Jag vet inte hur det är med er, men jag har i alla fall en slags träningsgräns - när kroppen har fått nog så säger den ifrån med besked. Den här veckan har varit heavy på dansfronten och jag har lite liksom gått och väntat på att hit the limit. Jag trodde det skulle bli någonstans onsdag/torsdag någon gång, men det dröjde ända till idag. Och herregud vilken smäll det kändes som. Det låter mycket värre än vad det var nu, men efter att ha kämpat med att försöka få en trött kropp som inte riktigt orkade göra så mycket som jag verkligen försökte och ville i typ 1,5 timme så satte jag mig helt enkelt ner, drog ner kepsen en bit över ansiktet och grät. Jag var bara så jävla trött och det var så himla skönt att bara få lipa lite utan annan anledning.
Efter lite gråt, ombyte, mellanmål och strosande inne på Lagerhaus (jag fick feta bra idéen till lägenheten och hörnan där jag sover!) kände jag mig som folk igen. Fredagslockingen med Lady Hickups var fint - vi var bägge rejält fredagströtta, men när vi skulle hitta på ett eget handshake i slutet blev både hon och jag helpepp och studsade av adrenalin när klassen var slut.
Nu sitter jag i soffan med magen full av nykokta musslor, knäckebröd, ost och ett glas vin och jobbar på att varva ner. Är inte där riktigt än, men som sagt jobbar jag på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar