Bara att stå ut.

11:18

Varken humöret eller självkänslan är så topp, utan ligger och skvalpar någonstans runt fotknölarna. Jag lovar att jag försöker tänka positivt och inte deppa ner mig, men det känns som jag jobbar konstant i motvind. Mitt mantra just nu är bara att stå ut, för jag vet att det kommer kännas bättre om bara några dagar. Tills dess behöver jag inte göra så mycket mer än att bara ta mig igenom dagen på bästa möjliga sätt.

Igår chillade jag hos Gabs& Markus med Louice och istället för att åka ensam hem när det var dags att sova stannade jag kvar. Ibland är närheten och acceptansen från människor runt omkring det som behövs. Jag har dessutom kommit över större delen av min motvilja mot Gabs katt och hade en mysig stund där han låg på min mage, blev klappad och spann som en traktor.

Just nu: Fy fan vad allt känns omotiverat. Jag vill inte. Jag vet inte riktigt vad det är jag inte vill, men jag vill inte. Louice kommer sen och vi ska springa runt Safjället. Jag ska bjuda mamma och pappa på pizza ikväll. Det är mina hållpunkter idag och jag ska göra mitt bästa för att fylla ut resten med någon meningsfullt.

Kontraster.

15:27

En del av mig otroligt fascinerad av att hormoner kan ha en så starkt påverkan på kroppen. Resten av mig är bitter, arg och grinig över att jag mår dåligt och har en obscent jobbig vecka varje månad. Jag gör mitt allra bästa för att hantera det - jag umgås med folk jag tycker om och försöker ta hand om mig själv lite extra. Jag försöker sätta mig över de flesta impulserna av att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och äta choklad och allt annat som kommer i min väg. Jag går ut i alla fall och får andra saker att tänka på. Och resten av de tre veckorna i månaden minns jag den här veckan och är tacksam att det faktiskt kan vara och är så himla enkelt ibland. Kontraster.

För tillfället.

00:10

För tillfället:
- är jag ytterst missnöjd med Göteborgs sommarnatt. Det blåser som katten ute och är svinkallt!
- både förundras och äcklas jag av Jonathan Safran Foers bok "Äta djur" och är på god väg att bli en väldigt selektiv allätare.
- är min älskade tvättmaskin installerad (tack pappa!), andra tvätten är igång och mitt liv kommer bli otroligt mycket lättare numera (ni som också tränar 5 dagar i veckan förstår mig)
- avskyr jag min ekonomiska situation av hela mitt hjärta. Lady Hickups och jag satt och prata om vad vi skulle göra när vi fick en stabil ekonomi. Våra mål sträckte sig till: "gå på restaurang och välja mat utan att kolla på priset" och "köpa hem snittblommor".
- HATAR jag, från djupet av min själ, PMS. Jag ser inte ut som, men känner mig som en badboll.
- är ja glad över att mitt knä verkar må bättre.
- har jag haft en jobbigt dag och hoppas imorgon blir bättre.

Inte så illa som det kunnat vara,

22:53

Idag har pappa klämt och känt på mitt knä och jag har fått order om att "ta det lugnt med dansen ett tag" och se över min skosituation. Efter att ha rotat lite bland kvitton inser jag att han nog kan ha en poäng i det - jag köpte mina förra skor i oktober. Skit också, varför kommer det alltid extra utgifter varje gång en har taskig ekonomi? >.<

Annars är jag glad för att han inte tyckte att mitt knä verkade vara ett dugg instabilt, så jag får väl helt enkelt bita i det sura äpplet och undvika onödig belastning... typ dansa och springa. Veckan ut. Men det går att röra sig på andra sätt! Idag har jag till exempel cyklat fram och tillbaka till Lindome och dessutom varit mammas personal shopper i typ 3-4 timmar. Det resulterade i en massa saker och för min del ett par byxor, en klänning och ett par solglasögon som blixtförälskade mig i. Jag känner mig som Kenny Bräck när jag har de på mig!

Åh, vad jag saknar skolan, jag saknar mitt sammanhang och alla fina människor. Imorgon kväll är det jam på Tyrolen och jag kommer så vara där, även om jag bara kommer kunna groova lite försiktigt. Musik, dans, människor. Mmmm. <3

Annars åker jag till Danmark imorgon en sväng. Farf hämtar upp mig 10 över 6, så nu är det jag som hittar till sängen.

Mitt i veckan.

13:19

En mindre rolig sideffekt av att träna konstant och aphårt på inte alltid optimala underlag i en veckas tid var ett svullet och stört smärtande högerknä igår. Jag kände mig otroligt gnällig, men det gjorde förbaskat ont. Jag gick så lite som möjligt, knaprade Voltaren, hade Voltarengel på och strax innan läggdags fick På Riktigt mig att (via Facebook) lägga ispåse (egentligen en påse frysta kikärtor) på knäet. Det gjorde susen, idag mår knäet mycket bättre. En vilodag till och sen lite stillsam träning veckan ut, jepp.

En annan lustig effekt av den gångna veckan och den hysteriska måndagen var att jag inte åt riktigt optimalt i måndags och kroppen svara med att vara jättehungrig typ hela dagen igår. Mycket underligt och för mig rätt jobbig känsla... men jag hanterade det ganska bra. Ingen panikångest, de känningarna jag fick motade jag ner med logik, perspektivtänk och min matdagbok. Idag är kroppen och hungerssignalerna som vanligt igen och jag jobbar med efterdyningarna. :)

Igår blev jag även officiellt arbetslös och skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen - det gick förvånansvärt smidigt, tack och lov. Idag ska jag dit på föreläsning om hur en skriver CV, ringa kontakter och fick bekräftat att jag följer med pappa&farfar till Danmark på fredag. Heja heja!

Det här är bara början.

08:30

OK, så jag inleder min nyvunna ledighet med att vakna klockan 06:13.
Det var ju inte riktigt som planerat, nej. Men hey, jag är ju ledig, så vad gör det egentligen? :)

Igår var... ja herregud.
Igår var fantastiskt och hysteriskt och alldeles, alldeles underbart. Jag hann både börja gråta helt uppgivet (för att jag var sjukt stressad och nervös och höll på att inte få genrepa min rap) och studsa omkring helt överlyckligt, stolt och glad för att jag och min älskade klass är så jävla grymma. Det var tvära upp- och nergångar i humöret - med ständigt närvarande pepp och stöd från de andra. <3

När allt showande var slut igår och soultrain:et var i full gång skuttade jag fram till Eva och fick en lång kram. Hon tittade på mig och sa: "Det här är bara början, eller hur? Det känns verkligen som man fått vara med om något speciellt ikväll."

Ja. Så känns det.
Igår var helt min arena. Inte för att jag gjorde saker jag var bra på, utan för att hela kvällen handlade om hiphop och det är min kultur, min kultur ända in i hjärtat. Break, rap, graffiti, fet musik från en DJ. Idag är kroppen trött, men jag har så mycket energi som ligger och bubblar under ytan. Hiphop är inget jag väljer att lägga fritid på längre - det är en del av mitt liv. Så ja, det här är bara början.

Genrepa.

14:16

Imorse vaknade jag och det kändes bra. Sen dess har jag hunnit med att vara lugn, uppstressad, få ångest, bli peppad, uppgiven, gråtfärdig, peppad igen, vrålhungrig och nu är jag mest trött, lugn och mätt. Hej och hå, berg-och dalbanehumör. Men jag håller det ändå uppe ganska bra känns det som - efter att ha påmint mig själv på bussen om att allt står eller faller inte med mig och återigen fått lite perspektiv på saker och ting, så blev dagen mycket behagligare. 

Det är genrep klockan 16 och då ska jag ha hunnit sova en stund. 

Jag är så fantastiskt stolt över allt som vi har gjort, fixat och kämpat oss till att det känns som mitt hjärta blir överfullt varje gång jag ser vår show. <3

Ikväll kommer bli kick-ass!

Fullsmäckat.

23:19

Jädrar i min låda, nu har det typ gått en vecka till sen jag skrev. Och vilken vecka det har varit! Fullsmäckat med grejer från morgon till kväll - jag har mest dansat och dansat och dansat. Inget att vara ledsen över, alltså. :)

Vi hade ju satt ihop en avslutningsshow för skolan och den skulle tränas in och finslipas och nötas, så det är pretty much vad vi har gjort också. Fast hela vecken har varit mycket har jag varit jätteduktig på att släppa det som inte behövs och fokusera, med den påföljden att jag inte har brutit ihop av energilöshet någon gång.

I fredags var det skolavslutning och det hade känts hemskare än det gör om det inte var för det faktum att vi har haft en efterkurs nu lördag-måndag där ett par grymma koreografer satt ihop en svinsnygg koreografi som vi har slitit med som djur nu i dagarna två. Allt kommer kulminera imorgon när det är showtime på Pustervik - fRESHMOB Party, som är hela avslutningsgrejen för Mötesplats Hiphop. Då blir det avslutningsshown, efterkurskoreografin och massa annat smått och gott. Jag ska rappa och vi kommer ha vårat grymt snygga utställning där, bland annat.

Jag mår bra, bättre än jag trodde jag skulle göra med alla deadlines och måste-lära-mig-grejer. Jag har ätit ordentligt och sovit ordentligt och tänkt på att ha roligt och inte så mycket på prestation. Min danslust börjar blomma upp igen, det känns ljuvligt. Efter imorgon ska jag ta tisdag lite ledigt och fundera på vad jag ska göra med min sommar... och nu ska jag sova och ladda inför imorgon!

Veckosummering.

10:16

Det är över en vecka sen jag skrev sist - en kombination av mycket att göra och avsaknad av skrivlust. Jag skriver mer när det jag mår sämre, för då har jag betydligt fler i huvudet som behöver komma ut.

Veckan som gick har varit lite upp och lite ner. Jag var på student i tisdag och kunde inte riktigt hantera buffén där, sen fick jag försöka hantera mig själv efteråt. Det gick förvånansvärt bra. För mig är det viktigt att tänka "PERSPEKTIV!", att ingenting är beroende av ett enskilt mål mat och att jag lär mig något av varje misstag jag gör. Sen är det ungefär lika svårt att bara gå back on track och strunta i att det hänt, så tillvida att jag bara fortsätter äta så som jag vet att jag mår av och INTE börja hoppa över mål, sluta äta vissa livsmedel eller äta mindre för att kompensera.

Och det bästa med den historien? Nu när jag skriver det fattar jag riktigt hur långt jag kommit. För det första åt jag inte tills jag fick ont i magen. För det andra slutade jag faktiskt äta, lite senare än jag egentligen velat, men jag slutade. För det tredje så kunde jag hantera den ångesten som kom efteråt - och den var väsentligt mycket mindre än förut. För det fjärde lät jag inte mitt misstag påverka mina kommande dagar lika mycket som förut.

Slutsats? Jag har en bit kvar, men är en bra bit påväg också. Hurra för det! Dessutom sitter jag vid mitt köksbord efter att ha sjusovit mig i lugn och sen ätit en fin frukost.

Igår gick vårat Fresh Summer Jam av stapeln på Radar 72. Det var som en dröm - allting gick otroligt bra, det var fantastiskt väder, det kom massa folk... en helt awesome dag helt enkelt! Klockan var kvart över 12 när jag helt slut kröp upp i min säng med solkyssta kinder och ett leende på läpparna.

Jag har övat på att inte bli en struts under veckan som gått och jag förbättrar mig. Jag övar hela tiden på att inte köra ända in i kaklet och låta ambitionen vila. Därför är det lite stökigt hemma hos mig nu (kul att lite vanlig lägenhetsröra kan vara ett friskhetstecken. ^^) och jag ska ägna min lediga måndag åt att städa lite, handla och dra till stan och hänga på Fjärde Långgatan där breakcrewet Skill Bill stället till med jamet Betongfighten 3. Alltid galet bra vibb när Skill Bill hostar något, så har du inget för dig runt 13-tiden, kom dit! :)

Jag är ett oväder.

22:15

Den här veckan har varit så mycket enklare än förra veckan och jag är så glad för det. Jag känner mig full av energi, glad och lugn. Det fascinerar mig att det kan vara så svårt när det är svårt och gå så lätt när det går lätt. Därför är jag ännu lite gladare när livet är enkelt, för jag vet hur jobbigt det kan vara.

Idag har jag pysslat om min mamma. Målat naglar, fixat hår, masserat, bakat knäckebröd åt och allmänt älskat henne lite extra. Sen åkte vi hem till Föräldrarhemmet och åt finmiddag med hela familjen samlad plus farföräldrar. Efterrätt var en ljuvlig rabarberpaj med marängtäcke och vaniljsås. Den var supergod, men hej! vad sockerkänslig jag har blivit! Hela kroppen blev helt rastlös. Efter maten åkte jag för bli Kållered, blev upplockad av Gabby och vi åkte hem till mig och drack te. När vi hade babblat klart och hon tog dig hem för att däcka i soffan hade jag fortfarande rastlös känsla i kroppen. Tittade ut på busvädret med regn och blåst och sen reste jag mig upp, bytte klänning mot löparkläder, mp3 och keps och stack ut och gick ut och sprang. Jisses, vilken underbar löptur jag har haft! Jag kände mig som ett oväder själv, benen var starka och jag var full av energi. Wow! :)

Nu är jag nyduschad, har lite ont i huvudet av sockerbaksmälla, men är mycket lugnare. Imorgon är det ny vecka igen! :)

Gränser utåt och inåt.

23:37

Under de senaste dagarna så har jag funderat en del på det här med att vara sig själv och våga stå upp för det en gör, i samband med att bli omtyckt. Jag skulle säga att jag inte alls har svårt att stå för det jag gör och hur jag gör saker - om jag är bland mina närmaste. Är det istället andra omkring, som jag inte känner så bra, eller som inte känner mig så bra, så blir jag mycket mer osäker. Med ett antal år av mobbing i bagaget är det kanske inte så konstigt att jag i de situationerna hela tiden har en osäker känsla av: "Kan jag säga och göra som jag gör eller kommer de tycka illa om mig då? Snälla, tyck inte illa om mig!"

Jag är van att anpassa mig efter vad andra tycker och gör och i många fall tror jag att jag till och med gör det på outtalade premisser. Jag antar och gissar och vibbar mig fram vad till jag tror att andra tycker är OK och håller mig inom de ramarna. Speciellt i närheten av människor som jag vill ska tycka om och/eller respektera mig. Jag blir nervös av att jag kanske kommer vara annorlunda. Det är viktigt för mig att vara omtyckt. Pappa säger en väldigt bra sak: "Man kan inte älska alla." och jag förstår verkligen vad han menar. Ska jag försöka vara andra till lags resten av mitt liv så blir det inte mycket Fummelfot kvar.

Samtidigt är ju också anpassning något som en gör i interaktion med andra, i de förhållanden en har. Jag kan inte alltid hävda och göra som jag vill, ibland krävs det kompromiss eller att jag böjer mig för någon annans vilja, för att relationer ska funka. Jag har lite svårt att fatta att jag är OK och att mina tankar och viljor faktiskt är lika viktiga som någon annans, fast vi kanske inte håller med varandra. Just nu kommer jag på mig själv i tankebanor där jag ursäktar mig själv och delar av mitt liv, istället för att vara stolt och gå med hakan högt över mina val, som jag faktiskt är nöjd och tillfreds med. Stora delar handlar om mina matval. Jag är mestadels vegetarian/vegan och jag vill bara vara det utan något ifrågasättande. Låt mig bara vara, jag vill inte sticka ut eller förklara mig och min mat. Låt mig bara äta ifred.

Jag håller på och klurar på mina gränser. Vad gör jag för att jag vill och vad gör jag för vad jag tror att andra vill och förväntar sig? Jag känner efter, tänker och tror att jag kommer nysta ut det här också, med tiden.

Break, löpning och energi.

22:05

Idag har varit väldigt fint. Break på förmiddagen och vi var tre aktiva pers, så Foolish tyckte att: "Då kör vi akrobatik!" och vi plockade fram mjukgolvet. Jag blev ställd inför min rädsla att stå på händer, men gjorde mitt bästa och det gick riktigt bra. Det är fortfarande rätt läskigt ibland, men jag vågade och det gick bättre och bättre. Jag undrar om Foolish skrattar inombords ibland, ograciösa som vi är ibland, men han är snäll och visar det inte utåt i alla fall.

Eftermiddagen var egenträning, en färdigfixad hypekoreografi och en pratstund med Twisted D innan jag hoppade på cykeln och tog mig hem - för att snöra på mig löparskorna. Midnattsloppet är målet och jag vill kunna springa det, ha kul och känna att jag behärskar distansen. Alltså har jag kollat upp ett gratis träningsschema på nätet - Marathon.se är adressen! Enligt mitt träningsschema skulle jag köra distans med gång, varav löpning i 4x8 minuter och så lite stretch på det. Efter det var jag helt jättetrött i hela kroppen och resten av dagen har jag bara tagit det lugnt. Imorgon är det fredag och jag ska bli bjuden på restaurang. Tjoho! :)

Back on track.

18:16

Nu känner jag mig back on track. Mitt knä vill fortfarande inte sluta strula, så jag satt bredvid på dansen igår och passade på att självrannsaka mig själv och skriva lite. Det kändes helande och som att några pusselbitar föll på plats - den viktigaste var nog att inse att jag aldrig mer komma hamna på ruta noll igen. Att jag kan både backa och stå stilla i min utveckling (gällande dans, livet, whatever) men eftersom jag alltid lär mig något på vägen, så har jag alltid kommit ett litet steg längre än innan. Det var en skön känsla. Sen träffade jag Gabby, Bus och Bumby på kvällen och de ger alltid massa energi.

Idag är jag glad. Kroppen är fortfarande liksom trött, jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Jag tror att jag inte helt har bouce:at tillbaka från förra veckan, men det kan jag ta.

Vi hade graffiti-workshop i onsdags och fredags och idag smet jag iväg på lunchen och köpte mig ett skissblock och pennor. Det kanske inte låter som en big deal, men det är det för mig. De som målat av oss tre barn har alltid varit mina bröder. Deras block från skolan är fullklottrade och i mina står det bara det som "ska" stå. Jag har aldrig haft någon lust att rita, men nu poppar den upp, lite försiktigt. Det är kul!

Jag har en pockande känsla av att vilja springa idag, men det blåser så mycket att jag inte ens vill gå utanför dörren i onödan. Det ser förrädiskt soligt och varmt ute, men jag vet att det är svinkallt. Och face the fact -åt vilket håll jag springer kommer det ändå vara motvind antingen hem eller tillbaka. 11m/s i motvind. Det är banne mig över gränsen för kuling. Nej, usch och fy säger jag och skjuter på springandet tills imorgon. Om SMHI har rätt ska det bara vara 3m/s då och dessutom kanske jag lyckas lura med mig Gabby? :)

Jag vet. Jag vet inte.

14:07

Jag vill inte. Jag vet inte riktigt vad, men den överhängande känslan idag är att jag verkligen inte vill. Jag är trött och har ont i huvudet, jag är seg i kroppen, jag har ont i höger knä och handled. Vi ska filma avslutningsfilmen idag efter skolan och jag fasar. Jag vet inte om jag kan. Jag har inte tränat tillräckligt för den. Jag är hungrig och mätt samtidigt. Fy fan för den här dagen.

Jag vet två saker jag vill göra - springa med mamma eller vara med Gabby. Innan dag är slut kommer jag ha gjort något av det och må mycket bättre, men just nu avskyr jag allt.

Jag orkar inte vara positiv idag. Hade en diskussion om det i helgen - idag ska en alltid vara glad och positiv och om en inte skulle vara eller känna sig så en dag, så ska en sträva efetr att bli det. Jag förstår tanken bakom det - det är väldigt destruktivt att gå omkring och vara sur och förbannad på allt. Men det kräver också att jag lägger aktiv energi på att ändra mitt förhållningssätt och jag har inte den energin nu. Nu är jag bara arg på att jag har ätstörningar och att det fuckar upp mitt liv.

Jag vet. Jag vet inte.
Jag går och sover en stund i en soffa nu.

Rycka ogräs.

23:00

Nu är den här veckan inne på sin sista timme.
Det har hänt mycket. Jag har haft en av de jobbigaste veckorna på länge, speciellt jämfört med förra veckan när jag var fylld med energi och glad typ hela tiden.

Fast jag inte har mått särskilt bra så känns det ändå som jag har gjort framsteg. Det är ruskigt skönt. Jag kämpar på. Jag ger mig inte. Jag har vunnit många krig den här veckan och framför allt under helgen. Heja heja mig!

Jag har upptäckt en annan sak också. Jag har ett papper där jag skriver upp saker som jag inser och kommer på along the road och idag tog jag upp pappret, gjorde en pil från meningen "Stress och prestation är en jättetrigger!" skrev jag "Jag blir en struts!" för det blir jag. När saker och ting är måste och ska, då är jag väldigt bra på att förtränga och strunta i vad som den nu är som ska göras, med den följden att jag blir ÄNNU mer stressad över det jag nu måste göra eftersom jag medvetet inte gör det. Så tar det tusen gånger mer energi än om jag bara hade tagit tjuren vid hornen och gjort vad-det-nu-är på en gång. Ofta är det småsaker. Jag gick och stressade och hade dåligt samvete för ett jobbigt mail att skriva i två veckor. TVÅ VECKOR av onödig dåligt-mående. För ett jäkla mail. Samtidigt så är det helt logiskt nu när jag tänker på det - för hur länge har jag förnekat att jag har ätstörningar? Inte ens jag vet det. Då känns det inte så konstigt att tekniken att förneka saker jag tycker ä jobbiga ligger ganska djupt rotad.

Ogräs ska ryckas upp med rötterna för att inte kväva de nya fina blommorna. Jag känner mig som inne i värsta rycka-ogräs-fasen.

Idag vann jag ett krig.

19:26

Jag har precis vunnit ett krig.

Hela den här veckan har varit helt whack. Jag har varit råstressad, haft ångestattacker och nästan-panik och trött ända in i själen ibland. Insett att det är banne mig inte lätt att hantera känslor som jag försökt att undvika bra länge. Däremot har maten funkat hyfsat bra. En del tackar jag mina förberedda matlådor för - när det bara är att öppna frysen och ta ut en burk, så förenklar det livet mycket. När mitt liv är vardagsinrutat så är det ganska enkelt att bara köra på.

Då är det annat på helgen. En helg där jag stressar ner innebär oplanering och konstiga mattider, ofta livsmedel som jag inte äter under vardagarna som påverkar min aptit annorlunda.

Igår åt vi brownieefterrätt efter en fin grillmiddag. No big deal... om det inte hade varit för den halva brownien som låg bland de andra i burken jag skulle ta fram. Impulsen kom nästan direkt "Ät upp den nu när ingen ser!" MEN jag gjorde det inte. Det skrek i hela kroppen, men jag gjorde det inte ändå. Idag åt mamma, jag och Sana på indisk restaurang till lunch, åkte till golfbanan och väntade på Persika och avslutade hela äventyret med en glass. Sen skjutsade mamma mig till lägenheten för att jag skulle hämta lite snyggkläder till ikväll. Hela vägen från golfbanan till min lägenhet kunde jag inte tänka på något annat än den godispåsen som låg i skafferiet som jag glömt bort, men kom på idag att jag hade. Hem, hämtade kläder och godispåse. Sa ingenting om godiset till mamma. Tänkt tusen gånger att jag borde säga något. Hade krig i huvudet hela tiden.

Från 18:11 till typ klockan 19 tänkte jag knappt på något annat än den där jävla godispåsen. Om jag skulle äta upp det? Om jag skulle låta bli? Jag borde väl inte äta det? Men kan jag inte äta vad jag vill? Borde jag äta upp den för att bevisa för mig själv att jag kan äta vad jag vill utan att få ångest över det? Vill jag verkligen äta det? Ja? Men varför? Vill jag äta det för att jag vill eller för att jag vill äta? Jag borde verkligen inte. Men varför borde jag inte?

Ni fattar grejen. Det är krig i mitt huvud. Det gör mig galen.

Men jag har lärt mig en hel del saker, speciellt sen jag läste "Sockerbomben"-boken, både rent faktamässigt och om mig själv.

Visdom 1: Vad kroppen vill är inte alltid vad som är bäst för den.

Visdom 2: Gå inte på impuls. Vänta en stund.

Visdom 3: Ersätt "din" drog med något annat som du mår bra av.

Visdom 4: Allt är förgängligt. Så också det ledsna.

Så - jag bestämde mig att vänta en halvtimme och gjorde en kopp te. Jag tänkte jag skulle ringa Gabby och prata en stund med henne (jag tycker om bara tanken att prata med henne), men innan det gick jag och satte mig på massagedynan och fick en kvarts massage. Sen reste jag mig resolut upp, gick ut till ryggsäcken, plockade fram godispåsen, öppnade soplådan och tryckte ner den jävla påsen under några äckliga matrester.

Ibland är min vardag ett krig. Mot min egen kropp som inte vet vad som är bäst för den och mot beroendet och mot gamla vanor.

Idag vann jag.

Det är alltid jobbigast i början

22:42

Idag har varit en helt störd dag.

Jag har haft ångest, panik och mått rent ut sagt apa.

Men, jag har inte hestätit. Jag har inte låtit bli att äta heller. Hela dagen har varit full av impulser, men jag har inte gett efter. Jag har inte heller isolerat mig och suttit i ett hörn och mått dåligt själv. Jag kanske inte helt lyckas med att hantera hela känslostormen när den händer, men jag har ringt de jag litar på och tycker om - jag har smsat och delat med mig av mig själv. Jag har gråtit i telefonen med pappa i andra änden och bestämt mig för att ikväll är inte en bra kväll att sova själv i lägenheten. Jag har legat lutad mot mamma i soffan, blivit struken över håret och pratat.

Så, jag gör vad jag kan för att hantera att jag inte mår bra. Sen att jag inte har riktigt koll på vad jag ska göra istället... men det kommer. Ovana situationer och känslor, men jag vänjer mig med det också. Det är alltid jobbigast i början.

Det är så jävla svårt.

14:04

Jag har upptäckt en sak.
Det var sjukt jobbigt att erkänna att jag har ätstörningar. Det var sjukt jobbigt att börja rota i mig själv och gå igenom varför det var så. OCH det är fortfarande jobbigt nu, för de känslorna som jag förut dövade med att äta/inte äta, de är kvar och jag har nog aldrig riktigt hanterat dem, så jag vet inte riktigt hur jag ska göra det heller.

Det är så jävla svårt.
Jag förstår att folk fortsätter förneka, sticker huvudet i sanden och går tillbaka till sina invanda mönster. Det kanske inte är ett bra sätt att hantera känslor på, men det är ett sätt som en vet om och är van vid.

Förra veckan var jättebra. Jag hade massa energi och var glad. Den här veckan händer det massamassa saker hela tiden och jag känner att det bara är energi ut och ingen energi in. Jag förutsätter att folk tänker det värsta om mig. Idag har jag stannat hemma från skolan och mest sovit. Vi har deadline för en skolgrej på måndag och alla skulle övat tillsammans inför den idag. I mitt huvud tycker mina klasskompisar att jag är en lat idiot och jag känner mig usel.

Nej.
Nejnejnej.
Jag orkar inte med det här själv. Jag ska ringa någon.

There and back again.

12:12

Igår gjorde jag min audition på Åsa och kom inte vidare. Det suger. Mitt solo kändes OK, men inte riktigt bra - det kändes som jag ville visa mer än jag kunde prestera. Efter lunchen, när vi fått reda på vilka som gått vidare och inte, och resten av dagen igår var jag helt slut och urladdad. Jag orkade ingenting och gjorde ingenting heller. Jo, jag hade dejt med mitt badkar, drack massa te, slösurfade och åt en fantastisk god kvällsmat.

Jag lärde mig ganska mycket på det dryga dygnet som jag var borta. När jag satte mig på tåget i måndags eftermiddag var jag helstirrig, stressad och sammanbiten, tills jag kom på mig med att vara det - och undrade varför? Jag gör ju det här för att det är roligt, varför stressar jag upp mig så mycket? Jag bestämde mig för att ta det seriöst, men inte alltför allvarligt, sov en timme och kände mig mycket mr positivt inställd till livet efter det. När jag kom hem dagen därpå övade jag på att göra som min kloka och fina mormor och mamma säger åt mig: att låta ambitionen vila. Ok, det är stökigt i lägenheten, det ligger ren tvätt i soffan, disk i diskhon och jag behöver handla... men jag behöver inte göra det nu. Så urladdad som jag var igår så behövde jag mest av allt sitta still och ta det lugnt, så det var det jag gjorde.

Imorse vaknade jag mer uppladdad, men inte riktigt på topp än. Idag ska jag rappa framför folk och det kommer bli en utmaning - just nu känner jag inte alls för det.

Jag tar hand om mig. Efter mycket tankar om det så inser jag att jag kommer fortsätta vara petig med maten, men av en helt annan anledning än förut. Förut var det krampaktigt och strängt, med strama gränser för vad som var OK och inte - idag är gränserna mer öppna, det mesta är OK. Anledningen till vad jag äter har också förändrats - nu äter jag för att jag vill ta hand om mig själv och ge min kropp sånt som jag vet att den mår bra av. Så mycket den har stått ut med, så många oförtjänt elaka tankar jag tänkt om den. Nu vill jag ta hand om den, för att den är fin och vacker.

Hellre försöka än att inte försöka alls.

22:50

Förra gången jag skrev skrev jag "jag försöker hellre än att inte försöka alls." och att nästa år tänker jag söka in till Åsa folkhögskola, för jag missade ansökningsdatumet i år.

Det är rätt, men samtidigt helt fel.

När jag såg att ansökningsdatumet redan varit blev jag först lite ledsen och besviken, men så tänkte jag att det går ju att söka i efterhand till många högskolor, så jag skickade på gott och ont iväg ett mail och frågade om det gick att göra en sen anmälan? I onsdags fick jag svar och ett nummer att ringa. I torsdags ringde jag och frågade och nästan dog av chock när hon svarade: "Javisst, vilken dag vill du komma på audition?"

Så, jag ska på audition på tisdag, vilket innebär ett solo, utgallring, och om jag går vidare, ett par dansklasser, personlig intervju och ett fyspass. Jag har haft lite panik över att sätta ihop ett solo - jag har aldrig koreograferat på riktigt förut. I kombination med att det har varit pre-showcasevecka och skola som vanligt har det varit stört mycket att göra. Jag var genial i söndags och ägnade några timmar att göra matlådor på - och har älskat mig själv lika mycket varje gång jag bara kunnat plocka något ur frysen/kylen till lunch/middag. Halleluja för planering!

Jag började fundera, pussla och testa ihop mitt solo direkt på torsdag eftermiddag och mellan skolan och genrepet inför showcaset på fredag. Idag var det showcase på Pustervik och en del av dötiden mellan mina danser ägnade jag åt att träna solo och komma på det sista. Twisted D ska kika på den imorgon (snällast <3) och förhoppningsvis kan jag träna ett par timmar på Twisted.

Nu är jag hemma hos mamma och pappa och är helt slut, både i kroppen och huvudet. En kopp te och ett par bitar choklad avslutar kvällen och en arbetsam vecka. Jag fattar fortfarande inte riktigt att jag ska till Åsa på tisdag, det är overkligt. Men jag vill, åh, jag vill.

Inspiration.

22:32

Idag har jag, Gabs, Lady Hickups, Bus, mamma och Bumbys mamma sprungit VårRuset. Gabs var debutant i sammanhanget och gjorde en strålande insats - vi sprang alla 5 km och hade riktigt roligt. Sen var det picknick för hela slanten och en väldigt trevlig kväll. Nöjd och glad.

Ibland hittar en precis de inspirerande ord som behövs just för stunden. Hos Linnea läste jag ett öppet brev med fantastiska ord. Det kändes bra.

Jag har funderat väldigt mycket på året som ligger framför mig efter sommarlovet, vad jag skulle vilja göra och vad som känns bra i kroppen och magen. Jag vet fortfarande inte. Hela mitt inre är ett trassel av obeslutsamhet. Jag vill så mycket men vill inte att det ska ta över allt, för jag vet att jag kommer tappa lusten då. Lagom är bäst heter det. Men en sak vet jag i alla fall - jag försöker hellre än att inte försöka alls. Som det känns nu så vill jag dance my ass off och söka in till Åsa folkhögskola och deras streetdancekurs nästa år (jag kom på att jag ville dit efter sista anmälningsdatum). Ett helt vanligt jobb i ett år och spara pengar, tror jag. Något sånt är så långt jag kommit i mina funderingar.

Nu ska jag nanna.

Andas är bra har jag hört.

14:33

Ute skiner solen och på Järntorget är det just nu full rulle i eventet Street Space med battles i både rap och dans, chill, picknick och en DJ som spelat fet musik. Jag sitter inomhus i Scandinavium eftersom det är SM-finaler i handboll idag. Jag är lite bitter för att det krockar så brutalt, jag hade helst av allt viljat vara på två ställen samtidigt idag.

Förra inlägget skrev jag om att för högt tempo dödar min lust. Igår och idag har det bara blivit ännu tydligare. Jag är statistikansvarig för handbollen idag och jag har sovit sämre inatt än på länge. Jag vill så gärna att allt ska bli bra och utan fel att jag loopar samma tanke tusen gånger om och oroar mig för saker jag redan fixat och förberett. Prestation ihop med stress är nog en av mina värsta triggers. Tajt tidsschema är inte heller någon höjdare.

Idag skulle jag först hämta en dator och kavaj innan jag skulle vidare till Scandinavium. Hela morgonen var jag orolig och nervös och stressad och det hela blev tydligt när jag hade samlat ihop grejerna, klev in i farmor&farfars kök, såg på klockan att jag hade en stund över innan bussen gick och tanken: "Då hinner jag leta reda på något att äta. " poppade upp i huvudet. Hejsan, ser vi en koppling någonstans?

Jag är så tacksam för att jag faktiskt kan styra min impulser mycket bättre nu. Istället för att stressa runt i köket och hetsäta något så tänkte jag "Nej." Jag hällde upp ett glas vatten och satte mig vid köksbordet, plockade fram min loggbok och skrev: "Stress och prestation är jättretriggers!" med illande grön och röd penna. Sen lutade jag mig bakåt mot ryggstödet, satte händerna på magen, blundade och försökte andas djupt ner i magen. Och vet ni vad? De första 5 andetagen gick det inte. Jag var så himla uppe i varv att andningen stockade sig i bröstet. Det var faktiskt läskigt att märka det så tydligt. Det har jag inte gjort förut, för då har jag ju alltid ätit istället för att försöka lokalisera var den jobbiga känslan kommer ifrån.

Jag är fortfarande stressad och vill att det ska gå så bra som möjligt... men är fullt medveten om att jag måste tänka på att vara lugn och andas mellan varven, och att hela dagen kommer innebära en stor risk för återfall. Det är ju det jag behöver, veta om vad som händer i mig och ta hänsyn till det istället för att leka BINGOBINGO! med händerna för öronen.

Lugn och lust.

22:17

Mamma och jag joggade oss genom våra först 5 km igår i ett Bunketorp där solen silade lite försiktigt fram mellan trädgrenarna. Och så pratade vi, prestation och att vila i sig själv och att det är viktigt att låta ambitionen vila ibland. Det slog an en sträng hos mig. Jag vill, vill så mycket och något av det jobbigaste för mig är när jag inte får något fokus eller överblick och bara känner att jag vill massa utan att kunna rikta energin på... eller när jag måste rikta energi på något när jag hellre vill fokusera på något annat.

Idag har jag haft en konstigt, krypande och väldigt välbekant känsla i kroppen som jag inte lyckades sätta fingret på förrän jag satt på spårvagnen till Hiphopakademien - känslan av att vara trött i huvudet och tung i kroppen och att vara trött på "allt". Där någonstans började varningsklockorna ringa i huvudet på mig, för det är precis så som det kändes i veckorna när ätstörningarna fortfarande var min vardag. Orkeslös, lustlös. Så jag sänkte tempot ett par snäpp. Drog ner kepsen över ögonen och blundade resten av spårvagnsresan. Framme på Hiphopakademien bestämde jag att jag bara skulle öva på six-step. Ja, jag har massa andra steg att öva på, men idag - bara six-step. På hemvägen strosade jag sakta dit jag skulle istället för att gå bestämt och målmedvetet som jag brukar och inne i affären köpte jag tortillabröd istället för att göra dem själv, som jag hade tänkt innan. Hemma la jag mig i badkaret och slappnade av. Kvällsmaten blev ett hopplock av vad som fanns i kylskåpet - lite hummus, lite grönsaker, lite bröd, lite jordnötssås.

Det kanske verkar lite, men det är det inte.
Det ger mig lugn och lust.

Med eller emot?

11:22

Igår hade jag bitvis en riktigt kämpig dag med berg-och dalbane-tankar och hela dagen kulminerade under kvällens dansklass. Det är showcase förestående nästa helg och jag har varit med på en av tre-fyra lektioner när vi har kört den koreografin vi ska ha... så jag är lite efter. Mycket efter. Förra veckan filmade jag Twisted D när han körde och har övat hemma, och igår fick vi köra två och två och fick konstruktiv kritik. Jag pratade med Twisted D och han vet att jag inte har varit med och därför inte kan koreografin helt och fullt som de andra, så det var liksom inget moment of embarrasment... men ändå väldigt jobbigt. När jag inte körde satt jag med armarna runt knäna och en klump i magen och kände mig alltmänt urdålig. Men, han tyckte jag körde bra efter mina förutsättningar och att jag förbättrade mig andra gången jag körde, så det var ingen grillning alls.

Det som känns jobbigast är inte att jag inte kan koreografin, det som gör att jag mår dåligt är att jag verkligen, verkligen vill lägga all min energi och fokus på dansen, men det går så mycket energi åt att jobba med ätstörningarna och ändra om mitt tankesätt och äta som en normal människa god damn it! att jag inte alls har så mycket energi över som jag behöver till att fokusera på dansen. Kort sagt känns det som jag jobbar emot min egen kropp och det gör mig mer än nådigt frustrerad.

Jag var sjukt låg när jag cyklade hem från dansen. Sen ringde jag pappa och pratade. Jag behöver ju inte, ska inte alls bära på såna här grejer själv, det är det som ställer till det. Det mesta bli lättare när jag delar med mig, när folk omkring mig vet och kan fråga "Hur är det med dig, hur mår du?" en extra gång. Efter 10 telefonminuter fulla med pepp, kärlek och stöd kändes det lite bättre och en natts sömn senare ännu lite bättre. Ikväll är det mera dans, löpning med mamma och en inbokad övningskörning med pappa... och sova över. Ladda kärlek.

Magisk helg.

10:15

Efter två-tre veckors hemlighetsmakeri överraskade jag och Lou Gabs i fredags med att bara finnas i hemma hos henne när hon kom hem från jobbet. Eftersom Lou bor i Stockholm nu för tiden så är tillfällena då vi tre ses någon längre stund ihop alltför få, men den här helgen har vi hängt ihop som ler och långhalm. Hon anade ingenting och suprisen blev en succé (all cred till Smörgåsen, det var hans idé. Fina människa.)

Helgen har varit fantastisk och jag har inte riktigt fattat hur mycket jag har saknat oss tre. Jag glömmer bort mig själv när jag hänger med dem, jag bara är. Vi har pratat så mycket, om allting. Högt och lågt, personligt och oviktigheter. Skrattat. Gråtit. Haft picknick i gröngräset och pratat både dåtid och framtid och allt som är nu.

Igår softade vi hemma hela dagen, spelade frågespel, kollade på TV och käkade godis. Idag är min mage helt knas efter allt socker och snabba kolhydrater, men det är bara fysiskt och även om det hänger kvar i tankarna så har jag ingen ångest. Det är ett steg på vägen.


Just idag är jag sjukt trött på den här SKITEN. Jag vill inte ha ätstörningar. Jag vill vara vem som helst som inte loopar tankar över vad jag åt igår eller behöva tänka efter före och under och efter jag äter något. Jag vill att mat bara ska vara mat och inte halva min värld. Lou sa det när vi pratade igår: "Det är ett handikapp som en måste lära sig leva med." Jag är så van att saker och ting ska hända fort. Jag vill bestämma mig och få omedelbar respons. Det här vardagstragglandet gör mig frustrerad. Jag försöker, jag vill ju så himla mycket.

Tillbakablick - det har blivit så mycket bättre. Ett djupt andetag och så mantrat Ta en dag i taget. Och komma ihåg Bob Hanssons visdomsord - Allt är förgängligt. Så också det ledsna.


Och jag har haft en magisk helg. <3

Vips så var det fredag.

09:53

Jag har tänkt och tänkt att skriva, och vips så är det redan fredag.

Först har jag lite big news - jag har flyttat tillbaka till lägenheten igen, helt. Kläder och skor och grejer är tillbaka i Mölndal och jag sover i min säng under mina örngott på väggen bakom min bokhylla. Min hiphopklocka tickar jättehögt, men jag har bestämt mig för att jag inte störs av det ljudet.

Sanningen att säga var jag inte alls särskilt pepp på att ta steget fullt ut och flytta hem igen, tvärtom kände jag mig orolig och nervös. Egentligen utan anledning, för jag förknippar inte lägenheten längre med hur dåligt jag mådde förut; jag har gjort om så mycket där att det inte ens känns som samma rum. Det som framförallt skrämde mig var att bli "ensam" igen. Sköta om mig själv helt och hållet. Jag har lutat mig väldigt mycket mot familjen och speciellt mamma och pappa sen jag flyttade till dem i oktober. Men vet ni vad jag gjorde? Jag pratade med mamma och pappa om hur nervöst och oroligt det kändes. Och i samma veva kom jag ihåg att jag må vara ensam i fysisk meningen (jag bor ju i ett en-persons-hushåll) men det är inte alls samma sak som att vara ensam. För de vet nu. Alla mina närmaste och viktigaste vet nu och jag behöver aldrig mer bära på så jobbiga och tunga känslor ensam. Det gör att jag käner mig mycket mer trygg.

Sen är det aningens ovant, men det är en annan femma. Efter fem dagars lägenhetsboende så känns det bättre och mer vant än i måndags. Dessutom är jag inte helt ensam - jag har en Göteborgspraktiserande syssling inneboende hos mig. :)

Veckan har varit lite berg-och dalbana. I tisdags och onsdags tog min ork ledigt efter lunch och jag var så sjukt trött. Allt jag ville var att sova. Men, jag har hållt min plan och det har gått, trots att humöret går upp och ner. I onsdags var det först dansklass och sen åkte Sysslingen och jag till Lindome och sprang med mamma. I vanliga fall brkar den värsta tröttheten ge med sig efter någon kilometer, men just den joggingturen gav ingen endorfinkick whatsoever och jag kämpade mig igenom 3,5 km (tur att jag hade bra sällskap!) och efter middagen dog jag lite i soffan. Sen övningskörde jag hem Lillebror&Guldlock och sen mig&Sysslingen. Ja, jag har bestämt mig för att nu ska jag banne mig ta det där körkortet. Västtrafik, släng er i väggen!

Igår var också trött, men inte lika. Inatt kunde jag inte somna och sov orolig. Idag är det lockingfredag, så det kommer bli bra hur trött jag än är. :) Jag nämnde förra veckan att sen jag läste "Sockerbomben" och började agera annorlunda, så är det lättare att älska mig själv, utan att vilja ändra på mig... och det hänger faktiskt i fortfarande. Det är häftigt. :)

OYE!

11:52

Vissa människor förundrar mig. En av dem är Linnea som just nu befinner sig i Ghana och jobbar med ett projekt som hon och Isabell har startat - OYE Ghana (Open Your Eyes). Eftersom de tycker att ett av problemen med hjälporganisationer är att inte alla pengar kommer fram, så har de startat en egen fadderverksamhet. Du väljer själv hur mycket pengar du sätter in per månad (alla har olika ekonomi och olika förutsättningar) och pengarna går till barnhemmet i stort. Och nu saxar jag direkt av:

"Vi vill dock att fadderskapet ska handla om mer än pengar, för det är ju faktiskt så att pengar inte kan lösa alla världens problem. Tycker det är viktigt med en personlig kontakt och förebild för barnen då detta är någonting som de saknar.

Någon som tar sig an en och en."

Alltså - du är fadder för ett helt barnhem och för ett eget barn. Jag fick mitt fadderbarn under påskhelgen (vilket fint påskägg va? :)). Hon heter Sandra och mitt hjärta svämmar över lite när jag ser bilden på henne.

Jag tänker inte skriva något brinnande tal till nationen om varför ni borde bli faddrar i OYE Ghana-projektet, för att jag tror att de allra flesta av er redan vet varför. Använd er av den kunskapen. Jag gick ur Rädda Barnen efter jag fick veta att pengarna inte gick dit de borde, men jag har träffat Linnea och litar på henne och det hon och Isabell gör. Och jag önskar alla andra möjligheten att kunna leva sitt liv så som de vill.

Info hur var och varför hittar ni på bloggen och här. Har ni frågor, så maila Linnea/Isabell på oyefadder@hotmail.com och fråga. Men GÖR något!

Jag tycker jag är värd att älskas.

18:44

Jag är skitslut. Det var ungefär 4 grader imorse när jag var ute i köket och kollade strax efter åtta och typ 20 grader varmt när vi gav upp för dagen vid kl. 12 och åkte hem för lunch. Jag ägnar mig mer åt snösurfing än snowboardåkning och det är ganska hopplöst uppåkt i backarna... men jag älskar det. Det var alldeles för länge sen jag var på skidsemester och jag har jättekul... och är skitslut efter 3 timmars åkning i tung snö och kan se i månen efter att åka längd eftersom längdspåren har töat bort, men hey. Jag njuter och är nöjd av det jag har! :)

Jag insåg också när vi åkte hit att jag vill göra det här oftare. Jag är ingen stjärna på att åka varken bräda eller längdskidor, men jag tycker det är ruskigt roligt och slängde iväg ett sms till Gabs om att vi skiter i julklappar och födelsedagspresenter i år och drar ihop ett gäng, hyr en stuga och åker på skidsemester. Hon är på, så jag tänker börja planera det här ordentligt när jag kommer hem igen. Har jag förresten nämnt att jag har blivit med snowboard idag? 1650 kr paketpris för bindningar och bräda. Eftersom jag är en åka-bräda-max-3-4-gånger-om-året-människa tycker jag att jag har fått mycket för pengarna och är väldigt nöjd. :)

En känsla som har kommit krypande mer och mer under se två senaste dagarna är en känsla av egenkärlek. Jag ser mig själv i spegeln ovanför handfatet och jag tittar ner på min mage och mina ben när jag sitter ute på balkongen i solen och jag tänker att jag tycker om allt jag ser. Att jag har snygga axlar och vad spelar det för roll om magen inte är platt, när jag är ljuvligt kurvig och kvinnlig och vacker? Jag tror att mycket av det hänger ihop med "Sockerbomben"-boken och hur jag agerar annorlunda efter att ha läst den. Jag tror att jag har velat att verkligen älska mig själv väldigt länge, men eftersom jag agerade på ett sätt där jag inte var snäll mot mig själv och min kropp, så var det svårt. Och nu, när jag insett att jag gjort saker som jag inte mår bra av och aktivt jobbar med att förändra mitt beteende och mina vanor, så visar jag mig själv respekt. Jag visar att jag tycker jag är viktig, att jag är värd att må bra och är värd att lägga tid och energi på. Jag tycker jag är värd att älskas och det tänker jag visa för hela världen, först och främst genom att älska mig själv.

Jag har påsklov!

19:10

I tisdags vaknade jag till en ny, halsontfri dag och solsken, så det dröjde inte alls länge innan jag hade dragit på mig löparkläder och firade min tillfrisknande med en lätt joggingtur på en halvtimme som jag avslutade med att plocka vårens första bukett med vitsippor. Yay! :)

Jag träffade Gabs och vi pratade och pratade... och pratade. Drack kaffe och te. Gick på promenad och när vi kom hem igen pratade vi lite till och när vi tittade på klockan hade det försvunnit 2 timmar efter det att vi kom hem. Kvällen avslutade jag med Bus&Bumby på Cyrano där vi satte i oss varsin ljuvlig, stenungsbakad pizza innan jag vid 22-tiden kröp ner under täcket hemma i lägenheten. På onsdagen vaknade jag och mådde bra. När jag hade städat undan lite och knallade mot stationen, glatt nynnande med i min musik så slog det mig - jag mådde faktiskt riktigt bra. Genuint, inifrån och ut. Hela min onsdag kändes riktigt bra och fin och det var ett bra tag sen jag mådde fint en hel dag och humöret inte gått upp och ner som en berg-och dalbana.

Det känns verkligen som "Sockerbomben"-boken har gjort väldigt stor skillnad, både i mitt tankesätt och hur jag agerar. Den sista pusselbiten, liksom. Jag har inte bara hittat en massa kunskap och förklaringar som känns riktiga och relevanta, utan också fått en massa handgripliga verktyg för hur jag kan förändra mitt beteende till det bättre. Jag är en och en halv vecka igenom mina "det tar MINST åtta veckor att bryta en vana"-veckor och jag mår redan bättre än jag gjorde första veckan. Motivationen går upp och ner, men det är också en grej att tänka på - jag behöver inte vilja göra det hela tiden. Jag kan tycka det är äckligt förbannat jobbigt och tycka grundligt illa om att pendla mellan jippe-fyfan! och bara inte vilja välja vettigt. Jag kan tycka hur jag vill, bara jag gör det som jag mår bäst av i det långa loppet. Screw positive thinking, allt är inte roligt hela tiden. Men bara gör det.

Jag har redan haft ett bakslag hos mormor och morfar igår - men istället för att få ångest över det bad jag mamma stryka mig över håret tills det kändes bättre och bestämde mig för att lära mig av det istället för att må dåligt. Så jag tänker ta nytta av det jag lärde mig under resten av den här veckan. Visst är det en bra idé så säg? :)

Jag är förresten i Tandådalen nu. Efter en förmiddag på bräda i smörsnö så svider benen varje gång jag vill anstränga dem. Jag har varit mer eller mindre utslagen sen klockan 13 när vi gav upp för lunch. Min tanke var att försöka hitta på lite längdspår efter att vi hade installerat oss i vår stuga... men jag duschade och hamnade i mjukisbyxor och bikinitop på balkongen med en bok jag velat läsa och solen i ansiktet. Jag är 120 sidor in i boken och ska jobba lite mer på det ikväll. Det är en dag imorgon också. Jag har semester. :)

Påsklov, sovmorgon och solsken.

10:04

Igår kväll var jag rätt låg, som det brukar bli när jag är sjuk nog för att inte få träna. Lördagen och söndagen har gått åt till första riktiga vårförkylningen och ett konstaterande att det bara är slöseri med tid och pengar att åka till dansworkshop i Jönköping om jag inte kommer kunna vara med till 100 %. Väldigt besviken, för jag har verkligen sett fram emot det.

Lillebror och Guldlock var på fin söndagsmiddag igår, kombinerat med att planeringsmöte för den stundande långhelgen i Tandådalen! Där har vi den stora anledningen till varför jag inte vill åka till Jönköping och bli mer sjuk - då kan jag åka varken längdskidor eller snowboard och det vill jag INTE riskera! Åh, snösemester. <3 Vi brukade göra det varje år förut, ändå från när vi var små, men det har inte blivit av på ett tag. Men nu, nu!

Mamma och jag gjorde en sista insats för veckan efter maten och åkte och handla mat. Efter det var jag helt slut - strax efter 22 tackade jag för mig själv, kröp ner i sängen i sällskap med nässprejen, läste slut på min bok, somnade och sov till halv tio idag. Jag kan lyckligt meddela att mitt halsont är borta, jag har påsklov och det är solsken ute! Nu ska jag äta frukost ute på förstukvisten. :)

Vad som är värt.

15:15

Förkylningen har i alla fall inte blivit sämre. Täppt i hela näsan, men i alla fall ingen huvudvärk och kliande i ögonen. Fan, jag som har massa dans som jag verkligen vill träna på. Istället påtvingar jag mig själv lugn och ro och vila. Bortsett från imorse, när Nea och jag tog tag i operation "Vårstäda Torsgatan" eftersom farmor&farfar är borta i soliga Spanien. Vi var så effektiva i vårt teamwork att det tog oss typ 40 minuter, sen var det över och vi kunde återgå till stillsam lördagslunk. :)

Jag mår bättre än jag gjort tidigare i veckan. Det är jättejobbigt att inte längre kunna använda mat som ett sätt till tröst, att omedelbart må bättre, men samtidigt är det väldigt skönt också. Det går ju och det blir bättre och livet handlar inte bara om mat, som tur är. Det handlar om allt det andra också. När jag tänker på att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna använda mat för att må bättre sådär sekundsnabbt... så känns det liksom lite sorgset. Det är en otroligt dubbel känsla det där, för samtidigt som jag vet hur bra jag mår just då, så vet jag ju också hur otroligt dåligt jag mår av det efteråt. Och jag tänker att det är framför allt det som är den stora problematiken om en är fast i ett beroende av något slag - att en inte riktigt kan sätta se att priset att må bra små stunder i taget är att må väldigt dåligt ofta istället. Det är en quick-fix och den funkar... små stunder i taget. Men det är inte värt det.

Vad som är värt är att tycka att livet är jobbigt och lära sig hantera det, så att jag kan må bra på riktigt resten av livet. En sann känsla som grundar sig i att jag älskar mig själv och älskar mitt liv, och inte en falsk glädje som kommer av saker utifrån.

Eländigt/bra.

22:11

Jag tar och inleder helgen med en rackarns förkylning. Det kliar i munnen, kittlar i näsan och jag har nyst mer idag än under det som redan varit av året. Det är en sak att vara sjuk och en sak att känna sig sjuk och jag känner mig rätt eländig, fysiskt. Psykiskt är jag lite stressad av att jag har en del att hinna med under helgen, men jag ska bara beta av det lite i taget, så det är egentligen ingenting att hetsa upp mig över. Så, nu bestämde jag mig för att inte göra det. :)

Nästa veckan kommer bli fantastisk.

Måndag-onsdag är jag i Jönköping och dansar poppin och locking.

Onsdag eftermiddag åker jag till Västerås för att sammanstråla med min familj och sedan beger vi oss till Tandådalen och där ska jag ha en orgie i snowboard- och längdskidsåkning. Hell yeah!

Nu ska jag sova. Hejdå fredagkvällen!

Torsdagen som vände.

10:28

Jag mår bättre. Jag var ute på klubb Colors som innehöll en konsert med Looptroop Rockers i onsdags och konserten var FET, men klubben fett ovärd. Jag fick pappataxi (<3!) hem efteråt, men på torsdag morgon vaknade jag och avskydde mitt liv och ville inte gå upp. Jag är verkligen dålig på att sova för lite i veckorna. Lyckligtvis höll sig den jobbiga känslan inte i särskilt längre - först prattid (som visserligen var jobbig, men jäkligt bra) och sen åkte jag vidare till Twisted för break. Rätt opepp, men när jag kom dit och började prata med B-boy Genius som var stand-in för Foolish, så vände det. Grym klass. Efter lunch körde Smarty, jag och Nilo egenträning och fokuserade på att ge varandra feedback samtidigt som vi körde och göra saker utanför vår comfort zone. Jag fick dansa med armarna ovanför huvudet och TUNGT, med hela fötterna i golvet. Låter det enkelt? Det var det inte.

Sen mådde jag som en prinsessa. Mamma kom hem och vi åkte till Bunketorp och premiärsprang heeela 3,5:an. Dagen som började så illa slutade jättefint. Idag mår jag fortfarane bra, bortsett från att min hals gör oprovocerat jätteont. Men va? Ignorera, I tell you!

Nu är det inte roligt.

17:35

Jag är så trött. Jag har ont i huvudet, är opepp och hela kroppen skriker efter att bara ligga ner i en liten trött ynklig boll och tycka att allt är jobbigt. Jag vill äta. Det är en känsla som har tagit över typ hela min mage och den drar allt fokus till sig och allt jag kan tänka på är mat.

Det är tredje dagen sen jag började läsa Sockerbomben-boken och tre dagar sen jag gick all in och gav mig fan på att följa det som står i boken och bli frisk. Författaren har skrivit upp typ dag-för-dag vad som händer de första veckorna när en slutar med sin drog - och hittills har det varit som en checklista det med. Abstinens kallas det, med fint ord. Tre veckor tar det innan det värsta är över. Tre veckor känns som en evighet. De åtta veckor som det tar att bryta ett beroende känns ännu längre. Så, jag tar det dag för dag. Har Bob Hansson kloka ord som ett mantra i huvudet: "Allt är förgängligt. Så också det ledsna." Det är jobbigt nu, men det går över. Jag behöver inte göra något - det är i grunden det som behövs. Jag behöver bara sitta på min rumpa, konstatera att jag inte mår tipptopp nu och sånt är livet. Det slog mig som en stekpanna i huvudet när jag läste meningen: "Beroendepersoner vill ha nu, på en gång." Dålig feeling - gör omedelbart något för att må bättre istället för att undersöka - var kom den här känslan ifrån?

Kunskapen om att jag mår apa för att jag inte använder mat som tröst gör det mycket lättare att stå ut med jobbighetskänslorna. En väldigt värd grej att göra för att må bättre och istället är att göra något annat som jag tycker om och ger mig bra vibes. Jag satt och kittlade mig själv i handflatorna på tåget hem, städade till peppmusik i skolan och pratade med och kramade mamma hårt, hårt när jag kom hem. Nu ska jag dansa och rehab:a lite, för det blir jag också gladare av.

Vi måste prata.

18:36

Igår stod det som vanligt rap på eftermiddagsschemat i skolan - vi har jobbat med att bara skriva ett tag, vilket vi inte haft tid för på rätt länge, pysslat med projekt och så. Fröken bestämde också att "Nu ska vi fokusera lite mer på EN grej." och förra veckan visade jag henne en låt som bara föll över mig för ett par veckor sen. Det var som att den väntade på att komma ut och den blev fet. Det tyckte hon också, så vi bestämde att den skulle jag lägga lite mer tid på att lägga den (jag har till och med att perfekt beat till den!)

Cyphern vi avslutade med igår var helt sick. Alla har steppat upp så SJUKT mycket och det började gråtas när Smarty la sin vers, sen fortsatte det när resten av de fyra som var kvar körde och sen avslutade jag med att kicka min låt och gjorde det så jävla bra. Everyone poured their heart out, det var HELT fantastiskt! Stämningen, energiiiin... whoa, kan inte riktigt förklara det. En måste nog vara där för att förstå.

Dansen på kvällen gick lite sisådär. Vänster höft krånglade och jag tror jag sträckte mig där. Men, jag körde på gott jag kunde och imorse var det inte lika illa som igår kväll. Idag i skolan med Sweet N jobbade jag mest med överkroppen och så rehab och långstretch på det. Ska strax ner till Twisted igen - vet inte om jag kör något mer idag, men hänga kan en alltid göra. :)

Boken jag berättade om igår - "Sockerbomben i din hjärna" - har satt igång vad som känns som domino i mitt huvud. För mig handlar den boken inte främst om sockerberoende, utan beroende generellt. Och jag tror inte att jag har riktigt har kopplat ihop mina ätstörningar med matberoende förrän nu. Inte förrän jag satt och läste igenom de fem kriterierna som är gemensamma för beroendeutveckling och kände mig delvis som jag bokade av en checklista, så ramlade poletten ner. Där stod det, svart på vitt. Jag känner någon slags blandning mellan lättnad och skam. Dock tänker jag strunta i skammen (varför har jag inte fatta ordentligt förrän NU?!) och bara fokusera på det andra, positiva - att jag faktiskt upptäckt det och att jag har en hel bok med fakta och kunskap som kan hjälpa och ge ännu mer verktyg för att klara av att bli frisk. Och jag ska prataprataprata.

Vi måste prata. Om oss, om hur vi mår och varför. Det är därför jag skriver det här, det är därför jag skriver ut mycket av det jobbigaste jag någonsin varit med om. För att en så stor jävla del i det här är skam och det är fel. Det är inte skämmigt att ha ätstörningar. En är inte dum i huvudet eller dålig människa för att en har problem med maten. Det är en sjukdom vi pratar om och den är farligast när den inte syns eller hörs. Och om jag kan få någon att tänka till, att inte känna sig ensam i världen eller på något annat sätt påverka positivt genom det jag skriver - bra!

It's all in your mind.

12:21

Min söndag var ett enda stort hål av oplanerad tid. Jag gjorde massa saker, men hade ingen uppsatt tid att passa och kunde göra lite hipp som happ hela dagen. Vilket jag också gjorde. Så SKÖNT! Runt 19-tiden tog jag en promenadsväng ut i det ljuvliga vårvädret, tränade rap och väl hemma igen gjorde jag min rehab på vardagsrumsgolvet. Höfterna mår otroligt mycket bättre, det har varit en stadig uppgång sen i torsdags. Idag tänkte jag kicka igång lite försiktigt med dans och så hur det går. Frustrationen över att inte få dansa hur mycket jag vill är på topp, men det är också motivationen om att ta hand om mig själv för fan! så att jag ska kunna träna och hålla på så mycket jag vill.

Igår började jag läsa en bok mamma lånat hem - "Sockerbomben i din hjärna" av Bitten Jonsson och Pia Nordström. Nu är den slut. Jag mer eller mindre sträckläste den och har så mycket tankar i huvudet att det inte får plats, för jag känner så väl igen mig i stora delar av det som skrivs. Shit. Shitshitshit. Den främsta känslan är framförallt Fy fan vad skönt att det inte bara är jag som har känt sådär. Att det faktiskt är svårare än en kan tro att bryta ett beroende, vad den än kan vara för något. Men att det går och att det finns andra som också är det. Det är lustigt, jag känner mig ibland ensam i världen om att ha ätstörningar, fast jag vet att det är jättemånga andra som också har det.

Sweet spring.

12:41

En lördag för ett tag sen hade jag shopping med mamma och vi tog sushilunch. Hon frågade mig hur min kropp reagerade nu när jag åt vitt ris, eftersom jag inte brukar göra det. Hade inte ens tänkt på det, men i torsdag när jag hade sushilunch med Lady Hickups så noterade jag samma sak som jag gjorde efter den lördagen - total blodsockercrasch efter ett par timmar. Alltså verkligen pang, jag blev toktrött både i huvudet och kropp. Jag tycker det är fascinerade hur kroppen kan reagera.

Så, igår hade vi fredagsmys med sushi för mamma och pappa och sashimi för mig. My first time, men jag LOVAR att det blir fler för så gott det var! Jag blev alldeles lycklig av det (och helt utan blodsockerkrasch. :)). Sen spenderade jag resten av kvällen i horisontalläge på soffdivanen med ett glas vin, ett par chokladbitar och datorn på magen. Efterlängtad slapptid! <3

Imorse vaknade jag till strålande solsken och en inplanerad morgonjogg med mamma - helt annan feeling för det än för i onsdags när regnet yrde omkring i luften! Vi joggade och pratade på och mamma frågade om hur prattiden hade varit och jag berättade och hon frågade vidare och så blev det väldigt känsligt och jag blev ledsen. Samtidigt som jag kände hur jobbigt det blev så slog det mig direkt: "Nej, jag vill inte prata om det här, jag vill inte tänka på det här!" och så sa jag det. Och just det, att det slog så hårt gjorde att jag ångrade mig typ en halv minut senare. Är det något jag lärt mig under det senaste halvåret så är det att typ inget som är jobbigt blir bättre av att jag håller tyst och håller det för mig själv. Så jag sa att jag ångrade mig och så pratade vi om det. Jag grät och vi kramades. Åh, mamma, du är bäst. <3

Idag är det öppet hus på skolan.
Vi är ute på gården i solskenet och jammar. Sweet spring!

Rehab på alla fronter.

12:48

Efter i tisdags hatade mina höfter mig mer officiellt. Jag inser bittert att jag typ på något vis dragit upp överbelastningsskadan igen, eller så är det något annat. Något fel är det i alla fall - det känns som kombinerad träningsvärk och kramp vid mina rörelse som involverar höft- och ljumskmuskler (dvs. typ alla rörelser jag gör). Break igår var inte ens att tänka på och jag gick ännu ett litet steg upp på bitterhets-skalan när jag insåg att det inte var Foolish som skulle hålla klassen igår, utan L från Skill Bill. Vaddå otajmat att vara skadad?

Anywaaays. Jag har hoppat på rehabtåget igen och ska hålla mig lugn och still från alltför mycket hoppande och skuttande veckan ut, så tror jag det så sakteligen ska bli bättre snart igen.

Prattid idag. Jag berättade om hur mina veckor har varit (rätt jobbiga) och sen gjorde vi en dykning i det oerhört komplexa VARFÖR? Jag säger saker jag inte ens formulerat för mig själv och tar fram och tittar och vrider och vänder och i slutändan känns det som jag förstår mig själv lite mer. Strax innan tiden var slut bytte jag ämne till något som legat och gnagt - varför är det så viktigt att vara smal? - och fick en hemläxa som jag inte alls ser fram emot. Men hey, jag går ju inte dit för att ha roligt heller.

Ikväll är det horisontalläge och fredagsmys i soffan.
Jaaaaa! :)

Morgonjogg!

10:22

Jag vaknade ungefär tusen gånger imorse innan klockan ringde och upplyste mig om att det var dags att dra på mig joggingkläder - jag la fram förslaget om morgonjogg på onsdag? för mamma i helgen och hon nappade. Lite seg, lite trött och väldigt nyvaken stack vi ut på en halvtimmesrunda i duggregn som yrde omkring överallt. Från att ha kört gång 1 min - jogg 1 min i ett par veckor kände vi förra gångena tt det var dags att öka springdelen, så idag var det 2 min jogg - 1 min gång. Funkade bra, förvånansvärt bra.

Jag var stel som en pinne i höfterna när jag vaknade och det var ruskigt skönt att röra på mig. Stretchen efteråt var som balsam. Idag känner jag verkligen hur mycket det gjorde att jag hade hela eftermiddagen ledig igår - det känns lite som livet är ljusare och enklare fast det är grått och regnigt ute. Positivt approach! Ikväll sover jag i lägenheten. Kanske imorgon också, vi får se vad jag får för feeling.

Kloka tankar och bildregn!

19:30

Min helg var awesome och involverade både dans ute på klubb och rapbattle och andra roliga grejer som att träffa Funky och ha picknick (inomhus, det regnade ute) med Gabs. Men när det återigen var måndag kände jag mig inte alls lika uppladdad som jag brukar och vill göra efter en helg. Och, typ tusen år efter att mormor och mamma och farmor började säga det här till mig, så har jag fattat det själv - eftersom mina veckor är späckade med att-göra-saker (roliga förvisso) så behöver jag tid i veckan där jag inte behöver göra något. Inget sagt om att sitta still och stirra in i en vägg, men det måste finnas tid där jag inte är påväg till något, inte har någon tid att passa. Annars blir det som i måndags och jag vaknar upp med en grinig känsla av att livet är jobbigt.

Så, den här eftermiddagen har spenderats hemma - lång varm dusch, softa kläder, en Resorb, tre glas vatten och är inne på min tredje kopp te. Stor pappakram när han kom hem.

Annars är det något meck med mina höfter. Det stramar och känns för tight och när jag strecthar det för mycket gör det ont. Jag tänker lägga lite extra fokus på att stretcha noga och träna höftböjarna, men om det inte blir bättre inom en-två månader så tänker jag hojta på en sjukgymnast eller liknande. Pallar INTE bli långtidsskadad!

Och nu, med trumpeter och fanfarer så kommer härmed lite bilder på hur det numera ser ut i rummet i lägenheten! Jag har tyvärr inga före-bilder... men enjoy! =D

Sovhörna! Det är fortfarande lite tomt vid huvudänden, jag idé-jobbar på det.

Soffa nummer 1 och världens finaste bulligaste gröna lampskärm. Nej, tavlan ska egentligen inte stå på den, den ska hänga på väggen som alla normala tavlor, men min betongkrok var för liten och klen, så den ramlade ner.

Skrivbordshörna. Bildkollage på min familj och släkt. En krokimålning i kol på mig som Louice har gjort. Lite ljuslyktor och ett (svävande) bonsaiträd (nej, jag skojar, det är en glaskruka.)

Soffa nummer 2 och min vägg. Kollage, bilder, urklipp, affischer från ställen jag varit på... pieces of me on the wall! Notera gärna de snygga, matchande, egensydda kuddarna. :)

Soffa nummer 1 rakt framifrån. Lyckokastanjeträd till höger.

Och slutligen min välstädade bokhylla med piffiga små växter uppe på. Sängen gömmer sig bakom den. :)

Samtal på soffkanten.

13:06

Jag hade ett jättefint samtal med mamma och pappa igår. Igår morse var en värdelös morgon - jag vaknade och ville inte gå upp, fast torsdagar är breakdagar all the way och jag älskar breaking. Efter att ha delat mina tankar med mamma tog jag mig ändå i kragen och åkte dit och det var... OK. Jag var ganska låg och hade prestationsångest över precis allting och dessutom tre stycken helt food-obsessed dagar bakom mig och det var ingen speciellt rolig dag. På kvällen åkte jag med en klasskompis till Hiphopakademien för lite mer break och dagen blev bättre. Sen hängde Lady Hickups med hem för te och kvällsmat och utbytande av chiafrön mot bok (och sötaste disktrasan!)

När hon åkte hem och jag satt på soffkanten med mamma och pappa frågade mamma: "Så hur känns det nu, när du åkte till skolan fast det var jobbigt imorse?" Och jag berättade att dagen varit jobbig, och att jag på bussen in tänkt massa och framförallt verkligen försökt vara medveten om den där gränsen som jag skapat åt mig själv - En dålig dag är inte hela världen. En får ha dåliga dagar och bara för att det är en dålig dag, så ska inte den dåliga dagen komma innanför min gräns och göra mig dålig. Jag blir inte dålig eller värdelös av en dålig dag. Bara att den tanken faktiskt finns nu är friskt och bra. Jag berättade också om mina sjukt jobbiga food-obsessed måndag, tisdag, onsdag, men också om det faktum att även om jag tänker på mat hela tiden, så ger jag inte efter för det. Det finns en känsla av att vilja äta hela tiden, men jag ger inte efter för den. Inte ens när det är en puckodag som igår, så gjorde jag det, vilket annars har varit. En jävlig dag och sen ätaätaäta på kvällen.

Allt det och mer sas och känslan av att det faktiskt blir bättre hela tiden gör mig nästan gråtfärdig av lycka. Jag trodde verkligen jag var öppen med mig själv förut, men jag var jävligt selektiv. Nu är annat. Det har varit sjukt läskigt att släppa in folk, men jag har ett otroligt stöd nu, för att jag låter folk stöjda mig. Mamma påminde mig om en annan viktig sak igår: "Du gör det alldeles själv."

Vänja in.

10:12

Jag sov i lägenheten natten till tisdag. Det känns OK, men... ensamt. Tomt. Såklart, det är ju bara jag där. När mamma frågade mig i tisdags hur det kändes så var det också det jag sa - "det känns bra men ensamt." Bara att kunna säga de orden, att inte behöva låtsas att det går så braaaa! är jäkligt skönt. Att slippa hålla uppe en fasad och bara säga som det är gör det lite bättre, gör lägenheten lite mindre tom. Jag tror det handlar om en invänjningsprocess och att fylla lägenheten lite i taget med mera mig och bra minnen. Det tar sin tid som allt annat. :)

Igår blev det bestämt att familjen kommer åka på långhelg till Tandådalen och åka skidor. Wow. Det var SÅ länge sen, både åka skidor och åka iväg med hela familjen, bara vår familj. Åh, fina. Snowboard på förmiddagen, längdskidor på eftermiddagen, that's my plan! Och måndag-onsdag kommer jag befinna mig i Jönköping och gå på workshop i locking&popping. Tala om att jag kommer ha ett kick-ass påsklov!

Jag tänker för mycket innan jag ska sova, tankarna leker pingpongbollar och jag ligger och vrider mig, så idag är jag trött och ville inte ens gå upp ur sängen. Men, i skolan är jag i alla fall. Åh, sova. Fan att det ska vara så svårt att få in bra sömnrutiner. Men mitt typ-halsont som jag vaknade upp med igår är borta idag och en del av min frukost var en ljuvlig halv mango. :)

The evolution of a lunchpåse!

Det här är min patetiska ursäkt till lunchlådepåse. Den är av tyg, går inte sönder och lagom storlek. Den är dessutom hiskeligt ful, urtvättad och full med blåbärsfläckar som inte går bort.

Eller, vänta, jag skrev fel.
Det där VAR min paptetiska ursäkt till lunchlådepåse.

Det HÄR är numera min lunchlådepåse!

Ruskigt nöjd och väldigt självbelåten!

Mitt i helgen.

22:48

Jag var inte riktigt så trött att jag grät på fredagens lektion, men det var nära. Den här veckan la jag mig i en liten trött hög på golvet, blundade och flämtade istället. Sen, två timmar senare hade jag laddat upp energi nog för att kicka av min fredagslocking. Det är bara pure joy. Jag känner mig lite smått bortkommen ibland, men det beror på att jag inte har haft eller har tagit mig tid till att öva locking på min egen träningstid... så det oroar jag mig inte för, det kommer. :)

På senaste prattiden var det som sista biten föll på plats, och plötsligt kände jag: "Jag behöver inte komma hit nästa vecka." När jag sa att jag ville ha ses med två veckors mellanrum till, så fick jag ett genuint glatt leende och så bestämde vi det. Det kändes väldigt bra. Det känns väldigt bra. Det känns som jag vet vad som är jag och vad som inte är jag. Allt går inte rätt in längre. Dagarna är fortfarande inte enkla och kommer säkert inte bli det på länge, men jag är en bit på väg. Heja mig! :)

Lördagsmys. Jag har lekt stan med mamma idag, handlat och skrattat och ätit sushi. När vi kom hem pausade vi lite, sen stack vi ut alla tre, mamma, pappa och jag och sprang-gick en runda. I jägarmarsch! Det var så roligt, jag skrattade och mådde bra. Nu ska jag strax ge mig kropp det den vill ha - en ordentlig natts sömn. Godnatt. :)

Energitjuv.

21:44

Idag har varit feta energitjuven. Trötta ben, trött huvud och ett event som fuckade upp helt, utan inblandning från vår sida. Och så toalettstädning. Jag var sååå nära att strunta i mitt liv, åka hem och lägga mig i soffan med en filt över huvudet. Lyckligtvis tog jag mitt förnuft till fånga och gjorde något som gav energi istället - åkte till Twisted, skrev någon timme på en ny låt och hade sen en highheel-klass med Sweet N där jag inte kände mig riktigt så bortkommen som förra veckan. Sen åkte jag hem, premiärjoggade med mamma och gjorde min egen variant på turkisk börek (dvs. jag had inget recept utan bara typ vad den innehöll). Hela jag mår lite bättre och nu ska jag skaffa mig lite kvalitetssömn också.

Idag fyller min älskade Lillebror 20 år. Hipp hipp hurra! <3
(jag känner mig gammal!)

Nänujävlar!

17:08

I fredags fick klassen mer eller mindre en utskällning av Sweet N, för att vi inte lägger manken till ordentligt. Jag svarar inte för de andra, men jag känner själv att jag liksom legat lite under isen med dansen sen jag faktiskt tog tag i mina ätstörningar i höstas. A lot of things on my mind, helt enkelt. Jag har inte utvecklats som jag velat... eller typ alls känns det som. Det var skönt att få en spark i baken och efter att ha vilat lördag-söndag så känner jag mig liksom redo att köra fullt ut igen. Att verkligen jobba för att bli bättre och inte bara gå på klass. Jag märkte det igår på Twisted T:s klass - vafan, jag tar ju inte i 100%!? På en av mina favvoklasser?! Då blev jag arg på mig själv och kände lite nänujävlar! Så var jag också mer nöjd när jag gick därifrån än jag var förra veckan.

Det är så jävla lätt att slacka när det bara hänger på en själv. Chilla lite. Inte ta i fullt ut. Mesa sig. Bot no no. Här ska köras tills jag dör (nästan). Idag har vi haft tokdans-tisdag med cyphers typ hela dagen, energinivån gick i taket! Nu håller jag på att peppa mig till breaken. Sen klass med Twisted D som avslutning. Ta iiii!

En ny vecka är kickad igång med besked! Woop woop!

Fredag!

20:55

Jag vet inte hur det är med er, men jag har i alla fall en slags träningsgräns - när kroppen har fått nog så säger den ifrån med besked. Den här veckan har varit heavy på dansfronten och jag har lite liksom gått och väntat på att hit the limit. Jag trodde det skulle bli någonstans onsdag/torsdag någon gång, men det dröjde ända till idag. Och herregud vilken smäll det kändes som. Det låter mycket värre än vad det var nu, men efter att ha kämpat med att försöka få en trött kropp som inte riktigt orkade göra så mycket som jag verkligen försökte och ville i typ 1,5 timme så satte jag mig helt enkelt ner, drog ner kepsen en bit över ansiktet och grät. Jag var bara så jävla trött och det var så himla skönt att bara få lipa lite utan annan anledning.

Efter lite gråt, ombyte, mellanmål och strosande inne på Lagerhaus (jag fick feta bra idéen till lägenheten och hörnan där jag sover!) kände jag mig som folk igen. Fredagslockingen med Lady Hickups var fint - vi var bägge rejält fredagströtta, men när vi skulle hitta på ett eget handshake i slutet blev både hon och jag helpepp och studsade av adrenalin när klassen var slut.

Nu sitter jag i soffan med magen full av nykokta musslor, knäckebröd, ost och ett glas vin och jobbar på att varva ner. Är inte där riktigt än, men som sagt jobbar jag på det!

Ett namn till.

13:07

När jag sov över i lägenheten möttes jag av ett brev på hallmattan, där Skatteverket hade skickat mig ett fint officiellt papper om att min namnändring gick igenom och att jag numera har Gabbys tilltalsnamn som mellannamn. För att om jag hade kunnat förlova mig med en av mina bästa vänner hade jag gjort det och hon är ju en del av min familj och som en syster. It's looove bejbi!

Annars gör jag som resten av Sverige och säger: fan, det snöar. Igen. Jävla väder. Ge mig våren tillbaka.

Min kropp är trött. Träningsvärk och trött. Mest är det huvudet som bara vill säcka ihop och sova en stund. Ändå ser jag jättemycket fram emot två timmar koreografi med Sweet N och fredagslockingen i eftermiddag. Men imorgon blir det vila och knådning. Åh, jag längtar så jag blir lite knäpp efter det!

DET GICK BRA!

16:56

Nu vill jag tala om för hela världen att jag sov i min lägenhet inatt OCH DET GICK BRA! Det är lustigt att det som är väldigt enkelt för en människa kan vara värsta utmaningen för någon annan... but then again så äro vi alla olika. Därför är jag jättestolt över mig själv just nu.

Igår var konstigt och lite läskigt, men inte på ett hemskt sätt. Mest ovant. Jag upptäckte att väggen vid sängen är väldigt vit och verkligen behöver lite beklädnad, och kom på att jag ska sätta fjärilar på väggen borta vid hattifnattlampan i hörnet. Innan på kvällen jobbade jag handboll med farfar i Liseberghallen, sen skjutsade han mig till lägenheten och följde mig till dörren (vi snackar alltså max 20-30 meter) och sa "Man vet aldrig vad det finns för skumma karlar ute." Det var så fint och omtänksamt, jag blev alldeles lycklig. Jag packade upp, preppade frukost, duschade och tänkte. På hur ledsen jag var sist jag var där och att det inte ens känns som samma rum. Att så väldigt mycket är bättre och på hela min familj och vänner och allt stöd och pepp jag fått och får hela tiden. Det var de tankarna jag höll i huvudet innan jag somnade. Ikväll sover jag hemma hos mamma och pappa igen, så får vi se när nästa gång blir. Tar det lugnt, har inte bråttom.

Idag - break, egenträning, hälsa på farmor&farfar och mer break. Imorgon ska Sweet N mörda oss i ett par timmar och sen är det FREDAGSLOCKING! med Lady Hickups. :) Min kropp är trött och kommer få vila på lördag. Då ska jag ha mysfrukost och bli knådad av Bus, sen träffa och krama Gabby. Kick-ass helg. Nu ska jag äta en macka och sen iväg!

Ovant, men bra.

13:08

Har två helt crazy dansdagar bakom mig. 3 klasser i måndags, plus en timmes egenträning däremellan och igår... herrejävlar, igår hade tagit knäcken på vem som helst. Först 1,5 timmes dans, lunch, sen 1,5 timme till med Sweet N där både hon och vi körde skiten ur oss så mycket att jag blev liite gråtfärdig ibland. På ett bra sätt. Efter det åkte jag till farmor och vi handla blommor till lägenheten. När alla blommor var installerade drog jag till Hiphopakademien och körde break i 1,5 timme med Abe, Marty och de andra som var där, innan jag avslutade med att dra av en timmes lektion med Twisted D innan dansdagen var slut. När jag skulle sova var jag så trött att jag inte ens kunde somna. Idag är hela jag öm och träningsvärkande, men när jag har en spegel i närheten drar jag ner min t-shirt från vänsteraxeln och fånler när jag ser blåmärkena jag får av att öva axelfreeze. 

Prattid på ungdomsmottagningen igår. Jag är en lejoninna som blir arg. Lillebror har flyttat och jag har blivit ensambarn hemma hos mamma och pappa, för första gången ever. Vi pratade om att nöja sig och vad det kan göra med ens självbild. När jag gick därifrån hade jag huvudet fullt av massa tankar att tänka på i hemläxa. Jag bestämde i helgen att pröva att sova i lägenheten inatt och det känns lite läskigt. Det är en stor grej, fast samtidigt inte. Det är ett stort steg, men ingen stor grej. Jag behöver visa för mig själv att jag klarar det. Jag behöver nog mest av allt bara lita på mig själv. Jag tror det kommer bli bra. Ovant, men bra. :)

Give me a break!

21:44

Idag har jag haft breakdance typ hela dagen känns det som. Först från typ halv tolv (skulle varit tidigare, men Foolish satt på akuten och Shay åkte och hämtade nycklen och... massa väntetid) till mer eller mindre halv fyra. Sen lite paus och en dusch hos farm&farf innan jag åkte till Hiphopakademien och tränade från typ halv sju till åtta. Jag är alldeles lycklig och glad i hela kroppen. Tröttheten börjar krypa sig på och jag tror jag kommer vara rejält slut i musklerna imorgon, men OJ så bra jag mår.

Det poppade upp i mitt huvud idag - jag tror att en av de viktigaste sakerna för att jag ska bli helt frisk från min ätstörning är att göra saker som jag mår bra av. Att jag mår dåligt när jag inte tränar har inte så mycket att göra med själva träningen uteblir, utan mer att jag inte inte lägger tiden på mig själv att göra något jag tycker om. Jag tror det är galet viktigt att ta hand om min kropp så den mår bra och framförallt att tycka att jag är viktig nog att lägga den tiden på.

Nu sitter jag på golvet i Lillebror&Dockans nyinköpta lägenhet, tittar på när mamma och Lillebror ålar på golvet och försöker sätta ihop ett TV-bord. Jag väntar mest på att de ska bli klara nog för att vi ska kunna åka hem så jag får kvällsmat och sen kan gå och lägga mig. Hungrig och trött. Gäsp.

Enveten all ära!

18:50

Ibland förbannar jag mig själv för att jag är så enveten. Imorse, till exempel, så hade jag kvällen innan bestämt att jag skulle ut på en löprunda. Fy vad motigt det var. Jag sprang 1 minut, gick 30 sek. Startar löpningen all over again, för typ tusende gången. Vad gör det? Huvudsaken är att jag inte kör på "Oooorka!" och struntar i det helt, tänker jag. Ute typ 25 min, sen in och duscha och iväg till skolan. Och kan ni gissa hur nöjd jag kände mig sen när det började vrålsnöa runt typ halv tio? Just det. Det är grymt att bli nöjd över att vara enveten i efterhand. :)

Igår hade jag semlafika hemma och hade Smörgåse, Gabby, Bus och Bumby hemma hos mig. Det var perfekt sällskap och nästan perfekt semla. Liiite mer kardemummasmak, så är jag fullständigt nöjd sen. Herregud, vad gott det är med något som en längtat efter i över en månad. I år ska jag testa hetvägg också. Ska ladda några dagar till för det och sen namnam.

Jag tränar groove framför spegeln hemma i hallen. Det känns akward ibland och bra ibland. Mer och mer bra. Like it. Nu är jag i Kärra för handboll och statistikjobb. Omfokusera!

ÄNTLIGEN SEMLADAG!

11:29

Det känns som jag har inget och jättemycket att berätta. Egentligen är det mest tankar och inte så mycket som faktisk har hänt. Jag älskar att dansa och vill verkligen göra det mer än jag gör nu. Ja, det går. :P Jag menar liksom mer kvalitétstid. Gå in för att bli bättre och inte bara dansa. Jag slutade min houseklass förra veckan och skrev in mig på lockingen istället. Jag har försökt, på riktigt, men jag gillar inte house. Eller, rättare sagt - jag gillar inte housemusik och det är en sjukt stor del för mig att kunna gilla musiken när jag dansar. The music moves me, inte tvärtom. Jag gillar funky stuff! :)

Fredagslektionen med Twinsen är så bra. Ingenting de gör är särskilt lätt, men även om de är grymma tekniskt och dynamiskt är det fortfarande inte det som gör att de har en alldeles särskild plats i mitt hjärta - det är deras groove och att de alltid tar sig tid om jag vill fråga eller prata. Jag är bra på att tänka "Nu jävlar!" och sen köra stenhårt i en vecka och sen slacka av. Och sen börjar det om. Så, nu är jag inne i min "Nu jävlar!"-vecka och tänker att jag vill fortsätta köra på. It's tha freakin' groove och att nöta in de teknikerna jag vill ha. Dynamik. Yepp.

Jag har dock varit väldigt bra med att köra lite fys varje dag. Åh, jag får aversions bara av att tänka på att gå till ett gym. Haha, det är lustigt, jag bodde nästan där ett tag när jag spelade handboll och tiden efter det. ^^ Jag kör på enkla övningar med kroppen som vikt och så lite varje dag. Siktar mest på att bli stark grenspecifikt. Breaken - hejsan armhävningar! Träningsvärk i axlarna idag.

Idag hittade jag min borttappade vante - den hängde på en rosenbuske hos farmor och farfar. Jag tappade den för typ en vecka sen. Happyjoy! :) Sen har jag kommit på hus jag ska få mysljus i min hall och det är ÄNTLIGEN SEMLADAG! =D

Tack fina familjen.

21:29

Fredag. Chillmode. Jösses, vad fort den här veckan har gått. Mer eller mindre fullsmäckad med saker att göra - dans, invigningsfest för Kulturatet, konsert på klubb Scratch, fixa i lägenheten - för all del roliga saker, men fortfarande så har jag kommit hem typ 20-22 på kvällarna och ikväll är jag verkligen trött. Jag hade lite lösa tankar på ar gå ut och dansa ikväll, men HAHAHA... eh... nej. Jag har installerat mig i mina mjukisbyxor och mystofflor och efter att ha tagit en snabb dusch sällade jag mig till resten av familjen och åt tacos. Maten framdukad på bordet var verkligen guld värd den här kvällen. Noll ansträngning. Tack finaste familjen för en perfekt fredagskväll.