Sort-of-belly-sort-of-tickling.

22:57

Återigen har jag ingen rubrik i huvudet när jag sätter mig. Kanske inte precis det roligaste att skriva om, men rubriker är viktiga. De ska sammanfatta känslan jag har när jag skriver/skrivit texten.

Träningen idag var så mycket roligare än gårdagens, det kändes piggare, bättre. När jag tabbade mig så kunde jag ta ett djupt andetag och tänka lite extra på det jag inte gjort rätt, och försöka rätta till det.. och det gick. Inte alla gånger, men några. Jag tog till och med intiativ ibland och gjorde några stegisättningar. (visst är det så det heter? jag trodde jättelänge att det hette stegersättning och sen skrattade folk åt mig när jag sa det.) Det enda som inte var så skoj var när Frida kom i full fart och jag gick ut på henne och därmed fick 100 kg Frida (lätt överdrift - flickan kan inte väga mer än 70 kg, högst, men plus acceleration och sånt där.) med hennes axel före rätt på munnen. Min första tanke när jag damp ner på golvet med handen för munnen var: "Fan, nu har jag spräckt läppen!", vilket lyckligtvis inte var fallet. ("Fallet", haha^^, fattar du? Förlåt, dålig humor, jag vet. :P) Ett litet jack på insidan av underläppen och lite fläskläpp var allt det blev. Konstigt hur sånt litet kan irritera så mycket. Jag borstade tänderna förut och skrek nåt fult och oartikulerat (inte lätt att artikulera med tandkräm, tandborste och fläskläpp) när det började svida. Flour i sår är ingen höjdare. Det går bort snart, antar jag. Varför läker saker och ting mycket fortare i munnen än på till exempel knäna? Någon som vet - tell me.

Jag är helt värdelös på att vara personligt opersonlig. Du vet, skriva saker som händer, men på en lagom oavslöjande nivå. Jag tror inte att det är min stil. Samtidigt är det en smula paradoxalt, eftersom något av det obehagligaste jag vet är att vara sårbar, att göra mig sårbar. Och jag gör mig inte mindre sårbar genom att visa upp hela mitt inre i text. På grund av saker som hänt mig förut (fråga mig, jag orkar inte skriva, det tar på tok för lång tid.) så vill jag lita på alla, vill släppa alla inpå livet, samtidigt som jag är livrädd för att bli sviken. Det värsta jag vet är att bli skrattad åt. Inte i stil med att ha gjort bort mig eller så, det kan jag med skratta åt, eller att ha sagt något ovanligt korkat (det är jag van vid att göra.) men när någon skrattar åt mig, åt mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, det är en så hårfin skillnad. Om du har upplevt det så vet du vad jag menar, om inte så hoppas jag du slipper uppleva det.

Och jag tycker stycket ovan beskriver det ganska bra - jag suger på att vara personligt opersonligt.

Min förvirring är borta, för övrigt. Jag känner mig som en katt stundvis - om jag kunde skulle jag spinna. Mamma hade rätt - allting ordnade sig. Heja mamma. :)
Jag har varit uppe hos Linda, Hanna var där, vi har pratat, jag har skuttat, vi har ätit kladdkaka och sett på "Morden i Midsomer" (Alltså. Det kan snart inte bo någon där mer. De dör ju som flugor, minst 2-3 i varje avsnitt. Min hypotes är att det måste vara Englands invadringstätaste område, typ - "Jaha, vi har lite nya jobbiga flyktingar.. ja, vi säger åt dem att flytta till Midsomer, där lär de inte bli långvariga." Sen att varenda invånare tycks ha bott i Midsomer för alltid.. jag ska jobba på min hypotes så jag får ett vettigt argument till det också.) legat i en hög i soffan och bestämt att vi ska ses på måndag. Sen fick jag godnattpussar och cyklade hem.

Jag har träääningsvärk. Det är samma sak varenda gång, den här gången gymmade jag i måndags. På tisdagsmorgonen tänker jag "Åh,. vad skönt, ingen träningsvärk." och sen kommer den sakta smygande under dagen. Detta innebär att jag kommer ha ont lite varstans imorgon när jag ska hoppa ner ur sängen. För att inte tala om hur det kommer kännas att gå i en backe. Eller göra benböj och utfall imorgon igen. Åh, kära nån. Jag vill ha någon att gymma det. Det är så vansinnigt tråkigt att gymma ensam.

Nu ska jag kura ihop mig i äkta katt-stil och sova.
Natti natt.