Jag är så trött. Jag har ont i huvudet, är opepp och hela kroppen skriker efter att bara ligga ner i en liten trött ynklig boll och tycka att allt är jobbigt. Jag vill äta. Det är en känsla som har tagit över typ hela min mage och den drar allt fokus till sig och allt jag kan tänka på är mat.
Det är tredje dagen sen jag började läsa Sockerbomben-boken och tre dagar sen jag gick all in och gav mig fan på att följa det som står i boken och bli frisk. Författaren har skrivit upp typ dag-för-dag vad som händer de första veckorna när en slutar med sin drog - och hittills har det varit som en checklista det med. Abstinens kallas det, med fint ord. Tre veckor tar det innan det värsta är över. Tre veckor känns som en evighet. De åtta veckor som det tar att bryta ett beroende känns ännu längre. Så, jag tar det dag för dag. Har Bob Hansson kloka ord som ett mantra i huvudet: "Allt är förgängligt. Så också det ledsna." Det är jobbigt nu, men det går över. Jag behöver inte göra något - det är i grunden det som behövs. Jag behöver bara sitta på min rumpa, konstatera att jag inte mår tipptopp nu och sånt är livet. Det slog mig som en stekpanna i huvudet när jag läste meningen: "Beroendepersoner vill ha nu, på en gång." Dålig feeling - gör omedelbart något för att må bättre istället för att undersöka - var kom den här känslan ifrån?
Kunskapen om att jag mår apa för att jag inte använder mat som tröst gör det mycket lättare att stå ut med jobbighetskänslorna. En väldigt värd grej att göra för att må bättre och istället är att göra något annat som jag tycker om och ger mig bra vibes. Jag satt och kittlade mig själv i handflatorna på tåget hem, städade till peppmusik i skolan och pratade med och kramade mamma hårt, hårt när jag kom hem. Nu ska jag dansa och rehab:a lite, för det blir jag också gladare av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar