Innan jobbet.

08:47

Helgen har varit en riktig energibomb - jag har träffat nästan alla mina närmaste vänner, vart på kalas, bakat pepparkakor och ätit pizza. Dessutom suttit i ett hus en bit ut på landet under strömavbrott och i stearinljusens sken blivit fullständigt smiskad i Alfapet. Jag brukar ändå tycka att jag är rätt bra på ordlekar och sånt där, men icke. Mamma har lovat att öva med mig för framtida sammandrabbningar.

I måndags hade jag en superfin och rolig löptur strax innan jag stängde in mig i mitt kök för att göra en middag för energilösa röjare - Bus&Bumby håller på med boendefix och förra veckan erbjöd jag mig att laga middag åt dem någon kväll när orken var slut. Någon dag senare kom ett sms: "Jag tror det är dags för den där middagen snart..." Det ska gudarna veta att det tar mycket kraft att bo i ett kaos. Hela måndagkvällen var de hemma hos mig och blev ompysslade med 3-rätters middag, (medtaget) vin, choklad och te. Det gjorde nog susen för ett tag framöver i alla fall! För övrigt den första 3-rättersmiddagen som Bus blivit bjuden på och den första 3-rätters som jag själv lagat och bjudit på i min lägenhet. Det roligaste var nästan att det var typiskt min egen mat jag bjöd på - inte potatisgratäng och såna klassiska saker som kanske är enkelt, men inte så mycket mig. Istället njöt vi av kantarellsoppa, grönkål med bönor och tahinicitonsås och brödpudding. Mat som kändes som att få en varm kram på insidan, som både är gott och gör gott. Jäklar vad stolt jag är över min kokkonst och min mat!

Igår kväll var jag helt slut när klockan var 18. Jag gick och la mig halv tio, men är ändå inte riktigt utvilad när klockan ringer. Hmm. Tidigare i säng idag ändå, alltså. Därav blev morgonens jogg uppskjuten till ikväll och jag ber en stilla bön om att det ska sluta blåsa så förbannat. Jag fixar kyla, is, snö, regn och hetta - men jag aaavskyr att springa i blåst. Jag vill bara frustrationsskrika rätt ut när det är jämntjock motblåst och så vips kommer det en extra stark vindil åt något håll. Blä.

Frukost i magen, teet uppdrucket, tankar ventilerade - dags att jobba!

Pärlor på hög.

23:37

Ett ögonblick:
Kommer in i badrummet för att tvätta ansiktet. Haft kökskul och kakbak och fredagsmyst med ett glas vin, lite choklad och kakor. Mätt i magen och när jag tittar mig i spegeln ser jag mig själv i min goaste mjukiströja med ett nöjt och förtjust leende titta tillbaka.

Jag samlar på de här kvällarna som pärlor på hög - när jag njuter av god mat utan ångest och panik, när jag ler genuint mot mig själv i spegeln och bara är så otroligt tacksam för mitt liv.

Energi in, energi ut.

14:52

Det är massa saker att säga, fast egentligen inte så mycket, det bara känns mycket.

Jag trivs bra på mitt jobb. Det är utmanande att jobba med människor, att vara inspirerande, pushande och positiv nästa hela tiden - men också väldigt, väldigt kul. Små fina kommentarer, glada blickar, trötta leenden, känslan av att försöka överföra lite nöjdhet. Jag tycker om att dagligen säga till människor att de är duktiga, att de ska ta hand om sig själva, känna efter hur de mår. Se deras triumfer. Och så det lite svåra, när det är något som tar emot. Igår skuttade och hoppade jag mig energiskt genom 90 % av min arbetsdag och visst gjorde det skillnad. Ge energi, få energi. De jobbade hårdare, jag kände deras uppskattning... men shit vad trött jag var på kvällen. Så värt det.

Igår var en vansinnigt lång dag, med Curvesjobb på morgon och dagen och så statistikjobb med TV-sändning på kvällen. Helt uppe i varv tog det en timme med en varm kopp te i soffan innan jag kunde landa lite. Idag är kroppen trött och slutkörd. Jag gör nödvändigt kontorsarbete som kräver lite input i form av energi. Jag har tur som kan varva två jobb.

Mesta delen av min energi går fortfarande till jobbet och att vänja mig vid mina nya vardag. Jag har inte dansat på ett par veckor och efter lite supportande prat med Harta så låter jag det vara tills lusten faller på igen. Det är läskigt, för jag vill ha lust att dansa. Jag är rädd att det ska bli samma som med handbollen, att det bara dör ut - men just därför så pushar jag mig inte till att dansa just nu. Jag vilar lite ifrån och litar på att det kommer tillbaka istället.

