tisdag, augusti 30, 2011

11 månaders kamp och ett avslut.

12:33

Innan sommaren bestämde vi att jag skulle ha uppehåll i mina prattider över sommaren och sen ha en avstämnings/avslutningstid för att se hur det kändes och hade gått - det var idag. Det är nästan ett år sen jag satt med huvudet i händerna klockan tre på natten, grät och insåg att: "Jag orkar inte med det här längre." Om någon hade berättat för mig att om ett år, så kommer du må mycket bättre, om ett år så kommer du le när du ser dig i spegeln, du kommer inte ha panikångest efter en måltid och den hemska känslan av att inte kunna sluta äta kommer du inte ha känt på ett tag, så hade jag inte trott personen ifråga. Jag hade så väldigt gärna velat tro på det, men det hade mer känts som en ouppnåelig dröm än ett realistiskt mål.

Ätstörningar är en vidrig sjukdom. Den bryter ner en, får en att hata sig själv och stänga in sig. Den skadar en både psykiskt och fysiskt. Bort med dem som bryr sig och vill hjälpa, upp med en barriär så att ingen ser något - utom en själv, som ser allt förvrängt och lite till. Ensamhet, ångest, ilska och rädsla. För att inte duga, för att vara i vägen. Det krävs så mycket mod och vilja att bli frisk att det är ett under att det går - men det går. Det går, det går, det går.

Här är jag och vartenda ord som jag trodde var ouppnåeligt stämmer.
Fan, vad jag har kämpat. Blod, svett och tårar.
Så många dagar jag bara velat ge upp, dra täcket över huvudet och skita i allt.
Så många gånger jag velat skrika av ren vanmakt och ge blanka fan i att göra om, göra rätt, för att det gör jävla ont och är jobbigt och jag vill bara ha lite trygghet.
Så många gånger jag gråtit - ensam, på prattiderna, i busskurer, i armarna på vänner och familj, i telefonen till någon jag ringt i panik, i kudden på kvällen, i löparspåret. Trött, förbannad, arg, ledsen, rädd, orolig, otrygg, ångestladdad, panikslagen.

TACK.
Tack alla som har hjälpt, stöttat, sagt kloka ord, kramats, bara funnits där och gett energi och kärlek. Ni som orkade och trodde på mig när jag inte gjorde det. Ni som förklarade samma sak tusen gånger om tills det gick in i min skalle. Ni som fortfarande finns kvar och som älskar mig. Jag hade aldrig klarat det utan er.

Jag vet med mig att jag fortfarande har att jobba med, men det är så mycket bättre. Jag har en grund. Jag litar på, älskar mig själv och jag är inte rädd - jag vågar tro på att jag kan och kommer fixa det som kommer. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om kärlek&tillit - till mig själv, till min familj, från min familj till mig. Vardagligt bra-mående - något jag aldrig kommer sluta vara tacksam och lycklig över.

För ungefär 11 månaders sen gick jag på min första prattid.
Jag var ledsen och grät ungefär 95% av tiden jag var där.
Idag var jag på min sista.
Jag gick därifrån med ett leende på läpparna, huvudet högt och hela kroppen fylld av tacksamhet och stolthet.

2 kommentarer:

Lady Hickups sa...

Fantastiska, underbara du, jag får gåshud när jag läser detta. Du är värd varenda sekund av lycka! Jag är så glad för din skull bebe! <3

Mamma sa...

Älskade lilla prinsessa, du är så vacker och så klok! Du vet nog att jag sitter här o tårarna rinner ner för mina kinder, om jag hade kunnat så hade jag tagit allt det onda! <3