19:11
Det är rätt intressant att stanna upp ibland och blicka bakåt. När Linda och jag gick över Almås skolgård idag - alltid bakåtblickar. Jag förstår fortfarande inte hur jag överlevde, att jag kom därifrån hel och hållen i ett stycke. Så kallt, det var så kallt där. Snart fyra år har gått sen jag kom därifrån, och så fort jag går över skolgården är det som ingen tid har förflutit alls.
Kan man ändra sig? Kan man verkligen det, bli en helt annan person än man var förut? Eller är man alltid samma person i grunden? Som stommen på ett hus - man kan renovera hur många gånger som helst, byta tapeter, möbler, kanske bygga en altan, men husets grundstomme kommer alltid vara densamma. Om man nu inte river den också. Hum.
Lär man sig något av allt detta tittandet över axeln, reflekterandet över den man var förut (om man nu som jag tror att människor förändras med tiden.)? Eller ska man strunta i det, tänka "Det som har hänt har hänt, ingen idé att bry sig mer" och bara se framåt? Med vissa saker kanske man måste göra så, ingen idé att älta, men jag tror att lite tankeverksamhet över ens imperfekt kan vara bra då och då, om inte annat för att se lite klarare.
måndag, augusti 21, 2006
Oh brother, where art thou?
14:37
Min bror är världens sötaste. Han ringde nyss och undrade om jag, "världens bästa och snällaste syster" (när han väl börjar så så vet jag att det är något på gång.), kunde gå upp till vårdcentralen och beställa en tid till honom imorgon. Jag upplyste honom om att det var ganska kört, för jag gick upp och satte mig i telefon klockan sju på morgonen, och jag fick ingen tid ändå, det är lika bra att gå och sätta sig på Närakuten i Kungsbacka. Och då kom det. "Johannaaaa? Du kan väl följa med mig dit imorgon då? Det är så tråkigt att sitta ensam och jag vet inte vart det ligger..."
Yes. Min tvillingbror på 19 år, det stämmer. How I adore him. :)
Jag ska passa på och fråga om röntgen och stressfrakturer och sånt där imorgon när jag ändå ärdär. Det kan ju inte skada, at least.
Kan det inte sluta regna snart? Jag vill cykla. Jag tror jag smiter ner till träningen ikväll i alla fall. Jag måste ändå berätta att jag troligtvis inte kan träna på ytterligare.. 6 veckor. Åh, döden, döden.
Min bror är världens sötaste. Han ringde nyss och undrade om jag, "världens bästa och snällaste syster" (när han väl börjar så så vet jag att det är något på gång.), kunde gå upp till vårdcentralen och beställa en tid till honom imorgon. Jag upplyste honom om att det var ganska kört, för jag gick upp och satte mig i telefon klockan sju på morgonen, och jag fick ingen tid ändå, det är lika bra att gå och sätta sig på Närakuten i Kungsbacka. Och då kom det. "Johannaaaa? Du kan väl följa med mig dit imorgon då? Det är så tråkigt att sitta ensam och jag vet inte vart det ligger..."
Yes. Min tvillingbror på 19 år, det stämmer. How I adore him. :)
Jag ska passa på och fråga om röntgen och stressfrakturer och sånt där imorgon när jag ändå ärdär. Det kan ju inte skada, at least.
Kan det inte sluta regna snart? Jag vill cykla. Jag tror jag smiter ner till träningen ikväll i alla fall. Jag måste ändå berätta att jag troligtvis inte kan träna på ytterligare.. 6 veckor. Åh, döden, döden.
Jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt, jag är så trött på alla mejl och koder.
10:38
Jag sitter hemma hos Linda och hennes bror har tittat på min fot. Han tror det är en stressfraktur, och jag vill inte tro det, men det vore ganska inbilskt av mig att inte göra det. Varför får man sjukdomar som man inte kan behandla, hur pointless är inte det? Eller.. egentligen är det väl inte pointless alls, eftersom att jag uppenbarligen har gjort något fel om jag tränat mig till en stressfraktur. Om det är en stressfraktur. Det som behövs för att ta reda på det är röntgen, och sannolikheten att jag skulle hinna bli röntgad inom 6 veckor utan remiss är inte särskilt sannolik alls. Och då har eländet förhoppningsvis läkt ändå. Jag ska hem och prata med pappa och höra vad han säger. Och ringa farmor.
Igårkväll var något av det värsta jag varit med om på länge. Jag kunde inte somna. Jag var påväg ett tag, men då var det någon som öppnade min dörr och väckte mig igen. I säkert tre timmar låg jag och försökte sova. Gick inte. Irriterande nog var jag inte ens särskilt vaken, utan sådär halvdåsigt trött. Och hela huvudet surrade av tankar om precis allting. Jag hann gå igenom vad jag ska göra idag, hela helgen, planera mat inför skolstarten, tänka ut vilka matlådar jag ska ha med mig de dagarna jag ska ha träning, fundera ut vad jag ska ha på mig nästa gång jag ska gå ut, grubbla över hur det ska gå med jobbet när det kommer börja krocka med handbollsträningen, rada upp fehundrafemtiosju olika scenarion som aldrig kommer hända (men som är kul att föreställa sig ändå.) och ta mig igenom dem på minst fem olika sätt. Vid det laget började jag bli lite sömnig, och sen måste jag ha somnat bort utan att märka det.
Nu är det ny dag och godmorgon igen.
Jag sitter hemma hos Linda och hennes bror har tittat på min fot. Han tror det är en stressfraktur, och jag vill inte tro det, men det vore ganska inbilskt av mig att inte göra det. Varför får man sjukdomar som man inte kan behandla, hur pointless är inte det? Eller.. egentligen är det väl inte pointless alls, eftersom att jag uppenbarligen har gjort något fel om jag tränat mig till en stressfraktur. Om det är en stressfraktur. Det som behövs för att ta reda på det är röntgen, och sannolikheten att jag skulle hinna bli röntgad inom 6 veckor utan remiss är inte särskilt sannolik alls. Och då har eländet förhoppningsvis läkt ändå. Jag ska hem och prata med pappa och höra vad han säger. Och ringa farmor.
Igårkväll var något av det värsta jag varit med om på länge. Jag kunde inte somna. Jag var påväg ett tag, men då var det någon som öppnade min dörr och väckte mig igen. I säkert tre timmar låg jag och försökte sova. Gick inte. Irriterande nog var jag inte ens särskilt vaken, utan sådär halvdåsigt trött. Och hela huvudet surrade av tankar om precis allting. Jag hann gå igenom vad jag ska göra idag, hela helgen, planera mat inför skolstarten, tänka ut vilka matlådar jag ska ha med mig de dagarna jag ska ha träning, fundera ut vad jag ska ha på mig nästa gång jag ska gå ut, grubbla över hur det ska gå med jobbet när det kommer börja krocka med handbollsträningen, rada upp fehundrafemtiosju olika scenarion som aldrig kommer hända (men som är kul att föreställa sig ändå.) och ta mig igenom dem på minst fem olika sätt. Vid det laget började jag bli lite sömnig, och sen måste jag ha somnat bort utan att märka det.
Nu är det ny dag och godmorgon igen.
söndag, augusti 20, 2006
Endorfinkick.
21:26
Så mycket bättre jag mår nu. Kära nån. Jag var vid bron efter Jetmacken vid Kållered innan jag bestämde mig för att cykla hem igen. Jag tror jag ska cykla till Kungsbacka imorgon - omväxling förnöjer heter det ju. Nu har jag massa att göra på dagarna igen. Imorgon ska jag dessutom leda ett yogapass på gymmet, jag undrar hur det ska gå med foten. Den får offra sig, simply. Det lite lustiga är att yoga handlar mycket om lugn och kontroll och såvidare, och jag får hjärtklappning när jag ska vara ledare och berätta hur folk ska göra. Eller jag fick det förra gången i alla fall. Det kanske går bättre den här gången då? Förra gången uppmanade jag i min förvirring att "Sätt höger häl mot höger vrist." :P
Phew. Massa endorfiner omkringrusande i kroppen. Been too long since the last time. Jag ska snart gå och lägga mig och läsa lite innan sömnen behagar infinna sig. Imorgon ska jag till Linda och hennes bror ska titta på min fot och förhoppningsvis skriva ut något antiinflammationsmedicin till mig.
Natti natt. :)
Så mycket bättre jag mår nu. Kära nån. Jag var vid bron efter Jetmacken vid Kållered innan jag bestämde mig för att cykla hem igen. Jag tror jag ska cykla till Kungsbacka imorgon - omväxling förnöjer heter det ju. Nu har jag massa att göra på dagarna igen. Imorgon ska jag dessutom leda ett yogapass på gymmet, jag undrar hur det ska gå med foten. Den får offra sig, simply. Det lite lustiga är att yoga handlar mycket om lugn och kontroll och såvidare, och jag får hjärtklappning när jag ska vara ledare och berätta hur folk ska göra. Eller jag fick det förra gången i alla fall. Det kanske går bättre den här gången då? Förra gången uppmanade jag i min förvirring att "Sätt höger häl mot höger vrist." :P
Phew. Massa endorfiner omkringrusande i kroppen. Been too long since the last time. Jag ska snart gå och lägga mig och läsa lite innan sömnen behagar infinna sig. Imorgon ska jag till Linda och hennes bror ska titta på min fot och förhoppningsvis skriva ut något antiinflammationsmedicin till mig.
Natti natt. :)
Whey!
19:52
Halleluja, pappa har återställt mammas cykel i cykelbart skick, så nu kan jag äntligen göra någonting annat än att sitta hemma och stirra. Tjohoo. :D Jag älskar min pappa lite mer än vanligt just nu. :)
Halleluja, pappa har återställt mammas cykel i cykelbart skick, så nu kan jag äntligen göra någonting annat än att sitta hemma och stirra. Tjohoo. :D Jag älskar min pappa lite mer än vanligt just nu. :)
Depp.
11:55
Fotfanskapet blir ju inte bättre alls, det bli ju sämre. Hur kan det bli sämre, jag har inte gjort en tillstymmelse till att träna på snart två veckor!? Jag känner mig lat, jag kan inte somna på nätterna längre och min aptit är på god väg att försvinna. Jag är inte ens arg längre, jag är bara ledsen.
Fotfanskapet blir ju inte bättre alls, det bli ju sämre. Hur kan det bli sämre, jag har inte gjort en tillstymmelse till att träna på snart två veckor!? Jag känner mig lat, jag kan inte somna på nätterna längre och min aptit är på god väg att försvinna. Jag är inte ens arg längre, jag är bara ledsen.
Vad du anförtror åt mig,ska jag anförtro åt dig.
01:10
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Min kväll har varit helt toppen. Bror och jag blev upphämtade av Carin, vi körde iväg och köpte godis, för att sedan fortsätta till Jonas. Vi släppte in oss själva i hans hus, och hittade ingen Jonas i hans rum heller, så vi roade oss med att leta filmer tills han kom. Bror började elegant med att presentera sig med "Hej, Johannas syster." och sen mobbade vi honom för det heela kvällen. (Han försvarade sig med att han egentligen sa "Hej, Johanna är min syster." men det var det ingen som hörde. :P) Sen satte vi på "Sin City", bror och jag bredde ut oss i soffan och Carin och Jonas ockuperade sängen. Ungefär nånstans halvvägs in i filmen anlände Hanna och Gås. Carin och Hanna gillade inte filmen och satt och pep, Gås skrattade när folk dog och vi resterande tre hade redan sett den en gång och gillar den fortfarande. :) Någon gång under filmen hamnade Carins huvud vid mig och jag satt och pillade med henne hår. Vilket hår den flickan har, det är inte sant. :) Stort och vågigt och den färgen. Jösses. :)
Efter filmen började vi spela MarioKart och ett vilt tävlande, svärande och allmänt hotande tog plats. Alla spelande skrek, de som inte spelade skrattade åt hysterin som drabbade oss som spelade och Carin kastade kuddar när hon förlorade. :) Sen så liksom.. gick det utför. :P Efter ett tag hade kuddkrig utbrutit, och Hanna och jag satt i soffan och skrattade så vi nästan grät. Roligast på hela kvällen var det när Carin och bror hade lyckats låsa fast sina handleder med ett par gröna plasthandbojor och stod mitt på golvet och bankade på varandra med två kuddar. Eller när Gås och bror dränkte Carin i ett täckte. Åh jösses. Jag har fortfarande ont i magen. :)
(Det är så svårt att beskriva såna här kvällar så att de görs rättvisa, för oftast är det bara de som var där som fattar det roliga. :P)
Jag är helt slut i knoppen, och kommer troligtvis somna på stört när jag går och lägger mig, vilket kommer bli mycket snart. Natti natt. :)
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Min kväll har varit helt toppen. Bror och jag blev upphämtade av Carin, vi körde iväg och köpte godis, för att sedan fortsätta till Jonas. Vi släppte in oss själva i hans hus, och hittade ingen Jonas i hans rum heller, så vi roade oss med att leta filmer tills han kom. Bror började elegant med att presentera sig med "Hej, Johannas syster." och sen mobbade vi honom för det heela kvällen. (Han försvarade sig med att han egentligen sa "Hej, Johanna är min syster." men det var det ingen som hörde. :P) Sen satte vi på "Sin City", bror och jag bredde ut oss i soffan och Carin och Jonas ockuperade sängen. Ungefär nånstans halvvägs in i filmen anlände Hanna och Gås. Carin och Hanna gillade inte filmen och satt och pep, Gås skrattade när folk dog och vi resterande tre hade redan sett den en gång och gillar den fortfarande. :) Någon gång under filmen hamnade Carins huvud vid mig och jag satt och pillade med henne hår. Vilket hår den flickan har, det är inte sant. :) Stort och vågigt och den färgen. Jösses. :)
Efter filmen började vi spela MarioKart och ett vilt tävlande, svärande och allmänt hotande tog plats. Alla spelande skrek, de som inte spelade skrattade åt hysterin som drabbade oss som spelade och Carin kastade kuddar när hon förlorade. :) Sen så liksom.. gick det utför. :P Efter ett tag hade kuddkrig utbrutit, och Hanna och jag satt i soffan och skrattade så vi nästan grät. Roligast på hela kvällen var det när Carin och bror hade lyckats låsa fast sina handleder med ett par gröna plasthandbojor och stod mitt på golvet och bankade på varandra med två kuddar. Eller när Gås och bror dränkte Carin i ett täckte. Åh jösses. Jag har fortfarande ont i magen. :)
(Det är så svårt att beskriva såna här kvällar så att de görs rättvisa, för oftast är det bara de som var där som fattar det roliga. :P)
Jag är helt slut i knoppen, och kommer troligtvis somna på stört när jag går och lägger mig, vilket kommer bli mycket snart. Natti natt. :)
lördag, augusti 19, 2006
Tristess.
17:40
Jag har noll motivation och ingenting att skriva. Jag omredigerade två gamla dikter nyss. Jag har kollat igenom hela min bildmapp. (Herregud, hur ser jag ut på kort egentligen?) Tiden gå så vansinnigt långsamt, jag och bror ska titta på film och spela MarioKart med Carin och Jonas och klockan vill inte bli så mycket att vi kan åka iväg. Trååk.
Jag har noll motivation och ingenting att skriva. Jag omredigerade två gamla dikter nyss. Jag har kollat igenom hela min bildmapp. (Herregud, hur ser jag ut på kort egentligen?) Tiden gå så vansinnigt långsamt, jag och bror ska titta på film och spela MarioKart med Carin och Jonas och klockan vill inte bli så mycket att vi kan åka iväg. Trååk.
Nattsamtal till stjärnorna.
03:34
Varför blir man som mest tankfull på natten? Varför är det så lätt att glömma bort att man inte är ensam om att vara rädd? Varför kan man inte bestämma vem man ska älska? Varför är det så lätt att börja älska och så svårt att sluta? Varför blir man bränd av förhållanden, även om de har varit bra? Varför finns det passion som brinner som en eld i kroppen? Varför är det svårt att vara ärlig? Varför blir man rädd för att visa hur mycket någon betyder för en? Varför är det så mycket enklare att sova om man har någon att sova med? Kan man älska hur många som helst? Varför slutar man vara kär? Varför börjar man? Kan man vara kär i flera samtidigt? Är människan monogam i grunden, eller är det bara ett sjukt påhitt? Hur kan man känna sig ensam och liten i mitten av en folksamling? Varför är det lättast att gråta när man är ensam? Varför lever jag inte varje dag som den vore min sista? Har man olika personligheter efter situation, eller är det bara olika sidor av ens personlighet man visar upp? Varför är man rädd för att bli missförstådd? Är det fult med lust, att vilja ha någon? Varför då i så fall? Varför ångrar man de saker man inte gjorde mest? Om man har något man vill ge till någon, men inte vågar, vad gör man då? Varför ska livet vara så förbannat svårt ibland för?
Jag hatar kärleken, jag vill aldrig bli kär igen. Samtidigt vet jag att det inte stämmer, jag bara orkar inte med det himlastormade igen. Inte nu. Och ändå så älskar jag allt. Jag är kär i allting, banne mig, jag vill älska så mycket som det går, hela tiden. På samma gång så vågar jag inte, för jag vill bli älskad tillbaka. Vill alla det? Är det något grundläggande som behövs för att leva? Det är klart jag vill bli kär igen. Det ligger något oerhört i att våga visa sig för någon annan, att berätta om det hemska, det bästa, det som ligger en varmast om hjärtat. Det man skyr som pesten, som man önskar aldrig hade hänt. Jag vågar inte, men struntar i rädslan ändå ibland. Det är som att blunda, ramla baklänges och hoppas att någon lindrar fallet när jag väl vågar visa upp själen på det sättet. Och ändå. Det är ett förtroende som jag gärna ger. Och det är så sällan en känsla ensam, utan femhundra stycken på samma gång istället.
Det är inte så sammanhängade. Jag kanske tar bort det imorgon - kanske får det stå kvar.
Varför blir man som mest tankfull på natten? Varför är det så lätt att glömma bort att man inte är ensam om att vara rädd? Varför kan man inte bestämma vem man ska älska? Varför är det så lätt att börja älska och så svårt att sluta? Varför blir man bränd av förhållanden, även om de har varit bra? Varför finns det passion som brinner som en eld i kroppen? Varför är det svårt att vara ärlig? Varför blir man rädd för att visa hur mycket någon betyder för en? Varför är det så mycket enklare att sova om man har någon att sova med? Kan man älska hur många som helst? Varför slutar man vara kär? Varför börjar man? Kan man vara kär i flera samtidigt? Är människan monogam i grunden, eller är det bara ett sjukt påhitt? Hur kan man känna sig ensam och liten i mitten av en folksamling? Varför är det lättast att gråta när man är ensam? Varför lever jag inte varje dag som den vore min sista? Har man olika personligheter efter situation, eller är det bara olika sidor av ens personlighet man visar upp? Varför är man rädd för att bli missförstådd? Är det fult med lust, att vilja ha någon? Varför då i så fall? Varför ångrar man de saker man inte gjorde mest? Om man har något man vill ge till någon, men inte vågar, vad gör man då? Varför ska livet vara så förbannat svårt ibland för?
Jag hatar kärleken, jag vill aldrig bli kär igen. Samtidigt vet jag att det inte stämmer, jag bara orkar inte med det himlastormade igen. Inte nu. Och ändå så älskar jag allt. Jag är kär i allting, banne mig, jag vill älska så mycket som det går, hela tiden. På samma gång så vågar jag inte, för jag vill bli älskad tillbaka. Vill alla det? Är det något grundläggande som behövs för att leva? Det är klart jag vill bli kär igen. Det ligger något oerhört i att våga visa sig för någon annan, att berätta om det hemska, det bästa, det som ligger en varmast om hjärtat. Det man skyr som pesten, som man önskar aldrig hade hänt. Jag vågar inte, men struntar i rädslan ändå ibland. Det är som att blunda, ramla baklänges och hoppas att någon lindrar fallet när jag väl vågar visa upp själen på det sättet. Och ändå. Det är ett förtroende som jag gärna ger. Och det är så sällan en känsla ensam, utan femhundra stycken på samma gång istället.
Det är inte så sammanhängade. Jag kanske tar bort det imorgon - kanske får det stå kvar.
I taket lyser stjärnorna.
00:20
Jag hade precis gått och lagt mig, och blev ytterst förvånad när telefonen ringde. Blev ännu mer förvånad när det visade sig vara Malin. Fem minuter senare satt jag på Lindome station med Malin, Jocke och en annan flicka jag inte känner och pratade. Vi höll låda tills deras tåg kom och sen vandrade jag hem igen. Fast jag ville inte riktigt hem. Vill fortfarande inte riktigt vara hemma.
Jag är trött, men det ligger lite i baksidan av huvudet. Och jag.. jag vet inte riktigt. Det är något speciellt med inatt. För en gångs skull tänker jag gå på vad som verkar vara en heltokig känsla och åka in till Göteborg, till Slottskogen och lägga mig och kolla på stjärnorna. Ingen Julia hemma, Linda sover med Bumby, Carin bor i Frillesås, Gabby måste vara hemma, Louice bor också långt borta och de få människorna jag känner i Göteborg vågar jag inte höra av mig till, för de sover nog nu. Och min bror är inte hemma. Fandå. Murphy.
Jag ska åka dit. Faktiskt. Om någon av ovan nämnda ångrar sig, så ring, tack. :)
Jag vill ha sällskap.
Jag hade precis gått och lagt mig, och blev ytterst förvånad när telefonen ringde. Blev ännu mer förvånad när det visade sig vara Malin. Fem minuter senare satt jag på Lindome station med Malin, Jocke och en annan flicka jag inte känner och pratade. Vi höll låda tills deras tåg kom och sen vandrade jag hem igen. Fast jag ville inte riktigt hem. Vill fortfarande inte riktigt vara hemma.
Jag är trött, men det ligger lite i baksidan av huvudet. Och jag.. jag vet inte riktigt. Det är något speciellt med inatt. För en gångs skull tänker jag gå på vad som verkar vara en heltokig känsla och åka in till Göteborg, till Slottskogen och lägga mig och kolla på stjärnorna. Ingen Julia hemma, Linda sover med Bumby, Carin bor i Frillesås, Gabby måste vara hemma, Louice bor också långt borta och de få människorna jag känner i Göteborg vågar jag inte höra av mig till, för de sover nog nu. Och min bror är inte hemma. Fandå. Murphy.
Jag ska åka dit. Faktiskt. Om någon av ovan nämnda ångrar sig, så ring, tack. :)
Jag vill ha sällskap.
fredag, augusti 18, 2006
Jag behöver ett par varma händer.
22:27
Jösses.
Jag har städat i min viktiga-papper pärm - numera är det två viktiga-papper pärmar. Jag har postat ett medgivande till autogiro till Tele2Comviq. Jag har fyllt i ett medgivande till autogiro till Webaid som jag ska posta imorgon. Jag har fyllt i registreringspapper till mitt blåa lilla tågkort. Jag har anmält mig till invigningen av Nya Pedagogen. Jag har registrerat mig så att jag blir medlem i en studentkår. Jag har kollat upp vart min kurslitteratur finns, lånat "Vetenskapsteori för nybörjare" av mamma, samt slutligen skrivit ut ett kompendium på 17 sidor som heter "Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning." Åh hej.
Nu får det räcka med vuxenfasoner för idag.
Jag skulle agera matbud upp till centrum förut, och hann uppför backen innan någon okänd människa gick upp bredvid mig och lite lagom diskret la handen på min rumpa. Jag hann precis öppna munnen för att säga vad nu man säger till människor som helt opåkallat tar en på rumpan, när en flinande Linda med en flinande Bumby i sällskap kom in i mitt synfält. Och så fick jag en kram, och sällskap. Tillbaka hem drack dem thé, vi gick på promenad hem till Linda och jag fick en mugg thé. På hemväg därifrån tog jag med mig mammas cykel som stått där sen i onsdags och jag varit för lat för att hämta. Olyckligtvis hade jag inte nycklarna till låset med mig, så jag hivade upp cykeln i en någorlunda bekväm ställning över axeln och knallade hem. Nu är cykeln hemma igen i alla fall. :)
Borde jag anstränga mig för att skriva begripligt, så att alla (eller.. de som nu läser den här bloggen. Hum, det kanske inte är någon som gör det alls? Hade ju varit snopet i så fall.) som läser kan förstå vad jag menar? Det beror nog på. Skriver jag för mig själv eller för andra? Både och, tror jag. Jag skriver för att jag få saker ut ur huvudet, för att få få känslor på pränt och sätt och vis också för att kunna minnas. Det här är för mig som en sorts offentlig dagbok. Ja. Fan. Nu tappade jag tråden. Jag återupptar den någon gång när jag känner mig manad.
Vad har kvinnor egentligen gjort för att förtjäna mensvärk? Konstant kramp i magen, mysigt. Förbannade värktabletter som inte fungerar. Jag behöver/vill ha ett par varma händer.
Jösses.
Jag har städat i min viktiga-papper pärm - numera är det två viktiga-papper pärmar. Jag har postat ett medgivande till autogiro till Tele2Comviq. Jag har fyllt i ett medgivande till autogiro till Webaid som jag ska posta imorgon. Jag har fyllt i registreringspapper till mitt blåa lilla tågkort. Jag har anmält mig till invigningen av Nya Pedagogen. Jag har registrerat mig så att jag blir medlem i en studentkår. Jag har kollat upp vart min kurslitteratur finns, lånat "Vetenskapsteori för nybörjare" av mamma, samt slutligen skrivit ut ett kompendium på 17 sidor som heter "Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning." Åh hej.
Nu får det räcka med vuxenfasoner för idag.
Jag skulle agera matbud upp till centrum förut, och hann uppför backen innan någon okänd människa gick upp bredvid mig och lite lagom diskret la handen på min rumpa. Jag hann precis öppna munnen för att säga vad nu man säger till människor som helt opåkallat tar en på rumpan, när en flinande Linda med en flinande Bumby i sällskap kom in i mitt synfält. Och så fick jag en kram, och sällskap. Tillbaka hem drack dem thé, vi gick på promenad hem till Linda och jag fick en mugg thé. På hemväg därifrån tog jag med mig mammas cykel som stått där sen i onsdags och jag varit för lat för att hämta. Olyckligtvis hade jag inte nycklarna till låset med mig, så jag hivade upp cykeln i en någorlunda bekväm ställning över axeln och knallade hem. Nu är cykeln hemma igen i alla fall. :)
Borde jag anstränga mig för att skriva begripligt, så att alla (eller.. de som nu läser den här bloggen. Hum, det kanske inte är någon som gör det alls? Hade ju varit snopet i så fall.) som läser kan förstå vad jag menar? Det beror nog på. Skriver jag för mig själv eller för andra? Både och, tror jag. Jag skriver för att jag få saker ut ur huvudet, för att få få känslor på pränt och sätt och vis också för att kunna minnas. Det här är för mig som en sorts offentlig dagbok. Ja. Fan. Nu tappade jag tråden. Jag återupptar den någon gång när jag känner mig manad.
Vad har kvinnor egentligen gjort för att förtjäna mensvärk? Konstant kramp i magen, mysigt. Förbannade värktabletter som inte fungerar. Jag behöver/vill ha ett par varma händer.
Panik?
18:24
Jag har äntligen fått hem mitt antagningsbesked, och tillsammans med det kom ett stort brunt kuvert från Göteborgs Universitet med en massa info om mitt program,och kursen vi ska börja läsa, och vad man ska göra innan och kurslitteratur och låskoder och grejer och jag satt och läste och kände hur undan för undan paniken spred sig i hela kroppen. När jag hade läst klart satt jag och stirrade rätt ut i luften med alla papprena tätt tryckt intill bröstet och tänkte positivt: "Jag kommer dö."
Trots att hjärtat skenar som en galopperande häst i bröstet har jag lugnat ner mig lite. Sitter och väntar på att min prickiga mugg full med thé ska svalna och ska alldeles strax sätta på "Vittring" och skråla med i "Allting som jag vill, kan jag göra, aaah aaaah aaaah!" så kommer det kännas lite bättre sen.
(Jag borde vara mer misstänksam när pappa ropar på mig. Hittills har min brist på misstänksamhet renderat mig att bära först en diskmaskin och sen en diskbänk. :P)
Jag har äntligen fått hem mitt antagningsbesked, och tillsammans med det kom ett stort brunt kuvert från Göteborgs Universitet med en massa info om mitt program,och kursen vi ska börja läsa, och vad man ska göra innan och kurslitteratur och låskoder och grejer och jag satt och läste och kände hur undan för undan paniken spred sig i hela kroppen. När jag hade läst klart satt jag och stirrade rätt ut i luften med alla papprena tätt tryckt intill bröstet och tänkte positivt: "Jag kommer dö."
Trots att hjärtat skenar som en galopperande häst i bröstet har jag lugnat ner mig lite. Sitter och väntar på att min prickiga mugg full med thé ska svalna och ska alldeles strax sätta på "Vittring" och skråla med i "Allting som jag vill, kan jag göra, aaah aaaah aaaah!" så kommer det kännas lite bättre sen.
(Jag borde vara mer misstänksam när pappa ropar på mig. Hittills har min brist på misstänksamhet renderat mig att bära först en diskmaskin och sen en diskbänk. :P)
Cariño, asi es perfecto.
17:03
Jag skrev ingenting igår. När jag hade tillfälle kändes det inte som jag ville skriva, och på kvällen hade jag inte tillgång till en dator. Plus att jag var trött.
Jag antar att jag skulle kunna berätta om min dag igår, men det blir liksom inte så mycket att berätta, för det hände inte så mycket på själva dagen, det var mer framåt eftermiddagen och kvällen som det började hända grejer. Jag hade i allafall vansinnigt tråkigt hemma hos farmor och farfar och bestämde mig för att följa med mamma till jobbet, vilket resulterade i att jag satt inne på Åsa bibliotek, omgiven av böcker, och läste i typ tre timmar. Först fick jag hjälp att leta reda på en Astrid Lindgren-saga som jag aldrig kunde minnas vad den hette, men som jag älskar. Jag tror jag såg den läsas på TV när jag var liten. "I skymningslandet" hette den i alla fall, och den fanns i en bok med en massa andra sagor. Är det någon mer än jag som älskar sagor? Varför ska man sluta tycka om sånt bara för att man blir äldre? Jag är fortfarande lika förtjust i det som när jag var liten. Nämn ordet "sagostund" och jag kommer vara på väg att sätta mig i en bekväm hopkurad ställning med en närmsta kudde mellan hakan och knäna.
Så. Jag satt alltså och läste sagor ett bra tag, och när den boken var slut hittade jag en annan och satt och läste tills bussen skulle gå hem. Åkte hem, jobbade och fick samtal från Hanna om när och var och hur vi skulle ses ikväll. Hem, duscha, byta kläder säkert fem gånger, äta lite och bege mig till tåget. I högklackat, för en gångs skull. Först var jag tveksam, men sen tyckte jag att "Hur ofta har jag högklackat egentligen?" och kände mig jättefin. :)
Kvällen blev helt underbar. Först var vi hemma hos en Julia (en liten ryska) och sen gick vi till Honey, och sen dansade vi i princip nonstop hela tiden vi var där. (Fast jag medger att jag hade andra skor än de högklackade med, och att jag bytte till dem efter ca 20 minuter.) Jag hade så roligt. Hanna och jag dansade salsa och "Hips don't lie" spelades och tjohoo. :D Klockan kvart över ett tog vi taxi hem till Hanna, tassade upp till köket, tog en macka, tassade ner till källaren och sen slocknade vi. :) Imorse väcktes vi av att Hanna slog upp dörren och ropade "Frukosten är färdig!". Så hade hon gjort frukost, med varma mackor, thé, juice, färsk kiwi och aprikos. Tala om en bra start på dagen. :)
Och nu är jag hemma. Jag har städat i mitt rum och slösat tid på MSN. Jag hoppas på att övertala Carin att övertala Jonas att ha filmkväll, jag vill inte bo hemma i mitt kaos här på kvällarna. Då umgås jag hellre med kompisar och kikar film.
Nu ska jag ner till kaoset och äta lite.
Jag skrev ingenting igår. När jag hade tillfälle kändes det inte som jag ville skriva, och på kvällen hade jag inte tillgång till en dator. Plus att jag var trött.
Jag antar att jag skulle kunna berätta om min dag igår, men det blir liksom inte så mycket att berätta, för det hände inte så mycket på själva dagen, det var mer framåt eftermiddagen och kvällen som det började hända grejer. Jag hade i allafall vansinnigt tråkigt hemma hos farmor och farfar och bestämde mig för att följa med mamma till jobbet, vilket resulterade i att jag satt inne på Åsa bibliotek, omgiven av böcker, och läste i typ tre timmar. Först fick jag hjälp att leta reda på en Astrid Lindgren-saga som jag aldrig kunde minnas vad den hette, men som jag älskar. Jag tror jag såg den läsas på TV när jag var liten. "I skymningslandet" hette den i alla fall, och den fanns i en bok med en massa andra sagor. Är det någon mer än jag som älskar sagor? Varför ska man sluta tycka om sånt bara för att man blir äldre? Jag är fortfarande lika förtjust i det som när jag var liten. Nämn ordet "sagostund" och jag kommer vara på väg att sätta mig i en bekväm hopkurad ställning med en närmsta kudde mellan hakan och knäna.
Så. Jag satt alltså och läste sagor ett bra tag, och när den boken var slut hittade jag en annan och satt och läste tills bussen skulle gå hem. Åkte hem, jobbade och fick samtal från Hanna om när och var och hur vi skulle ses ikväll. Hem, duscha, byta kläder säkert fem gånger, äta lite och bege mig till tåget. I högklackat, för en gångs skull. Först var jag tveksam, men sen tyckte jag att "Hur ofta har jag högklackat egentligen?" och kände mig jättefin. :)
Kvällen blev helt underbar. Först var vi hemma hos en Julia (en liten ryska) och sen gick vi till Honey, och sen dansade vi i princip nonstop hela tiden vi var där. (Fast jag medger att jag hade andra skor än de högklackade med, och att jag bytte till dem efter ca 20 minuter.) Jag hade så roligt. Hanna och jag dansade salsa och "Hips don't lie" spelades och tjohoo. :D Klockan kvart över ett tog vi taxi hem till Hanna, tassade upp till köket, tog en macka, tassade ner till källaren och sen slocknade vi. :) Imorse väcktes vi av att Hanna slog upp dörren och ropade "Frukosten är färdig!". Så hade hon gjort frukost, med varma mackor, thé, juice, färsk kiwi och aprikos. Tala om en bra start på dagen. :)
Och nu är jag hemma. Jag har städat i mitt rum och slösat tid på MSN. Jag hoppas på att övertala Carin att övertala Jonas att ha filmkväll, jag vill inte bo hemma i mitt kaos här på kvällarna. Då umgås jag hellre med kompisar och kikar film.
Nu ska jag ner till kaoset och äta lite.
onsdag, augusti 16, 2006
Relocation.
21:40
I cherish every moment.
Jag tror jag kör på min naiv-liten-fjant (förlåt, förtröstansfulla.. :P)-stil i fortsättningen också. Jag har svårt för att vara cynisk någon längre stund. Det ordnar sig nog. :)
Jag ska tydligen ut imorgon, och inte på fredag. Om jag inte blir insläppt i mitt hus imorgon så ligger jag rätt risigt till på klädfronten. Inte för att vara petig, men det är inte såå skoj att gå ut i jeans och en t-shirt som jag har jobbat i. Det blir liksom inte samma sak. :P Hmm. Jag vill ha ett par hängslen. Jag övervägde att råna Julia på hennes par, men hon åkte till sin loverboy i Småland idag och har dem förmodligen med sig. Apropå saker jag vill ha, så känner jag (bortsett från hängslena då.) att jag mer än någonting just nu vill ha Bob Hanssons "Halleluja liksom". Kan inte förklara. Varje ord.. äh. Läs den!
