onsdag, augusti 16, 2006

Livet är för kort för att inte svänga med höfterna när man går.

15:02

Mitt humör har gjort en 180 graders vändning. Jag är glad igen, det är skönt. Jag vet inte riktigt när det blev, men jag satt och drack thé och småpratade med farmor och mamma, beställde jeans och ett linne och sen ringde Julia. Vi bestämde när vi skulle ses, och innan jag stack iväg åt jag lunch, och precis innan jag skulle gå så kommer min bror ut ur köket: "Nej, Johanna, gå inte än!" och sen får jag en riktigt härlig kram. Sen skulle lillebror lägga sig i, och plötsligt är jag upptryckt mot en garderob med två kramande bröder om halsen. Fnissande lyckas jag göra mig fri och tar mig iväg mot bussen.

Musik i öronen, svikt i steget och jag möter upp Julia under tavlan i Nisse-terminalen. Vi tar oss till Vasaplatsen och jag visar Julia vart Café Villerkulla ligger. Hon blir omedelbart lika förtjust i det som jag. (Om ni inte har varit där, så gå dit. Om ni inte vet vart det ligger, så fråga mig, för jag ger gladeligen en beskrivning. Det är det mysigaste, sötaste café som finns. Dessutom har de en massa olika lösthé och jättesnäll personal.) Vi tog varsin kopp thé, planterade oss i ett par fåtöljer (sedan vi ansträngt oss till det yttersta för att inte spilla ut något på ditvägen. Vilket bara var bortslösad möda, för så fort vi ställt ner kopparna på bordet råkar Julia stöta till det och det skvalpar thé överallt. :P) och sen pratade vi. Om vad? Jisses. Vi är snart tjugo, flytta hemifrån, jobb, skolan, vad är det med killar och manlig stolthet?! osv. i all oändlighet. Sånt som kanske inte tillhör det viktigaste i världen, men som är viktigt för oss. Och jag mår så bra med henne. Det är inte många som man kan slappna av totalt med, men med Julia.. alltid Julia.

På hemvägen på bussen satt jag och funderade lite, som vanligt med musik i öronen. Ibland blir man slagen i huvudet av vissa meningar och så kändes det som det blev idag. "Och alldeles utanför flyger hela livet förbi."
"Nej," tänkte jag "fan heller." Det får räcka med att vara sur och grinig på ett tag nu. Foten kommer läka i sin egen takt, det gör varken till eller från vad jag vill. Jag får väl cykla och simma tills dess. Och lägga på ett kol när jag kan spela igen. Huset är samma sak. Renoveringen är snart klar, skärp mig. Och allt annat - tja, om inte annat har jag lärt mig något. Vissa misstag kanske man måste göra själv?
Oh well, I cherish every moment.

Inga kommentarer: