Förhoppningsvis god morgon.

09:50

Jag är ett frukostmonster. För sakligt att konstatera fakta. Inte alltid, varenda morgon - vissa mornar förvånar jag mig själv över att jag inte spinner, så beskedlig känner jag mig, men andra mornar så går allt överstyr.

Något som aldrig upphör att förvåna mig är dessa människor som lite nochalant rycker på axlarna och förkunnar: "Jamen hoppsan, jag glömde visst äta frukost! Idag igen! Så det kan gå.." Jag känner mig som ett ufo där jag står med en grötkastrull i högsta hugg och lite förvirrat undrar hur man kan glömma bort att äta frukost. Hur kan man glömma bort att äta överhuvudtaget? Om jag nu, mot all förmodan, skulle göra det misstaget förvandlas jag till en primitiv neandethalkopia av mig själv och kan bara tänka på mat.

Jag har som vana att dra iväg på en promenad innan frukost, på allt mellan 30 min till en timme. Och när jag kommer hem ska ha frukost, för då är jag vrålhungrig. Havre-och-rågflingegröt med russin i, mjölk, två ägg och ett glas c-vitamin. Sen är jag nöjd och glad och kan muntert umgås med min familj. Allt detta ska helst ske inom en kvart från det att jag kommit hem.

Självklart fungerar det inte alltid, ibland krånglar spisen, jag hittar inte vad jag ska ha, mjölken är slut, osv. Om mina föräldrar/bröder/släkt befinner sig i köket då, så brukar de vanligtvis tycka det är trevligt att småprata lite., "sådär på morgonkvisten". Jo, tjena. Efter att ha levt med mig i nitton år, tycker jag att de borde ha lärt att - låt Johanna äta först, prata med henne sen. Men icke. Sorglöst pratar de på, jag står vid spisen, rör i gröten och muttrar nåt småtjurigt och enstavigt tillbaka. Sen får jag en sur blick och kommentaren "Men det var ju trevligt att prata med dig!" eller något i den stilen. Vilket resulterar i att jag känner mig som Den Onda Och Illvilliga Dottern/Systern/Kusinen/Barnbarnet och bara blir grinigare. Lyckat.
Idag var precis en sån dag. Till slut hade jag äntligen lyckats få min gröt, jag satt stillsamt och läste min bok och skulle precis äta upp mina ägg och så hörs mammas röst: "Johanna, älskling, kan du hjälpa mig med en sak?" Min sekunda reaktion blir en hög med elaka tankar i stil med "Kan jag ALDRIG få äta frukost i fred?!" men jag svarar (med lätt irriterad röst) att: "Det är klart jag kan." När mamma sen frågar om jag kan ta upp en binda ur hennes vävda påse och räcka henne känner jag mig återigen som Den Onda Och Illvilliga Dottern.
En väldigt skamsen Ond Och Illvillig Dotter.