Visst är det otroligt irriterande när ett fel inte är ett tillräckligt stort fel och det enda en kan göra är att vänta? Jag fick samtal från min läkare igår - alla prover är bra, inget ser fel eller konstigt ut, så det är inte så mycket att göra alls, mer än att chilla ett par månader till och sen gå på uppföljningsbesök.
Jag är värdelös på att vänta. Faktum är att när jag la mig i sängen igår och var irriterad över en annan sak, så slog det mig att jag faktiskt är urdålig på att bara släppa taget och lite go with the flow. Det finns få saker som stressar upp och gör mig så stirrig som att inte agera när jag vill förändra något. Jag var hemma hos Lady Hickups på te och kramar i söndags och luftade min frustration - jag vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska göra eller ens OM jag ska göra något, jag vill inte vara med på det här längre, det är läskigt! och hon tittade fundersamt och kärleksfullt roat på mig, skrattade lite och sa: "Du har ju kontroll på typ allting annat, du kanske inte behöver ha kontroll över det här?"
...
Nej. Nej, det behöver jag förmodligen inte. Faktum är att det troligen skulle vara oerhört nyttigt för mig att fatta att jag inte varken kan eller behöver ha det, speciellt när det handlar om min egen kropp och andra människor. Välbehövliga och kloka ord som jag tänk om många gånger de senaste dagarna.
Hur det går?
Vi kan väl helt enkelt säga att jag försöker och hoppas bli bättre på det snart. :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar