15:04
Jag har visst fastnat i The Ark-svängen igen. Det var ett tag sen jag lyssnade på dem - det går i vågor, det som allt annat. Det är skönt att vilja lyssna på dem. Och trots att jag inte gjort det på ett tag så går musiken rätt in i hjärtat på mig som vanligt. Han lyckas verkligen, Ola Salo. Min allra första aha-upplevelse kom faktiskt på den första av deras konserter som jag var på.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur gammal jag var, men jag tror att jag gick i åttan. Jag gick dit med en dåvarande kompis, ganska skeptiskt till en början, eftersom min bestämda åsikt just då var att The Ark var ett skitband som spelade kass musik och klädde sig konstigt. Den bilden blev rätt bra bekräftad när Ola Salo kom inskuttade på scenen i ett par av de mest högklackade stövlar jag sett på någon samt svart sparkdräkt i sammet. Alla skrek, utom jag som stod med hakan nära knäna och halvt förskrämt undrade vad i hela friden han hade på sig.
Det dröjde inte så länge innan jag insåg att han både var väl medveten om sitt klädval och dessutom trivdes i det. Och om du någonsin har varit på en konsert med The Ark vet du hur Ola Salo brukar bete sig när han är på scen. Han hoppade omkring, slängde sig på scenen, dansade och skojade med publiken. Mellan låtarna körde han sitt (numera för mig välkända) mellansnack om att våga, och att vara sig själv och inte låta någon sätta sig på en. Hade någon annan gjort det hade det nog bara kännts fånigt, men han fick det att verka så äkta, han uttryckte det med hela kroppen. Och när de sjöng "It takes a fool to remain sane" och alla sjöng med i "Do, do, do, what you have to do, don't think twice, do what you have to do. Do, do, do, do, let you heart decide, what you have to do, that all there is to find." då var det som om något klickade till och jag fattade. För första gången i mitt liv så förstod jag att det inte var något fel att vara jag (vilket känns som att skriva en självklarthet nu, men det var det defenitivt inte då) och att jag inte ska vara det heller. Och i slutet, när "Calleth you, cometh I" ekade över Liseberg insåg jag att ibland är saker varken lättförklarade eller ens logiska. Ibland bara är det.
Om man ska rada upp händelser som påverkat en till att bli en annan människa så vet jag att den konserten har en given plats. Och musiken. Den musiken kommer alltid gå rätt i mitt hjärta och få mig att fundera lite extra just nu. Få mig att vilja tänka lite mindre, att känna lite mer.
torsdag, augusti 03, 2006
onsdag, augusti 02, 2006
My oh my.
22:54
Barndomsnostalgi på hög nivå. Pappa tog med våran gamla Turtles-film hem från farmor, och jag kollade på ett avsnitt ikväll och satt och fnissade och nynnade med. Åh, jag kände mig som sju år igen och allting var jättetufft. :)
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag känner mig lite tom. Det känns som jag skrivit det som behövde skrivas idag. Dessutom är jag väldigt trött. Det har varit en bra dag. Jag har hämtat min telefon, åkt och tränat, jobbat, träffat Julia och gått till affären och köpt mat. Och jag har varit glad, jag är glad, mår genuint bra i hela kroppen. Visst har jag träningsvärk (som är självförvållad, jag vet, jag borde inte gnälla) min läpp är i vägen och det är fortfarande mer byggarbetsplats än hemma här hemma, men känner jag efter så mår jag bra. :)
Barndomsnostalgi på hög nivå. Pappa tog med våran gamla Turtles-film hem från farmor, och jag kollade på ett avsnitt ikväll och satt och fnissade och nynnade med. Åh, jag kände mig som sju år igen och allting var jättetufft. :)
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag känner mig lite tom. Det känns som jag skrivit det som behövde skrivas idag. Dessutom är jag väldigt trött. Det har varit en bra dag. Jag har hämtat min telefon, åkt och tränat, jobbat, träffat Julia och gått till affären och köpt mat. Och jag har varit glad, jag är glad, mår genuint bra i hela kroppen. Visst har jag träningsvärk (som är självförvållad, jag vet, jag borde inte gnälla) min läpp är i vägen och det är fortfarande mer byggarbetsplats än hemma här hemma, men känner jag efter så mår jag bra. :)
One of us is gonna die young.
14:32
Jag har äntligen, äntligen fått tillbaka min telefon - halleluja och så vidare. Den som säger att man inte blir lycklig av ting äger inte en Nokia 7370. :) Jag noterade förut att det här är 20:e texten, och jag har fått 1 kommentar. (Ja, det är en dold (och nu är den inte dold längre, snarare uppenbar) uppmaning till att kommentera. :))
Jag tror det regnar ute - det har regnat i alla fall, asfalten är mörk. Det blåser lite och fläktar försiktigt in genom fönstret. Jo, det regnar, jag hör hur det smattrar. Det luktar blöt asfalt och nytvättad värld, luktar av gräs och träden och vatten. Dripp dropp. Lugnande. Jag förstår människor som köper CD:s med "naturens ljud" för att slappna av till. Rena terapin.
Mitt rum ser ut som ett totalt bombnedslag. Jag vet att jag borde städa, men just nu kan jag inte påstå att det står högt på prioriteringslistan. Vilket är ganska dumt, för mamma har bett mig göra det ganska många gånger nu, och hon kommer snart att bli arg på mig om jag inte gör. Ena stunden vill jag flytta hemifrån, andra stunden vill jag vara kvar. Självständig, beroende.
Håret slängt över vänster axel, drar fingrarna genom det gång på gång. Fingrar på topparna som alltid skruvar sig efter eget tycke när jag låter håret självtorka. Mjukt. Jag är lite ledsen över att mitt hår mörknat så fort senaste tiden, men det är ju något jag vetat skulle komma, eftersom pappa är svart i håret och mamma mörkbrun. Men ändå. När jag var liten var jag en riktig lintott - helt vit i huvudet. Sen har jag bara mörknat med åldern. I lågstadiet hade jag en gyllenblond nyans och när solen sken sa mamma alltid att jag hade guld i håret. Det säger hon fortfarande, men numera är jag blond på kemiskt vis. Tyvärr.
Intensivt regnsmatter utanför. "Calleth you, cometh I" härinne.
Så mycket stora känslor, hur får det plats allting?
Idag, på tåget, med nyinhandlad cappucino i handen - stillsam eufori.
Bara... bara le lite mer, lite oftare. Försök acceptera lite mer. Ta åt sig det lilla, det stora, det stillsamma, det vildsinta. Tänka känna hoppas vilja våga , kanske veta i slutändan. Eller bara tro.
"Man, seems like a joy surrender."
Jag har äntligen, äntligen fått tillbaka min telefon - halleluja och så vidare. Den som säger att man inte blir lycklig av ting äger inte en Nokia 7370. :) Jag noterade förut att det här är 20:e texten, och jag har fått 1 kommentar. (Ja, det är en dold (och nu är den inte dold längre, snarare uppenbar) uppmaning till att kommentera. :))
Jag tror det regnar ute - det har regnat i alla fall, asfalten är mörk. Det blåser lite och fläktar försiktigt in genom fönstret. Jo, det regnar, jag hör hur det smattrar. Det luktar blöt asfalt och nytvättad värld, luktar av gräs och träden och vatten. Dripp dropp. Lugnande. Jag förstår människor som köper CD:s med "naturens ljud" för att slappna av till. Rena terapin.
Mitt rum ser ut som ett totalt bombnedslag. Jag vet att jag borde städa, men just nu kan jag inte påstå att det står högt på prioriteringslistan. Vilket är ganska dumt, för mamma har bett mig göra det ganska många gånger nu, och hon kommer snart att bli arg på mig om jag inte gör. Ena stunden vill jag flytta hemifrån, andra stunden vill jag vara kvar. Självständig, beroende.
Håret slängt över vänster axel, drar fingrarna genom det gång på gång. Fingrar på topparna som alltid skruvar sig efter eget tycke när jag låter håret självtorka. Mjukt. Jag är lite ledsen över att mitt hår mörknat så fort senaste tiden, men det är ju något jag vetat skulle komma, eftersom pappa är svart i håret och mamma mörkbrun. Men ändå. När jag var liten var jag en riktig lintott - helt vit i huvudet. Sen har jag bara mörknat med åldern. I lågstadiet hade jag en gyllenblond nyans och när solen sken sa mamma alltid att jag hade guld i håret. Det säger hon fortfarande, men numera är jag blond på kemiskt vis. Tyvärr.
Intensivt regnsmatter utanför. "Calleth you, cometh I" härinne.
Så mycket stora känslor, hur får det plats allting?
Idag, på tåget, med nyinhandlad cappucino i handen - stillsam eufori.
Bara... bara le lite mer, lite oftare. Försök acceptera lite mer. Ta åt sig det lilla, det stora, det stillsamma, det vildsinta. Tänka känna hoppas vilja våga , kanske veta i slutändan. Eller bara tro.
"Man, seems like a joy surrender."
tisdag, augusti 01, 2006
Sort-of-belly-sort-of-tickling.
22:57
Återigen har jag ingen rubrik i huvudet när jag sätter mig. Kanske inte precis det roligaste att skriva om, men rubriker är viktiga. De ska sammanfatta känslan jag har när jag skriver/skrivit texten.
Träningen idag var så mycket roligare än gårdagens, det kändes piggare, bättre. När jag tabbade mig så kunde jag ta ett djupt andetag och tänka lite extra på det jag inte gjort rätt, och försöka rätta till det.. och det gick. Inte alla gånger, men några. Jag tog till och med intiativ ibland och gjorde några stegisättningar. (visst är det så det heter? jag trodde jättelänge att det hette stegersättning och sen skrattade folk åt mig när jag sa det.) Det enda som inte var så skoj var när Frida kom i full fart och jag gick ut på henne och därmed fick 100 kg Frida (lätt överdrift - flickan kan inte väga mer än 70 kg, högst, men plus acceleration och sånt där.) med hennes axel före rätt på munnen. Min första tanke när jag damp ner på golvet med handen för munnen var: "Fan, nu har jag spräckt läppen!", vilket lyckligtvis inte var fallet. ("Fallet", haha^^, fattar du? Förlåt, dålig humor, jag vet. :P) Ett litet jack på insidan av underläppen och lite fläskläpp var allt det blev. Konstigt hur sånt litet kan irritera så mycket. Jag borstade tänderna förut och skrek nåt fult och oartikulerat (inte lätt att artikulera med tandkräm, tandborste och fläskläpp) när det började svida. Flour i sår är ingen höjdare. Det går bort snart, antar jag. Varför läker saker och ting mycket fortare i munnen än på till exempel knäna? Någon som vet - tell me.
Jag är helt värdelös på att vara personligt opersonlig. Du vet, skriva saker som händer, men på en lagom oavslöjande nivå. Jag tror inte att det är min stil. Samtidigt är det en smula paradoxalt, eftersom något av det obehagligaste jag vet är att vara sårbar, att göra mig sårbar. Och jag gör mig inte mindre sårbar genom att visa upp hela mitt inre i text. På grund av saker som hänt mig förut (fråga mig, jag orkar inte skriva, det tar på tok för lång tid.) så vill jag lita på alla, vill släppa alla inpå livet, samtidigt som jag är livrädd för att bli sviken. Det värsta jag vet är att bli skrattad åt. Inte i stil med att ha gjort bort mig eller så, det kan jag med skratta åt, eller att ha sagt något ovanligt korkat (det är jag van vid att göra.) men när någon skrattar åt mig, åt mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, det är en så hårfin skillnad. Om du har upplevt det så vet du vad jag menar, om inte så hoppas jag du slipper uppleva det.
Och jag tycker stycket ovan beskriver det ganska bra - jag suger på att vara personligt opersonligt.
Min förvirring är borta, för övrigt. Jag känner mig som en katt stundvis - om jag kunde skulle jag spinna. Mamma hade rätt - allting ordnade sig. Heja mamma. :)
Jag har varit uppe hos Linda, Hanna var där, vi har pratat, jag har skuttat, vi har ätit kladdkaka och sett på "Morden i Midsomer" (Alltså. Det kan snart inte bo någon där mer. De dör ju som flugor, minst 2-3 i varje avsnitt. Min hypotes är att det måste vara Englands invadringstätaste område, typ - "Jaha, vi har lite nya jobbiga flyktingar.. ja, vi säger åt dem att flytta till Midsomer, där lär de inte bli långvariga." Sen att varenda invånare tycks ha bott i Midsomer för alltid.. jag ska jobba på min hypotes så jag får ett vettigt argument till det också.) legat i en hög i soffan och bestämt att vi ska ses på måndag. Sen fick jag godnattpussar och cyklade hem.
Jag har träääningsvärk. Det är samma sak varenda gång, den här gången gymmade jag i måndags. På tisdagsmorgonen tänker jag "Åh,. vad skönt, ingen träningsvärk." och sen kommer den sakta smygande under dagen. Detta innebär att jag kommer ha ont lite varstans imorgon när jag ska hoppa ner ur sängen. För att inte tala om hur det kommer kännas att gå i en backe. Eller göra benböj och utfall imorgon igen. Åh, kära nån. Jag vill ha någon att gymma det. Det är så vansinnigt tråkigt att gymma ensam.
Nu ska jag kura ihop mig i äkta katt-stil och sova.
Natti natt.
Återigen har jag ingen rubrik i huvudet när jag sätter mig. Kanske inte precis det roligaste att skriva om, men rubriker är viktiga. De ska sammanfatta känslan jag har när jag skriver/skrivit texten.
Träningen idag var så mycket roligare än gårdagens, det kändes piggare, bättre. När jag tabbade mig så kunde jag ta ett djupt andetag och tänka lite extra på det jag inte gjort rätt, och försöka rätta till det.. och det gick. Inte alla gånger, men några. Jag tog till och med intiativ ibland och gjorde några stegisättningar. (visst är det så det heter? jag trodde jättelänge att det hette stegersättning och sen skrattade folk åt mig när jag sa det.) Det enda som inte var så skoj var när Frida kom i full fart och jag gick ut på henne och därmed fick 100 kg Frida (lätt överdrift - flickan kan inte väga mer än 70 kg, högst, men plus acceleration och sånt där.) med hennes axel före rätt på munnen. Min första tanke när jag damp ner på golvet med handen för munnen var: "Fan, nu har jag spräckt läppen!", vilket lyckligtvis inte var fallet. ("Fallet", haha^^, fattar du? Förlåt, dålig humor, jag vet. :P) Ett litet jack på insidan av underläppen och lite fläskläpp var allt det blev. Konstigt hur sånt litet kan irritera så mycket. Jag borstade tänderna förut och skrek nåt fult och oartikulerat (inte lätt att artikulera med tandkräm, tandborste och fläskläpp) när det började svida. Flour i sår är ingen höjdare. Det går bort snart, antar jag. Varför läker saker och ting mycket fortare i munnen än på till exempel knäna? Någon som vet - tell me.
Jag är helt värdelös på att vara personligt opersonlig. Du vet, skriva saker som händer, men på en lagom oavslöjande nivå. Jag tror inte att det är min stil. Samtidigt är det en smula paradoxalt, eftersom något av det obehagligaste jag vet är att vara sårbar, att göra mig sårbar. Och jag gör mig inte mindre sårbar genom att visa upp hela mitt inre i text. På grund av saker som hänt mig förut (fråga mig, jag orkar inte skriva, det tar på tok för lång tid.) så vill jag lita på alla, vill släppa alla inpå livet, samtidigt som jag är livrädd för att bli sviken. Det värsta jag vet är att bli skrattad åt. Inte i stil med att ha gjort bort mig eller så, det kan jag med skratta åt, eller att ha sagt något ovanligt korkat (det är jag van vid att göra.) men när någon skrattar åt mig, åt mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, det är en så hårfin skillnad. Om du har upplevt det så vet du vad jag menar, om inte så hoppas jag du slipper uppleva det.
Och jag tycker stycket ovan beskriver det ganska bra - jag suger på att vara personligt opersonligt.
Min förvirring är borta, för övrigt. Jag känner mig som en katt stundvis - om jag kunde skulle jag spinna. Mamma hade rätt - allting ordnade sig. Heja mamma. :)
Jag har varit uppe hos Linda, Hanna var där, vi har pratat, jag har skuttat, vi har ätit kladdkaka och sett på "Morden i Midsomer" (Alltså. Det kan snart inte bo någon där mer. De dör ju som flugor, minst 2-3 i varje avsnitt. Min hypotes är att det måste vara Englands invadringstätaste område, typ - "Jaha, vi har lite nya jobbiga flyktingar.. ja, vi säger åt dem att flytta till Midsomer, där lär de inte bli långvariga." Sen att varenda invånare tycks ha bott i Midsomer för alltid.. jag ska jobba på min hypotes så jag får ett vettigt argument till det också.) legat i en hög i soffan och bestämt att vi ska ses på måndag. Sen fick jag godnattpussar och cyklade hem.
Jag har träääningsvärk. Det är samma sak varenda gång, den här gången gymmade jag i måndags. På tisdagsmorgonen tänker jag "Åh,. vad skönt, ingen träningsvärk." och sen kommer den sakta smygande under dagen. Detta innebär att jag kommer ha ont lite varstans imorgon när jag ska hoppa ner ur sängen. För att inte tala om hur det kommer kännas att gå i en backe. Eller göra benböj och utfall imorgon igen. Åh, kära nån. Jag vill ha någon att gymma det. Det är så vansinnigt tråkigt att gymma ensam.
Nu ska jag kura ihop mig i äkta katt-stil och sova.
Natti natt.
Var är den där regnbågen?
12:59
Jag började med att fundera på rubriken. Men ingenting kom automatiskt, så jag antar att jag får ta den sist istället. Vilket egentligen bara är rätt, eftersom jag inte vet vad det jag skriver nu kommer handla om sen.
Jag reste mig alldeles nyss upp, drog upp persiennen och fläkte upp fönstret på vid gavel. Luuuft och korsdrag genom hela huset. Det rasslar när vinden far genom löven på träden på andra sidan gången och jag sitter här med en prickig kopp med kaffe i. Så tankfull skulle jag inte vilja kalla mig nu, eller? Jag har haft ett par tankespridande, tankfulla dagar. Fast det börjar lägga sig nu. Jag börjar nog bli bättre på att hantera såna här perioder av frågetecken.
Det är sol och sommar igen. Det är lite synd, på sätt och vis. Jag hade gärna velat ha en dag med mera sommarregn. Jag ska sms:a till Linda sen och fråga om jag får sova hos henne ikväll - just nu känner jag inte alls särskilt för att sova ensam i mitt rum i natt.
Jag fick för mig att lyssna på "Vaggvisa för flyktbenägna" förut, och nu sjunger Hellström för mig, och "Du är det finaste jag vet" nynnar jag med i med ett småleende på läpparna.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för idag. Jag ska ha träning sen ikväll vid klockan fem till halv sju och de där skuttig benen som jag påtalat förut är inte det minsta skuttiga idag, tvärtom känns det som jag släpar runt på två betongben. Eller nej. Eller jo. Eller, på sätt och vis. Sen jag började med pappas förbereda-mig-för-att-bli-som-Linn-gymprogram så känner jag musklerna i benen, känner att jag har blivit mycket starkare än förut - det är en helt underbar och fascinerande känsla. Speciellt när jag går i trappor. Jag känner hur det bara studsar, hur musklerna tar i. (Och jag har fått nya muskler i rumpan! Sätter jag händerna på den på kan jag känna dem när jag går. Okej, sorry, way of track.) Jag tror jag kan sammanfatta det med att jag känner mig stark i benen, men att benen inte känner sig pigga. Eller nåt. Äh, jag vet inte. Eller jag vet, jag kan bara inte uttrycka det. Om någon har en bra formulering på det så kontakta mig, för jag tar gladeligen emot den. :)
Nu ska jag ta och ringa till min telefonreparatör igen och undra vart de har gjort av min mobil och sen ska jag äta.
Jag började med att fundera på rubriken. Men ingenting kom automatiskt, så jag antar att jag får ta den sist istället. Vilket egentligen bara är rätt, eftersom jag inte vet vad det jag skriver nu kommer handla om sen.
Jag reste mig alldeles nyss upp, drog upp persiennen och fläkte upp fönstret på vid gavel. Luuuft och korsdrag genom hela huset. Det rasslar när vinden far genom löven på träden på andra sidan gången och jag sitter här med en prickig kopp med kaffe i. Så tankfull skulle jag inte vilja kalla mig nu, eller? Jag har haft ett par tankespridande, tankfulla dagar. Fast det börjar lägga sig nu. Jag börjar nog bli bättre på att hantera såna här perioder av frågetecken.
Det är sol och sommar igen. Det är lite synd, på sätt och vis. Jag hade gärna velat ha en dag med mera sommarregn. Jag ska sms:a till Linda sen och fråga om jag får sova hos henne ikväll - just nu känner jag inte alls särskilt för att sova ensam i mitt rum i natt.
Jag fick för mig att lyssna på "Vaggvisa för flyktbenägna" förut, och nu sjunger Hellström för mig, och "Du är det finaste jag vet" nynnar jag med i med ett småleende på läpparna.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig för idag. Jag ska ha träning sen ikväll vid klockan fem till halv sju och de där skuttig benen som jag påtalat förut är inte det minsta skuttiga idag, tvärtom känns det som jag släpar runt på två betongben. Eller nej. Eller jo. Eller, på sätt och vis. Sen jag började med pappas förbereda-mig-för-att-bli-som-Linn-gymprogram så känner jag musklerna i benen, känner att jag har blivit mycket starkare än förut - det är en helt underbar och fascinerande känsla. Speciellt när jag går i trappor. Jag känner hur det bara studsar, hur musklerna tar i. (Och jag har fått nya muskler i rumpan! Sätter jag händerna på den på kan jag känna dem när jag går. Okej, sorry, way of track.) Jag tror jag kan sammanfatta det med att jag känner mig stark i benen, men att benen inte känner sig pigga. Eller nåt. Äh, jag vet inte. Eller jag vet, jag kan bara inte uttrycka det. Om någon har en bra formulering på det så kontakta mig, för jag tar gladeligen emot den. :)
Nu ska jag ta och ringa till min telefonreparatör igen och undra vart de har gjort av min mobil och sen ska jag äta.
måndag, juli 31, 2006
Mitt i orkanens öga.
11:00
Det är svårt att beskriva den känslan jag har nu, men jag tror knappast jag kommer har kommit närmre eufori än så här på ett bra tag.
Promenaden imorse - helt obeskrivlig. För det första vaknade jag vid sex att det spöregnade, verkligen spöregnade. Typ syndafloden två. Jag vände på mig, somnade om och sov till klockan tio. Klockan tio? Jag som vaknat som en tidsinställd bomb varje morgon runt åtta.
Jag klädde på mig, snörde på mig skorna och begav mig ut. Det regnade fortfarande. Åh, som jag har längtat efter regn! Smekande, mjuka, doftade sommarregn. Kände vattendropparna kila nerför tinningarna och kinderna, falla i nacken. Ungefär vid mossen vände jag upp ansiktet mot himmelen, sträckte ut armarna och bara log. Ta mig, ta mig nu, det är såhär jag vill vara, ett med naturen, orkanens öga, våldsamt regn mot asfalten och stillsamt smekande små vattendroppar. Det stilla, det vildsinta. Det är lätt att släppa allting och bara hänge sig åt stunden då. Och det gör jag, samlar på de tillfällena och de värmer mig.
Och nu. Sitter med handduk runt midjan - för en gångs skull måste jag duscha innan jag äter. Kalla ben, kalla armar. Håret står åt alla håll efter att jag torkat det lite. Utanför är det fortfarande sommarregn. Inne hos mig kilar fortfarande små rännilar av vatten nerför bröstkorgen, ryggraden. Ljumma fingrar mot kalla kinder, mot varma läppar.
Långsamma, lugna andetag.
Det är svårt att beskriva den känslan jag har nu, men jag tror knappast jag kommer har kommit närmre eufori än så här på ett bra tag.
Promenaden imorse - helt obeskrivlig. För det första vaknade jag vid sex att det spöregnade, verkligen spöregnade. Typ syndafloden två. Jag vände på mig, somnade om och sov till klockan tio. Klockan tio? Jag som vaknat som en tidsinställd bomb varje morgon runt åtta.
Jag klädde på mig, snörde på mig skorna och begav mig ut. Det regnade fortfarande. Åh, som jag har längtat efter regn! Smekande, mjuka, doftade sommarregn. Kände vattendropparna kila nerför tinningarna och kinderna, falla i nacken. Ungefär vid mossen vände jag upp ansiktet mot himmelen, sträckte ut armarna och bara log. Ta mig, ta mig nu, det är såhär jag vill vara, ett med naturen, orkanens öga, våldsamt regn mot asfalten och stillsamt smekande små vattendroppar. Det stilla, det vildsinta. Det är lätt att släppa allting och bara hänge sig åt stunden då. Och det gör jag, samlar på de tillfällena och de värmer mig.
Och nu. Sitter med handduk runt midjan - för en gångs skull måste jag duscha innan jag äter. Kalla ben, kalla armar. Håret står åt alla håll efter att jag torkat det lite. Utanför är det fortfarande sommarregn. Inne hos mig kilar fortfarande små rännilar av vatten nerför bröstkorgen, ryggraden. Ljumma fingrar mot kalla kinder, mot varma läppar.
Långsamma, lugna andetag.
Truly, madly, deeply.
00:03
Jag hade inte fixat den här dagen utan Julia. Vi gick på bio och kollade på Jack Sparrow, och jag måste nog ge rescenterna en poäng - det var lite väl mycket tentakler. Sen vi kom hem från bion har jag ätit pannkakor med banan och mörk choklad, legat med huvudet i hennes knä och blivit pillad i håret. Det är nästan osannolikt hur lugnad jag blir av hennes närvaro, av varsamma fingrar som sakta plockar med mitt hår. Vi såg på "Vit oleander", jag kan inte påstå att jag tyckte den var bra precis. Konstig tycker jag. Vi pratade inte så mycket, bara stönade åt när det blev reklam och kommenterade vissa delar ur filmen.
Som balsam på ömmande sår. Så var den här kvällen.
Imorgon är det äntligen handbollsträning som gäller. Jag har haft abstinensbesvär efter boll och klister ett bra tag nu. Fast jag skulle nog gärna fortsätta med försäsongsträningen ett tag till, faktiskt. Det känns skönt att bara tänka på fysiken och inte så mycket på tekniken.
Anna Ternehim sjunger för mig, mitt fönster är fortfarande vidöppet och det blåser sval nattluft in hos mig. Inte tillräckligt dock, jag är tokvarm. Det är underligt hur bra kroppen fungerar som indikator för hur jag mår. Just nu har jag en mage som inte tycker om mig och utslag i vänster armveck, och jag vet mycket väl vad som orsakar det. Utslaget brukar i och för sig egentligen orsakas av att jag sover för lite och stressar för mycket, men ändå.
Det känns som jag glömmer andas de djupa andetagen, som jag går lite på helspänn hela tiden.
Jag undrar om jag ska ge upp den där Linda Skugge jag håller på och försöker läsa - jag tycker den är rörig och alldeles för.. upprepande för att vara roande eller ens tänkvärd. Försöker bedöma om det är ett nederlag att ge upp den den, eller om den bara är tidsödande.
Jag vet att det inte är alla som håller med, men jag älskar min familj. Truly, madly, deeply. Mamma har klappat mig på håret idag och sagt att allting ordnar sig, pappa läser mig som en bok utan och innan och mina bröder finns det inte ord för hur mycket jag älskar.
Nu ska jag häva bort kläderna från min säng (ikväll igen - jag borde verkligen lägga in dem i garderoben) och kura ner mig. Och somna realtivt fort hoppas jag. Tankeverksamhet, av.
Jag hade inte fixat den här dagen utan Julia. Vi gick på bio och kollade på Jack Sparrow, och jag måste nog ge rescenterna en poäng - det var lite väl mycket tentakler. Sen vi kom hem från bion har jag ätit pannkakor med banan och mörk choklad, legat med huvudet i hennes knä och blivit pillad i håret. Det är nästan osannolikt hur lugnad jag blir av hennes närvaro, av varsamma fingrar som sakta plockar med mitt hår. Vi såg på "Vit oleander", jag kan inte påstå att jag tyckte den var bra precis. Konstig tycker jag. Vi pratade inte så mycket, bara stönade åt när det blev reklam och kommenterade vissa delar ur filmen.
Som balsam på ömmande sår. Så var den här kvällen.
Imorgon är det äntligen handbollsträning som gäller. Jag har haft abstinensbesvär efter boll och klister ett bra tag nu. Fast jag skulle nog gärna fortsätta med försäsongsträningen ett tag till, faktiskt. Det känns skönt att bara tänka på fysiken och inte så mycket på tekniken.
Anna Ternehim sjunger för mig, mitt fönster är fortfarande vidöppet och det blåser sval nattluft in hos mig. Inte tillräckligt dock, jag är tokvarm. Det är underligt hur bra kroppen fungerar som indikator för hur jag mår. Just nu har jag en mage som inte tycker om mig och utslag i vänster armveck, och jag vet mycket väl vad som orsakar det. Utslaget brukar i och för sig egentligen orsakas av att jag sover för lite och stressar för mycket, men ändå.
Det känns som jag glömmer andas de djupa andetagen, som jag går lite på helspänn hela tiden.
Jag undrar om jag ska ge upp den där Linda Skugge jag håller på och försöker läsa - jag tycker den är rörig och alldeles för.. upprepande för att vara roande eller ens tänkvärd. Försöker bedöma om det är ett nederlag att ge upp den den, eller om den bara är tidsödande.
Jag vet att det inte är alla som håller med, men jag älskar min familj. Truly, madly, deeply. Mamma har klappat mig på håret idag och sagt att allting ordnar sig, pappa läser mig som en bok utan och innan och mina bröder finns det inte ord för hur mycket jag älskar.
Nu ska jag häva bort kläderna från min säng (ikväll igen - jag borde verkligen lägga in dem i garderoben) och kura ner mig. Och somna realtivt fort hoppas jag. Tankeverksamhet, av.
söndag, juli 30, 2006
Better be someone special.
15:35
Om tio minuter ska jag med Julia in till stan och se på Johnny Depp, slappna av i biomörker och sluta tänka ett tag. Sen ska vi hem, eventuellt hyra "V for Vendetta" (om vi hittar den) laga pannkakor och hon tar hand om mig, jag behöver henne nu, och hon finns där för mig. Jag älskar henne så mycket. (Som jag ropade till mamma och pappa innan jag gick till henne förut: "Jag går till min enda sanna kärlek här i livet!") Det är aldrig krångel, det är alltid självklart. Jag kan upprepa samma sak hundraarton gånger och hon fortsätter lyssna ändå. Alltid varma kramar, uppmuntrande ord och en trygghet värd långt mer än sin vikt i guld. Ord räcker inte till nu, det här värnar jag om med livet som insats.
Mitt rum ser ut som ett slagfält, trots lite halvtaskiga städförsök.
Speciellt skrivbordet. Screw that, nu ska jag gå.
Om tio minuter ska jag med Julia in till stan och se på Johnny Depp, slappna av i biomörker och sluta tänka ett tag. Sen ska vi hem, eventuellt hyra "V for Vendetta" (om vi hittar den) laga pannkakor och hon tar hand om mig, jag behöver henne nu, och hon finns där för mig. Jag älskar henne så mycket. (Som jag ropade till mamma och pappa innan jag gick till henne förut: "Jag går till min enda sanna kärlek här i livet!") Det är aldrig krångel, det är alltid självklart. Jag kan upprepa samma sak hundraarton gånger och hon fortsätter lyssna ändå. Alltid varma kramar, uppmuntrande ord och en trygghet värd långt mer än sin vikt i guld. Ord räcker inte till nu, det här värnar jag om med livet som insats.
Mitt rum ser ut som ett slagfält, trots lite halvtaskiga städförsök.
Speciellt skrivbordet. Screw that, nu ska jag gå.
Love nothing.
11:39
Jag unnar mig de få korn av lyx jag kan hitta i våran nedstökade byggarbetsplats till hem - långa, varma duschar, att ha fönstret vidöppet och låta korsdraget svalka mig, sitta i handduk och självtorka. Jag använder mitt bodybutter och njuter av mangolukten, njuter av känslan av lena, mjuka ben, av min mjuka hud emot mina fingertoppar. Drar fingrarna genom utsläppt hår när det har torkat och småler åt de konstanta lockiga tovorna längst ner i håret (de försvinner aldrig i mer än fem minuter hur mycket jag än borstar).
Ska strax ta på mig min nya, fina klänning, känna mig vacker och följa med farmor och handla. Efter att vi har kommit hem ska jag göra mig en kopp kaffe med mjölk och njuta.
Idag ska jag njuta lite mer än vanligt.
Jag unnar mig de få korn av lyx jag kan hitta i våran nedstökade byggarbetsplats till hem - långa, varma duschar, att ha fönstret vidöppet och låta korsdraget svalka mig, sitta i handduk och självtorka. Jag använder mitt bodybutter och njuter av mangolukten, njuter av känslan av lena, mjuka ben, av min mjuka hud emot mina fingertoppar. Drar fingrarna genom utsläppt hår när det har torkat och småler åt de konstanta lockiga tovorna längst ner i håret (de försvinner aldrig i mer än fem minuter hur mycket jag än borstar).
Ska strax ta på mig min nya, fina klänning, känna mig vacker och följa med farmor och handla. Efter att vi har kommit hem ska jag göra mig en kopp kaffe med mjölk och njuta.
Idag ska jag njuta lite mer än vanligt.
Some things you better say before it's all to late.
10:29
Det höll på att bli katastrof för mig imorse. När jag kom in från promenaden sträckte jag mig efter kastrullen som jag tänkt koka ägg i och mamma meddelar "Spisen funkar inte." och jag stod där med kastrullen i handen som ett annat fån och och pep ynkligt: "Men min gröt då?". Med en min av min-dotter-förstår-inte-självklarheter förklarade mamma att "Du får väl göra den i micron." Morgonen räddad. Inga ägg i och för sig, men gröt i alla fall.
Det är fortfarande fullständigt kaos i huvudet på mig. jag tänker för mycket och spelar upp möjliga happenings: scenario 1, scenario 2, scenario 3... osv i all oändlighet.
Det kändes som jag hade jättemycket att skriva om innan jag satte mig här, men jag kan inte bringa ordning i tankarna.
Och efter en MSN-konversation med en minst lika förvirrard part så känns saker och ting lite bättre. Aldrig enklare, bara bättre. Could never made it without her. :)
Jag återkommer när.. ja. Någon gång.
Det höll på att bli katastrof för mig imorse. När jag kom in från promenaden sträckte jag mig efter kastrullen som jag tänkt koka ägg i och mamma meddelar "Spisen funkar inte." och jag stod där med kastrullen i handen som ett annat fån och och pep ynkligt: "Men min gröt då?". Med en min av min-dotter-förstår-inte-självklarheter förklarade mamma att "Du får väl göra den i micron." Morgonen räddad. Inga ägg i och för sig, men gröt i alla fall.
Det är fortfarande fullständigt kaos i huvudet på mig. jag tänker för mycket och spelar upp möjliga happenings: scenario 1, scenario 2, scenario 3... osv i all oändlighet.
Det kändes som jag hade jättemycket att skriva om innan jag satte mig här, men jag kan inte bringa ordning i tankarna.
Och efter en MSN-konversation med en minst lika förvirrard part så känns saker och ting lite bättre. Aldrig enklare, bara bättre. Could never made it without her. :)
Jag återkommer när.. ja. Någon gång.
En smula vettlöshet.
01:41
Jag antar att det borde vara självskrivet att jag inte ska blogga när jag varit i Slottskogen sen klockan sex, druckit alkohol och spelat fotboll. Vilket jag struntar högaktningsfullt i. Jag har haft jätteskoj, precis den tankepaus jag behövde och Linda och Bumby och Jukebox och massa trevliga människor och jag har grillat majskolvar och tagit med mig konservöppnaren hem (pappa hotade om att annars skulle jag banne mig få köpa en ny.). Och jag har spelat fotboll tills jag blev så svettig att mina underkläder färgade av sig på tröjan, och jag har tacklats och blivit tacklad och är i seriöst behov av en dusch, men det kan jag ta imorgon. Eller idag är imorgon, men senare idag då.
Nu är jag jättetrött och kommer att lägga mig i min säng och slockna. Sms, pfhh.
Jag... jag.. jag vet inte.
Jag antar att det borde vara självskrivet att jag inte ska blogga när jag varit i Slottskogen sen klockan sex, druckit alkohol och spelat fotboll. Vilket jag struntar högaktningsfullt i. Jag har haft jätteskoj, precis den tankepaus jag behövde och Linda och Bumby och Jukebox och massa trevliga människor och jag har grillat majskolvar och tagit med mig konservöppnaren hem (pappa hotade om att annars skulle jag banne mig få köpa en ny.). Och jag har spelat fotboll tills jag blev så svettig att mina underkläder färgade av sig på tröjan, och jag har tacklats och blivit tacklad och är i seriöst behov av en dusch, men det kan jag ta imorgon. Eller idag är imorgon, men senare idag då.
Nu är jag jättetrött och kommer att lägga mig i min säng och slockna. Sms, pfhh.
Jag... jag.. jag vet inte.
lördag, juli 29, 2006
Snälla nån.
16:18
Jag brukar inte gnälla så mycket, men just nu känns det som det har blivit lite för mycket av allt. Det är fortfarande vansinnigt varmt och kvavt ute - det utlovade regnet som skulle komma igår kan jag ju se i månen efter, för det kom inte ens en liten vattenskvätt. Jag är svettigt varm. Jag och mamma, mormor och bror åkte till Kållered förut, och jag körde, och på hemvägen tyckte mormor en sak, och mamma en annan, och den enda som förstod vad jag menade var bror. Sen blev det kaos och mamma skrek "BROMSA!" åt mig och mormor gick ur bilen och jag fick kärringstopp. Men det värsta är att köket ser värre ut än ett slagfält, de har stängt av elen, internet och telefonen för att kunna mixtra ordentligt och jag, människan som äter ungefär var 2-3 timme, har inte en chans att fixa mat åt mig. Detta i sin tur medverkar till att när jag väl äter, är det när alla andra äter och då ligger mitt blodsocker runt fotknölarna ungefär. Därmed har jag huvudvärk, ont i magen och jag är världens gringaste syster/dotter/barnbarn. Dessutom har min lön (som jag skulle fått för tre dagar sen) fortfarande inte kommit in på mitt konto, så jag fick be bror betala min klänning. Härligt, nu är jag skyldig folk ännu mer pengar.
Just nu befinner jag mig hos ett par av våra grannar - de är underbara och räddare i nöden. Inget betongdamm, el finns i huset och jag behöver inte ha skor på mig när jag går på nedervåningen. Jag satt tyst och stilla i deras (välstädade) vardagsrum och läste min bok innan maten och njöt av avsaknaden av borrljud, hammarslag och sågljud. När jag skulle hem sa Jonas "Kom tillbaka hit när du vill." och jag blev så glad att jag kunde ha kysst honom på fläcken.
För tillfället sitter jag här och försöker få huvudväken att försvinna (nu när jag fått mat) och deras barn leker tandläkare i soffan. Riktiga lintottar bägge två, och goda som guld. Mina fingrar luktar makrill, och jag måste hitta på något att ta med mig till Slottskogen ikväll så jag inte dör av hunger. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner en stund och sova ett tag. Men det går inte hemma, för där är det byggarbetsplats. Missförstå mig rätt, jag förstår att mina föräldrar vill ha nytt kök, och jag missunnar dem inte det, men just nu känner jag bara för att emigrera in till Göteborg och bo på en parkbänk. Bara det är lugnt och utan betongdamm.
Och över hela dagen - förvirrat lycklig. Jag är verkligen geuint glad, tro inte något annat, men så väldigt förvirrad. Jag tror jag ska stänga av lite ikväll. Jag behöver en tankepaus.
Jag brukar inte gnälla så mycket, men just nu känns det som det har blivit lite för mycket av allt. Det är fortfarande vansinnigt varmt och kvavt ute - det utlovade regnet som skulle komma igår kan jag ju se i månen efter, för det kom inte ens en liten vattenskvätt. Jag är svettigt varm. Jag och mamma, mormor och bror åkte till Kållered förut, och jag körde, och på hemvägen tyckte mormor en sak, och mamma en annan, och den enda som förstod vad jag menade var bror. Sen blev det kaos och mamma skrek "BROMSA!" åt mig och mormor gick ur bilen och jag fick kärringstopp. Men det värsta är att köket ser värre ut än ett slagfält, de har stängt av elen, internet och telefonen för att kunna mixtra ordentligt och jag, människan som äter ungefär var 2-3 timme, har inte en chans att fixa mat åt mig. Detta i sin tur medverkar till att när jag väl äter, är det när alla andra äter och då ligger mitt blodsocker runt fotknölarna ungefär. Därmed har jag huvudvärk, ont i magen och jag är världens gringaste syster/dotter/barnbarn. Dessutom har min lön (som jag skulle fått för tre dagar sen) fortfarande inte kommit in på mitt konto, så jag fick be bror betala min klänning. Härligt, nu är jag skyldig folk ännu mer pengar.
Just nu befinner jag mig hos ett par av våra grannar - de är underbara och räddare i nöden. Inget betongdamm, el finns i huset och jag behöver inte ha skor på mig när jag går på nedervåningen. Jag satt tyst och stilla i deras (välstädade) vardagsrum och läste min bok innan maten och njöt av avsaknaden av borrljud, hammarslag och sågljud. När jag skulle hem sa Jonas "Kom tillbaka hit när du vill." och jag blev så glad att jag kunde ha kysst honom på fläcken.
För tillfället sitter jag här och försöker få huvudväken att försvinna (nu när jag fått mat) och deras barn leker tandläkare i soffan. Riktiga lintottar bägge två, och goda som guld. Mina fingrar luktar makrill, och jag måste hitta på något att ta med mig till Slottskogen ikväll så jag inte dör av hunger. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner en stund och sova ett tag. Men det går inte hemma, för där är det byggarbetsplats. Missförstå mig rätt, jag förstår att mina föräldrar vill ha nytt kök, och jag missunnar dem inte det, men just nu känner jag bara för att emigrera in till Göteborg och bo på en parkbänk. Bara det är lugnt och utan betongdamm.
Och över hela dagen - förvirrat lycklig. Jag är verkligen geuint glad, tro inte något annat, men så väldigt förvirrad. Jag tror jag ska stänga av lite ikväll. Jag behöver en tankepaus.
Affirmation.
09:54
Jag har varit ute på promenad med mormor och mamma idag igen. Vi får gå hälften så snabbt som vi brukar, men det gör ingenting, det är trevligt att ha sällskap. Jag har varit ett frukostmonster idag igen, min familj hatar mig. I alla fall den vakna delen. Varför kan jag inte bara få gå omking med mp3:n i öronen, laga min mat och inte prata med någon tills jag ätit? Det hade varit mer skonsamt för både mig och familjen.
Jag somnade igår, trots allt. Min bror kom hem vid halv tre - jag hälsade inte på honom, men jag hörde hur han bråkade med låset på ytterdörren, kom uppfört rappen och gick in på sitt rum. Sen låg jag och vred mig fram och tillbaka otaliga gånger innan jag somnade. Jag har inget minne av det, jag antar att mitt kropp handlade i rent självförsvar för att slippa tänka mer.
Jag har en blomma i mitt fönster som jag är rätt bra på att missköta, men den tycks klara sig väldigt bra ändå. De få gånger den väl får vatten (och då är det inte helt sällan mamma som vattnar den) lever den upp igen och får till och med små vita blommor ibland.
Nu ska jag dra mig ut till duschen (fast jag vill inget hellre än att bada nu - ibland blir jag sur över att vi slängde ut badkaret.) och sedan ägna en stor del av dagen åt att läsa i min bok som jag lånat, "Ett tal till min systers bröllop." Jag trodde den skulle vara bättre, men jag är bara halvvägs än så länge. Den kanske gör ett tvärt omkast?
Påminnelse till mig: Ringa Linda så jag vet när och var och hur jag ska befinna mig i Slottskogen ikväll. Och vad jag ska ha med mig. Om jag ska ha med mig något.
Jag har varit ute på promenad med mormor och mamma idag igen. Vi får gå hälften så snabbt som vi brukar, men det gör ingenting, det är trevligt att ha sällskap. Jag har varit ett frukostmonster idag igen, min familj hatar mig. I alla fall den vakna delen. Varför kan jag inte bara få gå omking med mp3:n i öronen, laga min mat och inte prata med någon tills jag ätit? Det hade varit mer skonsamt för både mig och familjen.
Jag somnade igår, trots allt. Min bror kom hem vid halv tre - jag hälsade inte på honom, men jag hörde hur han bråkade med låset på ytterdörren, kom uppfört rappen och gick in på sitt rum. Sen låg jag och vred mig fram och tillbaka otaliga gånger innan jag somnade. Jag har inget minne av det, jag antar att mitt kropp handlade i rent självförsvar för att slippa tänka mer.
Jag har en blomma i mitt fönster som jag är rätt bra på att missköta, men den tycks klara sig väldigt bra ändå. De få gånger den väl får vatten (och då är det inte helt sällan mamma som vattnar den) lever den upp igen och får till och med små vita blommor ibland.
Nu ska jag dra mig ut till duschen (fast jag vill inget hellre än att bada nu - ibland blir jag sur över att vi slängde ut badkaret.) och sedan ägna en stor del av dagen åt att läsa i min bok som jag lånat, "Ett tal till min systers bröllop." Jag trodde den skulle vara bättre, men jag är bara halvvägs än så länge. Den kanske gör ett tvärt omkast?
Påminnelse till mig: Ringa Linda så jag vet när och var och hur jag ska befinna mig i Slottskogen ikväll. Och vad jag ska ha med mig. Om jag ska ha med mig något.
Wind of change.
02:00
Mina bara fötters rytmiska steg mot asfalten. På väg hem från tågstationen i Lindome. De stegen har aldrig förr känts så malplacerade. I Lindome? Vad gör jag här?
Förvirring och glädje och mest förvirring och en ilande förväntan i maggropen. Och förvirring. Jag förstår ingenting. Verkligen ingenting. Jag har tänkt, jag har skrivit, jag har pratat, men jag förstår fortfarande ingenting. Och det där om ärlighet, om att dels våga fråga och dels våga höra svaret. JAG VET INTE HERREGUD!
Jag blir nervös och sen och kära nån och ja och händerhänder.
Jag är trött, var trött är fortfarande trött egentligen och förvirrad och jag kommer inte kunna somna inatt, det kommer inte fungera. För mycket kaos i huvudet. För mycket som händer. Händer händer.
Och att veta vad jag vill är inte samma sak som att förstå.
Och varför? Alltid dessa förbannade varför.
Jag har sagt till mamma och pappa att jag är hemma, jag ska strax gå ut och borsta tänderna och ta bort mitt smink och sedan häva av alla kläderna från min säng (jag behöver städa igen) och sen ska jag sova. Försöka sova.
Mina bara fötters rytmiska steg mot asfalten. På väg hem från tågstationen i Lindome. De stegen har aldrig förr känts så malplacerade. I Lindome? Vad gör jag här?
Förvirring och glädje och mest förvirring och en ilande förväntan i maggropen. Och förvirring. Jag förstår ingenting. Verkligen ingenting. Jag har tänkt, jag har skrivit, jag har pratat, men jag förstår fortfarande ingenting. Och det där om ärlighet, om att dels våga fråga och dels våga höra svaret. JAG VET INTE HERREGUD!
Jag blir nervös och sen och kära nån och ja och händerhänder.
Jag är trött, var trött är fortfarande trött egentligen och förvirrad och jag kommer inte kunna somna inatt, det kommer inte fungera. För mycket kaos i huvudet. För mycket som händer. Händer händer.
Och att veta vad jag vill är inte samma sak som att förstå.
Och varför? Alltid dessa förbannade varför.
Jag har sagt till mamma och pappa att jag är hemma, jag ska strax gå ut och borsta tänderna och ta bort mitt smink och sedan häva av alla kläderna från min säng (jag behöver städa igen) och sen ska jag sova. Försöka sova.
fredag, juli 28, 2006
Försök till upplysning.
(Bakgrundsinfo: Efter studenten köpte jag mig en ny mobiltelefon, en Nokia 7370, som jag har sneglat begärligt på ända sen jag fick reda på att den existerade. För lite mer än två veckor sen lyckades jag tappa den med displayen rätt i backen, så displayen gick sönder och jag fick lämnat in den på reparation. Lämnade in den den 10/7 och fick löfte om att den skulle vara klar om 1,5 vecka. När jag fortfarande inte hört av något från butiken försöker jag ringa upp för att ta reda på vad som hänt.)
Tar fram kvittot jag fick från försäljningsgubben och slår telefonnummret som står. Kommer till en växelgrej där en kvinnlig röst vänligt uppmanar mig att slå en viss siffra för ett visst val. Lydigt knappar jag in att jag är privatkund och blir vidarekopplad till ytterligare en växel. Där väljer jag, återigen med knappsatsen på telefonen att jag vill bli kopplad till butiken på Skånegatan i Göteborg. Jag blir kopplad. För tredje gången blir jag uppmanad av den kvinnliga rösten att "Tryck 1 om du vill köpa direkt, tryck 2 om du vill prata med någon i butiken, tryck 3 om du vill kolla status på din reparation." Knappar in två, blir vidarekopplad (igen) och lååånga signaler går fram i luren. Efter ett antal av dessa signaler talar kvinnorösten glatt om för mig att "Ditt samtal kopplas vidare." Det piper lite till och sen hör jag någon tjej presentera sig som Camilla, nåt-mer-som-jag-inte-hör-för-att-hon-pratar-för-fort.
Jag - "Ursäkta mig, vart har jag kommit nånstans?"
Camilla - "Till växeln i Stockholm."
Jag - "Men.. alltså.. det var inte hit jag skulle, jag skulle till butiken på Skånegatan.."
Camilla - "Vad för nummer har du slagit då?"
Jag - " Det som står på pappret jag fick därifrån - 020 99 10 00."
Camilla - " Ja, men det finns ett direktnummer dit, 778 32 00."
Jag - "Åh, vad bra, tack för hjälpen."
Klick.
Jag lägger på luren och försöker med det nya nummret. På nytt möts jag av den kvinnliga rösten som ber mig "Tryck 1 om du vill köpa direkt, tryck 2 om du vill prata med någon i butiken, tryck 3 om du vill kolla status på din reparation." Svär tystlåtet inne i huvudet och trycker två. Det piper i luren en stund och sen hör jag att någon svarar. (Jag hör inte vem, men det låter misstänkt likt den där Camilla jag pratade med nyss.)
Jag - "Ja, jag har ett problem, jag har lämnat in min telefon på lagning, och i butiken sa dem att det skulle ta en och en halv vecka, och nu har det gått över två veckor och.. jaa.."
Tjejen - "Vad har du för ordernummer?"
Jag - "(tittar snabbt på kvittopappret och rabblar ordernumret)"
Tjejen - "Jaha.. då ska vi se.." Klick.
Samtalets bryts och det börjar pipa som när det är upptaget när man ringer. Meeep, meeep, meep, meeep. Lite fåraktigt sitter jag med telefonen i handen i några sekunder. "Ska det verkligen pipa sådär?" täker jag osäker. Efter ett tag lägger jag på. Slår nummret på nytt, nehe, piper fortfarande på samma sätt. Svär ve och förbannelse över telefoner och funderar på att helt enkelt köpa en ny mobiltelefon, det känns enklare. Lyfter luren igen för att kontrollera signalen. Fortfarande samma lågmälda meeep, meeep, meeep. Frågar pappa om de har gjort nåt med telefonen, kanske dragit ur jacket eller nåt? Nej. Börjar känna mig smått ledsen och rådvill.
Frågar pappa om jag får låna hans telefon. Får låna pappas telefon. Letar efter pappas telefon. Hittar inte pappas telefon. Letar lite till och hittar den vid TV:n. "Jag ska inte ge mig förrän jag fått reda på vad de har gjort med min mobil!" tänker jag envist och slår numret igen. Tre små toner piper till och på telefonen står det "Samtalet misslyckades, numret ej tilldelat." Försöker igen. Samma sak. Får arga impluser att slänga iväg telefonen men ändrar mig och andas djuuupt några gånger.
Slår det första numret på nytt. Går igenom hela kvinnoröst-val-förbannade-grejen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Trycker på alla knappar jag blir tillsagd att trycka på och kopplas slutligen till butiken. Får äntligen prata med en riktigt människa.
Jag - "Jo, jag har ett litet problem, jag lämnade in min mobil på reparation för lite mer än två veckor sen, och när jag lämnade den sa de att det skulle ta runt en och en halv vecka, och nu har det gått två veckor och.."
Hon - "Ja, det ska ju ta mellan (ett nummer jag inte uppfattar) arbetsdagar, men det kan ju givetvis dra ut på tiden också.. Vad har du för ordernummer?"
Jag - "(upprepar ordernummer)"
Hon - " Johanna, ja. Ja, det står här att de har tagit emot mobilen, men inte har den reservdelen inne just nu."
Jag - "Nehe.."
Hon - "Men jag snackade med dem innan, om en annan lagning, och de sa de att de skulle få in en massa nya reservdelar på måndag, och då kan vi ju hoppas att din också är med där." (mycket hurtigt tonfall)
Jag - (tillkämpat vänligt) " Ja, det kan vi alltid hoppas."
Hon - "I såna fall ska vi ha den färdig någon gång i början av nästa vecka."
Jag - " Okej, vad bra, tack för hjälpen."
Klick.
Det här är inte ett skämt, utan på seriöst och fullaste allvar.
Herregud.
&%&¤()#¤¤#!
Tar fram kvittot jag fick från försäljningsgubben och slår telefonnummret som står. Kommer till en växelgrej där en kvinnlig röst vänligt uppmanar mig att slå en viss siffra för ett visst val. Lydigt knappar jag in att jag är privatkund och blir vidarekopplad till ytterligare en växel. Där väljer jag, återigen med knappsatsen på telefonen att jag vill bli kopplad till butiken på Skånegatan i Göteborg. Jag blir kopplad. För tredje gången blir jag uppmanad av den kvinnliga rösten att "Tryck 1 om du vill köpa direkt, tryck 2 om du vill prata med någon i butiken, tryck 3 om du vill kolla status på din reparation." Knappar in två, blir vidarekopplad (igen) och lååånga signaler går fram i luren. Efter ett antal av dessa signaler talar kvinnorösten glatt om för mig att "Ditt samtal kopplas vidare." Det piper lite till och sen hör jag någon tjej presentera sig som Camilla, nåt-mer-som-jag-inte-hör-för-att-hon-pratar-för-fort.
Jag - "Ursäkta mig, vart har jag kommit nånstans?"
Camilla - "Till växeln i Stockholm."
Jag - "Men.. alltså.. det var inte hit jag skulle, jag skulle till butiken på Skånegatan.."
Camilla - "Vad för nummer har du slagit då?"
Jag - " Det som står på pappret jag fick därifrån - 020 99 10 00."
Camilla - " Ja, men det finns ett direktnummer dit, 778 32 00."
Jag - "Åh, vad bra, tack för hjälpen."
Klick.
Jag lägger på luren och försöker med det nya nummret. På nytt möts jag av den kvinnliga rösten som ber mig "Tryck 1 om du vill köpa direkt, tryck 2 om du vill prata med någon i butiken, tryck 3 om du vill kolla status på din reparation." Svär tystlåtet inne i huvudet och trycker två. Det piper i luren en stund och sen hör jag att någon svarar. (Jag hör inte vem, men det låter misstänkt likt den där Camilla jag pratade med nyss.)
Jag - "Ja, jag har ett problem, jag har lämnat in min telefon på lagning, och i butiken sa dem att det skulle ta en och en halv vecka, och nu har det gått över två veckor och.. jaa.."
Tjejen - "Vad har du för ordernummer?"
Jag - "(tittar snabbt på kvittopappret och rabblar ordernumret)"
Tjejen - "Jaha.. då ska vi se.." Klick.
Samtalets bryts och det börjar pipa som när det är upptaget när man ringer. Meeep, meeep, meep, meeep. Lite fåraktigt sitter jag med telefonen i handen i några sekunder. "Ska det verkligen pipa sådär?" täker jag osäker. Efter ett tag lägger jag på. Slår nummret på nytt, nehe, piper fortfarande på samma sätt. Svär ve och förbannelse över telefoner och funderar på att helt enkelt köpa en ny mobiltelefon, det känns enklare. Lyfter luren igen för att kontrollera signalen. Fortfarande samma lågmälda meeep, meeep, meeep. Frågar pappa om de har gjort nåt med telefonen, kanske dragit ur jacket eller nåt? Nej. Börjar känna mig smått ledsen och rådvill.
Frågar pappa om jag får låna hans telefon. Får låna pappas telefon. Letar efter pappas telefon. Hittar inte pappas telefon. Letar lite till och hittar den vid TV:n. "Jag ska inte ge mig förrän jag fått reda på vad de har gjort med min mobil!" tänker jag envist och slår numret igen. Tre små toner piper till och på telefonen står det "Samtalet misslyckades, numret ej tilldelat." Försöker igen. Samma sak. Får arga impluser att slänga iväg telefonen men ändrar mig och andas djuuupt några gånger.
Slår det första numret på nytt. Går igenom hela kvinnoröst-val-förbannade-grejen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Trycker på alla knappar jag blir tillsagd att trycka på och kopplas slutligen till butiken. Får äntligen prata med en riktigt människa.
Jag - "Jo, jag har ett litet problem, jag lämnade in min mobil på reparation för lite mer än två veckor sen, och när jag lämnade den sa de att det skulle ta runt en och en halv vecka, och nu har det gått två veckor och.."
Hon - "Ja, det ska ju ta mellan (ett nummer jag inte uppfattar) arbetsdagar, men det kan ju givetvis dra ut på tiden också.. Vad har du för ordernummer?"
Jag - "(upprepar ordernummer)"
Hon - " Johanna, ja. Ja, det står här att de har tagit emot mobilen, men inte har den reservdelen inne just nu."
Jag - "Nehe.."
Hon - "Men jag snackade med dem innan, om en annan lagning, och de sa de att de skulle få in en massa nya reservdelar på måndag, och då kan vi ju hoppas att din också är med där." (mycket hurtigt tonfall)
Jag - (tillkämpat vänligt) " Ja, det kan vi alltid hoppas."
Hon - "I såna fall ska vi ha den färdig någon gång i början av nästa vecka."
Jag - " Okej, vad bra, tack för hjälpen."
Klick.
Det här är inte ett skämt, utan på seriöst och fullaste allvar.
Herregud.
&%&¤()#¤¤#!
16:54
Jag kan inte påstå att jag har varit produktiv idag, för det vore att ljuga en hel del. De närmsta tjugo minuterna har till exempel spenderats på min säng, i fosterställning, tyst svärande över min mage och hur ont det egentligen kan göra? Jag förstår inte riktigt varför min mage bråkar med mig, för jag har inte mens, har inte haft det nyligen och ska inte ha det på ett tag heller. Så vad är det frågan om?
Vädret är hemskt. Det är kvavt, det är varmt, jag behöver inte mer än tänka på att röra mig så svettas jag. Jag längtar efter lite svalka, och just nu längtar jag enormt efter Carin och ikväll och att göra sig fin. Det som jag måste komma ihåg är att jag ska inte gnugga mig i ögonen, för det gör jag alltid annars, men det är ingen bra idé om jag har sminkat mig, det blir liksom motsatt effekt då.
Äsch, det kommer ingenting nu. Jag är på tok för slut i huvudet och orden flyter inte riktigt.
Jag kan inte påstå att jag har varit produktiv idag, för det vore att ljuga en hel del. De närmsta tjugo minuterna har till exempel spenderats på min säng, i fosterställning, tyst svärande över min mage och hur ont det egentligen kan göra? Jag förstår inte riktigt varför min mage bråkar med mig, för jag har inte mens, har inte haft det nyligen och ska inte ha det på ett tag heller. Så vad är det frågan om?
Vädret är hemskt. Det är kvavt, det är varmt, jag behöver inte mer än tänka på att röra mig så svettas jag. Jag längtar efter lite svalka, och just nu längtar jag enormt efter Carin och ikväll och att göra sig fin. Det som jag måste komma ihåg är att jag ska inte gnugga mig i ögonen, för det gör jag alltid annars, men det är ingen bra idé om jag har sminkat mig, det blir liksom motsatt effekt då.
Äsch, det kommer ingenting nu. Jag är på tok för slut i huvudet och orden flyter inte riktigt.
Say hallo, wave goodbye
11:01
Den där förbaskade infektionsaken har gått ner undan natten, men jag måste fortfarande ha ett plåster med en alsolsprittuss under och det luktar illa, för sjutton! Jag kommer ha något emot alsolsprit i åratal efter det här.
Julia kom hem igår (info: Julia - bästa vän sen högstadiet) efter att ha varit i Småland hos sin pojke. Vi hade inte träffats på bra länge, så jag gick ner till tåget och mötte henne och sen babblade vi mer eller mindre oavbrutet i en timme och tjugo minuter innan jag gick hem. Om allt jag behöver prata om. Hon förstår mig sådär utan och innan, känner mig bättre än jag känner mig själv. Jag fick häva ur mig allt om Oskar, varför det blev som det blev och prata Jesper och allt annat som förvirrar mig nu för tiden. Vissa saker blev klarare, och resten är lika förvirrat som förut, men det känns lättare ändå. Vi pratade Emil och folk som blir arga (varför är det alltid så hemskt när ens pappa blir arg på en?) och saker som hade hänt och saker som kommer hända och vi bestämde att vi ska in till Göteborg och gå till Hedie Hay och titta och kanske boka någon tid.
Jag har blivit exemplariskt noga med att borsta tänderna morgon och kväll. Jag har inte så bra tänder (till följd av småätande och sådär under högstadieåren) och sen fick jag tandläkarskräck och vägrade gå dit under kanske ett år och sen var det inget bra. Men nu börjar det så sakteligen bli bättre. Mamma eller pappa eller någon snäll människa jag litar på följer med mig och håller mig i handen och tandläkarna vet om att jag är vettskrämd och tar det lugnt och berättar allt de gör. Jag känner mig aningens mesig när jag berättar att jag har tandläkarskräck, men det är inte på skoj, det är inget skoj alls. Jag får i det närmaste panikångest av att befinna mig där de ska rota i mina tänder och hålla på. Sist jag var där skulle jag laga ett hål och då hade jag fått en liten tablett Stesolid att ta innan. Jag som inte har kunnat ta mig igenom ett tandläkarbesök utan att gråta på bra länge satt som ett stillsamt kolli i stolen utan att knappt säga flasklock en gång. Sen ledde mamma mig hem och la mig i sängen och jag sov som ett berg trots att pappa hade rörmokarna nere i rummet under mitt som höll på att bila genom taket.
Jag har lite svårt för det här med avslutningar.
Jag avslutar nu, helt enkelt.
Den där förbaskade infektionsaken har gått ner undan natten, men jag måste fortfarande ha ett plåster med en alsolsprittuss under och det luktar illa, för sjutton! Jag kommer ha något emot alsolsprit i åratal efter det här.
Julia kom hem igår (info: Julia - bästa vän sen högstadiet) efter att ha varit i Småland hos sin pojke. Vi hade inte träffats på bra länge, så jag gick ner till tåget och mötte henne och sen babblade vi mer eller mindre oavbrutet i en timme och tjugo minuter innan jag gick hem. Om allt jag behöver prata om. Hon förstår mig sådär utan och innan, känner mig bättre än jag känner mig själv. Jag fick häva ur mig allt om Oskar, varför det blev som det blev och prata Jesper och allt annat som förvirrar mig nu för tiden. Vissa saker blev klarare, och resten är lika förvirrat som förut, men det känns lättare ändå. Vi pratade Emil och folk som blir arga (varför är det alltid så hemskt när ens pappa blir arg på en?) och saker som hade hänt och saker som kommer hända och vi bestämde att vi ska in till Göteborg och gå till Hedie Hay och titta och kanske boka någon tid.
Jag har blivit exemplariskt noga med att borsta tänderna morgon och kväll. Jag har inte så bra tänder (till följd av småätande och sådär under högstadieåren) och sen fick jag tandläkarskräck och vägrade gå dit under kanske ett år och sen var det inget bra. Men nu börjar det så sakteligen bli bättre. Mamma eller pappa eller någon snäll människa jag litar på följer med mig och håller mig i handen och tandläkarna vet om att jag är vettskrämd och tar det lugnt och berättar allt de gör. Jag känner mig aningens mesig när jag berättar att jag har tandläkarskräck, men det är inte på skoj, det är inget skoj alls. Jag får i det närmaste panikångest av att befinna mig där de ska rota i mina tänder och hålla på. Sist jag var där skulle jag laga ett hål och då hade jag fått en liten tablett Stesolid att ta innan. Jag som inte har kunnat ta mig igenom ett tandläkarbesök utan att gråta på bra länge satt som ett stillsamt kolli i stolen utan att knappt säga flasklock en gång. Sen ledde mamma mig hem och la mig i sängen och jag sov som ett berg trots att pappa hade rörmokarna nere i rummet under mitt som höll på att bila genom taket.
Jag har lite svårt för det här med avslutningar.
Jag avslutar nu, helt enkelt.
Förhoppningsvis god morgon.
09:50
Jag är ett frukostmonster. För sakligt att konstatera fakta. Inte alltid, varenda morgon - vissa mornar förvånar jag mig själv över att jag inte spinner, så beskedlig känner jag mig, men andra mornar så går allt överstyr.
Något som aldrig upphör att förvåna mig är dessa människor som lite nochalant rycker på axlarna och förkunnar: "Jamen hoppsan, jag glömde visst äta frukost! Idag igen! Så det kan gå.." Jag känner mig som ett ufo där jag står med en grötkastrull i högsta hugg och lite förvirrat undrar hur man kan glömma bort att äta frukost. Hur kan man glömma bort att äta överhuvudtaget? Om jag nu, mot all förmodan, skulle göra det misstaget förvandlas jag till en primitiv neandethalkopia av mig själv och kan bara tänka på mat.
Jag har som vana att dra iväg på en promenad innan frukost, på allt mellan 30 min till en timme. Och när jag kommer hem ska ha frukost, för då är jag vrålhungrig. Havre-och-rågflingegröt med russin i, mjölk, två ägg och ett glas c-vitamin. Sen är jag nöjd och glad och kan muntert umgås med min familj. Allt detta ska helst ske inom en kvart från det att jag kommit hem.
Självklart fungerar det inte alltid, ibland krånglar spisen, jag hittar inte vad jag ska ha, mjölken är slut, osv. Om mina föräldrar/bröder/släkt befinner sig i köket då, så brukar de vanligtvis tycka det är trevligt att småprata lite., "sådär på morgonkvisten". Jo, tjena. Efter att ha levt med mig i nitton år, tycker jag att de borde ha lärt att - låt Johanna äta först, prata med henne sen. Men icke. Sorglöst pratar de på, jag står vid spisen, rör i gröten och muttrar nåt småtjurigt och enstavigt tillbaka. Sen får jag en sur blick och kommentaren "Men det var ju trevligt att prata med dig!" eller något i den stilen. Vilket resulterar i att jag känner mig som Den Onda Och Illvilliga Dottern/Systern/Kusinen/Barnbarnet och bara blir grinigare. Lyckat.
Idag var precis en sån dag. Till slut hade jag äntligen lyckats få min gröt, jag satt stillsamt och läste min bok och skulle precis äta upp mina ägg och så hörs mammas röst: "Johanna, älskling, kan du hjälpa mig med en sak?" Min sekunda reaktion blir en hög med elaka tankar i stil med "Kan jag ALDRIG få äta frukost i fred?!" men jag svarar (med lätt irriterad röst) att: "Det är klart jag kan." När mamma sen frågar om jag kan ta upp en binda ur hennes vävda påse och räcka henne känner jag mig återigen som Den Onda Och Illvilliga Dottern.
En väldigt skamsen Ond Och Illvillig Dotter.
Jag är ett frukostmonster. För sakligt att konstatera fakta. Inte alltid, varenda morgon - vissa mornar förvånar jag mig själv över att jag inte spinner, så beskedlig känner jag mig, men andra mornar så går allt överstyr.
Något som aldrig upphör att förvåna mig är dessa människor som lite nochalant rycker på axlarna och förkunnar: "Jamen hoppsan, jag glömde visst äta frukost! Idag igen! Så det kan gå.." Jag känner mig som ett ufo där jag står med en grötkastrull i högsta hugg och lite förvirrat undrar hur man kan glömma bort att äta frukost. Hur kan man glömma bort att äta överhuvudtaget? Om jag nu, mot all förmodan, skulle göra det misstaget förvandlas jag till en primitiv neandethalkopia av mig själv och kan bara tänka på mat.
Jag har som vana att dra iväg på en promenad innan frukost, på allt mellan 30 min till en timme. Och när jag kommer hem ska ha frukost, för då är jag vrålhungrig. Havre-och-rågflingegröt med russin i, mjölk, två ägg och ett glas c-vitamin. Sen är jag nöjd och glad och kan muntert umgås med min familj. Allt detta ska helst ske inom en kvart från det att jag kommit hem.
Självklart fungerar det inte alltid, ibland krånglar spisen, jag hittar inte vad jag ska ha, mjölken är slut, osv. Om mina föräldrar/bröder/släkt befinner sig i köket då, så brukar de vanligtvis tycka det är trevligt att småprata lite., "sådär på morgonkvisten". Jo, tjena. Efter att ha levt med mig i nitton år, tycker jag att de borde ha lärt att - låt Johanna äta först, prata med henne sen. Men icke. Sorglöst pratar de på, jag står vid spisen, rör i gröten och muttrar nåt småtjurigt och enstavigt tillbaka. Sen får jag en sur blick och kommentaren "Men det var ju trevligt att prata med dig!" eller något i den stilen. Vilket resulterar i att jag känner mig som Den Onda Och Illvilliga Dottern/Systern/Kusinen/Barnbarnet och bara blir grinigare. Lyckat.
Idag var precis en sån dag. Till slut hade jag äntligen lyckats få min gröt, jag satt stillsamt och läste min bok och skulle precis äta upp mina ägg och så hörs mammas röst: "Johanna, älskling, kan du hjälpa mig med en sak?" Min sekunda reaktion blir en hög med elaka tankar i stil med "Kan jag ALDRIG få äta frukost i fred?!" men jag svarar (med lätt irriterad röst) att: "Det är klart jag kan." När mamma sen frågar om jag kan ta upp en binda ur hennes vävda påse och räcka henne känner jag mig återigen som Den Onda Och Illvilliga Dottern.
En väldigt skamsen Ond Och Illvillig Dotter.
Sömnigt
08:05
Godmorgon. Jag ska alldeles snart bege mig ut på morgonpromenad. Det är tackallavädretsmakter inte så varmt ute, utan mer lite lugnt avslappnat svalt. Jag är väl som de flesta och tycker om en varm sommar, men det börjar bli löjligt nu, det har inte regnat på jag vet inte hur länge.
Jag var inte så positivt inställd igår under kvällen, för jag har fått nån infektion som jag skulle sticka hål på (bara det liksom) och sen ha en bomullstuss med alsolsprit på, så hela kvällen gick jag omkring och STANK alsolsprit. Det är så att jag känner mig som alkoholist för mindre. Dessutom svider det. Och är ivägen. Blä.
Jag är på morgonhumör. Kelig. Jag är nog aldrig så kelig som jag är nyvaken. Då står allt mitt hår i en rufsig glora i runt huvudet och allt jag vill är att borra in huvudet i någon halsgrop och kramas. Jag ska smita in till mamma nu och se om hon vill joina mig. Det är mycket roligare att gå med sällskap.
Fridens liljor.
Godmorgon. Jag ska alldeles snart bege mig ut på morgonpromenad. Det är tackallavädretsmakter inte så varmt ute, utan mer lite lugnt avslappnat svalt. Jag är väl som de flesta och tycker om en varm sommar, men det börjar bli löjligt nu, det har inte regnat på jag vet inte hur länge.
Jag var inte så positivt inställd igår under kvällen, för jag har fått nån infektion som jag skulle sticka hål på (bara det liksom) och sen ha en bomullstuss med alsolsprit på, så hela kvällen gick jag omkring och STANK alsolsprit. Det är så att jag känner mig som alkoholist för mindre. Dessutom svider det. Och är ivägen. Blä.
Jag är på morgonhumör. Kelig. Jag är nog aldrig så kelig som jag är nyvaken. Då står allt mitt hår i en rufsig glora i runt huvudet och allt jag vill är att borra in huvudet i någon halsgrop och kramas. Jag ska smita in till mamma nu och se om hon vill joina mig. Det är mycket roligare att gå med sällskap.
Fridens liljor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
