Det finns dagar där inget funkar och då är det tur att det finns kärlek.

12:55

Igår blev inte alls en så bra dag som morgonen och frukosten gav sken av. Efter frukosten började lite magont sakta smyga sig fram och när jag gick för tisdagslektionen i dans hade jag seriöst vrålont och kramp i hela magen. Jag gjorde mitt bästa och dansade så gott jag kunde timmarna för lunch, men efter lunch var det inget roligt längre och jag fick sitta på golvet och titta på. Kul, verkligen.

Så, magont mellan 10 och 16 sabbade min dag rätt rejält. Sen fick jag stresshandla mat innan dancehallen, där jag i alla fall fick lite boost av att träffa och krama Lady Hickups och sen ta igen för förra veckans missade isolationklass. Fick också låna hennes gamla mp3-spelare, eftersom min iPod dog under förra veckan och är inlämnad på lagning... i 2-3 veckor. De behöve rtydligen ta isär allting, vända på sakerna och sen sätta ihop det igen. Mitt iPod är halva mitt liv ungefär, så det känns liiite jobbigt att vara utan musik så länge. Men, jag fick låna Lady Hickups gamla spelare, som sagt... som efter att jag tagit mig hem och fyllt med musik, visar sig inte fungera. Trots att hon kollade den innan hon gav den till mig. Är jag något jäkla teknikvirus eller vad är grejen?!

För att göra eländet komplett råkade jag radera i princip ALL min musik från datorn också. Yes, du läste rätt. ALL MUSIK. Jag dog lite, ringde pappa i panik, som lugnt förklarade för mig att: "Ta med datorn imorgon, så löser vi det." Sen samlade jag ihop de tjuriga, ledsna och arga bitar av mig som fanns kvar, gick ner till Twisted igen och svettades och skrattade mig genom 1,5 timmes NYC med Twisted D. Gudarna ska veta att den mannen har räddat ett otal kvällar för mig och igår var inget undantag. :)

Idag har inte varit något höjdare heller. CSN hänger över mig som ett mörkt moln, iPod och musik krånglar, kroppen är trött efter tre dagars intensivt dansande, mitt kök ser ut som ett bombnedslag som jag inte har tid att ta hand om och jag har PMS - imorse skulle jag hämta cykeln som fått stå hos farmor och farfar ett par dagar. Där träffade jag pappa på parkeringen och grät som ett barn (jag är ju hans barn) i hans armar, först ute och sen inne i hallen. Lillebror kom och kramade också, farmor med. Jag behöver få ut all oro ibland - jag vet ju att de stöttar mig till hundra procent vad som än händer. Det känns bättre. Jag får massa kramar i skolan och ska åka hem till Föräldrarhemmet och sova inatt. Laddar med trygghet och kärlek. :)