Kontraster.

15:27

En del av mig otroligt fascinerad av att hormoner kan ha en så starkt påverkan på kroppen. Resten av mig är bitter, arg och grinig över att jag mår dåligt och har en obscent jobbig vecka varje månad. Jag gör mitt allra bästa för att hantera det - jag umgås med folk jag tycker om och försöker ta hand om mig själv lite extra. Jag försöker sätta mig över de flesta impulserna av att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och äta choklad och allt annat som kommer i min väg. Jag går ut i alla fall och får andra saker att tänka på. Och resten av de tre veckorna i månaden minns jag den här veckan och är tacksam att det faktiskt kan vara och är så himla enkelt ibland. Kontraster.

För tillfället.

00:10

För tillfället:
- är jag ytterst missnöjd med Göteborgs sommarnatt. Det blåser som katten ute och är svinkallt!
- både förundras och äcklas jag av Jonathan Safran Foers bok "Äta djur" och är på god väg att bli en väldigt selektiv allätare.
- är min älskade tvättmaskin installerad (tack pappa!), andra tvätten är igång och mitt liv kommer bli otroligt mycket lättare numera (ni som också tränar 5 dagar i veckan förstår mig)
- avskyr jag min ekonomiska situation av hela mitt hjärta. Lady Hickups och jag satt och prata om vad vi skulle göra när vi fick en stabil ekonomi. Våra mål sträckte sig till: "gå på restaurang och välja mat utan att kolla på priset" och "köpa hem snittblommor".
- HATAR jag, från djupet av min själ, PMS. Jag ser inte ut som, men känner mig som en badboll.
- är ja glad över att mitt knä verkar må bättre.
- har jag haft en jobbigt dag och hoppas imorgon blir bättre.

Inte så illa som det kunnat vara,

22:53

Idag har pappa klämt och känt på mitt knä och jag har fått order om att "ta det lugnt med dansen ett tag" och se över min skosituation. Efter att ha rotat lite bland kvitton inser jag att han nog kan ha en poäng i det - jag köpte mina förra skor i oktober. Skit också, varför kommer det alltid extra utgifter varje gång en har taskig ekonomi? >.<

Annars är jag glad för att han inte tyckte att mitt knä verkade vara ett dugg instabilt, så jag får väl helt enkelt bita i det sura äpplet och undvika onödig belastning... typ dansa och springa. Veckan ut. Men det går att röra sig på andra sätt! Idag har jag till exempel cyklat fram och tillbaka till Lindome och dessutom varit mammas personal shopper i typ 3-4 timmar. Det resulterade i en massa saker och för min del ett par byxor, en klänning och ett par solglasögon som blixtförälskade mig i. Jag känner mig som Kenny Bräck när jag har de på mig!

Åh, vad jag saknar skolan, jag saknar mitt sammanhang och alla fina människor. Imorgon kväll är det jam på Tyrolen och jag kommer så vara där, även om jag bara kommer kunna groova lite försiktigt. Musik, dans, människor. Mmmm. <3

Annars åker jag till Danmark imorgon en sväng. Farf hämtar upp mig 10 över 6, så nu är det jag som hittar till sängen.

Mitt i veckan.

13:19

En mindre rolig sideffekt av att träna konstant och aphårt på inte alltid optimala underlag i en veckas tid var ett svullet och stört smärtande högerknä igår. Jag kände mig otroligt gnällig, men det gjorde förbaskat ont. Jag gick så lite som möjligt, knaprade Voltaren, hade Voltarengel på och strax innan läggdags fick På Riktigt mig att (via Facebook) lägga ispåse (egentligen en påse frysta kikärtor) på knäet. Det gjorde susen, idag mår knäet mycket bättre. En vilodag till och sen lite stillsam träning veckan ut, jepp.

En annan lustig effekt av den gångna veckan och den hysteriska måndagen var att jag inte åt riktigt optimalt i måndags och kroppen svara med att vara jättehungrig typ hela dagen igår. Mycket underligt och för mig rätt jobbig känsla... men jag hanterade det ganska bra. Ingen panikångest, de känningarna jag fick motade jag ner med logik, perspektivtänk och min matdagbok. Idag är kroppen och hungerssignalerna som vanligt igen och jag jobbar med efterdyningarna. :)

Igår blev jag även officiellt arbetslös och skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen - det gick förvånansvärt smidigt, tack och lov. Idag ska jag dit på föreläsning om hur en skriver CV, ringa kontakter och fick bekräftat att jag följer med pappa&farfar till Danmark på fredag. Heja heja!

Det här är bara början.

08:30

OK, så jag inleder min nyvunna ledighet med att vakna klockan 06:13.
Det var ju inte riktigt som planerat, nej. Men hey, jag är ju ledig, så vad gör det egentligen? :)

Igår var... ja herregud.
Igår var fantastiskt och hysteriskt och alldeles, alldeles underbart. Jag hann både börja gråta helt uppgivet (för att jag var sjukt stressad och nervös och höll på att inte få genrepa min rap) och studsa omkring helt överlyckligt, stolt och glad för att jag och min älskade klass är så jävla grymma. Det var tvära upp- och nergångar i humöret - med ständigt närvarande pepp och stöd från de andra. <3

När allt showande var slut igår och soultrain:et var i full gång skuttade jag fram till Eva och fick en lång kram. Hon tittade på mig och sa: "Det här är bara början, eller hur? Det känns verkligen som man fått vara med om något speciellt ikväll."

Ja. Så känns det.
Igår var helt min arena. Inte för att jag gjorde saker jag var bra på, utan för att hela kvällen handlade om hiphop och det är min kultur, min kultur ända in i hjärtat. Break, rap, graffiti, fet musik från en DJ. Idag är kroppen trött, men jag har så mycket energi som ligger och bubblar under ytan. Hiphop är inget jag väljer att lägga fritid på längre - det är en del av mitt liv. Så ja, det här är bara början.

Genrepa.

14:16

Imorse vaknade jag och det kändes bra. Sen dess har jag hunnit med att vara lugn, uppstressad, få ångest, bli peppad, uppgiven, gråtfärdig, peppad igen, vrålhungrig och nu är jag mest trött, lugn och mätt. Hej och hå, berg-och dalbanehumör. Men jag håller det ändå uppe ganska bra känns det som - efter att ha påmint mig själv på bussen om att allt står eller faller inte med mig och återigen fått lite perspektiv på saker och ting, så blev dagen mycket behagligare. 

Det är genrep klockan 16 och då ska jag ha hunnit sova en stund. 

Jag är så fantastiskt stolt över allt som vi har gjort, fixat och kämpat oss till att det känns som mitt hjärta blir överfullt varje gång jag ser vår show. <3

Ikväll kommer bli kick-ass!

Fullsmäckat.

23:19

Jädrar i min låda, nu har det typ gått en vecka till sen jag skrev. Och vilken vecka det har varit! Fullsmäckat med grejer från morgon till kväll - jag har mest dansat och dansat och dansat. Inget att vara ledsen över, alltså. :)

Vi hade ju satt ihop en avslutningsshow för skolan och den skulle tränas in och finslipas och nötas, så det är pretty much vad vi har gjort också. Fast hela vecken har varit mycket har jag varit jätteduktig på att släppa det som inte behövs och fokusera, med den påföljden att jag inte har brutit ihop av energilöshet någon gång.

I fredags var det skolavslutning och det hade känts hemskare än det gör om det inte var för det faktum att vi har haft en efterkurs nu lördag-måndag där ett par grymma koreografer satt ihop en svinsnygg koreografi som vi har slitit med som djur nu i dagarna två. Allt kommer kulminera imorgon när det är showtime på Pustervik - fRESHMOB Party, som är hela avslutningsgrejen för Mötesplats Hiphop. Då blir det avslutningsshown, efterkurskoreografin och massa annat smått och gott. Jag ska rappa och vi kommer ha vårat grymt snygga utställning där, bland annat.

Jag mår bra, bättre än jag trodde jag skulle göra med alla deadlines och måste-lära-mig-grejer. Jag har ätit ordentligt och sovit ordentligt och tänkt på att ha roligt och inte så mycket på prestation. Min danslust börjar blomma upp igen, det känns ljuvligt. Efter imorgon ska jag ta tisdag lite ledigt och fundera på vad jag ska göra med min sommar... och nu ska jag sova och ladda inför imorgon!

Veckosummering.

10:16

Det är över en vecka sen jag skrev sist - en kombination av mycket att göra och avsaknad av skrivlust. Jag skriver mer när det jag mår sämre, för då har jag betydligt fler i huvudet som behöver komma ut.

Veckan som gick har varit lite upp och lite ner. Jag var på student i tisdag och kunde inte riktigt hantera buffén där, sen fick jag försöka hantera mig själv efteråt. Det gick förvånansvärt bra. För mig är det viktigt att tänka "PERSPEKTIV!", att ingenting är beroende av ett enskilt mål mat och att jag lär mig något av varje misstag jag gör. Sen är det ungefär lika svårt att bara gå back on track och strunta i att det hänt, så tillvida att jag bara fortsätter äta så som jag vet att jag mår av och INTE börja hoppa över mål, sluta äta vissa livsmedel eller äta mindre för att kompensera.

Och det bästa med den historien? Nu när jag skriver det fattar jag riktigt hur långt jag kommit. För det första åt jag inte tills jag fick ont i magen. För det andra slutade jag faktiskt äta, lite senare än jag egentligen velat, men jag slutade. För det tredje så kunde jag hantera den ångesten som kom efteråt - och den var väsentligt mycket mindre än förut. För det fjärde lät jag inte mitt misstag påverka mina kommande dagar lika mycket som förut.

Slutsats? Jag har en bit kvar, men är en bra bit påväg också. Hurra för det! Dessutom sitter jag vid mitt köksbord efter att ha sjusovit mig i lugn och sen ätit en fin frukost.

Igår gick vårat Fresh Summer Jam av stapeln på Radar 72. Det var som en dröm - allting gick otroligt bra, det var fantastiskt väder, det kom massa folk... en helt awesome dag helt enkelt! Klockan var kvart över 12 när jag helt slut kröp upp i min säng med solkyssta kinder och ett leende på läpparna.

Jag har övat på att inte bli en struts under veckan som gått och jag förbättrar mig. Jag övar hela tiden på att inte köra ända in i kaklet och låta ambitionen vila. Därför är det lite stökigt hemma hos mig nu (kul att lite vanlig lägenhetsröra kan vara ett friskhetstecken. ^^) och jag ska ägna min lediga måndag åt att städa lite, handla och dra till stan och hänga på Fjärde Långgatan där breakcrewet Skill Bill stället till med jamet Betongfighten 3. Alltid galet bra vibb när Skill Bill hostar något, så har du inget för dig runt 13-tiden, kom dit! :)

Jag är ett oväder.

22:15

Den här veckan har varit så mycket enklare än förra veckan och jag är så glad för det. Jag känner mig full av energi, glad och lugn. Det fascinerar mig att det kan vara så svårt när det är svårt och gå så lätt när det går lätt. Därför är jag ännu lite gladare när livet är enkelt, för jag vet hur jobbigt det kan vara.

Idag har jag pysslat om min mamma. Målat naglar, fixat hår, masserat, bakat knäckebröd åt och allmänt älskat henne lite extra. Sen åkte vi hem till Föräldrarhemmet och åt finmiddag med hela familjen samlad plus farföräldrar. Efterrätt var en ljuvlig rabarberpaj med marängtäcke och vaniljsås. Den var supergod, men hej! vad sockerkänslig jag har blivit! Hela kroppen blev helt rastlös. Efter maten åkte jag för bli Kållered, blev upplockad av Gabby och vi åkte hem till mig och drack te. När vi hade babblat klart och hon tog dig hem för att däcka i soffan hade jag fortfarande rastlös känsla i kroppen. Tittade ut på busvädret med regn och blåst och sen reste jag mig upp, bytte klänning mot löparkläder, mp3 och keps och stack ut och gick ut och sprang. Jisses, vilken underbar löptur jag har haft! Jag kände mig som ett oväder själv, benen var starka och jag var full av energi. Wow! :)

Nu är jag nyduschad, har lite ont i huvudet av sockerbaksmälla, men är mycket lugnare. Imorgon är det ny vecka igen! :)

Gränser utåt och inåt.

23:37

Under de senaste dagarna så har jag funderat en del på det här med att vara sig själv och våga stå upp för det en gör, i samband med att bli omtyckt. Jag skulle säga att jag inte alls har svårt att stå för det jag gör och hur jag gör saker - om jag är bland mina närmaste. Är det istället andra omkring, som jag inte känner så bra, eller som inte känner mig så bra, så blir jag mycket mer osäker. Med ett antal år av mobbing i bagaget är det kanske inte så konstigt att jag i de situationerna hela tiden har en osäker känsla av: "Kan jag säga och göra som jag gör eller kommer de tycka illa om mig då? Snälla, tyck inte illa om mig!"

Jag är van att anpassa mig efter vad andra tycker och gör och i många fall tror jag att jag till och med gör det på outtalade premisser. Jag antar och gissar och vibbar mig fram vad till jag tror att andra tycker är OK och håller mig inom de ramarna. Speciellt i närheten av människor som jag vill ska tycka om och/eller respektera mig. Jag blir nervös av att jag kanske kommer vara annorlunda. Det är viktigt för mig att vara omtyckt. Pappa säger en väldigt bra sak: "Man kan inte älska alla." och jag förstår verkligen vad han menar. Ska jag försöka vara andra till lags resten av mitt liv så blir det inte mycket Fummelfot kvar.

Samtidigt är ju också anpassning något som en gör i interaktion med andra, i de förhållanden en har. Jag kan inte alltid hävda och göra som jag vill, ibland krävs det kompromiss eller att jag böjer mig för någon annans vilja, för att relationer ska funka. Jag har lite svårt att fatta att jag är OK och att mina tankar och viljor faktiskt är lika viktiga som någon annans, fast vi kanske inte håller med varandra. Just nu kommer jag på mig själv i tankebanor där jag ursäktar mig själv och delar av mitt liv, istället för att vara stolt och gå med hakan högt över mina val, som jag faktiskt är nöjd och tillfreds med. Stora delar handlar om mina matval. Jag är mestadels vegetarian/vegan och jag vill bara vara det utan något ifrågasättande. Låt mig bara vara, jag vill inte sticka ut eller förklara mig och min mat. Låt mig bara äta ifred.

Jag håller på och klurar på mina gränser. Vad gör jag för att jag vill och vad gör jag för vad jag tror att andra vill och förväntar sig? Jag känner efter, tänker och tror att jag kommer nysta ut det här också, med tiden.

Break, löpning och energi.

22:05

Idag har varit väldigt fint. Break på förmiddagen och vi var tre aktiva pers, så Foolish tyckte att: "Då kör vi akrobatik!" och vi plockade fram mjukgolvet. Jag blev ställd inför min rädsla att stå på händer, men gjorde mitt bästa och det gick riktigt bra. Det är fortfarande rätt läskigt ibland, men jag vågade och det gick bättre och bättre. Jag undrar om Foolish skrattar inombords ibland, ograciösa som vi är ibland, men han är snäll och visar det inte utåt i alla fall.

Eftermiddagen var egenträning, en färdigfixad hypekoreografi och en pratstund med Twisted D innan jag hoppade på cykeln och tog mig hem - för att snöra på mig löparskorna. Midnattsloppet är målet och jag vill kunna springa det, ha kul och känna att jag behärskar distansen. Alltså har jag kollat upp ett gratis träningsschema på nätet - Marathon.se är adressen! Enligt mitt träningsschema skulle jag köra distans med gång, varav löpning i 4x8 minuter och så lite stretch på det. Efter det var jag helt jättetrött i hela kroppen och resten av dagen har jag bara tagit det lugnt. Imorgon är det fredag och jag ska bli bjuden på restaurang. Tjoho! :)

Back on track.

18:16

Nu känner jag mig back on track. Mitt knä vill fortfarande inte sluta strula, så jag satt bredvid på dansen igår och passade på att självrannsaka mig själv och skriva lite. Det kändes helande och som att några pusselbitar föll på plats - den viktigaste var nog att inse att jag aldrig mer komma hamna på ruta noll igen. Att jag kan både backa och stå stilla i min utveckling (gällande dans, livet, whatever) men eftersom jag alltid lär mig något på vägen, så har jag alltid kommit ett litet steg längre än innan. Det var en skön känsla. Sen träffade jag Gabby, Bus och Bumby på kvällen och de ger alltid massa energi.

Idag är jag glad. Kroppen är fortfarande liksom trött, jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Jag tror att jag inte helt har bouce:at tillbaka från förra veckan, men det kan jag ta.

Vi hade graffiti-workshop i onsdags och fredags och idag smet jag iväg på lunchen och köpte mig ett skissblock och pennor. Det kanske inte låter som en big deal, men det är det för mig. De som målat av oss tre barn har alltid varit mina bröder. Deras block från skolan är fullklottrade och i mina står det bara det som "ska" stå. Jag har aldrig haft någon lust att rita, men nu poppar den upp, lite försiktigt. Det är kul!

Jag har en pockande känsla av att vilja springa idag, men det blåser så mycket att jag inte ens vill gå utanför dörren i onödan. Det ser förrädiskt soligt och varmt ute, men jag vet att det är svinkallt. Och face the fact -åt vilket håll jag springer kommer det ändå vara motvind antingen hem eller tillbaka. 11m/s i motvind. Det är banne mig över gränsen för kuling. Nej, usch och fy säger jag och skjuter på springandet tills imorgon. Om SMHI har rätt ska det bara vara 3m/s då och dessutom kanske jag lyckas lura med mig Gabby? :)

Jag vet. Jag vet inte.

14:07

Jag vill inte. Jag vet inte riktigt vad, men den överhängande känslan idag är att jag verkligen inte vill. Jag är trött och har ont i huvudet, jag är seg i kroppen, jag har ont i höger knä och handled. Vi ska filma avslutningsfilmen idag efter skolan och jag fasar. Jag vet inte om jag kan. Jag har inte tränat tillräckligt för den. Jag är hungrig och mätt samtidigt. Fy fan för den här dagen.

Jag vet två saker jag vill göra - springa med mamma eller vara med Gabby. Innan dag är slut kommer jag ha gjort något av det och må mycket bättre, men just nu avskyr jag allt.

Jag orkar inte vara positiv idag. Hade en diskussion om det i helgen - idag ska en alltid vara glad och positiv och om en inte skulle vara eller känna sig så en dag, så ska en sträva efetr att bli det. Jag förstår tanken bakom det - det är väldigt destruktivt att gå omkring och vara sur och förbannad på allt. Men det kräver också att jag lägger aktiv energi på att ändra mitt förhållningssätt och jag har inte den energin nu. Nu är jag bara arg på att jag har ätstörningar och att det fuckar upp mitt liv.

Jag vet. Jag vet inte.
Jag går och sover en stund i en soffa nu.

Rycka ogräs.

23:00

Nu är den här veckan inne på sin sista timme.
Det har hänt mycket. Jag har haft en av de jobbigaste veckorna på länge, speciellt jämfört med förra veckan när jag var fylld med energi och glad typ hela tiden.

Fast jag inte har mått särskilt bra så känns det ändå som jag har gjort framsteg. Det är ruskigt skönt. Jag kämpar på. Jag ger mig inte. Jag har vunnit många krig den här veckan och framför allt under helgen. Heja heja mig!

Jag har upptäckt en annan sak också. Jag har ett papper där jag skriver upp saker som jag inser och kommer på along the road och idag tog jag upp pappret, gjorde en pil från meningen "Stress och prestation är en jättetrigger!" skrev jag "Jag blir en struts!" för det blir jag. När saker och ting är måste och ska, då är jag väldigt bra på att förtränga och strunta i vad som den nu är som ska göras, med den följden att jag blir ÄNNU mer stressad över det jag nu måste göra eftersom jag medvetet inte gör det. Så tar det tusen gånger mer energi än om jag bara hade tagit tjuren vid hornen och gjort vad-det-nu-är på en gång. Ofta är det småsaker. Jag gick och stressade och hade dåligt samvete för ett jobbigt mail att skriva i två veckor. TVÅ VECKOR av onödig dåligt-mående. För ett jäkla mail. Samtidigt så är det helt logiskt nu när jag tänker på det - för hur länge har jag förnekat att jag har ätstörningar? Inte ens jag vet det. Då känns det inte så konstigt att tekniken att förneka saker jag tycker ä jobbiga ligger ganska djupt rotad.

Ogräs ska ryckas upp med rötterna för att inte kväva de nya fina blommorna. Jag känner mig som inne i värsta rycka-ogräs-fasen.

Idag vann jag ett krig.

19:26

Jag har precis vunnit ett krig.

Hela den här veckan har varit helt whack. Jag har varit råstressad, haft ångestattacker och nästan-panik och trött ända in i själen ibland. Insett att det är banne mig inte lätt att hantera känslor som jag försökt att undvika bra länge. Däremot har maten funkat hyfsat bra. En del tackar jag mina förberedda matlådor för - när det bara är att öppna frysen och ta ut en burk, så förenklar det livet mycket. När mitt liv är vardagsinrutat så är det ganska enkelt att bara köra på.

Då är det annat på helgen. En helg där jag stressar ner innebär oplanering och konstiga mattider, ofta livsmedel som jag inte äter under vardagarna som påverkar min aptit annorlunda.

Igår åt vi brownieefterrätt efter en fin grillmiddag. No big deal... om det inte hade varit för den halva brownien som låg bland de andra i burken jag skulle ta fram. Impulsen kom nästan direkt "Ät upp den nu när ingen ser!" MEN jag gjorde det inte. Det skrek i hela kroppen, men jag gjorde det inte ändå. Idag åt mamma, jag och Sana på indisk restaurang till lunch, åkte till golfbanan och väntade på Persika och avslutade hela äventyret med en glass. Sen skjutsade mamma mig till lägenheten för att jag skulle hämta lite snyggkläder till ikväll. Hela vägen från golfbanan till min lägenhet kunde jag inte tänka på något annat än den godispåsen som låg i skafferiet som jag glömt bort, men kom på idag att jag hade. Hem, hämtade kläder och godispåse. Sa ingenting om godiset till mamma. Tänkt tusen gånger att jag borde säga något. Hade krig i huvudet hela tiden.

Från 18:11 till typ klockan 19 tänkte jag knappt på något annat än den där jävla godispåsen. Om jag skulle äta upp det? Om jag skulle låta bli? Jag borde väl inte äta det? Men kan jag inte äta vad jag vill? Borde jag äta upp den för att bevisa för mig själv att jag kan äta vad jag vill utan att få ångest över det? Vill jag verkligen äta det? Ja? Men varför? Vill jag äta det för att jag vill eller för att jag vill äta? Jag borde verkligen inte. Men varför borde jag inte?

Ni fattar grejen. Det är krig i mitt huvud. Det gör mig galen.

Men jag har lärt mig en hel del saker, speciellt sen jag läste "Sockerbomben"-boken, både rent faktamässigt och om mig själv.

Visdom 1: Vad kroppen vill är inte alltid vad som är bäst för den.

Visdom 2: Gå inte på impuls. Vänta en stund.

Visdom 3: Ersätt "din" drog med något annat som du mår bra av.

Visdom 4: Allt är förgängligt. Så också det ledsna.

Så - jag bestämde mig att vänta en halvtimme och gjorde en kopp te. Jag tänkte jag skulle ringa Gabby och prata en stund med henne (jag tycker om bara tanken att prata med henne), men innan det gick jag och satte mig på massagedynan och fick en kvarts massage. Sen reste jag mig resolut upp, gick ut till ryggsäcken, plockade fram godispåsen, öppnade soplådan och tryckte ner den jävla påsen under några äckliga matrester.

Ibland är min vardag ett krig. Mot min egen kropp som inte vet vad som är bäst för den och mot beroendet och mot gamla vanor.

Idag vann jag.

Det är alltid jobbigast i början

22:42

Idag har varit en helt störd dag.

Jag har haft ångest, panik och mått rent ut sagt apa.

Men, jag har inte hestätit. Jag har inte låtit bli att äta heller. Hela dagen har varit full av impulser, men jag har inte gett efter. Jag har inte heller isolerat mig och suttit i ett hörn och mått dåligt själv. Jag kanske inte helt lyckas med att hantera hela känslostormen när den händer, men jag har ringt de jag litar på och tycker om - jag har smsat och delat med mig av mig själv. Jag har gråtit i telefonen med pappa i andra änden och bestämt mig för att ikväll är inte en bra kväll att sova själv i lägenheten. Jag har legat lutad mot mamma i soffan, blivit struken över håret och pratat.

Så, jag gör vad jag kan för att hantera att jag inte mår bra. Sen att jag inte har riktigt koll på vad jag ska göra istället... men det kommer. Ovana situationer och känslor, men jag vänjer mig med det också. Det är alltid jobbigast i början.

Det är så jävla svårt.

14:04

Jag har upptäckt en sak.
Det var sjukt jobbigt att erkänna att jag har ätstörningar. Det var sjukt jobbigt att börja rota i mig själv och gå igenom varför det var så. OCH det är fortfarande jobbigt nu, för de känslorna som jag förut dövade med att äta/inte äta, de är kvar och jag har nog aldrig riktigt hanterat dem, så jag vet inte riktigt hur jag ska göra det heller.

Det är så jävla svårt.
Jag förstår att folk fortsätter förneka, sticker huvudet i sanden och går tillbaka till sina invanda mönster. Det kanske inte är ett bra sätt att hantera känslor på, men det är ett sätt som en vet om och är van vid.

Förra veckan var jättebra. Jag hade massa energi och var glad. Den här veckan händer det massamassa saker hela tiden och jag känner att det bara är energi ut och ingen energi in. Jag förutsätter att folk tänker det värsta om mig. Idag har jag stannat hemma från skolan och mest sovit. Vi har deadline för en skolgrej på måndag och alla skulle övat tillsammans inför den idag. I mitt huvud tycker mina klasskompisar att jag är en lat idiot och jag känner mig usel.

Nej.
Nejnejnej.
Jag orkar inte med det här själv. Jag ska ringa någon.

There and back again.

12:12

Igår gjorde jag min audition på Åsa och kom inte vidare. Det suger. Mitt solo kändes OK, men inte riktigt bra - det kändes som jag ville visa mer än jag kunde prestera. Efter lunchen, när vi fått reda på vilka som gått vidare och inte, och resten av dagen igår var jag helt slut och urladdad. Jag orkade ingenting och gjorde ingenting heller. Jo, jag hade dejt med mitt badkar, drack massa te, slösurfade och åt en fantastisk god kvällsmat.

Jag lärde mig ganska mycket på det dryga dygnet som jag var borta. När jag satte mig på tåget i måndags eftermiddag var jag helstirrig, stressad och sammanbiten, tills jag kom på mig med att vara det - och undrade varför? Jag gör ju det här för att det är roligt, varför stressar jag upp mig så mycket? Jag bestämde mig för att ta det seriöst, men inte alltför allvarligt, sov en timme och kände mig mycket mr positivt inställd till livet efter det. När jag kom hem dagen därpå övade jag på att göra som min kloka och fina mormor och mamma säger åt mig: att låta ambitionen vila. Ok, det är stökigt i lägenheten, det ligger ren tvätt i soffan, disk i diskhon och jag behöver handla... men jag behöver inte göra det nu. Så urladdad som jag var igår så behövde jag mest av allt sitta still och ta det lugnt, så det var det jag gjorde.

Imorse vaknade jag mer uppladdad, men inte riktigt på topp än. Idag ska jag rappa framför folk och det kommer bli en utmaning - just nu känner jag inte alls för det.

Jag tar hand om mig. Efter mycket tankar om det så inser jag att jag kommer fortsätta vara petig med maten, men av en helt annan anledning än förut. Förut var det krampaktigt och strängt, med strama gränser för vad som var OK och inte - idag är gränserna mer öppna, det mesta är OK. Anledningen till vad jag äter har också förändrats - nu äter jag för att jag vill ta hand om mig själv och ge min kropp sånt som jag vet att den mår bra av. Så mycket den har stått ut med, så många oförtjänt elaka tankar jag tänkt om den. Nu vill jag ta hand om den, för att den är fin och vacker.

Hellre försöka än att inte försöka alls.

22:50

Förra gången jag skrev skrev jag "jag försöker hellre än att inte försöka alls." och att nästa år tänker jag söka in till Åsa folkhögskola, för jag missade ansökningsdatumet i år.

Det är rätt, men samtidigt helt fel.

När jag såg att ansökningsdatumet redan varit blev jag först lite ledsen och besviken, men så tänkte jag att det går ju att söka i efterhand till många högskolor, så jag skickade på gott och ont iväg ett mail och frågade om det gick att göra en sen anmälan? I onsdags fick jag svar och ett nummer att ringa. I torsdags ringde jag och frågade och nästan dog av chock när hon svarade: "Javisst, vilken dag vill du komma på audition?"

Så, jag ska på audition på tisdag, vilket innebär ett solo, utgallring, och om jag går vidare, ett par dansklasser, personlig intervju och ett fyspass. Jag har haft lite panik över att sätta ihop ett solo - jag har aldrig koreograferat på riktigt förut. I kombination med att det har varit pre-showcasevecka och skola som vanligt har det varit stört mycket att göra. Jag var genial i söndags och ägnade några timmar att göra matlådor på - och har älskat mig själv lika mycket varje gång jag bara kunnat plocka något ur frysen/kylen till lunch/middag. Halleluja för planering!

Jag började fundera, pussla och testa ihop mitt solo direkt på torsdag eftermiddag och mellan skolan och genrepet inför showcaset på fredag. Idag var det showcase på Pustervik och en del av dötiden mellan mina danser ägnade jag åt att träna solo och komma på det sista. Twisted D ska kika på den imorgon (snällast <3) och förhoppningsvis kan jag träna ett par timmar på Twisted.

Nu är jag hemma hos mamma och pappa och är helt slut, både i kroppen och huvudet. En kopp te och ett par bitar choklad avslutar kvällen och en arbetsam vecka. Jag fattar fortfarande inte riktigt att jag ska till Åsa på tisdag, det är overkligt. Men jag vill, åh, jag vill.

Inspiration.

22:32

Idag har jag, Gabs, Lady Hickups, Bus, mamma och Bumbys mamma sprungit VårRuset. Gabs var debutant i sammanhanget och gjorde en strålande insats - vi sprang alla 5 km och hade riktigt roligt. Sen var det picknick för hela slanten och en väldigt trevlig kväll. Nöjd och glad.

Ibland hittar en precis de inspirerande ord som behövs just för stunden. Hos Linnea läste jag ett öppet brev med fantastiska ord. Det kändes bra.

Jag har funderat väldigt mycket på året som ligger framför mig efter sommarlovet, vad jag skulle vilja göra och vad som känns bra i kroppen och magen. Jag vet fortfarande inte. Hela mitt inre är ett trassel av obeslutsamhet. Jag vill så mycket men vill inte att det ska ta över allt, för jag vet att jag kommer tappa lusten då. Lagom är bäst heter det. Men en sak vet jag i alla fall - jag försöker hellre än att inte försöka alls. Som det känns nu så vill jag dance my ass off och söka in till Åsa folkhögskola och deras streetdancekurs nästa år (jag kom på att jag ville dit efter sista anmälningsdatum). Ett helt vanligt jobb i ett år och spara pengar, tror jag. Något sånt är så långt jag kommit i mina funderingar.

Nu ska jag nanna.