15:51
Jag ignorerar inte längre vad min kropp säger åt mig - jag vill tro att jag mår bättre både fysiskt och psykiskt på det sättet. Det var en lättnad att kunna sluta med de sakerna som faktiskt gjorde mig illa - hetsätning, tvångsträning, självsvält - men det är inte alls lika lätt att få in känslan för emtionella upp-och ner gångar.
Min kloka mormor brukar säga åt mig med jämna mellanrum att jag ska ta det lugnt, även med saker som jag tycker om, eftersom det också tar energi. Jag har inte dansat sen typ mitten av förra terminen. Det blev för mycket med nytt jobb och livspussel, så efter mycket om och men och tänkt och prat fick det helt enkelt vänta. Igår var första Twisted-dagen och det var fantastiskt. Twisted D&T, Zerjon, Nina - alla blev jätteglada att se mig och välkomnade mig tillbaka så jag nästan blev gråtfärdig. Innan jag skulle gå såg Zerjon mig i ögonen och sa helt lugnt: "Kul att ha dig tillbaka."
Igår kväll var med andra ord väldigt emotionellt - och idag känner jag mig fullständigt överkörd. Hela kroppen är t-r-ö-t-t och jag känner mest av allt för att gråta av tanken på att gå utanför dörren. Yes, jag jobbar idag och lyckas tima det med att ha en skadad kollega. Vi pusslade över telefon förut och jag har sovit en timme och kommer in två timmar senare än schemat säger. Inte optimalt för någon av oss, men det kommer funka, på något sätt.
Det är frustrerande och nyttigt på samma gång, det här att lära sig sig själv.
onsdag, februari 01, 2012
fredag, januari 27, 2012
Återfall i vardagen.
22:55
Hemma igen. I och för sig varit hemma i snart en vecka, men inte haft någon riktig ro att sätta mig ner och skriva. Varit för upptagen med att återfalla in i min vardag. Jobb, sova, träna, träffa vänner. Handla och laga mat. Det är lustigt hur något som låter så enahanda kan vara så roligt och tillfredsställande. Jag gillar min vardag. Nej, inte alla dagar, men de allra allra flesta innehåller en massa bra saker jag tycker om. Dagens höjdpunkt var träffa mamma och sen ett gympass på F&S som har öppet hus över helgen. Jag har fortfarande lite för markant träningsvärk i benen från onsdagens benpass för att vilja köra det, men jag rev av ett rejält pass för överkroppen och jag orkade knappt ha armarna lyfta länge nog för att fläta håret efter duschen. Total muskeltrötthet. Ljuvlig känsla!
Katten (Harta) har åkt tillbaka till Malaysia. Det är skit, enkelt uttryckt. Hon vill vara kvar, Stor Bror vill ha henne kvar, mamma&pappa vill ha henne kvar, Lillebror vill ha henne kvar, JAG VILL HA HENNE KVAR, men det jävla Migrationsverket har sista ordet. Nu ska hon vara i Malaysia i tre månader innan hon får komma tillbaka. Jag är ledsen för min egen skull och lite mer ledsen och orolig för Stor Bror. De borde inte vara isär, det är fel. De passar ihop. Han blir ljus och glad och lycklig av henne. Hon är något av det vackraste som finns. The Cat and the Viking. Försöker tänka som mamma sa att det är för att det ska bli bra sen och hoppas att tre månader ska gå ovanligt fort.
Det är förresten äntligen snö ute. Äntligen snö och mindre äntligen Ishalkan Från Helvetet. Jag har inte kunnat springa ute för jag vill inte riskera att dö halkdöden. Mina broddar har gått upp i rök - aningens grinig för detta.
Imorgon - träning, jobb och sen nåt kul på kvällen.
Nu - krypa iväg till sängen och sova.
Hemma igen. I och för sig varit hemma i snart en vecka, men inte haft någon riktig ro att sätta mig ner och skriva. Varit för upptagen med att återfalla in i min vardag. Jobb, sova, träna, träffa vänner. Handla och laga mat. Det är lustigt hur något som låter så enahanda kan vara så roligt och tillfredsställande. Jag gillar min vardag. Nej, inte alla dagar, men de allra allra flesta innehåller en massa bra saker jag tycker om. Dagens höjdpunkt var träffa mamma och sen ett gympass på F&S som har öppet hus över helgen. Jag har fortfarande lite för markant träningsvärk i benen från onsdagens benpass för att vilja köra det, men jag rev av ett rejält pass för överkroppen och jag orkade knappt ha armarna lyfta länge nog för att fläta håret efter duschen. Total muskeltrötthet. Ljuvlig känsla!
Katten (Harta) har åkt tillbaka till Malaysia. Det är skit, enkelt uttryckt. Hon vill vara kvar, Stor Bror vill ha henne kvar, mamma&pappa vill ha henne kvar, Lillebror vill ha henne kvar, JAG VILL HA HENNE KVAR, men det jävla Migrationsverket har sista ordet. Nu ska hon vara i Malaysia i tre månader innan hon får komma tillbaka. Jag är ledsen för min egen skull och lite mer ledsen och orolig för Stor Bror. De borde inte vara isär, det är fel. De passar ihop. Han blir ljus och glad och lycklig av henne. Hon är något av det vackraste som finns. The Cat and the Viking. Försöker tänka som mamma sa att det är för att det ska bli bra sen och hoppas att tre månader ska gå ovanligt fort.
Det är förresten äntligen snö ute. Äntligen snö och mindre äntligen Ishalkan Från Helvetet. Jag har inte kunnat springa ute för jag vill inte riskera att dö halkdöden. Mina broddar har gått upp i rök - aningens grinig för detta.
Imorgon - träning, jobb och sen nåt kul på kvällen.
Nu - krypa iväg till sängen och sova.
torsdag, januari 12, 2012
Resfeber is over!
21:49
Nu har jag haft resfeber i två dagar, oroat mig för absolut ingenting i onödan och sitter hemma hos Extrabror. Jag har glömt min kudde och alla mina örhängen ocht rodde att biljetten låg hemma, men den hittade jag i ryggsäcken när jag började leta. Däremot kom jag ihåg mitt EU-sjukkort.
Kontenta - glad, virrig och resfebern har lagt sig det värsta. Kl. 05.00. imorgon bitti drar vi! WOHO! =D
Nu har jag haft resfeber i två dagar, oroat mig för absolut ingenting i onödan och sitter hemma hos Extrabror. Jag har glömt min kudde och alla mina örhängen ocht rodde att biljetten låg hemma, men den hittade jag i ryggsäcken när jag började leta. Däremot kom jag ihåg mitt EU-sjukkort.
Kontenta - glad, virrig och resfebern har lagt sig det värsta. Kl. 05.00. imorgon bitti drar vi! WOHO! =D
tisdag, januari 10, 2012
Om att inte tänka på vad andra tänker.
15:53
Igår var jag hos finaste Bus och fick en födelsedagsmassage. Det knastrade lite varstans och var alldeles ljuvligt skönt. Jag kände mig ompysslad. Det är en bra känsla, jag skulle till och med säga en nödvändig känsla, vare sig det är en själv som pysslar om sig själv eller någon annan som gör det. Att vara viktig nog att lägga tid på.
Mitt Projekt Självtrygghet har fastnat lite. Den går varken uppåt eller neråt - den sitter på ett ställe där jag är lite ängslig ibland och lite velig i tankesättet. Hittills har jag i alla fall inte gjort något som jag inte själv känt för, bara för att jag tror att någon annan förväntar sig det, och det är definitivt bra. Eller vänta, jag kanske ljuger nu. Jag kom precis på att jag har börja sjunga högt då och då och mima med i musiktexterna när jag springer, och det gjorde jag inte förut. "Hur skulle det se ut?" tänkte jag förut när jag sprang förbi/mötte folk och nu tänker jag bara: "Om ni inte har något bättre att roa er med... THEY CALL ME LITTLE LOVE CHILD, WITH A THORN IN MY SIDE, YOU SHOULDN'T BEEN TALKING TO MEEE-EEE!" En vacker dag kanske jag inte ens tänker på andra, utan bara sjunger.
Jag och Extrabror (och två till av hans vänner) kommer sätta oss på en buss på fredag och sen blir det snowboard- och längdskidåkning i Val Thorens i en vecka för hela slanten! Jag som aldrig varit utanför de svenska fjällen med en bräda på fötterna är ruskigt förväntansfull och kan inte riktigt ta in att det är nu, snart, om TVÅ DAGAR som resan början (för först måste jag till Jönköping).
Som alltid när jag ska vara borta hemifrån ett tag så tänker jag "...men maten då?!" Det är en stressfaktor för mig att inte veta vad eller när jag kan eller ska äta nästa gång. Det är inte lika svårt hemma - mitt kök är mitt kök och där finns saker som jag tycker om - men borta och utomlands är det kinkigare. Min matfilosofi är att jag vill ta hand om min kropp och ge den bra och fin mat så den blir glad. Alltså är en bensinstation vid en vägren på Autobahn en situation där jag lätt blir lite orolig. Jag litar inte heller på franska fjällaffärers utbud helt och fullt. Jag kommer ta med mig mat. Dels för plånboken och dels för min sinnesro. Jag har redan hunnit tänka: "Undrar om de andra tycker jag är knäpp som tar med mig mat istället för att köpa där?". Sen fortsatte jag den tankegången med "...men det är inte de som ska äta den, så det får väl bli deras problem i så fall." Ha.
Igår var jag hos finaste Bus och fick en födelsedagsmassage. Det knastrade lite varstans och var alldeles ljuvligt skönt. Jag kände mig ompysslad. Det är en bra känsla, jag skulle till och med säga en nödvändig känsla, vare sig det är en själv som pysslar om sig själv eller någon annan som gör det. Att vara viktig nog att lägga tid på.
Mitt Projekt Självtrygghet har fastnat lite. Den går varken uppåt eller neråt - den sitter på ett ställe där jag är lite ängslig ibland och lite velig i tankesättet. Hittills har jag i alla fall inte gjort något som jag inte själv känt för, bara för att jag tror att någon annan förväntar sig det, och det är definitivt bra. Eller vänta, jag kanske ljuger nu. Jag kom precis på att jag har börja sjunga högt då och då och mima med i musiktexterna när jag springer, och det gjorde jag inte förut. "Hur skulle det se ut?" tänkte jag förut när jag sprang förbi/mötte folk och nu tänker jag bara: "Om ni inte har något bättre att roa er med... THEY CALL ME LITTLE LOVE CHILD, WITH A THORN IN MY SIDE, YOU SHOULDN'T BEEN TALKING TO MEEE-EEE!" En vacker dag kanske jag inte ens tänker på andra, utan bara sjunger.
Jag och Extrabror (och två till av hans vänner) kommer sätta oss på en buss på fredag och sen blir det snowboard- och längdskidåkning i Val Thorens i en vecka för hela slanten! Jag som aldrig varit utanför de svenska fjällen med en bräda på fötterna är ruskigt förväntansfull och kan inte riktigt ta in att det är nu, snart, om TVÅ DAGAR som resan början (för först måste jag till Jönköping).
Som alltid när jag ska vara borta hemifrån ett tag så tänker jag "...men maten då?!" Det är en stressfaktor för mig att inte veta vad eller när jag kan eller ska äta nästa gång. Det är inte lika svårt hemma - mitt kök är mitt kök och där finns saker som jag tycker om - men borta och utomlands är det kinkigare. Min matfilosofi är att jag vill ta hand om min kropp och ge den bra och fin mat så den blir glad. Alltså är en bensinstation vid en vägren på Autobahn en situation där jag lätt blir lite orolig. Jag litar inte heller på franska fjällaffärers utbud helt och fullt. Jag kommer ta med mig mat. Dels för plånboken och dels för min sinnesro. Jag har redan hunnit tänka: "Undrar om de andra tycker jag är knäpp som tar med mig mat istället för att köpa där?". Sen fortsatte jag den tankegången med "...men det är inte de som ska äta den, så det får väl bli deras problem i så fall." Ha.
måndag, januari 09, 2012
Fortsättningar.
13:57
Med allt vad det innebär av nyår och nystarter i alla möjliga former, så tycker jag om insikten jag fick i somras om att jag inte börjar om från noll. Ett tag kändes det som jag var Sisyfos och bara började om och om och om igen. Det stal mycket av min energi, tills jag kom på att det jag har lärt mig, det har jag lärt mig - så jag har alltid kommit en liten bit längre än förut.
Det är så det känns. Att börja om på nytt och börja om från noll är för mig inte samma sak - börja om på nytt kan vara att bara flytta sig två steg åt något håll och sen fortsätta, med de nya förutsättningar och kunskaper som en har nu.
Förra veckan var ganska tung - jag mådde väldigt energilöst på det där sättet när jag inte klarar av att saker och ting går emot mig och blir gråtfärdig för minsta lilla. Det var några hängiga dagar där jag haft huvudvärk, sovit lite mer än vanligt och inte tränat på ett par dagar. Bara det var svårt, det är inte helt lätt att acceptera att kroppen inte orkar - för jag brukar ju orka. Det blev en väldigt lugn joggingrunda på fredagen, med mjölksyra till och med i de små uppförbackarna. På lördagen var kroppen pigg och glad igen, så jag rev av ett mestadels överkroppspass på ett gym. Sen nästan studsade jag till Föräldrarhemmet och preppade födelsedagskalas hela dagen med mamma.
Helgen har varit mycket matlagning, mycket mat och födelsedagskalas med släkt, familj och bästa vännerna. Finkläder och mycket skratt. Ölrepubliken, bekräftelse och en ljuvligt långsam, sömnig söndag. En kvällsmörk löptur i urfula kläder där benen orkade mer än mina gymtrötta höfter gjorde. Jag kunde inte springa inte så länge som jag ville, men det var kul så länge det var. Sen åka på café med Stor Bror och Harta, mysa och prata. Hon ska åka tillbaka till Malasiya för att fixa med visum och måste vara borta i tre månader. Jag åker till utomlandsfjällen på torsdag och sa hejdå igår - fy fan jag saknar henne redan.
Imorgon ska jag leka med Lady Hiccups på gym - vi ska gå igenom tusen och åter tusen (OK, inte alla första gången) roliga övningar med skivstång och fria vikter. Både två är superpepp och det kommer bli så roligt! Träningen är roligt nu. Om det är något som måste vara roligt så är det träningen - hur ska en annars få energi till att göra den? Det ger så mycket. Jag har inga nyårslöften annat än att låta bli att sätta mål. Hejsan kravlösa 2012 utan saker att uppnå. Det är skitläskigt, men jag tror att prestationsfascisten inom mig skulle lära sig väldigt mycket av att inte ständigt sträva efter förbättring.
Hör här - jag tror, att om en gör dem saker som en tycker om, bara för själva nöjet att göra dem, så kommer en vilja göra det mera, för att det är roligt. Och saker som en gör mycket, är det fullt möjligt att en blir bättre på. Om inte, så har en i alla fall kul och det är det viktiga.
Jag har fått hålla i mig för allt vad jag är värd för att inte boka mig över öronen med danskurser den här terminen. Jag vill, åh, det är så många olika stilar jag vill köra - men de finns kvar. Allt finns kvar, faktiskt. Så jag börjar med mina älskade isolationsklasser och vougeing och hoppas att energin växer istället för att ta slut den här terminen.
Med allt vad det innebär av nyår och nystarter i alla möjliga former, så tycker jag om insikten jag fick i somras om att jag inte börjar om från noll. Ett tag kändes det som jag var Sisyfos och bara började om och om och om igen. Det stal mycket av min energi, tills jag kom på att det jag har lärt mig, det har jag lärt mig - så jag har alltid kommit en liten bit längre än förut.
Det är så det känns. Att börja om på nytt och börja om från noll är för mig inte samma sak - börja om på nytt kan vara att bara flytta sig två steg åt något håll och sen fortsätta, med de nya förutsättningar och kunskaper som en har nu.
Förra veckan var ganska tung - jag mådde väldigt energilöst på det där sättet när jag inte klarar av att saker och ting går emot mig och blir gråtfärdig för minsta lilla. Det var några hängiga dagar där jag haft huvudvärk, sovit lite mer än vanligt och inte tränat på ett par dagar. Bara det var svårt, det är inte helt lätt att acceptera att kroppen inte orkar - för jag brukar ju orka. Det blev en väldigt lugn joggingrunda på fredagen, med mjölksyra till och med i de små uppförbackarna. På lördagen var kroppen pigg och glad igen, så jag rev av ett mestadels överkroppspass på ett gym. Sen nästan studsade jag till Föräldrarhemmet och preppade födelsedagskalas hela dagen med mamma.
Helgen har varit mycket matlagning, mycket mat och födelsedagskalas med släkt, familj och bästa vännerna. Finkläder och mycket skratt. Ölrepubliken, bekräftelse och en ljuvligt långsam, sömnig söndag. En kvällsmörk löptur i urfula kläder där benen orkade mer än mina gymtrötta höfter gjorde. Jag kunde inte springa inte så länge som jag ville, men det var kul så länge det var. Sen åka på café med Stor Bror och Harta, mysa och prata. Hon ska åka tillbaka till Malasiya för att fixa med visum och måste vara borta i tre månader. Jag åker till utomlandsfjällen på torsdag och sa hejdå igår - fy fan jag saknar henne redan.
Imorgon ska jag leka med Lady Hiccups på gym - vi ska gå igenom tusen och åter tusen (OK, inte alla första gången) roliga övningar med skivstång och fria vikter. Både två är superpepp och det kommer bli så roligt! Träningen är roligt nu. Om det är något som måste vara roligt så är det träningen - hur ska en annars få energi till att göra den? Det ger så mycket. Jag har inga nyårslöften annat än att låta bli att sätta mål. Hejsan kravlösa 2012 utan saker att uppnå. Det är skitläskigt, men jag tror att prestationsfascisten inom mig skulle lära sig väldigt mycket av att inte ständigt sträva efter förbättring.
Hör här - jag tror, att om en gör dem saker som en tycker om, bara för själva nöjet att göra dem, så kommer en vilja göra det mera, för att det är roligt. Och saker som en gör mycket, är det fullt möjligt att en blir bättre på. Om inte, så har en i alla fall kul och det är det viktiga.
Jag har fått hålla i mig för allt vad jag är värd för att inte boka mig över öronen med danskurser den här terminen. Jag vill, åh, det är så många olika stilar jag vill köra - men de finns kvar. Allt finns kvar, faktiskt. Så jag börjar med mina älskade isolationsklasser och vougeing och hoppas att energin växer istället för att ta slut den här terminen.
söndag, januari 08, 2012
Nystart.
15:50
Det har hänt massa grejer. Ett fantastiskt nyårsfirande - jag inledde 2012 full och glad hemma hos Gabs och senare på dagen hemma bakfull och trött, men fortfarande glad. Sen städade jag hela lägenheten från golv till tak, dammsög och torkade golv och rensade i skåp och lådor. Från kvart i fyra till halv elva på kvällen städade jag! Jag vet inte riktigt vad som hände med mig där, men konstaterar att jag kanske borde ha baksmälla oftare? Jag slängde så mycket grejer. Utrensning. Fy fan vad skönt det var, rent utsagt! Det är något med nya år och nystart som gör mig väldigt osentimental och benägen att kasta bort saker som känns betungande. Det bästa (eller värsta, beroende på hur en ser det) var att när jag gick till sophuset med 5-6 proppfulla kassar, insåg jag att om någon frågade vad jag hade rensat ut och slängt - så vet jag inte. Massa, massa bös. Massa papper och några trasiga väskor och... och... jag vet inte. Läskigt att kunna kasta så mycket och inte riktigt veta vad... men också ett tecken på hur mycket jag behövt det, egentligen. Det hade varit fint att fortsätta rensa ut. Jag tycker om tanken på att inte ha så mycket prylar.
Sen fyllde jag och Stor Bror år. Halvvägs till 50 - hur gick det till? Hur blev jag 25 år? Jag hade födelsedagsfika hemma i lägenheten, bjöd på kakor och knäckebröd och hade besök av alla mina bästa vänner och familjen. Jag var så nöjd och glad. Av mamma och pappa fick jag att ommålning av mina köksluckor och det kommer bli sååå bra. Bort med det sjukhusgula, in med gammalvitt och grönt. Mmmm. :)
Också det blir en form av nystart. Köket är den enda delen i lägenheten som inte är omgjord och även den delen som jag verkligen, verkligen fortfarande vill ändra på. OK, och badrummet, men det är bara piff som behövs där och inget byggande.
Inte så mycket starta om som fortsätta.
Det har hänt massa grejer. Ett fantastiskt nyårsfirande - jag inledde 2012 full och glad hemma hos Gabs och senare på dagen hemma bakfull och trött, men fortfarande glad. Sen städade jag hela lägenheten från golv till tak, dammsög och torkade golv och rensade i skåp och lådor. Från kvart i fyra till halv elva på kvällen städade jag! Jag vet inte riktigt vad som hände med mig där, men konstaterar att jag kanske borde ha baksmälla oftare? Jag slängde så mycket grejer. Utrensning. Fy fan vad skönt det var, rent utsagt! Det är något med nya år och nystart som gör mig väldigt osentimental och benägen att kasta bort saker som känns betungande. Det bästa (eller värsta, beroende på hur en ser det) var att när jag gick till sophuset med 5-6 proppfulla kassar, insåg jag att om någon frågade vad jag hade rensat ut och slängt - så vet jag inte. Massa, massa bös. Massa papper och några trasiga väskor och... och... jag vet inte. Läskigt att kunna kasta så mycket och inte riktigt veta vad... men också ett tecken på hur mycket jag behövt det, egentligen. Det hade varit fint att fortsätta rensa ut. Jag tycker om tanken på att inte ha så mycket prylar.
Sen fyllde jag och Stor Bror år. Halvvägs till 50 - hur gick det till? Hur blev jag 25 år? Jag hade födelsedagsfika hemma i lägenheten, bjöd på kakor och knäckebröd och hade besök av alla mina bästa vänner och familjen. Jag var så nöjd och glad. Av mamma och pappa fick jag att ommålning av mina köksluckor och det kommer bli sååå bra. Bort med det sjukhusgula, in med gammalvitt och grönt. Mmmm. :)
Också det blir en form av nystart. Köket är den enda delen i lägenheten som inte är omgjord och även den delen som jag verkligen, verkligen fortfarande vill ändra på. OK, och badrummet, men det är bara piff som behövs där och inget byggande.
Inte så mycket starta om som fortsätta.
torsdag, december 29, 2011
Mellanspel.
17:17
Jobbkväll. Späckat vardagschema den här veckan. Jag går upp, går
till jobbet, åker till nästa jobb och kommer hem typ nio, äter mat och
sen är kvällen slut. Jag hade blivit lite knäpp om jag inte hade vetat
att det är ledighet och massa kul i helgen. Det, och så klämmer jag in
lite roligheter där det går. Måndagskvällen var en Ölrepublikkväll med
Gabby, som det alltid brukar vara - vi pratade oavbrutet från det att vi
sågs 20:12 tills dess att jag (lätt salongsbesrusad) hoppade av tåget
23:32 hos mamma&pappa. Om mitt liv, om hennes liv, om alltalltallt.
Kom på att vi snart känt varandra i 10 år. Wow. Det känns lite
ödesdigert och som någon slags milstolpe. 10 år och för alltid, ungefär.
Det blev leka på jobbet efter stängingstid igår - jag gjorde inga
rekord någonstans, men det kändes väldigt skönt att ha tränat. Kroppen
var trött och hungrig när jag kom hem, precis som det ska vara. Idag var
statistikjobbet rätt lugnt, så jag stack ner på stan för att träna gym.
Såna där prova-på-kuponger är verkligen guld värda när en som jag inte
har lust att binda sig till en och samma kedja utan bara vill hoppa runt
lite på det som känns bra för dagen. Jag var på SATS på Kungsgatan (och
träffade Frasse, av alla handbollsmänniskor!) och det återkommande
tanken nu när jag tränat gym ett par veckor - JÄKLAR vad stort allting
är! Det är våning på våning på våning och tusen rum och nästan så en går
vilse. Jag är nöjd bara jag har lite lösa vikter, en
ordentlig skivstång med ställning, en bänk och en boll. Jag spenderar en
hel del av min gymtid av att gå omkring och se lite undrande och vilsen
ut och den andra tiden med att lyfta vikter, svettas, tjonga stången
mot benen när jag frivänder (bara en gång idag!) och flina mot mig själv
i spegeln. Det roligaste är att jag verkligen inte tränar allvarligt -
det är bara kul och lektstuga. Jag älskar det.
Var ute en sväng på mellandagsrean - är två hoodies och min sista
köpe-julklapp rikare. Hann inte alls leta efter en nyårsklänning, men
jag tänker att jag nog ska göra det imorgon, innan jobbet. Och
Systembolaget, oj, det hade jag alldeles förträngt.
Jag satt och skrev i mitt block på tåget idag, letade
formuleringar, vände och vred på ord och kom att tänka på vad Ika sa
sist vi hade skrivstuga hos henne: "Säga vad man vill om snubbarna, men
det blir en himla massa text av dem." Så sant så. Inspiration, både det
som händer och det som inte händer. Jag har sexton bars som känns så
klockrena att jag ler när jag läser dem. Det behöver inte ens bli en hel
sång, det kan bara vara ett mellanspel... precis som det är.
onsdag, december 28, 2011
Logik och praktik.
11:18
Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag tagit mig igenom hela december och julhelgen utan en endaste liten panikångestattack. Det så jag kan bli lyrisk för mindre!
Igår var jag äntligen hos läkare för mina ledsna ögon som aldrig vill bli riktigt bra. han tittade, lyssnade, höll med om att det verkade vara eksem och förklarade lite runt omkring. Sen skrev han ut salvor, skickade mig på provtagning för allergier och avslutade med "... och är du inte nöjd med behandlingen, så hör bara av dig igen så tar vi oss en ny funderare och ser om du kanske ska till en hudläkare." Jag var lite i chock när jag gick därifrån. Jag har träffat mer eller mindre uteslutande ignoranta och dåliga läkare mest hela mitt liv (utom på Kungsbacka närakut), så att det var en helt ny upplevelse med någon som lyssnade och verkade mån om att jag skulle bli rätt behandlad.
Träningen har varit på paus i ett par dagar - jag har levt på träningsvärken från söndagens gympass. Hoho, mina stackars triceps (min mest otränade muskel) och smalben (för jag tjongar fortfarande stången mot benen hälften av alla mina frivändningar). Rent logiskt känns det lite motsägelsefullt att jag har mindre energi nu när jag inte har tränat på ett par dagar, men rent praktiskt vet jag ju att det ger så mycket mer tillbaka. Morgonen idag var bra trött innan jag kom igång och ut. Dubbelsnooze. Tänk inte så mycket, bara ut! En sväng påväg till jobbet, stavgick i backe uppneruppneruppner - back on track Jag gillar mörka mornar där himlen sakta vaknar till liv i grått, ljusblått och orange. Springa ikväll hade varit fint, men jag vet inte riktigt hur jag ska hinna. Imorgon är det i alla fall dags för att leka på gym igen!
Det har varit mycket annan mat från vad jag brukar äta under jul. Kroppen känner av det och är lite grinig. Det kommer ta några dagar innan jag är i fas igen. Just nu är jag trött i huvudet och vill helst av sova på maten en stund, men ska jobba till halv åtta ikväll. Längtar träning, längtar stora kramar och en mindre fullspäckat schema än vad mitt är just nu.
Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag tagit mig igenom hela december och julhelgen utan en endaste liten panikångestattack. Det så jag kan bli lyrisk för mindre!
Igår var jag äntligen hos läkare för mina ledsna ögon som aldrig vill bli riktigt bra. han tittade, lyssnade, höll med om att det verkade vara eksem och förklarade lite runt omkring. Sen skrev han ut salvor, skickade mig på provtagning för allergier och avslutade med "... och är du inte nöjd med behandlingen, så hör bara av dig igen så tar vi oss en ny funderare och ser om du kanske ska till en hudläkare." Jag var lite i chock när jag gick därifrån. Jag har träffat mer eller mindre uteslutande ignoranta och dåliga läkare mest hela mitt liv (utom på Kungsbacka närakut), så att det var en helt ny upplevelse med någon som lyssnade och verkade mån om att jag skulle bli rätt behandlad.
Träningen har varit på paus i ett par dagar - jag har levt på träningsvärken från söndagens gympass. Hoho, mina stackars triceps (min mest otränade muskel) och smalben (för jag tjongar fortfarande stången mot benen hälften av alla mina frivändningar). Rent logiskt känns det lite motsägelsefullt att jag har mindre energi nu när jag inte har tränat på ett par dagar, men rent praktiskt vet jag ju att det ger så mycket mer tillbaka. Morgonen idag var bra trött innan jag kom igång och ut. Dubbelsnooze. Tänk inte så mycket, bara ut! En sväng påväg till jobbet, stavgick i backe uppneruppneruppner - back on track Jag gillar mörka mornar där himlen sakta vaknar till liv i grått, ljusblått och orange. Springa ikväll hade varit fint, men jag vet inte riktigt hur jag ska hinna. Imorgon är det i alla fall dags för att leka på gym igen!
Det har varit mycket annan mat från vad jag brukar äta under jul. Kroppen känner av det och är lite grinig. Det kommer ta några dagar innan jag är i fas igen. Just nu är jag trött i huvudet och vill helst av sova på maten en stund, men ska jobba till halv åtta ikväll. Längtar träning, längtar stora kramar och en mindre fullspäckat schema än vad mitt är just nu.
måndag, december 26, 2011
Bara leva.
18:01
Jag pausar lite i min filosofiska tankevirvel för att bara göra och inte tänka så mycket. Jag känner mig som en spinnande katt. Jag har blivit bortskämd i dagarna fyra av familj och avslutade julhelgen igår med att INTE vara ute igår och trängas med tusen och åter tusen andra fulla människor på någon svettig krog. Istället har jag träningsvärk lite varstans och en glad känsla i magen.
Annadagsmiddag hemma hos farmor, som lagat andra (bön)bollar till mig och hela mitt inre smälter av kärlek för att hon bryr och anstränger sig för min skull. När kvällen blir lite senare ändå ska jag möta upp Gabs inne i stan och prata bort några timmar på bästa Ölrepubliken. Filosofisk tankevirvel i all ära, men jag vill bara leva nununu.
Jag pausar lite i min filosofiska tankevirvel för att bara göra och inte tänka så mycket. Jag känner mig som en spinnande katt. Jag har blivit bortskämd i dagarna fyra av familj och avslutade julhelgen igår med att INTE vara ute igår och trängas med tusen och åter tusen andra fulla människor på någon svettig krog. Istället har jag träningsvärk lite varstans och en glad känsla i magen.
Annadagsmiddag hemma hos farmor, som lagat andra (bön)bollar till mig och hela mitt inre smälter av kärlek för att hon bryr och anstränger sig för min skull. När kvällen blir lite senare ändå ska jag möta upp Gabs inne i stan och prata bort några timmar på bästa Ölrepubliken. Filosofisk tankevirvel i all ära, men jag vill bara leva nununu.
söndag, december 25, 2011
Starta om.
12:02
I mitt huvud så håller julen i sig ända tills det blir nyår och januari igen. Jag bor i en myrvel av röda färger, kärlek, mys, tända ljus och adventsstjärnor. Trivsel och lugn.
Mormor och morfar är här - jag önskade mig sällskap till Jul på Liseberg som jag verkligen, verkligen velat gå till i alla fall en gång i år, men varken haft tid eller pengar till - och vi spenderade ett par timmar under tusen och åter tusen juleljus. Arm i arm strövade vi fram, jag köpte en fudge (som skulle smakat valnötter och lönnsirap, men bara smakade vanligt socker. Falsk marknadsföring!), kanderade mandlar och vann en 2 kg Toblerone. Sen började det regna på allvar, vi åkte hem igen och blev mötta av varm glögg. Jag julklappspysslade tills klockan nästan var tolv - varför vara ute i god tid när en kan göra det i sista sekunden? Skämt åsido har jag, förmodligen för första gången ever, inte alls varit klappstressad. Jag har gjort nästan alla klappar själv och det känns fint att ha kunnat ge bort en bit tid och omsorg till någon jag tycker om. Pusslat in klappyssel där det fått plats - och dessutom haft kul på vägen!
Jag började julaftons morgon med att dra på mig löparskorna och sticka ut på en lugn löprunda. Dagen innan hade jag sprungit en sväng på morgonen (och fått Runners High så jag studsade upp och ner) och sen tränat en sväng på jobbet, så benen var lite trötta. Sen fick jag ont i höften på första varvet runt mossen, ignorerade det, fick mer ont, tog mitt förnuft till fånga och gick hem. Inte alls som jag planerat - jag ville ju springa och bli jättesvettig och skönt-trött och känna att "Julbordet, here I come!", men höftontet sabbade allt och huvudet började snurra av tankar. Halvvägs hem var jag ängslig och orolig över hur dagen och kvällen skulle bli om det var jobbigt nu?! Någonstans nära hem tog jag ett djupt andetag, både fysiskt och mentalt, och bestämde mig för att prata med någon hemma. Bara berätta att höften gjort ont och att det fick hela min morgon på sned. Det är att bära jobbighetskänslan själv som är värst.
Mumlade i mammas öra när jag kom hem och hon bara sa: "Du får helt enkelt starta om den här dagen." Så enkelt bara. Jag blev nästan arg för att hon fick det att låta så lätt, men efter duschen bestämde jag att så enkelt kan det vara. Jag la mig i sängen igen, blundade tio djupa andetag och öppnade ögonen igen. I pappas morgonrock med familjen omkring mig i köket startade dagen om och blev en väldigt fin julafton.
Det här har varit två väldigt bra dagar, trost höftont och en felstartad julaftonsmorgon. Maten har funkat fint. Det är lite upp, det är lite ner, men ingen panikångest, inga känslor av att tappa kontrollen och jag hatar inte mig själv. Sagt nej, sagt ja, njutit av kakor, choklad och kola lika mycket som brysselkål, quinoasallad och en och annan av mormors köttbullar. Jag fattar det fortfarande inte riktigt, jag vågar nästan inte tro på att det är på riktigt. Friskade. Gladare. Det om något är den bästa av julklappar.
Hoppas ni alla har haft en underbar jul och god fortsättning!
I mitt huvud så håller julen i sig ända tills det blir nyår och januari igen. Jag bor i en myrvel av röda färger, kärlek, mys, tända ljus och adventsstjärnor. Trivsel och lugn.
Mormor och morfar är här - jag önskade mig sällskap till Jul på Liseberg som jag verkligen, verkligen velat gå till i alla fall en gång i år, men varken haft tid eller pengar till - och vi spenderade ett par timmar under tusen och åter tusen juleljus. Arm i arm strövade vi fram, jag köpte en fudge (som skulle smakat valnötter och lönnsirap, men bara smakade vanligt socker. Falsk marknadsföring!), kanderade mandlar och vann en 2 kg Toblerone. Sen började det regna på allvar, vi åkte hem igen och blev mötta av varm glögg. Jag julklappspysslade tills klockan nästan var tolv - varför vara ute i god tid när en kan göra det i sista sekunden? Skämt åsido har jag, förmodligen för första gången ever, inte alls varit klappstressad. Jag har gjort nästan alla klappar själv och det känns fint att ha kunnat ge bort en bit tid och omsorg till någon jag tycker om. Pusslat in klappyssel där det fått plats - och dessutom haft kul på vägen!
Jag började julaftons morgon med att dra på mig löparskorna och sticka ut på en lugn löprunda. Dagen innan hade jag sprungit en sväng på morgonen (och fått Runners High så jag studsade upp och ner) och sen tränat en sväng på jobbet, så benen var lite trötta. Sen fick jag ont i höften på första varvet runt mossen, ignorerade det, fick mer ont, tog mitt förnuft till fånga och gick hem. Inte alls som jag planerat - jag ville ju springa och bli jättesvettig och skönt-trött och känna att "Julbordet, here I come!", men höftontet sabbade allt och huvudet började snurra av tankar. Halvvägs hem var jag ängslig och orolig över hur dagen och kvällen skulle bli om det var jobbigt nu?! Någonstans nära hem tog jag ett djupt andetag, både fysiskt och mentalt, och bestämde mig för att prata med någon hemma. Bara berätta att höften gjort ont och att det fick hela min morgon på sned. Det är att bära jobbighetskänslan själv som är värst.
Mumlade i mammas öra när jag kom hem och hon bara sa: "Du får helt enkelt starta om den här dagen." Så enkelt bara. Jag blev nästan arg för att hon fick det att låta så lätt, men efter duschen bestämde jag att så enkelt kan det vara. Jag la mig i sängen igen, blundade tio djupa andetag och öppnade ögonen igen. I pappas morgonrock med familjen omkring mig i köket startade dagen om och blev en väldigt fin julafton.
Det här har varit två väldigt bra dagar, trost höftont och en felstartad julaftonsmorgon. Maten har funkat fint. Det är lite upp, det är lite ner, men ingen panikångest, inga känslor av att tappa kontrollen och jag hatar inte mig själv. Sagt nej, sagt ja, njutit av kakor, choklad och kola lika mycket som brysselkål, quinoasallad och en och annan av mormors köttbullar. Jag fattar det fortfarande inte riktigt, jag vågar nästan inte tro på att det är på riktigt. Friskade. Gladare. Det om något är den bästa av julklappar.
Hoppas ni alla har haft en underbar jul och god fortsättning!
torsdag, december 22, 2011
Det som får mig att må bättre.
