måndag, juli 31, 2006

Mitt i orkanens öga.

11:00

Det är svårt att beskriva den känslan jag har nu, men jag tror knappast jag kommer har kommit närmre eufori än så här på ett bra tag.

Promenaden imorse - helt obeskrivlig. För det första vaknade jag vid sex att det spöregnade, verkligen spöregnade. Typ syndafloden två. Jag vände på mig, somnade om och sov till klockan tio. Klockan tio? Jag som vaknat som en tidsinställd bomb varje morgon runt åtta.
Jag klädde på mig, snörde på mig skorna och begav mig ut. Det regnade fortfarande. Åh, som jag har längtat efter regn! Smekande, mjuka, doftade sommarregn. Kände vattendropparna kila nerför tinningarna och kinderna, falla i nacken. Ungefär vid mossen vände jag upp ansiktet mot himmelen, sträckte ut armarna och bara log. Ta mig, ta mig nu, det är såhär jag vill vara, ett med naturen, orkanens öga, våldsamt regn mot asfalten och stillsamt smekande små vattendroppar. Det stilla, det vildsinta. Det är lätt att släppa allting och bara hänge sig åt stunden då. Och det gör jag, samlar på de tillfällena och de värmer mig.

Och nu. Sitter med handduk runt midjan - för en gångs skull måste jag duscha innan jag äter. Kalla ben, kalla armar. Håret står åt alla håll efter att jag torkat det lite. Utanför är det fortfarande sommarregn. Inne hos mig kilar fortfarande små rännilar av vatten nerför bröstkorgen, ryggraden. Ljumma fingrar mot kalla kinder, mot varma läppar.
Långsamma, lugna andetag.

1 kommentar:

Ocke sa...

Hehe, Summer rain. Nothing is quite like it ;)