En sån där dag.

13:48

Jag hade en massa effektiviteter inplanerade för den här dagen. Åka hit, åka dit, fixa pengar, laga mat, baka bröd, statistikjobba och handla. Mina ögon har fuckat ur igen och imorse när jag vaknade var de mer svullna än när jag gick och la mig. Klockan var 10, jag kände mig fortfarande inte helt utvilad (det är svårt om en vaknar på natten av att det kliar) och känslan av att vara miserabel var ganska tydlig. Jag bestämde mig för att försöka springa bort den, men innan jag hann ut så ringde mamma och undrade hur det var med ögonen? Det var droppen som fick bägaren att rinna över och jag grät som ett litet barn med skrubbsår i telefonen. Det gör ont, det kliar, jag ser ut som fan och jag vet inte vad det är för fel. Det är konstigt att det kan funka med mammakärlek fast hon är i ett annat land. "Nu blåser jag försiktigt på dina ögonlock, känner du det?" och det gör jag ju.

Så, jag sparar min effektivitetsdag till en annan dag. Det mest effektiva jag har gjort idag är att springa en sväng och sen till Apoteket och köpa ögondroppar. Sen har jag bara skrotat omkring föräldrarhemma, ätit lunch till frukost och försökt att ladda energi för att jobba ikväll. Vi får se hur det går. Jag ska dricka en kopp te till och tänka på glada saker.

Under isen.

15:43

Idag har jag ägnat åt att känna mig rätt under isen. Inte liksom humörmässigt ledsen, bara att huvudet inte riktigt hängde med, kroppen trött. Jag hade planerat att hoppa av tåget en station tidigare och springa hem, men nej. Jag hade säkert klarat det, men nej. Efter Bellas kloka inlägg om att älska sig själv förra veckan så jobbar jag verkligen aktivt med att göra smarta val och bara snäll mot mig själv. Ett av mina största problemområden här i livet är prestationsångest (har du hängt här ett tag känner du säkert igen det) och jag börjar bli trött på det. Det förstör så mycket roligt. Vissa dagar behöver jag "bara göra det" och vissa dagar behöver jag bara släppa det. Idag släppte jag det, vilar istället och är nöjd med det. Efter en titt på mitt schema konstaterade jag också att jag jobbar 9 timmar, 9 timmar och 7 timmar denna veckan. Hmm. Kan förklara mosigheten i huvudet.

Jag vet att det inte är en nyhet här i Norden, men fan vad kallt det är när det är minusgrader. Jag frös imorse när jag gick till jobbet, frös på jobbet och jag frös när jag åkte från jobbet. Nu har jag snott åt mig mammas underställ i fleece, har en kopp varm te bredvid mig och håller på att sakta tina upp. Och mössa på mig inomhus. Samtidigt är jag alldeles lycklig för att det börjar bli vinterfrost och kallt. Det är november, det känns OK med att det börjar dra sig mot vinter nu.

Strax kommer finaste Bus till mig. Äntligen är hon hemma från sitt Transibiriska järnvägen-Indien-äventyr. Satan vad jag har saknat henne. <3

Positivt inre samtal.

18:50

Jag har längtat efter den här fredagen. Inte för att veckan har varit tråkig, utan för att Stor Bror och Harta kommer hit över helgen och jag superlängtar efter dem. Så, nu är det fredag, hurra!

Jag jobbade fram till lunch och sen hade jag en träningsdejt med Lady Hickups inplanerad... som inte alls blev som planerat, för hon lyckades springa sönder sitt knä lite när hon var ute och tog efter-tenta-joggingtur. Surt för mig och ännu surare blev det när jag upptäckte att jag lyckats glömma löparskorna på jobbet... Min träningspepp var helt plötsligt som bortblåst och jag var trött, sur och ville inte alls ut. Men, jag snörade ändå på mig (farfars...) skor, drog mössan på huvudet och stack ut - även om Lady Hickups inte kunde vara med, så erbjöd hon sig att vara peppsällskap (och om det var något jag behöver just då var det pepp...)!

Ibland är det bra att lyssna på sig själv, ibland är det bra att strunta i det. När jag sprang hemifrån mot vår utsatta mötesplats ville jag verkligen inte alls. Halvvägs dit kändes det inte lika hemskt. När jag hade fått upp värmen och hade min peppcoach bredvid mig så kändes det faktiskt genomförbart.

På vägen hem jobbade jag allt vad jag kunde med ett positivt inre samtal. Har ni tänkt på det, hur mycket saker som en säger till sig själv inne i huvudet utan att en märker det? Trots att jag faktiskt kommit ut och kört ett bra pass, så kände jag mig fortfarande grinig och sur - men jag hade en aktiv konversation med mig själv på vägen hem där jag upprepade gång på gång, för varje negativ tanke: "Du har varit jätteduktig. Det är superbra att orka ut och köra ett träningspass när du egentligen ville stanna hemma." varvat med affirmationen: "Jag är nöjd med det jag har åstadkommit." (Definitivt en bra övning i konsten att älska sig själv!) Sen kom jag hem och gick och la mig i badkaret. Snacka om bra belöning!

Nu är jag fortfarande rosenkindad efter det varma badet och det sura humöret börjar långsamt ge vika. Ikväll ska jag måla på mig en mustasch, gå på fest och sen mysa med Stor Bror och Harta. Bra kväll! :)

En känsla av balans.

22:14

Jag är med i en pågående utmaning påhittad av Sara - vägen mot vinterform. Det är helt enkelt 8 veckor av helvetiskt jobba benträningspass. Ett nytt pass i veckan, signerat någon kunnig människa, typ PT eller dylikt. För ett par veckor sen hade Anna Haag och Emil Jönsson snott ihop ett pass. Det var svinjobbigt. Förra veckans pass var skapat av Magnus Hagström - jag körde det efter min lugnlöpning i söndags och hade gaaaalen träningsvärk på måndagen. Sen, eftersom min träningsvärk alltid är värst andra dagen så blev det än värre igår. Fy. Fyyy, det var länge sen jag hade så mycket träningsvärk.

I samma veva fick mina ögon för sig att klappa ihop - de svullnade, kliade och blev så torra att hela huden fnasade sig. Igår kom jag hem från jobbet och grät för att det gjorde så ont och fick följa med Lillebror hem och moffa i mig en omgång allergipiller. Kombinationen invalida ben, rödsvullna, fnasiga ögon och en otroligt frustrerande kväll med handbollsjobb gjorde att jag kände mig som ett totalt vrak igår när jag gick och la mig. Sådär snälla-slå-mig-i-huvudet.

Imorse vaknade jag och kände att mina ben mådde mycket bättre. Ute på toaletten såg jag mig i spegeln och insåg att svullnaden runt ögonen gått ner. Sen hade jag en alldeles lagom jobbig morgonjobb innan jag stoppade i mig en god frukost och drog igång dagen. Jag har varit fylld med sprittande energi och en känsla av balans idag. Sparar lite av den i mitt hjärta till dagar som inte är lika enkla. Nu ska jag sova och ladda om för imorgon! :)

Så mycket bättre.

13:45

Oj, det är en vecka sen jag skrev något.
Så går det när en ska skolas in i nytt jobb - så mycket ny info att jag ägnat den mesta lediga tiden åt att smälta det jag tagit in att det inte hunnits med så mycket annat. Såhär i efterhand är jag glad att det har varit höstlov och en vecka off från mina vanliga dansklasser - jag tror jag hade varit ett vrak om jag skulle ha behövt hinna med det också. Som det är nu var jag heeelt slut i fredags klockan 17, både i huvudet och kroppen.

Jag är helt omtumlad efter första veckan på jobbet. Jag har fått massa att läsa, jag läst massa, det är så mycket nya saker som jag får berättat för mig, mycket rutiner, saker att säga, att göra för att det ska bli rätt och enligt Curves koncept. Det bästa är att ju mer jag får veta, desto bättre tycker jag att det är. Vi var en av ett gäng utställare på Åby Travbana i torsdags kväll och jag fick se och försöka på hur det är att köra live, att prata med folk och försöka sälja. Jag kände mig mest nervös och osäker, men är så tacksam för att jag faktiskt tror på det jag vill sälja - det gör det så mycket enklare. Säljtekniken kommer med tiden, är jag helt säker på.

Förundran. En ganska genomgående känsla den här veckan. Shit, jag är anställd. Jag har ett jobb. På riktigt. Jag kommer gå till jobbet imorgon, och nästa vecka och om en månad. Jag behöver inte leta annat jobb samtidigt för att min anställning går ut om två månader. Bossen säger att jag ska iväg på ett club camp i mars någon gång. Mars. Fattar ni hur lång tid det är?! Nästan ett halvår och jag kommer få lön varje månad. Jag behöver inte oroa mig för att kunna betala hyran eller mat, för jag får lön. Varje månad. Hejsan, det är mycket energi som jag kommer kunna lägga på annat nu när jag inte behöver oroa mig för det längre.

Jag har en hel del som ligger och bubblar, som jag jobbar på att det ska komma igång. Igår såg min mamma mig i ögonen och sa: "Jag vet att jag säger precis som min mamma nu, men du måste ha tid att landa också. Du är så oerhört ambitiös och vill så mycket, men du måste ta dig tid att bara ta det lugnt också, annars kommer du bränna ut dig."
En del av mig som bara vill bara bäst hela tiden håller inte alls med henne. Den delen av mig som vet att mamma och mormor är de klokaste som finns lyssnar på henne. Jag är glad att de påminner mig då och då om att ha lite ödmjukhet inför mig själv och vad jag klarar av. Eller, rättare sagt - vad jag klarar och mår bra av. Klarar av saker vet jag att jag gör, men frågan är hur bra jag mår under tiden.

Idag hade jag bestämt att dra ut och lugnspringa en längre tur. Vanligtvis springer jag med musik - det peppar mig och gör att jag inte tänker på när det blir jobbigt. En bit in i Bunketorps skog, inte alls lika löparglad som jag brukar vara, slog det mig - varför hade jag peppmusik i lurarna som skulle ta bort jobbigtkänslan, när det bara skulle vara lugnspring? Resten av rundan sprang jag med ljudet av skogen och mina egna fotsteg och andetag i öronen. Så mycket bättre.

Jag läste ett mycket klokt inlägg hos Bella förut och håller med till hundra procent. Jag tycker inte om prestationsångest, vad den än gäller. Det förstör så mycket och jag vet att det är en av mina svaga punkter - prestationsbaserad självkänsla. Så hur gör en för att bli av med den? Jag vet inte, men jag tänker banne mig göra det. Livet är för kort och för fint för att känna sig ovärd att njuta av det.

Lite mjukare.

23:02

Den kan vara omtumlande utan att hända så mycket. Jag åkte hem från Staden Ingen Behövde efter en fin kväll och fast jag ville stanna kvar hos Harta och Stor Bror. Melankolisk som få på tågresan med, men näsan nedstoppad i en bok. Hemma i Göteborg så regnade det - ibland är det på något sätt skönt när vädret matchar ens humör.

I lägenheten tänkte jag röja undan och packa upp, men hamnade med lunch och bok i soffan istället. Klockan 17.05. stod jag på Annebergs perrong och kunde bara tänka på att få krama Gabs, sticka näsan i hennes tröja och andas in lugn och trygghet. Att komma hem till henne och Smörgåsen är som att gå in i en vägg av hemtrevlighet och omtanke. Jag har pratat, hon har lyssnat, vi har druckit två enorma koppar te, ätit mandelskorpor och toppade kvällen med varsin pizza i TV-rummet och tre avsnitt av "The Big Bang theory". "Du har inget att oroa dig för, för du är grym." sa Smörgåsen helt lugnt till mig. När jag gick hemåt lägenheten från bussen nu så kände jag en sån där våg av tacksamhet och kärlek att jag nästan började gråta. Sammetslen höstnatt med tokröda löv mitt i alltihopa och så en känslosam tös med stora blå mjukisbyxor och sneakers mitt i. Fortfarande ganska melankolisk, men på nåt sätt lite mjukare till sinnes.

Tydligen fredag igen.

08:53

Vid vissa tillfällen tycker jag verkligen att jag är dum i huvudet. Ett typexempel på detta var igår när jag hade bestämt mig för att springa på morgonen. Klockan ringde som satt prick sju och allt jag kunde tänka på var hur varmt och skönt det var under täcket och hur lite jag egentligen ville utomhus i en råkall oktobermorgon.

Men jag kom upp. Fick på mig kläderna. Kom ut. Musiken på.
För mig handlar det mycket om målsättning, de där tidiga mornarna och dagarna när jag helst av allt vill sitta still. Att flytta fokus från "ett ordentligt pass" till "bara springa lite" gör det så himla mycket roligare. Sen finns det något magiskt över mornar som börjar i mörkaste blått och sakta, sakta kryper mot dimmig silver. Att vara nästan ensam i ett löparspår med gula lampor, gråbrun höstskog och doften av jord och träd. Häftigt.

Idag är det tydligen fredag igen och trots att jag verkligen har längtat till helgen fattar jag inte riktigt att den är här redan. Det har varit saker att göra varje dag. Imorgon bitti åker jag till Staden Ingen Behövde för fest, finhäng och något som jag inte vågar skriva ner av rädsla för att jinxa. Kvällen har gått åt till att snurra runt i lägenheten och packa diverse nödvändigheter. I eftermiddags var jag faktiskt inne i stan och köpte smink. Riktigt, bra, snällt smink som förhoppningsvis inte kommer döda mina ögon. Jävlar vad det är dyrt. Jag blir nästan lite kallsvettig när jag tänker på det. Men, jag har jobb, så det är lugnt. Det blev min egen grattispresent till mig själv. Grattis duktiga jag. <3

Jag borde gå och sova snart, mitt tåg går strax efter åtta. Inte alls trött. Hoppas det kommer snart.

Lyckorus!

21:22

Jag har inte vågat skriva att jag skulle på arbetsintervju förra onsdagen av rädsla för att jinxa. Jag vågade definitivt inte skriva att jag blev uppringd och ombedd att komma på en till intervju i måndags. I tisdags var jag där, nervös, pepp och förväntansfull. Med hela min kropp försökte jag signalera: "JAG VILL HA DET HÄR JOBBET! NI VILL HA MIG! JAG ÄR BÄST!" och på något galet, otroligt, underbart sätt måste det ha funkat, för jag fick jobbet.
Vänta, jag måste skriva det igen.
Jag Fick Jobbet.
Jagfickjobbetjagfickjobbetjagfickjobbet!

Det är helt sjukt och overkligt! Jag kommer att jobba med något jag vill, något jag brinner för och tycker är roligt. Det är en halvtidstjänst, så jag kommer dessutom ha tid att fortsätta jobba lite då och då hos pappa och farfar. Det bästa av två världar. Jag har varit ett solsken ända sen jag gick ut genom dörren från mina nya arbetsplats igår. Jag börjar på måndag förresten.

Jag är så glad och mår så bra och vill bara krama hela världen!

Annars har jag dansat och i tisdags avrundade jag kvällen med att spela in mamma och pappas låt som jag skrev till dem i födelsedagspresent, hemma hos DJ Tim. Så lätt att samarbeta med och jag är så otroligt nöjd och stolt över resultatet... för att inte tala om vad mamma och pappa är. De la in min låt som ringsignal på sina telefoner. Mallig. :)

Idag harjag sprungit backintervaller, varannan med stavar, med Lady Hickups. Det var jobbigt som fan och jättekul. Hon är ett av de bästa springsällskapen som jag kan ha. Löpningen är också kul nu - det är bara på lust och skoj och ingen prestation alls någonstans. Jag vet att jag kan bli mycket bättre om jag planerar och strukturerar min träning lite... men jag vill inte. Jag är fullt nöjd med att slöspringa mina rundor och bara ha skoj. I dansen däremot lägger jag just nu lite mer fokus på att förbättra mig - men jag gör det med försiktigthet. Det kan lätt slå över till allvar och det vill jag inte. Jag vill bara ha skoj!

Jag längtar efter helgen - då är det storkalas för CoffeeStainStudios i Staden Som Ingen Behövde and I'm sooo gonna be there!

Fint.

19:18

Föräldrarsoffa. Rejält med träningsvärk i benen och post-styrketräningströtthet i huvudet och kroppen. Min boll-känsla är mindre än igår, det är skönt. Vi tittade på när Sveriges damer kickade ass i handboll förut, jag mellan mormor&mamma, med mormor som höll mig i handen och klappade på mig då och då. Hon har världens mjukaste, snällaste händer.

Jag har höststädat på farmor&farfars gård och sen velade jag lite om jag skulle springa till Bondens Marknad eller ta bussen. Det slutade med att jag lånade kläder, skor och ytterlager ur farfars garberob och sen stack jag iväg. Jag skrattade när jag tittade mig i spegeln innan jag drog ut - noppiga underställsbyxor, kortbyxor på det, en jacka som förmodligen är från 70-talet och som kronan på verket en knallblå mössa. Glamfaktorn var med andra ord inte så hög, men vad gör det? Ibland är så är känslan av löpturen inte fuktionsmaterial och snygga löparkläder. Nämnde jag att jag hade farfars (typ två nummer för stora) skor också?

Jag lugnjoggade till Haga för att få lite blodcirkulation genom mina stackars träningsvärkande ben. Där köpte jag grönkål och tog bussen hem. Sen hade jag tur och pappa skulle hämta papper och jag åkte med till Föräldrarhemmet och kramade mormor&morfar.

Jag är i en lite småtrött bubbla av familjekärlek ikväll. Fint.

Obalans.

15:32

Hela min dag känns obalanserad. Det är en ytterst dum kombination av ledset knä som har hållt mig från både löpning och dans och för mycket kvällsmat igår. Jag känner mig som en boll och får tankar om att inte vilja äta alls. Jävla dumheter, det är vad det är. Jag pratade med Harta, jag ringde mamma. Jag känner mig fortfarande som en boll, men det ligger ändå något väldigt läkande och lugnande i att dela med sig av det jobbiga. Det här kommer att gå över också.

Igår dansade jag med Stor Bror och Harta på deras dansskola. Det var inte som Twisted, men helt OK. Sen lovade jag Harta att öva på min tutting och vinklar och hon lovade att öva på sitt groove. Jag pratade till och med med hon som höll klassen och frågade om jag fick ha workshop där någon gång. Sen hade vi lite dansar-bond:ing och förhoppningsvis blir det något kul av det här. Heja initiativ!

Imorse tog jag mig av första passet i Vägen mot vinterform som kommit till på idé av Sara, för att stärka alla skid/snowboardåkarben innan skidsäsongen. Wow, det var länge sen jag utförde någon mer fokuserad styrketräning mer än bara 15 minuter efter löpning/dans. Det brände rejält i benen och jag svor rätt bra sista varvet, men efteråt kände jag mig väldigt nöjd... om än rätt darrig i knäna. Vi får väl se hur illa det har blivit till imorgon. :P

Ikväll ska jag statistikjobba. Igen. På samma ställe lyckligtvis, så det kommer vara bra folk och positiv vibb. Hepp!

Sämre och bättre.

16:03

Min lördag var helt galen, inser jag nu i efterhand.
Ölfredag och uppe sent.
Springa till Bondens Marknad (långt och intervaller).
Flytthjälp från 17-22.30 inkluderande minst TUSEN trappor.
Utgång och dans seeent med Stor bror och Harta på lördagkväll. Jag ringde faktiskt till Bror när vi körde sista flyttlasset för att säga att jag inte pallade med... men han lät så otroligt besviken och ledsen. Det slutade med att jag först skällde ut honom för att han inte bara blev sur på mig för att jag ville banga, sen suckade, lovade att dricka kaffe och komma med ändå.

Jag förstår fortfarande inte hur jag hade energi till söndagens vogueingklass, men summa summarum så var jag HELT förstörd i söndags kväll... och i måndags. Tisdagen var lite bättre, men det var först igår som jag verkligen kände att mina livsandar hade återkommit. Sömn är verkligen bra grejer.

Något som inte alls har blivit bättre är mitt knä. Det var ytterst ledset efter att ha sprungit med tunga saker upp och nerför trappor och har inte blivit så mycket bättre alls. Det är samma onda som jag hade i början av sommaren och gick till sjukgymnast för - det har inte blivit så mycket bättre, trots ihärdigt rehab:ande. Vad fan? Det har inte blivit någon löpning alls och knappt någon dans denna veckan. Känns inte alls bra.

Vad som känns bra är att vara i Staden Som Ingen Behövde och hälsa på Stor Bror och Harta. Igår hade jag dessutom bokat in mig på massage på Axelsons och det var riktigt bra. Kroppen reagerade på det därefter - den liksom stängde sakta ner verksamheten och när klockan var nio hade jag en dundrande huvudvärk och var utslagen som efter ett ordentligt träningspass. Idag, efter en sovmorgon och lite morgonyoga, känns det helt OK igen. Vi ska på dansklass ikväll och det ska bli suuuuperkul. :)

Springa ifrån och springa till.

15:58

Igår - statistikjobb på kvällen. Sug efter fredagsgodis. Inte mitt vanliga mörka choklad-craving, utan halvkass mjölkchoklad som svider i halsen och kola. Daim och Plopp, typ. Efter det, sockerkick så in i Norden. Ölrepubliken med Lady Hickups från elva till ett. Två öl, ingen alkoholtolerans och både hon och jag var glada och tipsy när vi knallade hemåt, hon till sin Mr. och jag till Föräldrarhemmet. Hemma fick jag för mig att äta knäckemackor med ost mitt i natten innan jag vimsade i säng. Så väldigt bra humör, hela fredagskvällen hade varit fin och bra. Varm, lite berusad, mätt, nöjd, sockerkickad och jättetrött hade jag ingen lust alls att klä av mig och krypa ner, utan bara kurade ihop mig under en filt på sängen och somnade pang bom. Ibland skrattar jag åt mina egna påhitt.

Jag var svintrött när jag vaknade imorse, men lärde mig den hårda vägen att om du kommer för sent till Bondens Marknad finns det ingen grönkål kvar och jag hade dessutom lovat Lady Hickups att köpa åt henne också... så det var bara att masa mig upp. Jag virade in mig i min halsduk och åkte i min lille trötthetsbubbla hem.

Torsdag-fredag har innehållit en hel del socker och godis och grejer. Det har funkat så bra med det mentala, men kroppen gillar det inte. Jag vet det, och det är något som jag liksom tar med i beräkningen. Jag kan säga stopp nu, så nu känns det helt OK att det blir godis och kakor då och då. Det håller aldrig på länge ändå, för jag kommer till en punkt när jag känner att nej, nu är det inte värt det längre, nu vill jag ta hand bättre om min kropp. Det var imorse. I mitt trötta huvud hade jag bestämt mig för att dra ut på ett lite längre löppass - springa till Bondens Marknad, handla och så bussen hem.

Det höll på att inte bli av - huvudvärk efter alkohol och socker och vråltrött övervägde jag om jag skulle skjuta på springturen till eftermiddagen, men kände på mig att då blir det inte av, så jag drog på mig löparutstyrseln, snörade skorna, tänkte: "OK, men jag vill bara springa en stund" och så stack jag ut.

Jag är så glad att jag gjorde det. Första 25 minutrarna sprang jag i min lilla bubbla - sen fick jag Runners High och tog en sväng genom Slottsskogen och sprang upp och ner för Säldammsbacken några gånger bara för att det var så roligt. Jag hoppade upp och ner för trottoarkanten, mimade med i mina låtar, sjöng lite högt och sprang slalom mellan folk nerför Linnégatan. Det var bara så himla KUL att springa!

Jag frös som en gris när jag hade svalnat av på bussresan hem sen, men jag tinade snabbt upp i duschen. Jag är tillbaka i min lilla trötthetsbubbla, men det känns OK - det är en lugn och avslappnad trötthet. Magen full med finmat, te med kanel och ingefära i koppen bredvid. Klockan fem ska jag vara i Kållered och vara flytthjälp. Det är snart och ska bli skoj.

En onsdag.

16:38

Strax efter att jag hade skrivit färdigt förra inlägget ringde pappa och frågade hur det var med mig. Jag blev påmind om hur fantastiska föräldrar jag har och mådde väldigt mycket gladare efteråt.

Nu sitter jag på statistikjobb med "mitt" lag och väntar på matchstart. Äpple&nöttermellis och jag ska träffa Bus imorgon. Finaste, finaste Bus som varit iväg och backpackat med sin Bumby i nästan fem evighetsmånader. Jag längtar efter henne ända ner i magen.

Idag har jag lite förvånat upptäckt hur lite det går att få gjort när en inte behöver göra något egentligen. Visst, det finns saker som det hade varit bra att få gjort... men inget livsnödvändigt. Solsken och mjuka höstvindar. Dammsuga, diska, skaka matta, åka till Föräldrarhemmet, sy om en tröja och äntligen gå till frisören. Min lugg var på stadiet att jag seriöst funderade på att grabba tag i närmsta sax och bara klippa. Jag såg ingenting. Nu är frisyren tillbaka, jag har klar sikt och livet är lite snyggare. Woopido. :)

Jobbledig.

16:20

Grått ute. Jag är fortfarande lite trött efter en fin helg med mycket lust och lite måsten. Nervarvad. Lars Winnerbäck i högtalarna för första gången på troligt länge. Nostalgi och melankoli.

Nu är jag officiellt arbetslös igen. Jag försöker att inte oroa mig över det, men det går inte särskilt bra. Pengaotrygghet är verkligen inte min kopp te. Otrygghet överlag gör mig väldigt ängslig. Samtidigt måste jag lära mig att leva i den här veckan och inte om två månader när mina sparade pengar eventuellt är slut, annars kommer jag må dåligt och bli lite knäpp. Ängslan gör mig bara oföretagsam och rädd. Jag behöver mitt glada yrväderhumör för att orka.

Jag har aldrig varit arbetslös på riktigt, jag har bara pluggat. Det här är ovana. För en som tycker om att planera sina veckor är det läskig och stressande snarare än skönt att inte ha en susning om hur livet ser ut om en månad. Det handlar nog mycket om att jag känner att jag borde göra något nyttigt och inte bara vara. Arbetslös. Jobbledig? Arbetslös är verkligen ett fult ord - som om något fattas.

Jag vill inte alls bli nere av det här. Det räcker med att det inte är så mycket sol på dagarna och att jag fortfarande jobbar med efterdyningarna av ätstörningar. Jag tänker börja den här veckan med att bli jobbledig istället för arbetslös och se det som något positivt att jag kan göra vad jag vill ett tag tills något annat händer.

En perfekt lördag.

19:59

Det är såhär en lördag ska vara.

Vaknade av mig själv, låg en stund och myste i värmen. Upp, klä på mig och klockan 10 när Bondens Marknad öppnade var jag där och handla grönkål, annan kål, romanesco och en fin lite matpumpa. Småkylig luft och solskenet kittlade mig på näsan hela vägen till Centralen. Musik i öronen, tankarna vandrade lite som de ville och fötterna gick lugnt och ostressat dit jag skulle. Luften långt ner i lungorna.

Hem till Föräldrarhemmet, åka till gårdsbutik med mamma och sen tid för te och lite slötid innan Katten, Stor Bror och jag åkte till stan för att besöka Kronhusbodarna och chokladfabriken. Pralininköp och Katten som ställde sig och tittade köpefundersamt på chokladpenisarna - jag skrattade och tyckte "Go for it!" och sen när visade det sig att hon köpte den till mig skrattade jag ännu mer.

Sen åkte de till Staden Ingen Behövde och jag åkte till Föräldrarhemmet och tog en kopp te till innan mamma och jag åkte till nästa län och inhandlade mig en ny löparjacka. Åh, så välbehövligt och den är nästan obscent snygg - för att inte tala om hur snygg jag är i den. :)

Kvällen - mera te. Knäckebrödsbak. Tacotallrik, film och praliner från chokladfabriken. Idag har jag bara gjort saker jag velat och haft lust med. En perfekt lördag.

Vad är det frågan om?

12:37

Jag vet inte riktigt vad det är med mig.

Mitt humör går upp och ner - visst, det är väl inget konstigt med det, om det inte hade varit för att det är liksom upp till OK-nivå och sen störtdykning ner. Det som känns konstigast av allt är att det inte har med mat att göra. Jag hatar inte min kropp och tycker inte jag är ful.

Igår var det jam på KulturATOM och jag var glad på dagen, lite trött och hungrig när jag gick dit och efter en lite dryg timme dans var mitt humör totalt i botten. UTAN ANLEDNING! Jag fattar inte. Det konstigaste är att jag verkligen inte känner igen den här känslan. På väg till spårvagnen kände jag efter ordentligt och försökte känna igen den - men den är liksom ny. Den sitter i magen och är som en slags ledsen övergivenhet, en tröttnad. Den ger mig impulsen att krypa upp i soffan med knäna upp mot bröstet och den värker. Jag förstår inte.

Det svänger hejvilt. Jag känner mig gravid (alltså med syftning till humörsväningarna), men det är blankt omöjligt, om jag är inte är nästa Jungfru Maria. I så fall har jag blivit snuvad på ett ligg och tycker inte alls det är rättvist att allt jag får är humörsvängingarna från helvetet. Alternativet är PMS, men med tanke på de senaste 11 månaderna så är det inte heller särskilt sannolikt.

Jag fattar som sagt ingenting.

Idag är ändå helt OK, trots en mycket göteborsk höstdag med regn och blåst från alla håll och två-dagar-träningsvärk och trötta muskler. Snart är veckan slut och det ska bli skönt.

Lite uppåt.

13:37

Jag har varit riktigt låg några dagar - sådär så jag liksom inte orkar med allt. Det har legat en klump i magen som inte har gått bort trots att jag kramat pappa extra. Blir vrålförbannad för saker som ramlar i golvet, att jobba hela veckan har känts som ett jättehögt berg av jobbighet. Jag har drömt konstiga saker och vaknat med en känsla av att inte ha sovit klart.

Idag har det vänt, i alla fall delvis.

Jag fick peppsms av Lady Hickups igår. Jag stack ut och sprang efter jobbet. I vanliga fall är stormblåst och småregn inte alls något favoritväder, men igår var vädret ute precis som jag kände mig inuti. Humöret kändes som ett oväder och det var outsägligt skönt att bara få springa och springa och springa. Klumpen i magen blev mindre och mindre. Hemma fys:ade och stretchade jag på hallmattan, innan jag bestämde mig för att strunta i tisdagsklassen för Groovy och istället träna hemma. Egentid. Det kändes bra. Sen duschade jag, åt kvällsmat och bjöd in mig själv på kvällste hos Lady Hickups. Mycket bättre magkänsla när jag gick hem.

Jag vet egentligen precis vad som fått humöret att flippa åt fel håll - socker, en arbetslördag och sömn på "fel" timmar. Jag vill gärna mycket, men kroppen och framför allt huvudet orkar inte så mycket. Jag håller fortfarande på och lär mig det den hårda vägen - på vissa områden är jag inte så übermensch som jag gärna vill tro. Ta hand om dig Fummelfot.

Bus&Bumby är påväg hem. <3