En av de bloggar jag följer och har följt en längre tid, är Gena på Choosing Raw. Jag snubblade över ett av hennes inlägg av en slump - det var för nästan ett och ett halvt år sedan som jag läste "I love food": Embracing you appetite och satt med tårarna rinnande nerför kinderna. Då hade jag inte ens erkänt för mig själv att jag hade ätstörningar och det Gena skrev gick rakt in i hjärtat på mig (sen tog det ju en herrans tid innan jag gjorde nåt åt saken, men det är en annan sak). Efter det har jag läst varenda inlägg hon skriver och det är en fantastisk blandning av kloka funderingar, delar ur hennes liv och recept på mat som får kroppen (i alla fall min) att göra vågen.
Precis i början med prattider och jobbet att bli frisk från mina ätstörningar (det är inte klokt att det snart har gått ett år!), slutade jag läsa många av de bloggarna jag följde - för att de handlade om mat och allt som hade med mat att göra var jobbigt och ångestframkallande. Men Genas blogg fortsatte jag läsa. Hon har också haft ätstörningar och det var och är otroligt tröstande och uppmuntrande att se någon annan skriva fram de känslorna som jag själv känt så många gånger - jag är inte ensam i världen! Det finns någon mer som känner och känt såhär! Jag vet att jag inte är ensam om det, men ibland känns det så. Då är det skönt att veta att det finns andra som haft det som jag haft/har, blivit friska och mår alldeles utmärkt i dag. Hav förtröstan, det kommer bli så för mig med.
Det senaste inlägget hon skrev handlar om att äta ute och jag kommer citera rakt av nu, för det kunde lika gärna varit jag som skrivit delar av det här:
...one of my own personal challenges as a post-ED restaurant goer, which is that I do tend to get panicked if I don’t think I’ll have enough to eat (this is something I also do when I travel, and it accounts for my tendency to carry eight snacks too many). I often order too much food in restaurants; given my appetite, it’s rarely an issue, but I can go overboard. I also know that my anxiety about having enough to eat can be stressful for people who eat with me, who wonder why I needed a double side of this or extra of that. I think I’m better than I used to be; I hope I’ll be even more comfortable in a few years. I remind myself, again, that no single meal makes or breaks us. And if I haven’t got enough to eat at a restaurant, there’s usually a cozy kitchen to come home to.
A few weeks ago, Elizabeth and Jen and I got into an interesting comments section tangent about how, as post-ED women, we’re rarely dismayed by food that’s rich or fatty or considered illicit in some way or another. I don’t freak out about agave syrup in a dessert, or the fat content in a rich, nut-based raw entree. But I do have a hard time with food I don’t enjoy. I think many post-ED women relate. But that’s all the more reason to approach restaurant dining with eagerness: there are so many wonderful restaurants out there, ready to grant you a night of terrific food. If part of recovery is learning to take pleasure in eating again, there’s surely no better moment to do that than in a wonderful dining establishment.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar