Den här veckan har jag tänkt att jag ska dansa, men inte kommit till skott. Det suger, jag längtar efter det, men det finns få ställen som är mindre inbjudande att dansa i än min hall. Jag vill ut och dans apå klubb, jag vill dansa i spegelsaler. Tråk. Kommande vecka ska jag i alla fall ta tag i det, vill inte tappa så mycket under sommaren.
Något som jag inte har tappat utan snarare re-connectat med är löpningen. Igår hade Lady Hickups och jag träningsdejt efter jobbet - jag var helt trött i kroppen och hyste ingen som helst lust att springa... men jag vet ju att det blir bättre när jag väl kommer igång. Så, jag slog dövörat till för den lilla latmasken som skrek om att jag skulle strunta i allt och åka hem och sova, vi möttes upp som planerat och åkte till Skatås. Där lämpade vi av packningen i en stuga och sen drog vi av milen. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag sprang en mil sist. Det har varit ont i höfter och knän och kondition som inte räckt till, men igår, igår gick det! Sista kilometern var jag galet trött och efteråt ville jag bara sitta ner och aldrig mer resa mig, men vi gjorde det! En hel mil! Hurra! =D
Idag har jag inte alls lika ont som jag trodde och det är jag tacksam för. Jobbat fem dagar i sträck och imorgon är jag ledig - det firar jag med att åka och hälsa på Stor Bror och Harta. Det kändes som jobbdagen aldrig skulle ta slut, men nu sitter jag i hans soffa och ska få pannkakor lagade till mig... OCH jag kan sova så länge jag vill imorgon. Faktum är att jag kan göra vad jag vill imorgon! :) På agendan hittills har jag lyckas få upp att baka, lunchdejt med Stor Bror, Harta och annat jobbfolk samt ett löfte om badutflykt om vädret tillåter senare. Yay! :)
Jag är sams med mig själv för det mesta nu. Det är ljuvligt. Häromdagen när jag cyklade till jobbet fick jag en spontan lust att bara lyckoskrika rätt ut, av ingen anledning annan än att jag faktiskt tycker om mitt liv. Jag har dåliga dagar som bara är dåliga dagar och inget mer. Jag äter i princip vad jag vill och mår bra ändå. Jag kan till och med låta bli att äta saker utan att tycka att det är jobbigt och en kamp hela tiden. Det kanske låter simpelt, men det är stort, åh, så stort. Idag insåg jag att jag har prattid om typ två veckor och att hela sommaren nästan har gått och att jag fortfarande mår bra och bättre. Wow. Det kommer ta lång tid innan jag slutar förundras över det. Jag tycker om mig själv och mitt liv. Väldigt enkelt och svårt samtidigt, men jag tror jag börjar få in knepen nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar