Starta om.

12:02

I mitt huvud så håller julen i sig ända tills det blir nyår och januari igen. Jag bor i en myrvel av röda färger, kärlek, mys, tända ljus och adventsstjärnor. Trivsel och lugn.

Mormor och morfar är här - jag önskade mig sällskap till Jul på Liseberg som jag verkligen, verkligen velat gå till i alla fall en gång i år, men varken haft tid eller pengar till - och vi spenderade ett par timmar under tusen och åter tusen juleljus. Arm i arm strövade vi fram, jag köpte en fudge (som skulle smakat valnötter och lönnsirap, men bara smakade vanligt socker. Falsk marknadsföring!), kanderade mandlar och vann en 2 kg Toblerone. Sen började det regna på allvar, vi åkte hem igen och blev mötta av varm glögg. Jag julklappspysslade tills klockan nästan var tolv - varför vara ute i god tid när en kan göra det i sista sekunden? Skämt åsido har jag, förmodligen för första gången ever, inte alls varit klappstressad. Jag har gjort nästan alla klappar själv och det känns fint att ha kunnat ge bort en bit tid och omsorg till någon jag tycker om. Pusslat in klappyssel där det fått plats - och dessutom haft kul på vägen!

Jag började julaftons morgon med att dra på mig löparskorna och sticka ut på en lugn löprunda. Dagen innan hade jag sprungit en sväng på morgonen (och fått Runners High så jag studsade upp och ner) och sen tränat en sväng på jobbet, så benen var lite trötta. Sen fick jag ont i höften på första varvet runt mossen, ignorerade det, fick mer ont, tog mitt förnuft till fånga och gick hem. Inte alls som jag planerat - jag ville ju springa och bli jättesvettig och skönt-trött och känna att "Julbordet, here I come!", men höftontet sabbade allt och huvudet började snurra av tankar. Halvvägs hem var jag ängslig och orolig över hur dagen och kvällen skulle bli om det var jobbigt nu?! Någonstans nära hem tog jag ett djupt andetag, både fysiskt och mentalt, och bestämde mig för att prata med någon hemma. Bara berätta att höften gjort ont och att det fick hela min morgon på sned. Det är att bära jobbighetskänslan själv som är värst.

Mumlade i mammas öra när jag kom hem och hon bara sa: "Du får helt enkelt starta om den här dagen." Så enkelt bara. Jag blev nästan arg för att hon fick det att låta så lätt, men efter duschen bestämde jag att så enkelt kan det vara. Jag la mig i sängen igen, blundade tio djupa andetag och öppnade ögonen igen. I pappas morgonrock med familjen omkring mig i köket startade dagen om och blev en väldigt fin julafton.

Det här har varit två väldigt bra dagar, trost höftont och en felstartad julaftonsmorgon. Maten har funkat fint. Det är lite upp, det är lite ner, men ingen panikångest, inga känslor av att tappa kontrollen och jag hatar inte mig själv. Sagt nej, sagt ja, njutit av kakor, choklad och kola lika mycket som brysselkål, quinoasallad och en och annan av mormors köttbullar. Jag fattar det fortfarande inte riktigt, jag vågar nästan inte tro på att det är på riktigt. Friskade. Gladare. Det om något är den bästa av julklappar.

Hoppas ni alla har haft en underbar jul och god fortsättning!