Gränser utåt och inåt.

23:37

Under de senaste dagarna så har jag funderat en del på det här med att vara sig själv och våga stå upp för det en gör, i samband med att bli omtyckt. Jag skulle säga att jag inte alls har svårt att stå för det jag gör och hur jag gör saker - om jag är bland mina närmaste. Är det istället andra omkring, som jag inte känner så bra, eller som inte känner mig så bra, så blir jag mycket mer osäker. Med ett antal år av mobbing i bagaget är det kanske inte så konstigt att jag i de situationerna hela tiden har en osäker känsla av: "Kan jag säga och göra som jag gör eller kommer de tycka illa om mig då? Snälla, tyck inte illa om mig!"

Jag är van att anpassa mig efter vad andra tycker och gör och i många fall tror jag att jag till och med gör det på outtalade premisser. Jag antar och gissar och vibbar mig fram vad till jag tror att andra tycker är OK och håller mig inom de ramarna. Speciellt i närheten av människor som jag vill ska tycka om och/eller respektera mig. Jag blir nervös av att jag kanske kommer vara annorlunda. Det är viktigt för mig att vara omtyckt. Pappa säger en väldigt bra sak: "Man kan inte älska alla." och jag förstår verkligen vad han menar. Ska jag försöka vara andra till lags resten av mitt liv så blir det inte mycket Fummelfot kvar.

Samtidigt är ju också anpassning något som en gör i interaktion med andra, i de förhållanden en har. Jag kan inte alltid hävda och göra som jag vill, ibland krävs det kompromiss eller att jag böjer mig för någon annans vilja, för att relationer ska funka. Jag har lite svårt att fatta att jag är OK och att mina tankar och viljor faktiskt är lika viktiga som någon annans, fast vi kanske inte håller med varandra. Just nu kommer jag på mig själv i tankebanor där jag ursäktar mig själv och delar av mitt liv, istället för att vara stolt och gå med hakan högt över mina val, som jag faktiskt är nöjd och tillfreds med. Stora delar handlar om mina matval. Jag är mestadels vegetarian/vegan och jag vill bara vara det utan något ifrågasättande. Låt mig bara vara, jag vill inte sticka ut eller förklara mig och min mat. Låt mig bara äta ifred.

Jag håller på och klurar på mina gränser. Vad gör jag för att jag vill och vad gör jag för vad jag tror att andra vill och förväntar sig? Jag känner efter, tänker och tror att jag kommer nysta ut det här också, med tiden.