12:46
När jag statistikjobbar på kvällen blir arbetsdagen förbaskat lång - lite mer exakt 9-21, resväg till jobbet ej medräknat. Idag är jag med andra ord trött och ganska tömd på energi. Det var pliktkänsla och pliktkänsla endast som fick upp mig ur sängen imorse. Övergav snabbt alla tankar på att klä mig ordentligt och bodde in mig i mjukisbyxor och en stor skön tröja. Dagens mest överhägande känsla är att vilja krypa ner i soffan med min nyfunna kärlek - en bok som heter "frost" och är skriven av Maggie Stiefvater. Den griper tag i mig och får mitt hjärta att värka tillsammans med bokens huvudpersoner, får mig att önska att mina buss- och tågresor vore mycket längre. Den får mig att vilja läsa hela tiden och bara läsa lite i taget, för jag vill inte att den ska ta slut. Det är första gången i år som jag läser en sån bok. Den är fantastisk.
Jag är inne i en virvel av filosofiska tankar om kärlek och allt där omkring. Om bilden av ett "riktigt" förhållande som målas upp i dagens samhälle, om fina flickor som sparar sig till bröllopsnatten och om lust, ömhet och tycka om. Jag tänker på självtrygghet och försöker att komma ihåg att tänka om nedvärderade tankar till peppande och positiva tankar. I veckan läste jag någonstans "Alla de gångerna som du har oroat dig och tänkt igenom i förväg, tänkt ut situationer-som-skulle-kunna-hända i huvudet och tusen scenarior och hur du ska säga och agera - har det NÅGONSIN blivit exakt som du tänkt dig?" och det poppar upp i mitt huvudet från och till i vardagen. Ärligt talat - nej, jag kan inte minnas något sånt.
Igår kväll smet jag in hos Lady Hickups för en kopp te, lämna julklapp och varva ner (gnälla på hur trött jag var) en stund. I varsin ände på soffan satt vi och jag svor högt och innerligt över att jag är både romantisk fjant och logisk pragmatiker i samma person - de delarna skapar kaos i mitt huvud. Det är tröttsamt! Hon bara skrattade mjukt och sa det enda som kunde få mig att må bättre: "Men annars skulle ju du inte vara du." Nej. Det är ju alldeles sant. Fina, fina hon.
När jag statistikjobbar på kvällen blir arbetsdagen förbaskat lång - lite mer exakt 9-21, resväg till jobbet ej medräknat. Idag är jag med andra ord trött och ganska tömd på energi. Det var pliktkänsla och pliktkänsla endast som fick upp mig ur sängen imorse. Övergav snabbt alla tankar på att klä mig ordentligt och bodde in mig i mjukisbyxor och en stor skön tröja. Dagens mest överhägande känsla är att vilja krypa ner i soffan med min nyfunna kärlek - en bok som heter "frost" och är skriven av Maggie Stiefvater. Den griper tag i mig och får mitt hjärta att värka tillsammans med bokens huvudpersoner, får mig att önska att mina buss- och tågresor vore mycket längre. Den får mig att vilja läsa hela tiden och bara läsa lite i taget, för jag vill inte att den ska ta slut. Det är första gången i år som jag läser en sån bok. Den är fantastisk.
Jag är inne i en virvel av filosofiska tankar om kärlek och allt där omkring. Om bilden av ett "riktigt" förhållande som målas upp i dagens samhälle, om fina flickor som sparar sig till bröllopsnatten och om lust, ömhet och tycka om. Jag tänker på självtrygghet och försöker att komma ihåg att tänka om nedvärderade tankar till peppande och positiva tankar. I veckan läste jag någonstans "Alla de gångerna som du har oroat dig och tänkt igenom i förväg, tänkt ut situationer-som-skulle-kunna-hända i huvudet och tusen scenarior och hur du ska säga och agera - har det NÅGONSIN blivit exakt som du tänkt dig?" och det poppar upp i mitt huvudet från och till i vardagen. Ärligt talat - nej, jag kan inte minnas något sånt.
Igår kväll smet jag in hos Lady Hickups för en kopp te, lämna julklapp och varva ner (gnälla på hur trött jag var) en stund. I varsin ände på soffan satt vi och jag svor högt och innerligt över att jag är både romantisk fjant och logisk pragmatiker i samma person - de delarna skapar kaos i mitt huvud. Det är tröttsamt! Hon bara skrattade mjukt och sa det enda som kunde få mig att må bättre: "Men annars skulle ju du inte vara du." Nej. Det är ju alldeles sant. Fina, fina hon.
tisdag, december 20, 2011
Träningsglädje.
10:46
I lördags vaknade jag och min löparlust samtidigt, så jag bakade ut mina vörtbullar att jäsa under tiden jag skulle vara ute, snörade på mig löparskorna och sprang en lugn och fin runda Safjället runt. Mycket puls för vad som kändes som liten ansträngning, men så är det träningspassen direkt efter en förkylning – bra mycket jobbigare än vanligt. Det vet jag om, inget att bli sur på. Passade istället på att njuta av den kalla luften och att vara så pass frisk att jag kunde vara ute och springa alls, till skillnad från i början av veckan. Sen kom jag hem och hade en riktigt kick-ass myssöndagsfrukost med nybakt bröd, yoghurt, granatäpplekärnor, grapefrukt och rostade hasselnötter. Om nom nom.
Igår hade jag lekstuga på SATS gym i Kompassen – efter att ha haft gymlängtan i typ två veckor kom jag äntligen iväg. Bortsett från att jag glömde mina skor (och halkade omkring i strumplästen och kände mig som en annan nybörjare) så var det riktigt, riktigt roligt. Jag gick från skivstång till skivstång till hantlar och latsmaskin och så lite bollövningar och plankan på det. Frivändningar alltså. Så jäkla roligt och svårt! Jag fick minsann känna på att jag är bra ringrostig när det gäller den övningen och dängde stången fler än en gång på både smalben och nyckelben. Aouch. Förhoppningsvis kan jag dra med pappa eller Bus någon gång i mellandagarna och rätta till mig.
Efteråt var jag sådär skönt genomkörd i musklerna. Idag är jag sådär lite småstel och har träningsvärk lite varstans, men ingen sånt där hemskt herregud-jag-vill-aldrig-mer-röra-mig-träningsvärk. Jag funderade igår på det här med att träna för PT. Det hade varit himla kul alltså – det gäller ju bara att hitta någon som jag klickar med.
Annars berättade farmor att hon hade satt in min lön på mitt konto nu. Det bästa i den historien är att det är mer än ett CSN-bidrag OCH jag har fortfarande inte fått min lön från Curves. Jag vet, jag vet. Pengar gör ingen lycklig. Yada yada yada– jag är ingen fattig student länge! Hurra!
I lördags vaknade jag och min löparlust samtidigt, så jag bakade ut mina vörtbullar att jäsa under tiden jag skulle vara ute, snörade på mig löparskorna och sprang en lugn och fin runda Safjället runt. Mycket puls för vad som kändes som liten ansträngning, men så är det träningspassen direkt efter en förkylning – bra mycket jobbigare än vanligt. Det vet jag om, inget att bli sur på. Passade istället på att njuta av den kalla luften och att vara så pass frisk att jag kunde vara ute och springa alls, till skillnad från i början av veckan. Sen kom jag hem och hade en riktigt kick-ass myssöndagsfrukost med nybakt bröd, yoghurt, granatäpplekärnor, grapefrukt och rostade hasselnötter. Om nom nom.
Igår hade jag lekstuga på SATS gym i Kompassen – efter att ha haft gymlängtan i typ två veckor kom jag äntligen iväg. Bortsett från att jag glömde mina skor (och halkade omkring i strumplästen och kände mig som en annan nybörjare) så var det riktigt, riktigt roligt. Jag gick från skivstång till skivstång till hantlar och latsmaskin och så lite bollövningar och plankan på det. Frivändningar alltså. Så jäkla roligt och svårt! Jag fick minsann känna på att jag är bra ringrostig när det gäller den övningen och dängde stången fler än en gång på både smalben och nyckelben. Aouch. Förhoppningsvis kan jag dra med pappa eller Bus någon gång i mellandagarna och rätta till mig.
Efteråt var jag sådär skönt genomkörd i musklerna. Idag är jag sådär lite småstel och har träningsvärk lite varstans, men ingen sånt där hemskt herregud-jag-vill-aldrig-mer-röra-mig-träningsvärk. Jag funderade igår på det här med att träna för PT. Det hade varit himla kul alltså – det gäller ju bara att hitta någon som jag klickar med.
Annars berättade farmor att hon hade satt in min lön på mitt konto nu. Det bästa i den historien är att det är mer än ett CSN-bidrag OCH jag har fortfarande inte fått min lön från Curves. Jag vet, jag vet. Pengar gör ingen lycklig. Yada yada yada– jag är ingen fattig student länge! Hurra!
lördag, december 17, 2011
Tid för stök.
22:46
Helgerna är för mig tid att göra sånt som jag längtar efter och inte hinns med tillräckligt mycket under veckorna, vad det än må vara. Idag har jag jobbat förmiddagen, på vägen till tåget så handlade jag och sen jag kan kom har jag spenderat i princip hela eftermiddagen och kvällen i köket. Bortsett från en promenad till affären runt halv sju-tiden och en bloggpaus mellan fyra och fem - hela resten av dagen i köket. När jag kollade på klockan upptäckte jag förvånat att den var nio.
Jag har lagat julklappar, lagat mat och matlådor, bakat och diskat. Stökat ner, stökat bort en tre-fyra gånger på raken. Jag älskar det. Jag tänker på tiden för ett år sen när jag inte ens ville spendera någon tid alls i ett kök (och speciellt inte mitt eget) och nu är det roligt och lustfyllt igen. Det är en av sakerna jag längtar efter i veckorna -kunna pröva nya recept, experimentera, pyssla i lugn och ro. Laga mat under tidspress kan jag göra, men det är inte lika givande, på något sätt. Det måste göras - det här är bara egen vilja och lust.
Jag passade på att träna ett lugnt pass idag innan jag öppnade på jobbet. Kroppen kändes lite ringrostig och osäker på om den verkligen ville ha hög puls och svettas, men efteråt kändes det bara fint. Imorgon ska jag springa en sväng lungt och på måndag räknar jag med att vara på banan igen. Veckan utan träning har varit jobbig men inte hemsk. Mamma frågade mig igår om jag var orolig inför jul och maten och jag berättade att jag var det förut, men att jag tänkt igen december och jul och nej, inte längre. När jag gick till affären förut kände jag mig som en miljon kronor, helt utan anledning egentligen. Den bästa anledningen, om du frågar mig.
Helgerna är för mig tid att göra sånt som jag längtar efter och inte hinns med tillräckligt mycket under veckorna, vad det än må vara. Idag har jag jobbat förmiddagen, på vägen till tåget så handlade jag och sen jag kan kom har jag spenderat i princip hela eftermiddagen och kvällen i köket. Bortsett från en promenad till affären runt halv sju-tiden och en bloggpaus mellan fyra och fem - hela resten av dagen i köket. När jag kollade på klockan upptäckte jag förvånat att den var nio.
Jag har lagat julklappar, lagat mat och matlådor, bakat och diskat. Stökat ner, stökat bort en tre-fyra gånger på raken. Jag älskar det. Jag tänker på tiden för ett år sen när jag inte ens ville spendera någon tid alls i ett kök (och speciellt inte mitt eget) och nu är det roligt och lustfyllt igen. Det är en av sakerna jag längtar efter i veckorna -kunna pröva nya recept, experimentera, pyssla i lugn och ro. Laga mat under tidspress kan jag göra, men det är inte lika givande, på något sätt. Det måste göras - det här är bara egen vilja och lust.
Jag passade på att träna ett lugnt pass idag innan jag öppnade på jobbet. Kroppen kändes lite ringrostig och osäker på om den verkligen ville ha hög puls och svettas, men efteråt kändes det bara fint. Imorgon ska jag springa en sväng lungt och på måndag räknar jag med att vara på banan igen. Veckan utan träning har varit jobbig men inte hemsk. Mamma frågade mig igår om jag var orolig inför jul och maten och jag berättade att jag var det förut, men att jag tänkt igen december och jul och nej, inte längre. När jag gick till affären förut kände jag mig som en miljon kronor, helt utan anledning egentligen. Den bästa anledningen, om du frågar mig.
fredag, december 16, 2011
Uppdrag nummer 2.
12:46
Jag sov som en sten natten till torsdag. Alltså verkligen som en sten. Jag gick och la mig, jag somnade på mindre än 10 minuter och vaknade när telefonen pep sitt alarm och var helt "Oj är det redan morgon?" Det hör inte till vanligheterna att jag sover en hel natt i sträck - så jäklar vad skönt det var!
Idag känns det som det har vänt. Jag snyter mig fortfarande i tid och otid, men huvudet känns lättare och humöret är påväg uppåt. Mitt största irritationsmoment just nu är att all min vattenproduktion verkar gå åt till att tillverka snor, så jag är torr som fnöske överallt, trots att jag verkligen försöker dricka mer. Det enda som verkar hända är att jag blir kissnödigare.
Igår kväll trotsade jag förkylningen och stack iväg till matbloggarträff. Det är tredje bloggträffen jag är med på och det var precis lika bra stämning och kul som förra gångerna. Jag är helt fascinerad av det. Ett gäng människor, till största delen helt okända för varandra som bara bestämmer sig för att ses och så klickar det. Jag kom dit vid 19 och vips! var klockan kvart i elva. Hur gick det till?!
Under alla diskussioner igår började jag fundera och har fortsatt fundera på det här med att vara säker i sig själv och stå för den en är. Den balansen varierar för mig - det är jättelätt ihop med mina vänner och skitsvårt med de som jag inte känner så bra. Jag antar att det är något som de flesta tänker på och bryr sig om, men jag känner att på mig sitter den där "Snälla, tyck om mig!" lite, lite djupare. Jag undrar om det är så, om det hänger kvar sen ätstörningarna eller om jag bara tror att det är så - och om jag i så fall gör det till en självuppfyllande profetia genom att fortsätta tro det.
Jag ska försöka förklara - vi var hemma hos Charlotta igår. Jag fick känslan av en människa som inte ber om ursäkt för sig själv, som säger "Jag har blommiga tapeter i hallen för att jag tycker det är snyggt och om du inte gillar det så skit i det då." Jag är nästan alltid lite ängslig innan det kommer nya folk hem till mig. Tänk om de tycker jag har stökigt? Tänk om de inte gillar min affischvägg - om de bara tycker det är barnsligt och att jag är löjlig? Jag kan tänka såhär för tusen grejer: om böcker jag läser, mat jag köper, kläder jag har.
Med fingrarna på tangenterna inser jag precis nu - satan, vad mycket energi det tar.
Jag frågade pappa på lunchen idag om det där med självtrygghet är något som kommer med åldern? För vissa, sa han, och för andra blir det bara allt viktigare vad andra tycker.
För ett tag sen skrev Bella ett bra inlägg om att vara snäll mot sig själv. Det slog an något i mig och jag har verkligen jobbat på att följa den linjen sen dess. Det har gått bra - jag har varit glad och tyckt om mig själv så mycket jag kunnat och när jag inte orkat har det varit OK också. Så om självkärlek har varit uppdrag nummer 1 (KA-CHING!) så får uppdrag nummer två bli självtrygghet - sträcka på ryggen och vara stolt över mitt allt.
Min första grej jag gör i den andan är att publicera det här blogginlägget - jag är rädd att verka fjantig. Tror det handlar till stor del hur jag väljer att se på mig själv. Väljer jag att se det som fjantigt och osäkert - eller väljer jag att se det som modigt och stolt att skriva även om de saker som känns otryggt?
Jag sov som en sten natten till torsdag. Alltså verkligen som en sten. Jag gick och la mig, jag somnade på mindre än 10 minuter och vaknade när telefonen pep sitt alarm och var helt "Oj är det redan morgon?" Det hör inte till vanligheterna att jag sover en hel natt i sträck - så jäklar vad skönt det var!
Idag känns det som det har vänt. Jag snyter mig fortfarande i tid och otid, men huvudet känns lättare och humöret är påväg uppåt. Mitt största irritationsmoment just nu är att all min vattenproduktion verkar gå åt till att tillverka snor, så jag är torr som fnöske överallt, trots att jag verkligen försöker dricka mer. Det enda som verkar hända är att jag blir kissnödigare.
Igår kväll trotsade jag förkylningen och stack iväg till matbloggarträff. Det är tredje bloggträffen jag är med på och det var precis lika bra stämning och kul som förra gångerna. Jag är helt fascinerad av det. Ett gäng människor, till största delen helt okända för varandra som bara bestämmer sig för att ses och så klickar det. Jag kom dit vid 19 och vips! var klockan kvart i elva. Hur gick det till?!
Under alla diskussioner igår började jag fundera och har fortsatt fundera på det här med att vara säker i sig själv och stå för den en är. Den balansen varierar för mig - det är jättelätt ihop med mina vänner och skitsvårt med de som jag inte känner så bra. Jag antar att det är något som de flesta tänker på och bryr sig om, men jag känner att på mig sitter den där "Snälla, tyck om mig!" lite, lite djupare. Jag undrar om det är så, om det hänger kvar sen ätstörningarna eller om jag bara tror att det är så - och om jag i så fall gör det till en självuppfyllande profetia genom att fortsätta tro det.
Jag ska försöka förklara - vi var hemma hos Charlotta igår. Jag fick känslan av en människa som inte ber om ursäkt för sig själv, som säger "Jag har blommiga tapeter i hallen för att jag tycker det är snyggt och om du inte gillar det så skit i det då." Jag är nästan alltid lite ängslig innan det kommer nya folk hem till mig. Tänk om de tycker jag har stökigt? Tänk om de inte gillar min affischvägg - om de bara tycker det är barnsligt och att jag är löjlig? Jag kan tänka såhär för tusen grejer: om böcker jag läser, mat jag köper, kläder jag har.
Med fingrarna på tangenterna inser jag precis nu - satan, vad mycket energi det tar.
Jag frågade pappa på lunchen idag om det där med självtrygghet är något som kommer med åldern? För vissa, sa han, och för andra blir det bara allt viktigare vad andra tycker.
För ett tag sen skrev Bella ett bra inlägg om att vara snäll mot sig själv. Det slog an något i mig och jag har verkligen jobbat på att följa den linjen sen dess. Det har gått bra - jag har varit glad och tyckt om mig själv så mycket jag kunnat och när jag inte orkat har det varit OK också. Så om självkärlek har varit uppdrag nummer 1 (KA-CHING!) så får uppdrag nummer två bli självtrygghet - sträcka på ryggen och vara stolt över mitt allt.
Min första grej jag gör i den andan är att publicera det här blogginlägget - jag är rädd att verka fjantig. Tror det handlar till stor del hur jag väljer att se på mig själv. Väljer jag att se det som fjantigt och osäkert - eller väljer jag att se det som modigt och stolt att skriva även om de saker som känns otryggt?
onsdag, december 14, 2011
Ganska långt ifrån solsken.
15:34
För tillfället är mitt humör en stadigt nedåtgående trend och har så varit sen jag vaknade typ klockan tre och inte kunde sova mer. Eller jo, jag tror jag lyckades slumra till vid 6-tiden. Mellan klockan 2 och 3 och mellan klockan 6 och 07:40 har jag alltså sovit. Typ 2,5 timme. Jag är bitter och trött, men inte kroppsligt utan bara sådär virrigt borta i huvudet så jag glömmer saker och inte riktigt kan tänka. Dessutom fortfarande kliande hals, kliande ögon, nysningar och hela huvudet täppt.
OCH - jag vill träna. Jag har inte tränat sen i söndags och tre dagars sitta still gör att det kryper i kroppen på mig. Jag känner mig obekväm, jag trivs inte med att inte få röra på mig. Jag vill svettas! Ganska långt ifrån mitt sedvanliga solskenshumör.
Tror dock inte att det finns något som gör mig så motiverad att äta bra som när jag är sjuk. Det är lite "Haha, jag ska DÖDA min förkylning med grönsaker!" över min mat dessa dagar. Sallad, broccoli, tomater, quinoa, avokado, havregryn, spirulina och spenat. In your face, förkylningen (hoppas jag)!
Har tråkigt. Kökspysslar. Bakat bröd på en höft som blev så grovt att jag kommer älska det själv, men inte våga bjuda på för jag tror inte att någon annan än jag gillar så grova bröd. Gör matlådor och provar nya recept. Snyter mig för tusende gången och undrar för samma gång i ordningen varför det aldrig tar slut på snor. Imorgon är det matbloggardejt som jag ser jättemycket fram emot. Frågan är - sova en stund nu och riskera att inte kunna somna ikväll - eller försöka hålla mig vaken?
För tillfället är mitt humör en stadigt nedåtgående trend och har så varit sen jag vaknade typ klockan tre och inte kunde sova mer. Eller jo, jag tror jag lyckades slumra till vid 6-tiden. Mellan klockan 2 och 3 och mellan klockan 6 och 07:40 har jag alltså sovit. Typ 2,5 timme. Jag är bitter och trött, men inte kroppsligt utan bara sådär virrigt borta i huvudet så jag glömmer saker och inte riktigt kan tänka. Dessutom fortfarande kliande hals, kliande ögon, nysningar och hela huvudet täppt.
OCH - jag vill träna. Jag har inte tränat sen i söndags och tre dagars sitta still gör att det kryper i kroppen på mig. Jag känner mig obekväm, jag trivs inte med att inte få röra på mig. Jag vill svettas! Ganska långt ifrån mitt sedvanliga solskenshumör.
Tror dock inte att det finns något som gör mig så motiverad att äta bra som när jag är sjuk. Det är lite "Haha, jag ska DÖDA min förkylning med grönsaker!" över min mat dessa dagar. Sallad, broccoli, tomater, quinoa, avokado, havregryn, spirulina och spenat. In your face, förkylningen (hoppas jag)!
Har tråkigt. Kökspysslar. Bakat bröd på en höft som blev så grovt att jag kommer älska det själv, men inte våga bjuda på för jag tror inte att någon annan än jag gillar så grova bröd. Gör matlådor och provar nya recept. Snyter mig för tusende gången och undrar för samma gång i ordningen varför det aldrig tar slut på snor. Imorgon är det matbloggardejt som jag ser jättemycket fram emot. Frågan är - sova en stund nu och riskera att inte kunna somna ikväll - eller försöka hålla mig vaken?
Sömnlöshet och relationsfilosofi.
03:46
Mitt uttalande om "Jag mår bra fast jag är förkyld" i förra inlägget har inte bara bitit mig i rumpan - det har dessutom hoppat på mitt huvud, knuffat mig utför en trappa och ätit upp min näsa. Metaforiskt talat, naturligtvis. Skulle jag sitta vid en dator och blogga klockan kvart i fyra om jag inte hade någon näsa kvar? Svaret måste nog bli nej där.
Om vi ska tala helt ometaforiskt så mår jag ganska uselt. Det känns som jag är täppt i hela huvudet, det värker längs med bihålorna, kliar i halsen och ögonen och näsan och jag kan inte sova. Jag kan inte sova! Jag har försökt i alla bekväma (och några obekväma) ställningar jag kan komma på, men sömnen vägrar komma. På mage, på rygg, på sidan med benen uppdragna och sen raka, halvsittande, halvliggande, osv. Nu sitter jag i soffan med tända ljus på bordet och en tom kopp som det varit varm mjölk med honung i, med lite värktabletter som tillbehör. Aj, mitt huvud.
Passa på med lite kvällsfunderingar när jag ändå inget har för mig. Det här med relationer och förhållanden och förälskelsens vara och inte vara. Ju mer folk jag träffar och lär känna, desto mer håller jag fast vid min åsikt att rak kommunikation är en jäkligt bra grej. Ni vet, plåstermetoden som jag tjatat om innan. Det väldigt enkla i att säga vad en vill och är ute efter istället för att spela spel och tolka andra till förbannelse. Jatack, nejtack, inte för allt smör i Småland. Apropå relationer och förhållanden - Det här är min ståndpunkt. Jag kommer agera såhär och förväntar mig det här. Hur tänker du? - herrejäklar vad mycket som blir enklare om en har ett öppet samtal från början! Sen funkar det inte riktigt vissa gånger - en del känslor har en tendens att slå en i huvudet var en än gör - fine, det köper jag. Men jag tror ändå att relationer skulle vara lite lättare om folk i allmänhet var lite ärligare och rakt på sak.
Jag säger inte att det nödvändigtvis är enklare för en själv, för jag vet med mig själv att jag kan tycka det är rätt läskigt. Oftast i relationer handlar det om känslor och känslor har en tendens att vara läskigt. Det är ju trots allt en del av sig själv som en delar med sig av. Men, jag tror också att vara rädd för något är att bli hållen tillbaka. Rädsla för något är sällan en bra anledning för att inte göra det. För all del en sund reaktion - sårbarhet är sällan en angenäm eller önskvärd situation - men att inte bli hindrad, utan att göra det ändå, får en att växa, att hitta nya sidor av sig själv. Odla lite nytt mod och stolthet.
Jag försöker leva som jag tänker. Ibland går det bättre, ibland går det sämre, men oftast går det lite bättre för varje gång jag försöker. Just nu njuter jag minnen av att faktiskt ha vågat. Med hjälp från vänner, visserligen, men beslutet var ändå mitt. A sweet sensation.
Mitt uttalande om "Jag mår bra fast jag är förkyld" i förra inlägget har inte bara bitit mig i rumpan - det har dessutom hoppat på mitt huvud, knuffat mig utför en trappa och ätit upp min näsa. Metaforiskt talat, naturligtvis. Skulle jag sitta vid en dator och blogga klockan kvart i fyra om jag inte hade någon näsa kvar? Svaret måste nog bli nej där.
Om vi ska tala helt ometaforiskt så mår jag ganska uselt. Det känns som jag är täppt i hela huvudet, det värker längs med bihålorna, kliar i halsen och ögonen och näsan och jag kan inte sova. Jag kan inte sova! Jag har försökt i alla bekväma (och några obekväma) ställningar jag kan komma på, men sömnen vägrar komma. På mage, på rygg, på sidan med benen uppdragna och sen raka, halvsittande, halvliggande, osv. Nu sitter jag i soffan med tända ljus på bordet och en tom kopp som det varit varm mjölk med honung i, med lite värktabletter som tillbehör. Aj, mitt huvud.
Passa på med lite kvällsfunderingar när jag ändå inget har för mig. Det här med relationer och förhållanden och förälskelsens vara och inte vara. Ju mer folk jag träffar och lär känna, desto mer håller jag fast vid min åsikt att rak kommunikation är en jäkligt bra grej. Ni vet, plåstermetoden som jag tjatat om innan. Det väldigt enkla i att säga vad en vill och är ute efter istället för att spela spel och tolka andra till förbannelse. Jatack, nejtack, inte för allt smör i Småland. Apropå relationer och förhållanden - Det här är min ståndpunkt. Jag kommer agera såhär och förväntar mig det här. Hur tänker du? - herrejäklar vad mycket som blir enklare om en har ett öppet samtal från början! Sen funkar det inte riktigt vissa gånger - en del känslor har en tendens att slå en i huvudet var en än gör - fine, det köper jag. Men jag tror ändå att relationer skulle vara lite lättare om folk i allmänhet var lite ärligare och rakt på sak.
Jag säger inte att det nödvändigtvis är enklare för en själv, för jag vet med mig själv att jag kan tycka det är rätt läskigt. Oftast i relationer handlar det om känslor och känslor har en tendens att vara läskigt. Det är ju trots allt en del av sig själv som en delar med sig av. Men, jag tror också att vara rädd för något är att bli hållen tillbaka. Rädsla för något är sällan en bra anledning för att inte göra det. För all del en sund reaktion - sårbarhet är sällan en angenäm eller önskvärd situation - men att inte bli hindrad, utan att göra det ändå, får en att växa, att hitta nya sidor av sig själv. Odla lite nytt mod och stolthet.
Jag försöker leva som jag tänker. Ibland går det bättre, ibland går det sämre, men oftast går det lite bättre för varje gång jag försöker. Just nu njuter jag minnen av att faktiskt ha vågat. Med hjälp från vänner, visserligen, men beslutet var ändå mitt. A sweet sensation.
tisdag, december 13, 2011
Bara nästan.
