klass där folk frågar en "Hur går det?" och sen inte tycker det är konstigt eller pinsamt för att jag skakar på huvudet och förklarar med tårar i ögonen hur frustrerad jag är. Det är så fint och bra att det är tröst, pepp och positiv energi och så himla mycket KÄRLEK! That's hiphop folks! Jag var fortfarande förbannad... men det kände lite bättre. :)

Resten av helgen spenderade jag, Bus och Bumby på ett höstkallt och vackert Sommarställe med att plocka lingon, svamp och äpplen. Mormor och morfar kom på lördagen och jag blev så glad - det är jättehärligt att kunna träffa dem lite då och då, det känns som det är alldeles för länge mellan gångerna. Vi blev bjudna på hembakt plommonkaka och te och fick drösvis med underbara grönsaker hem från deras land. Hela bilden fullproppad när vi åkte hem - det kändes som vi vunnit stjärnvinst på Liseberg... fast lite bättre. ;)

Igår grät jag ögonen ur mig till "Purpurfärgen" som vi såg i skolan och det var lite av en domedagsstämmning på skolan efter att SD kommit in i riksdagen. Jag fattar inte, jag gör verkligen inte det. Vad är det för människor som inte känner någon som helst empati och medmänsklighet och och... shit. Jag kan tycka att invandringspolitiken behöver ses över och att vi måste bli bättre på att integrera de som kommer hit, men inte FAN ska det göras på SD:s vis! Morr.

Idag har varit dans som var ruskigt jobbig men lika rolig som vanligt. Fått mesa mig med ryggont som kommit tillbaka - bokat ny tid hos kiropraktorn idag. Suck. Avslutade hela danslektionen med att i ordets vidaste mening sträcka RÖVEN av mig. Jag skrek rakt ut, för det kände bokstavligen som muskeln gick av, fy katten vad läskigt det var! Men nej, bara en jävla monstersträckning som går från höger skinka, ner till knävecket och runt fram över låret. Den gör mig halv-invalid och väldigt medveten om vid vilka rörelser jag använder musklerna i baksidan av benet. Så, jag är ruskigt grinig, tycker synd om mig själv och fiskar sympati. Hejdå all dansträning den kommande veckan. >.<

Skämt åsido gör det svinont. Cykla var ju bara att glömma - pappa hämtade mig och nu sitter jag hos farmor och farfar med lånade rena kläder och väntar på att pappa ska pick me up på hemvägen. Hem till Föräldrarhemmet och läkande familjekärlek. That's how to do it.

torsdag, september 16, 2010

Don't stop the music.

22:01

Idag har varit helt full av dans och rap och inte så mycket mer. Först break, sen cykeltur till skola, dusch, lunch, raplektion med Fröken B. Vi delade in oss i två grupper med varsitt beat och satt och klurade på refrängen - den blev snuskigt bra och låter kommer bli obscent bra och och och jag älskar varje kreativ sekund! Jag älskar också hur Fröken B blir så entusiastisk och nästan studsar upp och ner för att hon tycker det vi gör är bra. Truly an amazing person, så full av positiv energi och passion för det hon gör. Jag önskar att jag kommer känna så för mitt framtida jobb som hon gör och jag hoppas så innerligt att Silversystrar ska ha någon spelning i min omnejd det närmaste!

Efter lektionen rullades vår rutiga dansmatta ut och jag körde, först i sällskap och sista stunden själv. Break - freeze:s, six-step, three-steps... och sen lite hiphop. Jag ska klarar running man och det jäkla kick-steget om jag så ska DÖ på kuppen! Fick en idé om att göra ett veckoschema och skriva upp mina danslektioner och det jag övar speciellt på, och skriva in när jag känner att jag verkligen satt något. Känns som en kul idé att kunna gå tillbaka och titta och peppande att få svart på vitt att jag faktiskt utvecklas. :) Idag stod jag några sekunder i axelfreeze och en där man har armbågen i magen (om man utvecklar den så kan man snurra på handen sen). Det är några sekunder fler än för en vecka sen - då var det noll sekunder. :)

Sista biten av kvällen var jag på Pustervik och såg Move2. Amazing!

Vem bryr sig om "egentligen"?

08:46

Tom på ord, men ändå helt full av dem. Vet inte vad jag ska skriva, hur jag ska börja eller om jag har något att skriva om, egentligen. Funderar på om det ens behöver vara något "egentligen".

Igår hittade jag något som såg misstänksamt likt en utbetalningsavi i ett kuvert på hallmattan när jag kom hem. Efter att ha öppnat och förvånat läst de två papprena flera gånger konstaterade jag att det VAR en utbetalningsavi från Skatteverket. Väldigt fundersam ringde jag mamma och försökte med henne resonera fram varför de ville ge mig pengar - det slutade med att jag ringde upp dem idag och kollade. Missförstå mig rätt, jag har verkligen inget emot att få pengar lite slumpvis, men jag tänker banne mig vara säker på att det är rätt och riktigt så jag inte behöver lämna tillbaka dem. Men nej, allt var rätt, det var någon gammal skatteåterbetalning som inte hade kommit in på mitt konto när det skulle för något år sen, så de prövade att betala ut den igen. Min första spontana reaktion var: "Yes, nu kan jag betala hyran!" och det lyfte lite av en sten från mina axlar, för den här månaden i alla fall. :)

Snart ska jag ner och dansa breakdance och sen till skolan och ha rapworkshop med Fröken B. Torsdagar är awesome. Jag funderar lite på det under mina otaliga cykelturer, att det är mer utelämnande än vad jag först trodde att dansa, plugga genus och feminism och så inslag från resten av hiphopkulturen, rap för tillfället då. Det är mycket frågor, uppfattningar som ställs på ända och måste omvärderas och mycket eget bagage som kommer fram och måste jobbas igenom igen. Men jag tror jag gillar det. Jag känner mig mer hel och som mig själv på ett plan än vad jag gjorde för en tre-fyra veckor sen. På ett annat plan är jag precis lika förvirrad som vanligt, men så är det nog - det finns alltid en viss förvirring, ett rörsel som för att driva en framåt. Jag försöker att aktivt inte lägga så mycket energi på det nu, för det löser sig inte för det. Att skapa problem som inte är problem eller försöka lösa något som kanske inte ens behöver lösas är slöseri med det mesta.

Maten är ups and downs, men mindre ups and downs än förut. Det känns som det sakta med säkert jämnar ut sig... men det är lång väg kvar. Och jag tänker gå varenda lite steg!

Mest av allt cirkulerar livet kring glädjen och kärleken till dansen, till dem som är knutna till den och till familj och vänner. Visst är det som det sägs att kärlek är det enda man får mer av genom att ge, men ibland förstår jag verkligen inte hur allt får plats i mig. Det är så kul och jag njuter av varje sekund, till stor brist för magisteruppsatsen. Jag måste skärpa mig och skriva klart den. Så fort den är klar kan jag peka finger åt CSN och inte oroa mig mer - jag behöver nog det som fokus för att sparka mig i arslet och komma igång.

Men nu ska jag äta frukost. :)

onsdag, september 15, 2010

Dans, dans och farmor/mormorkärlek.

22:00

Jag kom med i den redan fulla lockingklassen, så nu tänker jag bli lockingnörd också! :) Att det inte kändes som det gick in särskilt mycket i mitt huvud är en annan sak - tre timmars dans innan satte sina spår och jag hängde inte RIKTIGT med om vi säger så. Sen var det bara hem för lite mat i magen och ladda om för NYC. När jag cyklade till Twisted igen bad jag en stilla bön: "Snälla, gör så att Twisted D inte är på Hitlerhumör den här veckan också, för då dör jag." (han var det förra veckan. Det låter värre än vad det är, han blir bara petnoga med allt vi gör och drillar oss genom samma sak om och om igen. Nyttigt som attans men GALET jobbigt varje gång!) Jag fattade inte riktigt hur min kropp skulle orka med en timmes dans till, men hör och häpna - det gjorde den! Och vad mer - den gjorde det så bra att jag till och med fick beröm efter lektionen! Det fick mig att sväva på små moln av lycka hem genom regnet och har piggat upp min dag idag med. :)

Imorse vaknade jag och min kropp kändes halvdöd. Speciellt vaderna. Därför undrade jag lite vad som fick mig att svara "Jag är på!" när T undrade om det var någon som ville öva breakdance i skolan innan lunchen, men sanningen är att jag verkligen ville. Jag är danspepp hela tiden, trots att jag trött. Looooving it! :)

Slutligen vill jag bara tillägga att min mormor och min farmor är två helt underbara kvinnor som jag älskar mer än det finns kärlek av i mitt hjärta. När jag var mindre så blev jag ofta irriterad på deras ständiga frågor om jag ville ha något att äta, om jag var hungrig och jag var alltför snabb med att komma med snäsiga och näsvisa svar. Det är en av de sakerna jag verkligen ångrar i efterhand. Idag ser jag istället den otroliga omtanke som de lägger på oss barnbarn och blir lika lycklig varje gång. Alla handbollsmatcher de sett, alla dansuppvisningar, teckningar de sparat, besökta blockflöjtskonserter och luciatåg. Farmor sa till mig idag: "Du måste höra av dig lite oftare, jag blir orolig när du inte gör det, och jag vill inte tränga mig på." Då sa jag som mormor oftast säger: "Det får farmor och mormor göra, och de får fråga saker som andra inte får göra också!" Fina mormor som säger till mamma att: "Hon måste se till att ta det lite lugnt också..." för att hon är orolig att jag flänger runt för mycket och lägger för lite tid på mig själv. Herregud, lägg er i så mycket ni vill! Jag vet att de gör det av och med kärlek och jag vill det tusen gånger om. <3

tisdag, september 14, 2010

Jävla reklam.

16:09

Nu har jag dansat 11.30-15.15, inklusive 45 minuters lunchbreak. Mina vader är döda, jag har totalt svettat ner två par linnen och en t-shirt och nästan lyckats skaffa mig en blåsa under höger trampdyna. Jag har också hunnit med att få X antal vredesutbrott på mig själv för att min kropp inte göra som jag tänker och vill. Så tacksam för Nina som lärare, för att hon peppar och stöttar och pushar mig lite, lite extra. Träna, träna, nöta in. Alltså - jag bara SKA bli så jäkla awesome på det här! Jag har en liten tankegång som mest är en stilla förhoppning att känna mig bra nog att ställa upp på Pump up the jam som är 3 oktober... men vi får se. :)

Annars måste jag lätta mitt hjärta över en av reklamerna i busshållplatserna nu - KappAhl eller Lindex, jag vet inte vilket. Det är underkläder reklam med sloganen "Shape your body." Jag vill kräkas varje gång jag ser dem. Tala om för mig VARFÖR min kropp inte duger som den är utan behöver FORMAS med underkläder?! Jojo, pränta in att man inte duger som man är ...äckligt!

Nu ska jag ner till Twisted igen och försöka komma med i den redan fulla lockingklassen, wish me luck! :)

Plommonträd och höstregn.

10:18

Och så är det tisdag igen, den här gången utan hysteriskt magont. Tack för det. Apropå magont vaknade jag av mensvärk igår - det var definitivt inte det trevligaste uppvaknande jag varit med om. En snabb räd in i köket för att värma vetekudden och värktablett och sen tillbaka till sängen. Blä på riktigt!

Som kompensation för att jag inte har ont i magen så pissregnar det ute. Höst minsann! Som grädde på moset har jag också en seg träningsvärk i låren, ryggen och mitt livs första freeze-blåmärke på armbågen! Jag frågade T igår om det alltid kommer att bli så och hon bara log och sa: "Du blir snart härdad." Wow, break är verkligen roligt och det blir allt roligare ju mindre jag känner mig som en ko= ju mer jag tränar.

Igår plockade jag massa björnbär på vägen hem från skolan och fick skäll av en sur tant för att jag plockade av hennes plommon - som hade ramlat av trädet och låg på trottoaren. Jag trodde ärligt talat att man fick göra det och erbjöd mig att lämna tillbaka dem, men hon bara vände på klacken och fortsatte muttra sura saker jag inte hörde. Annat var det i lördags - då tog jag mod till mig och ringde på dörren på ett hus med ett helt ljuvliga plommon- och äppleträd i trädgården och undrade nervöst om det gick för sig att jag plockade lite plommon och äpplen? Den snälla mannen i dörren såg lite förvånad ut och sa att: "Äpplena är inte riktigt mogna än, men lite plommon kan du få ta." Så enkelt var det. :) Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag ska göra med dem, så nu har jag fyra påsar plommon i frysen och akut platsbrist igen. :P

Nu ska jag plocka ihop mig och hinna med att förtidsrösta och handla innan dansen. Effektivitet, på min ära! :)

onsdag, september 08, 2010

Det finns dagar där inget funkar och då är det tur att det finns kärlek.

12:55

Igår blev inte alls en så bra dag som morgonen och frukosten gav sken av. Efter frukosten började lite magont sakta smyga sig fram och när jag gick för tisdagslektionen i dans hade jag seriöst vrålont och kramp i hela magen. Jag gjorde mitt bästa och dansade så gott jag kunde timmarna för lunch, men efter lunch var det inget roligt längre och jag fick sitta på golvet och titta på. Kul, verkligen.

Så, magont mellan 10 och 16 sabbade min dag rätt rejält. Sen fick jag stresshandla mat innan dancehallen, där jag i alla fall fick lite boost av att träffa och krama Lady Hickups och sen ta igen för förra veckans missade isolationklass. Fick också låna hennes gamla mp3-spelare, eftersom min iPod dog under förra veckan och är inlämnad på lagning... i 2-3 veckor. De behöve rtydligen ta isär allting, vända på sakerna och sen sätta ihop det igen. Mitt iPod är halva mitt liv ungefär, så det känns liiite jobbigt att vara utan musik så länge. Men, jag fick låna Lady Hickups gamla spelare, som sagt... som efter att jag tagit mig hem och fyllt med musik, visar sig inte fungera. Trots att hon kollade den innan hon gav den till mig. Är jag något jäkla teknikvirus eller vad är grejen?!

För att göra eländet komplett råkade jag radera i princip ALL min musik från datorn också. Yes, du läste rätt. ALL MUSIK. Jag dog lite, ringde pappa i panik, som lugnt förklarade för mig att: "Ta med datorn imorgon, så löser vi det." Sen samlade jag ihop de tjuriga, ledsna och arga bitar av mig som fanns kvar, gick ner till Twisted igen och svettades och skrattade mig genom 1,5 timmes NYC med Twisted D. Gudarna ska veta att den mannen har räddat ett otal kvällar för mig och igår var inget undantag. :)

Idag har inte varit något höjdare heller. CSN hänger över mig som ett mörkt moln, iPod och musik krånglar, kroppen är trött efter tre dagars intensivt dansande, mitt kök ser ut som ett bombnedslag som jag inte har tid att ta hand om och jag har PMS - imorse skulle jag hämta cykeln som fått stå hos farmor och farfar ett par dagar. Där träffade jag pappa på parkeringen och grät som ett barn (jag är ju hans barn) i hans armar, först ute och sen inne i hallen. Lillebror kom och kramade också, farmor med. Jag behöver få ut all oro ibland - jag vet ju att de stöttar mig till hundra procent vad som än händer. Det känns bättre. Jag får massa kramar i skolan och ska åka hem till Föräldrarhemmet och sova inatt. Laddar med trygghet och kärlek. :)

tisdag, september 07, 2010

Recap från showen!

09:49

Tisdagar är hiphop med Nina och lektionsstart vid kl. 11. Tid att sova en timme extra, att hinna tvätta utan panik, att äta frukost i utdragen lugn och ro och att starta brödbak och diska. Kort sagt att göra saker som jag oftast inte orkar/har tid med när jag kommer hem efter skolan för att packa om till dansen eller hem på kvällen, svettig som en gris och bara vill slänga mig i sängen. Mormor säger till mig nästan varje gång vi rings: "Se till att du tar det lugnt också!" och det är bra att hon påminner mig. Kloka kvinna. <3

Ledsen att jag lämnade er utan att berätta hur det gick på uppträdandet, but here it comes - det gick över förväntan helt GALET bra!
Allt satt som en smäck, publiken skrek och när vi bad publiken joina oss på Soultrain det sista vi gjorde så kom halva publiken ner på scenen och funk:ade loss, helt otroligt roligt! =D Och mamma, pappa och Gabs kom och tittade på mig. Meant the world. <3

Jag låter lite bilder berätta! :)Locking-geek in action!

















The hiphoppers! (hiphopkoreografin såklart!)
















The divas! (stod för housekoreografin)
Och så "min" lockinggrupp, som kickade ass med vår lockingkoreografi!

Känslan efteråt var helt fantastisk, jag kan knappt vänta tills vi får göra något sånt här igen. Vi har fått så mycket beröm av de som var och kollade att jag har seriös hybris. :)

Med start i söndags ansåg jag mig frisk nog att få dansa - söndag innebar hiphop med Zerjon och igår hiphop med Juve och två klasser isolation med Twisted T. Idag är mina muskler ömma av den rivstarten, men med ordentligt med sömn och en sconesfrukost i magen är jag redo att köra järnet idag igen. Yeha! =D

söndag, september 05, 2010

.

I tell you this - it takes a fool to reamin sane.

torsdag, september 02, 2010

Breakdance och rapworkshop.

21:32

Jag åkte hemifrån vid 10 imorse och kom hem för tio minuter sen. Hej och hå.
Breakdance först ut på schemat idag. Jag blev påmind hur jobbigt första träningspasset efter att man varit sjuk ett tag är - jag kände mig helt borta den första kvarten och hängde inte med varken i huvud eller fötter... sen blev det lite bättre. Lyckligtvis(?) är det fler än jag som varit krassliga, så Afrot och jag flåsade ikapp och gav varandra medkännande blickar. Break får mig för övrigt att känna mig som en klumpig ko. Jag hinner tänka "Jag kan inte, jag ser bara dum ut!" ungefär tiotusen gånger på en breaklektion. Exakt lika många gånger blir jag förbannad på mig själv och upplyser mig själv ilsket om att "Det är klart som fan att jag inte jag om jag intalar mig att jag inte kan!" Sen försöker jag seriöst göra det vi ska göra några gånger till. Idag har vi jobbat på toprocks, six-step, CC och shuffle (ja, jag känner mig lite cool som kan slänga mig med breakord. ;)). Six-stepen går bättre än förut. Det andra... ge mig ett par timmar så! Det jobbigaste är faktiskt ontet i händer och handleder, men det är bara en vanesak.


Tillbaka i skolan med mat i magen var det dags för rap-workshop. Fröken B från Silversystrar var på plats och lotsade oss genom två timmar. Hon berättade om var hon kom ifrån och hur hon började, lite om rap idag och bakgrund, hur man skriver och att rim inte allt måste vara katt-hatt-skatt. Hon skrev upp fyra takter på tavlan som vi rappade i kör till ett beat, för att hitta vår egen röst och vänja oss vid hur vi lät. Sen kastades vi huvudstupa (med allt stöd Fröken B kunde ge) in i att skriva egna texter - med beatet i bakgrunden och temat "Där du kommer ifrån" tänkte och skrev vi i en timme. Fy SJUTTON vad svårt.

Rap skrämmer mig, på något sätt. Det är något jag inte har haft en dragning till eller ens tänkt på. Första gången jag ens stötte på rap var i mellan-högstadiet, i form av Feven, Blues (jag kan inte ens lyssna på den låten nu) och Petter. Kort sagt var den tiden inte min bästa period i livet, utan jag mådde rätt kasst. Jag fick en riktig flashback på lektionen idag och fick kämpa benhårt mot impulsen att resa mig upp, går ut ur rummet och sätta mig i ett hörn och gråta. Överväldigande och starka känslor som jag har svårt för än idag. Jag har gjort upp med den delen av mitt liv, men det är fortfarande känslosamt. Rap påminner mig väldigt mycket om den tiden - därför skrämmer det mig. Jag tycker inte om att bli påmind om det.

Idag har hiphopmusik en helt annan innebörd för mig - den gör mig glad, ger mig energi och styrka. Petters "Vinden har vänt" var ett slags mantra för mig för ett par år sedan, likadant med hans "God damn it". Frasen "Kepsen flög av, det var storm på mitt hav, men jag stod kvar, inte den som bara drar." har jag nynnat otaliga gånger. Petter är den artist som jag har två av mina absolut bästa konsertupplevelser med - det är energi, glädje och kärlek på hans spelningar. Han är nära publiken och det var där jag upptäckte att jag älskar att stå med handen i luften och känna rytmen i hela kroppen.

När jag skrev något att rappa om när jag var mindre var det alltid väldigt ledsna och sårade texter. Oftast när jag skriver gör jag det på känsla och rap påminner mig om allt det jobbiga. Det var det enda jag kunde tänka på när Fröken B sa att vi skulle skriva och - jag vill inte skriva om den tiden. Det känns för utelämnande, i alla fall just nu. Så, jag satt med skrivkramp i säkert en halvtimme, stirrade på pappret, lyssnade på beatet och helt tomt i skallen. Sen bad jag om hjälp. Hon gav mig första raden, halvt om halv andra... sen kom det lite. Rad för rad. Efter en timme hade jag åtta rader på pappret och kände mig inte nöjd, men lättad att det i alla fall gick att skriva.

Det sista vi gjorde var att ha cypher (en ring man turas om att "gå in" i, ibland bokstavligt, ibland bara turmässigt) där vi först körde Fröken Bs beat ett par gånger och sedan, OM vi ville, så körde vi våran egen text. Alla gjorde det. Varenda en i klassen gjorde det, jag med. Nervös så händerna var helt iskalla och andrenalinkick å det grövsta för oss allihopa och alla gjorde det. Bra. Det är helt sjukt hur häftigt det var, hur duktiga alla är och modiga! Jag vet inte hur många gånger jag fick gåshud. Vi hypade varandra, applåderade, tjoade och skrek efter varje person var klar. De såg på mig med samma beundran i blicken som jag såg på dem med. Fantastisk eftermiddag, läskigt och skrämmande och svårt i början och en sån jäkla stolthet och energi efter lektionen! Så, rap it is ytterligare fyra torsdagar framöver. Om det gick såhär bra första gången, hur kommer det inte bli om en månad? :)


Nu ska jag försöka tagga ner och sova. Show imorgon. Shit, hur blev det fredag?! Massa saker att komma ihåg och ta med inför imorgon. Men först på checklistan - en natts ordentlig sömn!

onsdag, september 01, 2010

Onsdag did and done.

19:30

Nu har luften gått ur mig lite - jag är jättetrött, fast på ett rätt bra sätt sort of.
Strax efter halv ett kom jag i säng. Kvart i sju vaknade jag och ville sova mer. Snooze. Blundade en minut innan jag suckade och drog upp mig själv i min mentala krage och in i duschen. De flesta tycks älska att duscha på morgonen - jag avskyr det. Det ger mig gåshud i början och sen är jag genomblöt och fryser för att det är kallare i resten av lägenheten än i badrummet. Och det tar en evighet för håret att torka. Min bror börjar dagen med att ånga igen sitt badrum i typ en halvtimme, jag fattar inte hur han pallar.

Efter en sväng förbi farmor och farfar (låna skrivare...) kom jag med fem minuters marginal till Pedagogen och opponeringen jag skulle göra. Jag var nervös och lite orolig igår när jag skrev - det var länge sen som jag slängde mig med akademiskt språk och kände mig väl insatt i den genren. Tänk om jag gick på helt fel saker? Jag skulle förmodligen inte behöva göra om det, men ska något göras och speciellt om det påverkar någon annans arbete också, så gör jag det gärna på bra jag kan.
... det gick SJUKT bra. Alltså riktigt bra. Bra som att i respondentens examinator kallade min opponering för "lysande". This girl apparently still know how to do it! ;) Resten av dagen kände jag mig lättad och glad, med en ny dos energi till att ta tag i min egen uppsats. Tjoho. :)

Eftermiddagen - repa repa repa inför fredag. Det mesta sitter och det känns som det bara är att nöta in koreografin tills jag kan göra den i sömnen. Minspel. Titta på publiken. Känn musiken. Sånt som alltid är lika viktigt att tänka på fast man hört det tusen gången. Enda molnet är att Smarty inte kommer vara med på fredagen, eftersom den hade resa bokad way before. Känns jättetråkigt... men det kommer fler gånger. Ju. Men ändå. Jag kom sent till skolan eftersom jag var på opponeringen och mitt in i samlingen i matsalen - flera av mina klasskompisar vände på huvudet när jag tassade i, vinkade och log. "Hej, kommer du, vad roligt!" Jag blir alldeles glad när jag tänker på det. :)

Efter repet var jag helt slut och var tacksam för att min spårvagn satt fast i 20 minuter på Linnégatan - då sov jag. Sen, med en attans kraftansträngning cyklade jag hem. Har i princip suttit still sen dess. Lagat lite mat, bakat lite bröd, diskat lite röra. De där minustimmarna sömn känns väldigt tydligt i kroppen när jag är krasslig. Kommer bli ruskigt skönt att sova!

Med en fot inne på onsdagen.

00:18

Idag (eller igår om man nu vill vara petig. Tisdag!) har precis som måndagen varit hejvilt upp och ner och upp och ner. Jag har äntligen fått det förbaskade intyget av min handledare som säger att jag har gjort 75 % av min uppsats och därmed bör få studiebidrag - så jag tänkte att ringa till CSN och kolla om jag ska skicka det någon speciellt stans och om det ska med andra papper, det är ju en bra idé? Note to oneself - det är ALDRIG en bra grej att ringa CSN. Efter att ha pratat med en otrevlig handläggare som vägrade säga om jag skulle skicka med några andra papper ("Det är ju ingen som har tittat på din omprövning än!" Det VET jag väl, jag sitter ju för fan med intyget i handen!?) så upplyste hon mig snorkigt om att det tar minst 2-3 veckor innan jag får något besked om det är något mer jag ska komplettera med. Då var måttet rågat - jag sa tack och hej, satt med huvudet i händerna och grät uppgivet i någon minut innan jag kom på att "Nej, jag kan inte bara ge upp och bryta ihop!" så jag fortsatte helt enkelt att gråta medans jag cyklade till affären och postade intyget med detsamma. Multitasking at it best?

När jag kom tillbaka hem ställde jag ifrån mig cykeln, hjulade ett varv på gräsmattan, la mig ner på gräset i solen och gjorde en avslappningsövning med Stefan Anderssons "Välkommen" i öronen. Sen mådde jag mycket bättre igen. :)

Jag vaknade med halsont idag igen, så mitt sunda förnuft yrkade på att jag skulle ge katten i dansen idag också. Det vann, för ovanlighetens skull. Jag kunde ändå inte låta bli att åka till Twisted för att möta upp Lady Hickups efter hennes första dansklassen (ja, jag har lurat dit henne också. Come over to the dark side, we have funk and cookies. ;)) och kolla in min egen klass. Dessemellan satt jag i chillrummet och pluggade opponering. Sen kom jag jag hem och efter lite kvällsmat i magen fortsatte jag plugga. Nu är opponeringen klar. Jag är osäker på om jag fått med allt jag bör ha med, men jag har gjort ett ordentligt försök i alla fall!

Och nu tänker jag sova.