Oh man! What if I just don't gave a damn?

15:04

Jag har visst fastnat i The Ark-svängen igen. Det var ett tag sen jag lyssnade på dem - det går i vågor, det som allt annat. Det är skönt att vilja lyssna på dem. Och trots att jag inte gjort det på ett tag så går musiken rätt in i hjärtat på mig som vanligt. Han lyckas verkligen, Ola Salo. Min allra första aha-upplevelse kom faktiskt på den första av deras konserter som jag var på.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur gammal jag var, men jag tror att jag gick i åttan. Jag gick dit med en dåvarande kompis, ganska skeptiskt till en början, eftersom min bestämda åsikt just då var att The Ark var ett skitband som spelade kass musik och klädde sig konstigt. Den bilden blev rätt bra bekräftad när Ola Salo kom inskuttade på scenen i ett par av de mest högklackade stövlar jag sett på någon samt svart sparkdräkt i sammet. Alla skrek, utom jag som stod med hakan nära knäna och halvt förskrämt undrade vad i hela friden han hade på sig.

Det dröjde inte så länge innan jag insåg att han både var väl medveten om sitt klädval och dessutom trivdes i det. Och om du någonsin har varit på en konsert med The Ark vet du hur Ola Salo brukar bete sig när han är på scen. Han hoppade omkring, slängde sig på scenen, dansade och skojade med publiken. Mellan låtarna körde han sitt (numera för mig välkända) mellansnack om att våga, och att vara sig själv och inte låta någon sätta sig på en. Hade någon annan gjort det hade det nog bara kännts fånigt, men han fick det att verka så äkta, han uttryckte det med hela kroppen. Och när de sjöng "It takes a fool to remain sane" och alla sjöng med i "Do, do, do, what you have to do, don't think twice, do what you have to do. Do, do, do, do, let you heart decide, what you have to do, that all there is to find." då var det som om något klickade till och jag fattade. För första gången i mitt liv så förstod jag att det inte var något fel att vara jag (vilket känns som att skriva en självklarthet nu, men det var det defenitivt inte då) och att jag inte ska vara det heller. Och i slutet, när "Calleth you, cometh I" ekade över Liseberg insåg jag att ibland är saker varken lättförklarade eller ens logiska. Ibland bara är det.

Om man ska rada upp händelser som påverkat en till att bli en annan människa så vet jag att den konserten har en given plats. Och musiken. Den musiken kommer alltid gå rätt i mitt hjärta och få mig att fundera lite extra just nu. Få mig att vilja tänka lite mindre, att känna lite mer.