Sen är det en sak jag inte förstår. Allt det här med Nylander och Sjöberg och Lövgren och kokain och grejer. Och Sjöberg och Nylander har erkänt, men Lövgren tiger som muren. Yes. Och han kan vara oskyldig, vad vet jag? Men, jag för mitt liv förstå inte hur hans klubbdirektör från Malmö AI kan säga: "Har han tagit den här partydrogen är det ju dumt. Men det är ju ingen stor grej, det har ju flera andra tidigare också gjort..."
Är han helt borta? Skulle det rättfärdiga ytterligare knarkade att andra gjort det förut? Vaddå ingen stor grej?! Det är klart som fan att det är en stor grej! Idrott, narkotika. Finn ett fel. Hur i hela fridens namn kan en människa som håller på med idrott på hög nivå, ens få för sig att prova narkotika?! Hur kan man vara så fruktansvärt, urbota idiotiskt korkad? Och Nylander sen, som företrädde stiftelsen "Ren idrott". Jag mår illa.
Okej, har killen inte tagit narkotika, fine. Men har han det så är det banne mig inte "ingen stor grej..".
Jag är sällskapssjuk. Någon som har lust att sitta uppe hela natten och kolla på någon dålig film på TV eller prata? :)
I cherish every moment.
Jag tror jag kör på min naiv-liten-fjant (förlåt, förtröstansfulla.. :P)-stil i fortsättningen också. Jag har svårt för att vara cynisk någon längre stund. Det ordnar sig nog. :)
Jag ska tydligen ut imorgon, och inte på fredag. Om jag inte blir insläppt i mitt hus imorgon så ligger jag rätt risigt till på klädfronten. Inte för att vara petig, men det är inte såå skoj att gå ut i jeans och en t-shirt som jag har jobbat i. Det blir liksom inte samma sak. :P Hmm. Jag vill ha ett par hängslen. Jag övervägde att råna Julia på hennes par, men hon åkte till sin loverboy i Småland idag och har dem förmodligen med sig. Apropå saker jag vill ha, så känner jag (bortsett från hängslena då.) att jag mer än någonting just nu vill ha Bob Hanssons "Halleluja liksom". Kan inte förklara. Varje ord.. äh. Läs den!
Sen är det en sak jag inte förstår. Allt det här med Nylander och Sjöberg och Lövgren och kokain och grejer. Och Sjöberg och Nylander har erkänt, men Lövgren tiger som muren. Yes. Och han kan vara oskyldig, vad vet jag? Men, jag för mitt liv förstå inte hur hans klubbdirektör från Malmö AI kan säga: "Har han tagit den här partydrogen är det ju dumt. Men det är ju ingen stor grej, det har ju flera andra tidigare också gjort..."
Är han helt borta? Skulle det rättfärdiga ytterligare knarkade att andra gjort det förut? Vaddå ingen stor grej?! Det är klart som fan att det är en stor grej! Idrott, narkotika. Finn ett fel. Hur i hela fridens namn kan en människa som håller på med idrott på hög nivå, ens få för sig att prova narkotika?! Hur kan man vara så fruktansvärt, urbota idiotiskt korkad? Och Nylander sen, som företrädde stiftelsen "Ren idrott". Jag mår illa.
Okej, har killen inte tagit narkotika, fine. Men har han det så är det banne mig inte "ingen stor grej..".
Jag är sällskapssjuk. Någon som har lust att sitta uppe hela natten och kolla på någon dålig film på TV eller prata? :)
Livet är för kort för att inte svänga med höfterna när man går.
15:02
Mitt humör har gjort en 180 graders vändning. Jag är glad igen, det är skönt. Jag vet inte riktigt när det blev, men jag satt och drack thé och småpratade med farmor och mamma, beställde jeans och ett linne och sen ringde Julia. Vi bestämde när vi skulle ses, och innan jag stack iväg åt jag lunch, och precis innan jag skulle gå så kommer min bror ut ur köket: "Nej, Johanna, gå inte än!" och sen får jag en riktigt härlig kram. Sen skulle lillebror lägga sig i, och plötsligt är jag upptryckt mot en garderob med två kramande bröder om halsen. Fnissande lyckas jag göra mig fri och tar mig iväg mot bussen.
Musik i öronen, svikt i steget och jag möter upp Julia under tavlan i Nisse-terminalen. Vi tar oss till Vasaplatsen och jag visar Julia vart Café Villerkulla ligger. Hon blir omedelbart lika förtjust i det som jag. (Om ni inte har varit där, så gå dit. Om ni inte vet vart det ligger, så fråga mig, för jag ger gladeligen en beskrivning. Det är det mysigaste, sötaste café som finns. Dessutom har de en massa olika lösthé och jättesnäll personal.) Vi tog varsin kopp thé, planterade oss i ett par fåtöljer (sedan vi ansträngt oss till det yttersta för att inte spilla ut något på ditvägen. Vilket bara var bortslösad möda, för så fort vi ställt ner kopparna på bordet råkar Julia stöta till det och det skvalpar thé överallt. :P) och sen pratade vi. Om vad? Jisses. Vi är snart tjugo, flytta hemifrån, jobb, skolan, vad är det med killar och manlig stolthet?! osv. i all oändlighet. Sånt som kanske inte tillhör det viktigaste i världen, men som är viktigt för oss. Och jag mår så bra med henne. Det är inte många som man kan slappna av totalt med, men med Julia.. alltid Julia.
På hemvägen på bussen satt jag och funderade lite, som vanligt med musik i öronen. Ibland blir man slagen i huvudet av vissa meningar och så kändes det som det blev idag. "Och alldeles utanför flyger hela livet förbi."
"Nej," tänkte jag "fan heller." Det får räcka med att vara sur och grinig på ett tag nu. Foten kommer läka i sin egen takt, det gör varken till eller från vad jag vill. Jag får väl cykla och simma tills dess. Och lägga på ett kol när jag kan spela igen. Huset är samma sak. Renoveringen är snart klar, skärp mig. Och allt annat - tja, om inte annat har jag lärt mig något. Vissa misstag kanske man måste göra själv?
Oh well, I cherish every moment.
Mitt humör har gjort en 180 graders vändning. Jag är glad igen, det är skönt. Jag vet inte riktigt när det blev, men jag satt och drack thé och småpratade med farmor och mamma, beställde jeans och ett linne och sen ringde Julia. Vi bestämde när vi skulle ses, och innan jag stack iväg åt jag lunch, och precis innan jag skulle gå så kommer min bror ut ur köket: "Nej, Johanna, gå inte än!" och sen får jag en riktigt härlig kram. Sen skulle lillebror lägga sig i, och plötsligt är jag upptryckt mot en garderob med två kramande bröder om halsen. Fnissande lyckas jag göra mig fri och tar mig iväg mot bussen.
Musik i öronen, svikt i steget och jag möter upp Julia under tavlan i Nisse-terminalen. Vi tar oss till Vasaplatsen och jag visar Julia vart Café Villerkulla ligger. Hon blir omedelbart lika förtjust i det som jag. (Om ni inte har varit där, så gå dit. Om ni inte vet vart det ligger, så fråga mig, för jag ger gladeligen en beskrivning. Det är det mysigaste, sötaste café som finns. Dessutom har de en massa olika lösthé och jättesnäll personal.) Vi tog varsin kopp thé, planterade oss i ett par fåtöljer (sedan vi ansträngt oss till det yttersta för att inte spilla ut något på ditvägen. Vilket bara var bortslösad möda, för så fort vi ställt ner kopparna på bordet råkar Julia stöta till det och det skvalpar thé överallt. :P) och sen pratade vi. Om vad? Jisses. Vi är snart tjugo, flytta hemifrån, jobb, skolan, vad är det med killar och manlig stolthet?! osv. i all oändlighet. Sånt som kanske inte tillhör det viktigaste i världen, men som är viktigt för oss. Och jag mår så bra med henne. Det är inte många som man kan slappna av totalt med, men med Julia.. alltid Julia.
På hemvägen på bussen satt jag och funderade lite, som vanligt med musik i öronen. Ibland blir man slagen i huvudet av vissa meningar och så kändes det som det blev idag. "Och alldeles utanför flyger hela livet förbi."
"Nej," tänkte jag "fan heller." Det får räcka med att vara sur och grinig på ett tag nu. Foten kommer läka i sin egen takt, det gör varken till eller från vad jag vill. Jag får väl cykla och simma tills dess. Och lägga på ett kol när jag kan spela igen. Huset är samma sak. Renoveringen är snart klar, skärp mig. Och allt annat - tja, om inte annat har jag lärt mig något. Vissa misstag kanske man måste göra själv?
Oh well, I cherish every moment.
Dålig start.
09:31
Jävla skitdag.
Inledning - mamma väcker mig för tidigt, trots att jag bad pappa väcka mig igår. Får återigen sitta och vänta på hantverkare som inte dyker upp i tid. Blir efter att de dykt upp upplyst av pappa om att vi ska upp och packa för att vi ska tydligen sova över hos farmor och farfar för vi kommer inte få komma in i huset. Tjoho. Får vänta lite mer i bilen på mamma som vill stå kvar och titta. Vrålhungrig. Kommer hem till farmor, börjar koka gröt osv. Har fortfarande lika förbannat ont i foten som jag haft sen förra tisdagen. Blir upplyst av farmor att det kommer ta minst tio dagar innan det börjar göra mindre ont. Så även om jag tar sista penicillintabletten imorgon kommer jag inte kunna träna ändå. Underbart. Hela försäsongen åt helvete. (Jag vet, jag är inte realistisk.) När jag ska borsta tänderna har bror låst in sig på toaletten och kommer inte ut. Kommer upp datorerna och sätter mig vid en. Blir tillsagd av Adam att den kan jag inte ha för: "Den använder jag." Försöker invända med att: "Adam, du sitter vid pappas dator. Du kan inte ha två datorer samtidigt." Adam tittar på mig med en överlägsen är-du-helt-dum-i-huvudet?!-blick och säger: "Men, jag kolla på film med den här datorn, det funkar inte på den andra."
"Adam, du kan inte använda två datorer samtidigt!" Mycket lång, sarkastisk och dumförklarade blick. Får vansinniga impulser om att ge min lillebror en mycket välformad verbal utskällning. Orkar inte.
Sur, arg och grinig. Dessutom mera arg på mig själv för att jag blir så sur, arg och grinig. Och sen lite mera arg sen igår. Heja, bra start på dagen.
Jag ska ner och dricka thé och hoppas lösa lite av mina världsproblem på samma gång.
Fan. Jag behöver en kram.
Jävla skitdag.
Inledning - mamma väcker mig för tidigt, trots att jag bad pappa väcka mig igår. Får återigen sitta och vänta på hantverkare som inte dyker upp i tid. Blir efter att de dykt upp upplyst av pappa om att vi ska upp och packa för att vi ska tydligen sova över hos farmor och farfar för vi kommer inte få komma in i huset. Tjoho. Får vänta lite mer i bilen på mamma som vill stå kvar och titta. Vrålhungrig. Kommer hem till farmor, börjar koka gröt osv. Har fortfarande lika förbannat ont i foten som jag haft sen förra tisdagen. Blir upplyst av farmor att det kommer ta minst tio dagar innan det börjar göra mindre ont. Så även om jag tar sista penicillintabletten imorgon kommer jag inte kunna träna ändå. Underbart. Hela försäsongen åt helvete. (Jag vet, jag är inte realistisk.) När jag ska borsta tänderna har bror låst in sig på toaletten och kommer inte ut. Kommer upp datorerna och sätter mig vid en. Blir tillsagd av Adam att den kan jag inte ha för: "Den använder jag." Försöker invända med att: "Adam, du sitter vid pappas dator. Du kan inte ha två datorer samtidigt." Adam tittar på mig med en överlägsen är-du-helt-dum-i-huvudet?!-blick och säger: "Men, jag kolla på film med den här datorn, det funkar inte på den andra."
"Adam, du kan inte använda två datorer samtidigt!" Mycket lång, sarkastisk och dumförklarade blick. Får vansinniga impulser om att ge min lillebror en mycket välformad verbal utskällning. Orkar inte.
Sur, arg och grinig. Dessutom mera arg på mig själv för att jag blir så sur, arg och grinig. Och sen lite mera arg sen igår. Heja, bra start på dagen.
Jag ska ner och dricka thé och hoppas lösa lite av mina världsproblem på samma gång.
Fan. Jag behöver en kram.
tisdag, augusti 15, 2006
To be at nutcase.
21:53
Beatles sjunger "All you need is love" för mig, och jo, så är det nog. Jag har haft Julia här och hon berättade hur hon blivit dränkt på väg hem till min farmor och farfar eftersom det kom ett regn av typen monsun och hon fick springa som en galning för att inte drunkna. Och sen sa hon att hon hade skaffat en blogg. Toppen, en till att bevaka. Jag är uppe i 6 bloggar jag läser regelbundet, plus en bilddagbok. I'm busy reading, jag tycker om det. :)
Och ikväll ger jag mig själv en eloge (på ett mycket ironiskt sätt). Ibland är jag det mest imbecilla ärkepucko jag känner. Riktigt länge sen jag svor så mycket och var så arg på mig själv. Jubelidiot, pappskalle och sedan ytterligare lite skällsord som inte lämpar sig i skrift.
Jag tänkte komma i säng innan tio ikväll, men icke. Nåja. Jag ska läsa Julias blogg och sedan krypa i säng. Det blir att sömndrucket kravla sig upp och åka till farmor imorgon igen - de ska lägga klinkers på golvet imorgon. Utsparkad igen, sålunda. Vad ska jag göra imorgon? Jobba, på kvällen. På dagen? Jag kanske beger mig till Göteborg. Ah, jag får se.
Beatles sjunger "All you need is love" för mig, och jo, så är det nog. Jag har haft Julia här och hon berättade hur hon blivit dränkt på väg hem till min farmor och farfar eftersom det kom ett regn av typen monsun och hon fick springa som en galning för att inte drunkna. Och sen sa hon att hon hade skaffat en blogg. Toppen, en till att bevaka. Jag är uppe i 6 bloggar jag läser regelbundet, plus en bilddagbok. I'm busy reading, jag tycker om det. :)
Och ikväll ger jag mig själv en eloge (på ett mycket ironiskt sätt). Ibland är jag det mest imbecilla ärkepucko jag känner. Riktigt länge sen jag svor så mycket och var så arg på mig själv. Jubelidiot, pappskalle och sedan ytterligare lite skällsord som inte lämpar sig i skrift.
Jag tänkte komma i säng innan tio ikväll, men icke. Nåja. Jag ska läsa Julias blogg och sedan krypa i säng. Det blir att sömndrucket kravla sig upp och åka till farmor imorgon igen - de ska lägga klinkers på golvet imorgon. Utsparkad igen, sålunda. Vad ska jag göra imorgon? Jobba, på kvällen. På dagen? Jag kanske beger mig till Göteborg. Ah, jag får se.
Dialog.
17:44
Dialog mellan mina bröder och mig:
(Oscar kommer in i vardagsrummet därAdam och jag sitter i soffan och kollar på TV)
Oscar - Vad kollar ni på?
Jag - Greys Anatomy, ska du kolla?
Oscar - Nej, jag ska upp kolla på "Blair Witch Project".Vill du vara med?
Jag - Nej, aldrig i livet! (jag är en osedvanligt feg människa,och sist jag såg den filmen var en mörk höstkväll med Julia, vi satt uppkrupna i ett hörn av hennes säng och klamrade oss skräckslagna fast vid varandra. Sen när jag skulle hem sprang jag det fortaste jag kunde. Det är typ 50 meter mellan våra hus..)
Oscar - Men kom igen då!
Jag - Nej, jag kommer dö!
Adam - Jag vill kolla!
Oscar - (svarar inte)
Jag - (efter viss tvekan) Okejdå.
Oscar - Ja!
Adam - Jag med!
Oscar -Okej.
Jag - Så om jag får vara med och kolla så får Adam det med? Jag känner mig uppskattad.
Oscar - Jamen vaddå, annars blir det ju värsta bögpartyt!
(och senaste kommentaren var "Kom alla mina barn, nu ska vi se på film! Den är på ryska, hoppas det inte gör något!". Tjohej .:))
Dialog mellan mina bröder och mig:
(Oscar kommer in i vardagsrummet därAdam och jag sitter i soffan och kollar på TV)
Oscar - Vad kollar ni på?
Jag - Greys Anatomy, ska du kolla?
Oscar - Nej, jag ska upp kolla på "Blair Witch Project".Vill du vara med?
Jag - Nej, aldrig i livet! (jag är en osedvanligt feg människa,och sist jag såg den filmen var en mörk höstkväll med Julia, vi satt uppkrupna i ett hörn av hennes säng och klamrade oss skräckslagna fast vid varandra. Sen när jag skulle hem sprang jag det fortaste jag kunde. Det är typ 50 meter mellan våra hus..)
Oscar - Men kom igen då!
Jag - Nej, jag kommer dö!
Adam - Jag vill kolla!
Oscar - (svarar inte)
Jag - (efter viss tvekan) Okejdå.
Oscar - Ja!
Adam - Jag med!
Oscar -Okej.
Jag - Så om jag får vara med och kolla så får Adam det med? Jag känner mig uppskattad.
Oscar - Jamen vaddå, annars blir det ju värsta bögpartyt!
(och senaste kommentaren var "Kom alla mina barn, nu ska vi se på film! Den är på ryska, hoppas det inte gör något!". Tjohej .:))
Inte så seriöst kanske.
14:27
Jag fantomhör min mobil. Undrar om jag bara överskattar mig själv eller om någon spelar mig ett spratt. Nyss nere i soffan satt jag och stillsamt läste och helt plötsligt tyckte jag mig höra det inledande ackordet i "Vittring" och fick genast reflexen att springa upp på mitt rum och kolla. Ingenting, naturligtvis. Nåja. På sms-frontet intet nytt i alla fall, tack och lov. Jag får fortfarande viss panik när det knackar till i telefonen och jag inte väntar mig sms. Och jag ber fortfarande en panikartad "Snälla, snälla, snälla..."-bön innan jag klickar upp det. Men det kommer nog gå över det med.
Jag har hittat ett nytt roligt ord - "förtröstansfull". Det känns mycket bättre att kalla mig en förströstansfull människa istället för en naiv liten fjant, vilket för det mesta är precis vad jag känner mig som. I princip vad som än händer resonerar jag mer eller mindre (vanligen mindre än mer, ska väl tilläggas om jag ska vara sanningsenlig.) lugnt att: "Det ordnar sig." vilket oftast visar sig vara en väldigt naiv inställning till vad det nu än är som har hänt. (Ja, detta trots att det upprepande gånger visat sig att det inte alls alltid ordnar sig. Jag är alltså inte bara en naiv liten fjant - jag är dum också. :P) Men numera är jag alltså inte längre naiv - jag är förströstansfull. Det ser rätt pampig ut när man skriver det så. :) Jag haver förtröstan i att vilka törnar livet än må utsätta mig för så kommer det slutligen ordna sig till det bästa. Halleluja, mina barn, hys förströstan!
Inte så seriöst kanske. Hoppsan. :P
Jag fantomhör min mobil. Undrar om jag bara överskattar mig själv eller om någon spelar mig ett spratt. Nyss nere i soffan satt jag och stillsamt läste och helt plötsligt tyckte jag mig höra det inledande ackordet i "Vittring" och fick genast reflexen att springa upp på mitt rum och kolla. Ingenting, naturligtvis. Nåja. På sms-frontet intet nytt i alla fall, tack och lov. Jag får fortfarande viss panik när det knackar till i telefonen och jag inte väntar mig sms. Och jag ber fortfarande en panikartad "Snälla, snälla, snälla..."-bön innan jag klickar upp det. Men det kommer nog gå över det med.
Jag har hittat ett nytt roligt ord - "förtröstansfull". Det känns mycket bättre att kalla mig en förströstansfull människa istället för en naiv liten fjant, vilket för det mesta är precis vad jag känner mig som. I princip vad som än händer resonerar jag mer eller mindre (vanligen mindre än mer, ska väl tilläggas om jag ska vara sanningsenlig.) lugnt att: "Det ordnar sig." vilket oftast visar sig vara en väldigt naiv inställning till vad det nu än är som har hänt. (Ja, detta trots att det upprepande gånger visat sig att det inte alls alltid ordnar sig. Jag är alltså inte bara en naiv liten fjant - jag är dum också. :P) Men numera är jag alltså inte längre naiv - jag är förströstansfull. Det ser rätt pampig ut när man skriver det så. :) Jag haver förtröstan i att vilka törnar livet än må utsätta mig för så kommer det slutligen ordna sig till det bästa. Halleluja, mina barn, hys förströstan!
Inte så seriöst kanske. Hoppsan. :P
13:40
Det är såå mysigt när jag ska ta en avslappnande liten paus från städandet och går och sätter mig i en solstrimma på balkongen och njuterav värmen och helt plötsligt börjar det surra getingar omkring mig. Verkligen avslappnande.
Nu tar jag på mig mysbyxor och tjocktröja, gör en kopp thé och sätter mig i soffan istället.
Det är såå mysigt när jag ska ta en avslappnande liten paus från städandet och går och sätter mig i en solstrimma på balkongen och njuterav värmen och helt plötsligt börjar det surra getingar omkring mig. Verkligen avslappnande.
Nu tar jag på mig mysbyxor och tjocktröja, gör en kopp thé och sätter mig i soffan istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
