Skjut mig i huvudet.

21:33

Så, då hände det till sist.
Jag tror jag har skrivit om det förut i samband med värsta ätstörningsstormen och allt som kom med där, men gällande all the love-life och allt sånt som hör det till har jag bara känt mig avdomnad. Lite "Jahaja, det var ju trevligt, men det angår knappast mig"-känsla. Rent logiskt kunnat förstå känslan, men känt mig helt blockerad att känna den. Inte kärleken så mycket, mer den romantiska sidan. Den som kittlas i magen, som rodnar och ger rysningar. Den som får en att vilja kyssa någon i en evighet eller ligga kvar i sängen hela dagen. Den har varit helt off. Visst, folk är fortfarande snygga, men jag vill inte ha dem. Artig intresserad, men inte intresserad på riktigt. Gått hem från krogen ensam och ett samtal med någon ny är bara ett samtal och sen går jag hem.

Vill. Ville. Dåtid på det sista.
Nu känns det igen och jag är förvånad. Förvånad och förvirrad och nojig och glad och förskräckt och logisk och drömmande i en salig röra. Det är svårt att säga till någon att en är intresserad utan att vara seriös. Det är svårt att veta vad eller hur eller om en ska göra något när en inte känner personen ifråga särskilt mycket. Jag går från skalan av att ha Världens Sämsta Självförtroende och tro att det bara är av ren artighet vi pratar och att jag egentligen är ganska jobbig, till att tycka att jag är Guds Gåva Till Mannen och inte förstå varför någon INTE skulle gilla mig?

Det är en röra. Jag vill (som vanligt) att saker ska hända nununu och på en gång och att bara vänta och se vad som händer är jag urdålig på. Jag vill veta! men har på något sätt fattat att ingen dör (inte ens jag) av att saker och ting går lite lugnt framåt och att lära känna får ta tid. Till och med kanske ska ta tid? Speciellt när det finns omständigheter som inte jag rår på. Det är bara det att jag har känt mig väldigt sårbar ett tag nu och det är inte min favoritkänsla. Samtidigt tror jag på att våga och försöka och den grundläggande känslan i det här är att jag faktiskt vill ha. Faktiskt är intresserad och vill veta vad som kan hända. Och att jag för en jäkla gångs skull tror på mig själv. Bitterljuv känslomix.

Jag ringde Stor Bror och bubblade över någon dag, frågade "Varför blir jag dum i huvudet när jag blir intresserad av någon?!" och han skrattade lite mjukt och sa: "Jamen, det är ju så det är, man blir lite dum i huvudet av sånt." Så jag lutar mig tillbaka, lyssnar på Movits! - Skjut mig i huvudet, tar ett djupt andetag och tänker att jag inte ska dra så mycket förhastade slutsatser, utan bara göra det enkelt: visa att jag är intresserad, se vad som händer och bara acceptera att jag kommer vara lite dum i huvudet där emellan.