15:14
Eller så vaknar jag mitt i natten av att jag har halsont.
Jag känner en eskalerande förkylning på G - det sticker och kliar i halsen, kliar i ögonen och näsan rinner. Nyser. Lyckligtvis mår jag fortfarande rätt bra trots det, så min aptit är kvar och mitt goda humör likaså (jag antar att det är att utmana ödet att skriva så. Spänning i vardagen!). Jag blev inte ens förbannad över att kämpa mig till tåget i piskade regn och motvind och behöva sitta och frysa med blöta kläder i väntan på bussen. Vissa dagar är bättre än andra, helt enkelt.
Det är nästan så att jag är tacksam för att lite halsont, för ute är det busväder å det grövsta... men bara nästan. Jag längtar efter att få springa och svettas och grimasera. Mjölksyra, tunga andetag och träningsvärk. Framför allt längtar jag konstigt nog efter gym och lyfta vikter. Frivändningar, draken och stående rodd. Jag längtar till och med efter bänkpress! Eller OK, det kanske var att ta i. Men nästan! Jag städade min plånbok idag (och bestämde mig för att föra kassabok... igen.) och hittade två gratisträningskort, ett på Sportlife och ett på SATS. Jag ska dit och leka i helgen har jag tänkt. Förhoppningsvis kan Lady Hiccups fixa något pass på Fysiken också. Min träning är väldigt lustfylld just nu - jag gör bara sånt jag tycker är roligt och det är mycket som är roligt nu! Så som jag vill ha det, så som jag mår bra av. Det odlar lust att röra på mig, att ha massa kul att se fram emot. Jag önskar att jag kunde ha en fast yogaklass i veckan, men det ligger lite i framtiden.
måndag, december 12, 2011
Fuck yeah.
18:01
Helgen gick fortare än jag kunde ana.
Myskväll i fredags, finmiddag i lördags och fira mammas födelsedag i söndags.
Den här veckan och måndagen har börjat så bra det bara gå.
Jag har sovit länge, känner mig ytterst belåten och tänker inte ens bry mig om att det är jäkla skitväder utomhus. Ikväll ska jag jobba statistik och säga hejdå till Stor Bror och Harta som ska till Malaysia. Imorgon ska jag träna, springa och baka knäckebröd.
Fuck yeah.
torsdag, december 08, 2011
Kvällspromenaden från Helvetet.
21:36
Jag var trött i både kropp och huvud när jag åkte till jobbet i eftermiddag. Tur för mig så var det väldigt lugnt på jobbet. Otur för mig var anledningen till stiljen att SMHI varnat för storm - en storm som jag gladeligen fick traska genom två gånger för att komma hem.
Fy. I. Helvete.
Motvind. Tjutande, isande, ylande motvind. Piskande, snöblandat regn som var så kallt att jag fick brainfreeze innan jag drog upp luvan (som även fungerade som vindfång), drog ner mössan och knäppte jackan ända upp till ögonbrynen, ungefär. Jag lämnade 2-3 cm glipa till att titta ut genom, fokuserade blicken i marken och upprepade mantrat: "Gå, bara gå, bara fortsätt gå." de 20 minutrarna som det tog mig att gå till Kungsbacka station. Mina blå byxor hade blivit mörkblå och allt var blött.
Promenaden från bussen och hem var visserligen kortare, men ändå värre. Jag var blöt, kall, trött, vartenda plagg var äckelfuktig, jag frös så mycket om händerna och fötterna att det gjorde ont och var bajsnödig. Så fort jag kom innanför dörren bokstavligt talat SLET jag av mig jacka, byxor och vantar, samtidigt som jag nästan grät av trötthet och allmän eländeskänsla. Inte en av mina bästa kvällar, nej.
Nu har jag hällt i mig en stoor kopp chai-te, ätit varm macka, müsli med varm mjölk och slutligen två bitar choklad, samtidigt som jag kollat på 8:e avsnittet av julkalendern. Fortfarande trött, men åtminstonde inte kall längre. Om ni ursäktar - nu ska jag gå och dö i min säng.
Jag var trött i både kropp och huvud när jag åkte till jobbet i eftermiddag. Tur för mig så var det väldigt lugnt på jobbet. Otur för mig var anledningen till stiljen att SMHI varnat för storm - en storm som jag gladeligen fick traska genom två gånger för att komma hem.
Fy. I. Helvete.
Motvind. Tjutande, isande, ylande motvind. Piskande, snöblandat regn som var så kallt att jag fick brainfreeze innan jag drog upp luvan (som även fungerade som vindfång), drog ner mössan och knäppte jackan ända upp till ögonbrynen, ungefär. Jag lämnade 2-3 cm glipa till att titta ut genom, fokuserade blicken i marken och upprepade mantrat: "Gå, bara gå, bara fortsätt gå." de 20 minutrarna som det tog mig att gå till Kungsbacka station. Mina blå byxor hade blivit mörkblå och allt var blött.
Promenaden från bussen och hem var visserligen kortare, men ändå värre. Jag var blöt, kall, trött, vartenda plagg var äckelfuktig, jag frös så mycket om händerna och fötterna att det gjorde ont och var bajsnödig. Så fort jag kom innanför dörren bokstavligt talat SLET jag av mig jacka, byxor och vantar, samtidigt som jag nästan grät av trötthet och allmän eländeskänsla. Inte en av mina bästa kvällar, nej.
Nu har jag hällt i mig en stoor kopp chai-te, ätit varm macka, müsli med varm mjölk och slutligen två bitar choklad, samtidigt som jag kollat på 8:e avsnittet av julkalendern. Fortfarande trött, men åtminstonde inte kall längre. Om ni ursäktar - nu ska jag gå och dö i min säng.
tisdag, december 06, 2011
Att välja skoj och kärlek.
16:47
Jag tänker och tänker att jag ska blogga, men i slutändan så prioriterar jag andra saker - umgås med vänner, gå och lägga mig, laga mat och träna. I mitt huvud är det ganska bra anledningar till att inte blogga - vardagslivet.
Det känns som jag börjar få lite kläm på det nu. Allting är inte lika hysteriskt nytt med att jobba och jag börjar vänja mig in med att dela upp min tid och energi mellan Curves och statistikjobbet. Framför allt så börjar jag känns mig lite säkrare på Curves. Inte lika mycket nybörjare och lite säkrare för varje dag som går. Känner igen medlemmar, kommer ihåg namn, hjälper, pushar, stöttar, hoppar omkring och peppar. Jag var skitslut efter veckan som var, men på ett bra sätt.
Annars har jag funderat.
Det här är första julen som jag kommer vara relativt frisk. Första julen utan ångestattacker och hetsätning. Första julen utan att ätstörningarna tar över och förstör. Någon har sagt någon gång att om en inte planerar för vad som komma skall, så planerar en för att få återfall. Så jag har tänkt. Jag har tänkt igenom december och jul och kommit fram till att jag vill äta pepparkakor. Lussebullar. Knäck och kola som klistrar igen tänderna och glögg med russin och mandlar. Jag tänker njuta av varenda liten kaka jag sätter i mig.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, för det ligger så mycket mer bakom än att jag bara tänker: "Nu ska jag njuta av att äta kakor och inte få ångest". Det låter för enkelt. Det handlar också om att jag verkligen jobbar aktivt med att vara snäll mot mig själv. Jag tittar på mig själv i spegeln utan kläder och tänker att jag är fin. Jag gör saker jag tycker om, som att tittar på julkalendern, baka massa roliga knäckebrödsvarianter och går på roliga fester med fina människor. Det blir fler och fler gånger som jag tar en kaka på ren reflex, hinner tänka "Men jag vill egentligen inte ha den!" och lägger tillbaka den. Det finns tillfällen där jag spottar ut saker jag har i munnen, för att jag kommer på liiite sent att nej förresten, jag vill inte.
Det är det som är grejen. Jag väljer.
Ibland krockar det. Kroppen vill en sak, men förnuftet säger "Du vet att du kommer må dåligt i efterhand om du äter det där." Då låter jag bli. Ibland gör jag det ändå och jobbar med att inte vara arg på mig själv eller ångra det som hände. Ibland blir det fel. Det försöker jag lära av och gå vidare.
Jag har inte börjar dansa igen, men jag känner att lusten sakta kryper sig på. Jag tränar, men inte för att träna, utan för att jag tycker det är kul att springa. Jag tränar i jobbets maskiner och njuter av att musklerna jobbar. Jag och lady Hiccups var ute och stavgick på Safjället igår, kombinerat med lite stört jobbiga övningar för att det var jobbigt kul - jag hoppade grodhopp en bit på en stig och så avslutade vi allt med att sitta i jägarvila i 1 minut och när det var slut var vi alldeles skakis i benen och tokskrattade bägge två när vi stapplade hemåt.
Det är det här det handlar om. Skoj. Lust och kärlek.
Ja, vissa dagar är pest, men det är de dagarna om några som du ska vara extra snäll mot dig själv. Behandla dig själv som du skulle behandla din bästa vän! Jag vill äta pepparkakor hela december, så jag vet med mig att jag behöver träna mer för att fortsätta må bra, både fysiskt och psykiskt. Det är en enkel ekvation. Svårigheten ligger i att låta det stanna kvar på det enkla - äta kakor för att det är gott, springa för att det är kul och ge blanka faan i hur alla annonser säger åt mig hur jag borde se ut. Det är bara att göra det. Att försöka, försöka och försöka, för till slut kommer det att fungera.
Så, välkommen december och jul.
Jag ser verkligen fram emot det. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
