Igår hade jag en särdeles seg dag - kroppen ville inte vara med längre strax efter lunch och blev bara tröttare och tröttare. Efter jobbet tog jag och lady Hickups oss ner till stan i maklig takt och hämtade ut våra tröjor till Midnattsloppet (jag är bitter och besviken på att de har samma färg på tröjan som de redan haft ett år.). Sen strosade vi lite innan vi skiljdes åt och jag satte mig på bussen hem. Hemma hade jag lust med... ingenting. Jag plockade ihop en tallrik med lite utav varje jag hittade i kyl och frys, åt kvällsmat, försökte få en film att funka, men slutade med bädda ner mig i sängen halv nio. Läste bok tills jag insåg att jag var för trött för att uppskatta den och sov istället.
Imorse vaknade jag efter 10 timmars sömn och kände mig inte alls särskilt utvilad. Slopade idéen om att gå till jobbet, kände halsontet komma krypande och virade en sjal runt mig. Åt frukost hos farm&farf och somnade i soffan en halvtimme.
Jag är usel på att vara sjuk eller krasslig, jag blir gnällig och grinig och en pest för min omgivning (no pun intended). Det som gör mig tjurigast just nu är det faktum att Midnattsloppet står för tröskeln på lördag och jag har tränat för det, jag vill faktiskt ta mig runt på under timmen och att få halsont är definitivt inget som klassas som bra uppladdning.
Så, jag gör som jag alltid gör när livet inte riktigt går min väg - jag åker hem till mamma och pappa. Dessutom äter jag ordentligt, ska sova tidigt ikväll och stoppar i mig Echinagard, men ingenting slår den läkande kraften av lite oförtjänt sympati och massa kärlek (åtminstone känns det så, och det duger för mig!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar