Strax efter att jag hade skrivit färdigt förra inlägget ringde pappa och frågade hur det var med mig. Jag blev påmind om hur fantastiska föräldrar jag har och mådde väldigt mycket gladare efteråt.
Nu sitter jag på statistikjobb med "mitt" lag och väntar på matchstart. Äpple&nöttermellis och jag ska träffa Bus imorgon. Finaste, finaste Bus som varit iväg och backpackat med sin Bumby i nästan fem evighetsmånader. Jag längtar efter henne ända ner i magen.
Idag har jag lite förvånat upptäckt hur lite det går att få gjort när en inte behöver göra något egentligen. Visst, det finns saker som det hade varit bra att få gjort... men inget livsnödvändigt. Solsken och mjuka höstvindar. Dammsuga, diska, skaka matta, åka till Föräldrarhemmet, sy om en tröja och äntligen gå till frisören. Min lugg var på stadiet att jag seriöst funderade på att grabba tag i närmsta sax och bara klippa. Jag såg ingenting. Nu är frisyren tillbaka, jag har klar sikt och livet är lite snyggare. Woopido. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar