Uppdrag nummer 2.

12:46

Jag sov som en sten natten till torsdag. Alltså verkligen som en sten. Jag gick och la mig, jag somnade på mindre än 10 minuter och vaknade när telefonen pep sitt alarm och var helt "Oj är det redan morgon?" Det hör inte till vanligheterna att jag sover en hel natt i sträck - så jäklar vad skönt det var!

Idag känns det som det har vänt. Jag snyter mig fortfarande i tid och otid, men huvudet känns lättare och humöret är påväg uppåt. Mitt största irritationsmoment just nu är att all min vattenproduktion verkar gå åt till att tillverka snor, så jag är torr som fnöske överallt, trots att jag verkligen försöker dricka mer. Det enda som verkar hända är att jag blir kissnödigare.

Igår kväll trotsade jag förkylningen och stack iväg till matbloggarträff. Det är tredje bloggträffen jag är med på och det var precis lika bra stämning och kul som förra gångerna. Jag är helt fascinerad av det. Ett gäng människor, till största delen helt okända för varandra som bara bestämmer sig för att ses och så klickar det. Jag kom dit vid 19 och vips! var klockan kvart i elva. Hur gick det till?!

Under alla diskussioner igår började jag fundera och har fortsatt fundera på det här med att vara säker i sig själv och stå för den en är. Den balansen varierar för mig - det är jättelätt ihop med mina vänner och skitsvårt med de som jag inte känner så bra. Jag antar att det är något som de flesta tänker på och bryr sig om, men jag känner att på mig sitter den där "Snälla, tyck om mig!" lite, lite djupare. Jag undrar om det är så, om det hänger kvar sen ätstörningarna eller om jag bara tror att det är så - och om jag i så fall gör det till en självuppfyllande profetia genom att fortsätta tro det.

Jag ska försöka förklara - vi var hemma hos Charlotta igår. Jag fick känslan av en människa som inte ber om ursäkt för sig själv, som säger "Jag har blommiga tapeter i hallen för att jag tycker det är snyggt och om du inte gillar det så skit i det då." Jag är nästan alltid lite ängslig innan det kommer nya folk hem till mig. Tänk om de tycker jag har stökigt? Tänk om de inte gillar min affischvägg - om de bara tycker det är barnsligt och att jag är löjlig? Jag kan tänka såhär för tusen grejer: om böcker jag läser, mat jag köper, kläder jag har.

Med fingrarna på tangenterna inser jag precis nu - satan, vad mycket energi det tar.
Jag frågade pappa på lunchen idag om det där med självtrygghet är något som kommer med åldern? För vissa, sa han, och för andra blir det bara allt viktigare vad andra tycker.


För ett tag sen skrev Bella ett bra inlägg om att vara snäll mot sig själv. Det slog an något i mig och jag har verkligen jobbat på att följa den linjen sen dess. Det har gått bra - jag har varit glad och tyckt om mig själv så mycket jag kunnat och när jag inte orkat har det varit OK också. Så om självkärlek har varit uppdrag nummer 1 (KA-CHING!) så får uppdrag nummer två bli självtrygghet - sträcka på ryggen och vara stolt över mitt allt.


Min första grej jag gör i den andan är att publicera det här blogginlägget - jag är rädd att verka fjantig. Tror det handlar till stor del hur jag väljer att se på mig själv. Väljer jag att se det som fjantigt och osäkert - eller väljer jag att se det som modigt och stolt att skriva även om de saker som känns otryggt?