lördag, augusti 19, 2006

Nattsamtal till stjärnorna.

03:34

Varför blir man som mest tankfull på natten? Varför är det så lätt att glömma bort att man inte är ensam om att vara rädd? Varför kan man inte bestämma vem man ska älska? Varför är det så lätt att börja älska och så svårt att sluta? Varför blir man bränd av förhållanden, även om de har varit bra? Varför finns det passion som brinner som en eld i kroppen? Varför är det svårt att vara ärlig? Varför blir man rädd för att visa hur mycket någon betyder för en? Varför är det så mycket enklare att sova om man har någon att sova med? Kan man älska hur många som helst? Varför slutar man vara kär? Varför börjar man? Kan man vara kär i flera samtidigt? Är människan monogam i grunden, eller är det bara ett sjukt påhitt? Hur kan man känna sig ensam och liten i mitten av en folksamling? Varför är det lättast att gråta när man är ensam? Varför lever jag inte varje dag som den vore min sista? Har man olika personligheter efter situation, eller är det bara olika sidor av ens personlighet man visar upp? Varför är man rädd för att bli missförstådd? Är det fult med lust, att vilja ha någon? Varför då i så fall? Varför ångrar man de saker man inte gjorde mest? Om man har något man vill ge till någon, men inte vågar, vad gör man då? Varför ska livet vara så förbannat svårt ibland för?

Jag hatar kärleken, jag vill aldrig bli kär igen. Samtidigt vet jag att det inte stämmer, jag bara orkar inte med det himlastormade igen. Inte nu. Och ändå så älskar jag allt. Jag är kär i allting, banne mig, jag vill älska så mycket som det går, hela tiden. På samma gång så vågar jag inte, för jag vill bli älskad tillbaka. Vill alla det? Är det något grundläggande som behövs för att leva? Det är klart jag vill bli kär igen. Det ligger något oerhört i att våga visa sig för någon annan, att berätta om det hemska, det bästa, det som ligger en varmast om hjärtat. Det man skyr som pesten, som man önskar aldrig hade hänt. Jag vågar inte, men struntar i rädslan ändå ibland. Det är som att blunda, ramla baklänges och hoppas att någon lindrar fallet när jag väl vågar visa upp själen på det sättet. Och ändå. Det är ett förtroende som jag gärna ger. Och det är så sällan en känsla ensam, utan femhundra stycken på samma gång istället.

Det är inte så sammanhängade. Jag kanske tar bort det imorgon - kanske får det stå kvar.

1 kommentar:

pictures of me sa...

om jag kunde skulle jag kyssa dina ord.
älskar, avgudar.
(nu ska jag sova och njuta av efterdyningarna av dina tankar.)