11:00
Det är svårt att beskriva den känslan jag har nu, men jag tror knappast jag kommer har kommit närmre eufori än så här på ett bra tag.
Promenaden imorse - helt obeskrivlig. För det första vaknade jag vid sex att det spöregnade, verkligen spöregnade. Typ syndafloden två. Jag vände på mig, somnade om och sov till klockan tio. Klockan tio? Jag som vaknat som en tidsinställd bomb varje morgon runt åtta.
Jag klädde på mig, snörde på mig skorna och begav mig ut. Det regnade fortfarande. Åh, som jag har längtat efter regn! Smekande, mjuka, doftade sommarregn. Kände vattendropparna kila nerför tinningarna och kinderna, falla i nacken. Ungefär vid mossen vände jag upp ansiktet mot himmelen, sträckte ut armarna och bara log. Ta mig, ta mig nu, det är såhär jag vill vara, ett med naturen, orkanens öga, våldsamt regn mot asfalten och stillsamt smekande små vattendroppar. Det stilla, det vildsinta. Det är lätt att släppa allting och bara hänge sig åt stunden då. Och det gör jag, samlar på de tillfällena och de värmer mig.
Och nu. Sitter med handduk runt midjan - för en gångs skull måste jag duscha innan jag äter. Kalla ben, kalla armar. Håret står åt alla håll efter att jag torkat det lite. Utanför är det fortfarande sommarregn. Inne hos mig kilar fortfarande små rännilar av vatten nerför bröstkorgen, ryggraden. Ljumma fingrar mot kalla kinder, mot varma läppar.
Långsamma, lugna andetag.
måndag, juli 31, 2006
Truly, madly, deeply.
00:03
Jag hade inte fixat den här dagen utan Julia. Vi gick på bio och kollade på Jack Sparrow, och jag måste nog ge rescenterna en poäng - det var lite väl mycket tentakler. Sen vi kom hem från bion har jag ätit pannkakor med banan och mörk choklad, legat med huvudet i hennes knä och blivit pillad i håret. Det är nästan osannolikt hur lugnad jag blir av hennes närvaro, av varsamma fingrar som sakta plockar med mitt hår. Vi såg på "Vit oleander", jag kan inte påstå att jag tyckte den var bra precis. Konstig tycker jag. Vi pratade inte så mycket, bara stönade åt när det blev reklam och kommenterade vissa delar ur filmen.
Som balsam på ömmande sår. Så var den här kvällen.
Imorgon är det äntligen handbollsträning som gäller. Jag har haft abstinensbesvär efter boll och klister ett bra tag nu. Fast jag skulle nog gärna fortsätta med försäsongsträningen ett tag till, faktiskt. Det känns skönt att bara tänka på fysiken och inte så mycket på tekniken.
Anna Ternehim sjunger för mig, mitt fönster är fortfarande vidöppet och det blåser sval nattluft in hos mig. Inte tillräckligt dock, jag är tokvarm. Det är underligt hur bra kroppen fungerar som indikator för hur jag mår. Just nu har jag en mage som inte tycker om mig och utslag i vänster armveck, och jag vet mycket väl vad som orsakar det. Utslaget brukar i och för sig egentligen orsakas av att jag sover för lite och stressar för mycket, men ändå.
Det känns som jag glömmer andas de djupa andetagen, som jag går lite på helspänn hela tiden.
Jag undrar om jag ska ge upp den där Linda Skugge jag håller på och försöker läsa - jag tycker den är rörig och alldeles för.. upprepande för att vara roande eller ens tänkvärd. Försöker bedöma om det är ett nederlag att ge upp den den, eller om den bara är tidsödande.
Jag vet att det inte är alla som håller med, men jag älskar min familj. Truly, madly, deeply. Mamma har klappat mig på håret idag och sagt att allting ordnar sig, pappa läser mig som en bok utan och innan och mina bröder finns det inte ord för hur mycket jag älskar.
Nu ska jag häva bort kläderna från min säng (ikväll igen - jag borde verkligen lägga in dem i garderoben) och kura ner mig. Och somna realtivt fort hoppas jag. Tankeverksamhet, av.
Jag hade inte fixat den här dagen utan Julia. Vi gick på bio och kollade på Jack Sparrow, och jag måste nog ge rescenterna en poäng - det var lite väl mycket tentakler. Sen vi kom hem från bion har jag ätit pannkakor med banan och mörk choklad, legat med huvudet i hennes knä och blivit pillad i håret. Det är nästan osannolikt hur lugnad jag blir av hennes närvaro, av varsamma fingrar som sakta plockar med mitt hår. Vi såg på "Vit oleander", jag kan inte påstå att jag tyckte den var bra precis. Konstig tycker jag. Vi pratade inte så mycket, bara stönade åt när det blev reklam och kommenterade vissa delar ur filmen.
Som balsam på ömmande sår. Så var den här kvällen.
Imorgon är det äntligen handbollsträning som gäller. Jag har haft abstinensbesvär efter boll och klister ett bra tag nu. Fast jag skulle nog gärna fortsätta med försäsongsträningen ett tag till, faktiskt. Det känns skönt att bara tänka på fysiken och inte så mycket på tekniken.
Anna Ternehim sjunger för mig, mitt fönster är fortfarande vidöppet och det blåser sval nattluft in hos mig. Inte tillräckligt dock, jag är tokvarm. Det är underligt hur bra kroppen fungerar som indikator för hur jag mår. Just nu har jag en mage som inte tycker om mig och utslag i vänster armveck, och jag vet mycket väl vad som orsakar det. Utslaget brukar i och för sig egentligen orsakas av att jag sover för lite och stressar för mycket, men ändå.
Det känns som jag glömmer andas de djupa andetagen, som jag går lite på helspänn hela tiden.
Jag undrar om jag ska ge upp den där Linda Skugge jag håller på och försöker läsa - jag tycker den är rörig och alldeles för.. upprepande för att vara roande eller ens tänkvärd. Försöker bedöma om det är ett nederlag att ge upp den den, eller om den bara är tidsödande.
Jag vet att det inte är alla som håller med, men jag älskar min familj. Truly, madly, deeply. Mamma har klappat mig på håret idag och sagt att allting ordnar sig, pappa läser mig som en bok utan och innan och mina bröder finns det inte ord för hur mycket jag älskar.
Nu ska jag häva bort kläderna från min säng (ikväll igen - jag borde verkligen lägga in dem i garderoben) och kura ner mig. Och somna realtivt fort hoppas jag. Tankeverksamhet, av.
söndag, juli 30, 2006
Better be someone special.
15:35
Om tio minuter ska jag med Julia in till stan och se på Johnny Depp, slappna av i biomörker och sluta tänka ett tag. Sen ska vi hem, eventuellt hyra "V for Vendetta" (om vi hittar den) laga pannkakor och hon tar hand om mig, jag behöver henne nu, och hon finns där för mig. Jag älskar henne så mycket. (Som jag ropade till mamma och pappa innan jag gick till henne förut: "Jag går till min enda sanna kärlek här i livet!") Det är aldrig krångel, det är alltid självklart. Jag kan upprepa samma sak hundraarton gånger och hon fortsätter lyssna ändå. Alltid varma kramar, uppmuntrande ord och en trygghet värd långt mer än sin vikt i guld. Ord räcker inte till nu, det här värnar jag om med livet som insats.
Mitt rum ser ut som ett slagfält, trots lite halvtaskiga städförsök.
Speciellt skrivbordet. Screw that, nu ska jag gå.
Om tio minuter ska jag med Julia in till stan och se på Johnny Depp, slappna av i biomörker och sluta tänka ett tag. Sen ska vi hem, eventuellt hyra "V for Vendetta" (om vi hittar den) laga pannkakor och hon tar hand om mig, jag behöver henne nu, och hon finns där för mig. Jag älskar henne så mycket. (Som jag ropade till mamma och pappa innan jag gick till henne förut: "Jag går till min enda sanna kärlek här i livet!") Det är aldrig krångel, det är alltid självklart. Jag kan upprepa samma sak hundraarton gånger och hon fortsätter lyssna ändå. Alltid varma kramar, uppmuntrande ord och en trygghet värd långt mer än sin vikt i guld. Ord räcker inte till nu, det här värnar jag om med livet som insats.
Mitt rum ser ut som ett slagfält, trots lite halvtaskiga städförsök.
Speciellt skrivbordet. Screw that, nu ska jag gå.
Love nothing.
11:39
Jag unnar mig de få korn av lyx jag kan hitta i våran nedstökade byggarbetsplats till hem - långa, varma duschar, att ha fönstret vidöppet och låta korsdraget svalka mig, sitta i handduk och självtorka. Jag använder mitt bodybutter och njuter av mangolukten, njuter av känslan av lena, mjuka ben, av min mjuka hud emot mina fingertoppar. Drar fingrarna genom utsläppt hår när det har torkat och småler åt de konstanta lockiga tovorna längst ner i håret (de försvinner aldrig i mer än fem minuter hur mycket jag än borstar).
Ska strax ta på mig min nya, fina klänning, känna mig vacker och följa med farmor och handla. Efter att vi har kommit hem ska jag göra mig en kopp kaffe med mjölk och njuta.
Idag ska jag njuta lite mer än vanligt.
Jag unnar mig de få korn av lyx jag kan hitta i våran nedstökade byggarbetsplats till hem - långa, varma duschar, att ha fönstret vidöppet och låta korsdraget svalka mig, sitta i handduk och självtorka. Jag använder mitt bodybutter och njuter av mangolukten, njuter av känslan av lena, mjuka ben, av min mjuka hud emot mina fingertoppar. Drar fingrarna genom utsläppt hår när det har torkat och småler åt de konstanta lockiga tovorna längst ner i håret (de försvinner aldrig i mer än fem minuter hur mycket jag än borstar).
Ska strax ta på mig min nya, fina klänning, känna mig vacker och följa med farmor och handla. Efter att vi har kommit hem ska jag göra mig en kopp kaffe med mjölk och njuta.
Idag ska jag njuta lite mer än vanligt.
Some things you better say before it's all to late.
10:29
Det höll på att bli katastrof för mig imorse. När jag kom in från promenaden sträckte jag mig efter kastrullen som jag tänkt koka ägg i och mamma meddelar "Spisen funkar inte." och jag stod där med kastrullen i handen som ett annat fån och och pep ynkligt: "Men min gröt då?". Med en min av min-dotter-förstår-inte-självklarheter förklarade mamma att "Du får väl göra den i micron." Morgonen räddad. Inga ägg i och för sig, men gröt i alla fall.
Det är fortfarande fullständigt kaos i huvudet på mig. jag tänker för mycket och spelar upp möjliga happenings: scenario 1, scenario 2, scenario 3... osv i all oändlighet.
Det kändes som jag hade jättemycket att skriva om innan jag satte mig här, men jag kan inte bringa ordning i tankarna.
Och efter en MSN-konversation med en minst lika förvirrard part så känns saker och ting lite bättre. Aldrig enklare, bara bättre. Could never made it without her. :)
Jag återkommer när.. ja. Någon gång.
Det höll på att bli katastrof för mig imorse. När jag kom in från promenaden sträckte jag mig efter kastrullen som jag tänkt koka ägg i och mamma meddelar "Spisen funkar inte." och jag stod där med kastrullen i handen som ett annat fån och och pep ynkligt: "Men min gröt då?". Med en min av min-dotter-förstår-inte-självklarheter förklarade mamma att "Du får väl göra den i micron." Morgonen räddad. Inga ägg i och för sig, men gröt i alla fall.
Det är fortfarande fullständigt kaos i huvudet på mig. jag tänker för mycket och spelar upp möjliga happenings: scenario 1, scenario 2, scenario 3... osv i all oändlighet.
Det kändes som jag hade jättemycket att skriva om innan jag satte mig här, men jag kan inte bringa ordning i tankarna.
Och efter en MSN-konversation med en minst lika förvirrard part så känns saker och ting lite bättre. Aldrig enklare, bara bättre. Could never made it without her. :)
Jag återkommer när.. ja. Någon gång.
En smula vettlöshet.
01:41
Jag antar att det borde vara självskrivet att jag inte ska blogga när jag varit i Slottskogen sen klockan sex, druckit alkohol och spelat fotboll. Vilket jag struntar högaktningsfullt i. Jag har haft jätteskoj, precis den tankepaus jag behövde och Linda och Bumby och Jukebox och massa trevliga människor och jag har grillat majskolvar och tagit med mig konservöppnaren hem (pappa hotade om att annars skulle jag banne mig få köpa en ny.). Och jag har spelat fotboll tills jag blev så svettig att mina underkläder färgade av sig på tröjan, och jag har tacklats och blivit tacklad och är i seriöst behov av en dusch, men det kan jag ta imorgon. Eller idag är imorgon, men senare idag då.
Nu är jag jättetrött och kommer att lägga mig i min säng och slockna. Sms, pfhh.
Jag... jag.. jag vet inte.
Jag antar att det borde vara självskrivet att jag inte ska blogga när jag varit i Slottskogen sen klockan sex, druckit alkohol och spelat fotboll. Vilket jag struntar högaktningsfullt i. Jag har haft jätteskoj, precis den tankepaus jag behövde och Linda och Bumby och Jukebox och massa trevliga människor och jag har grillat majskolvar och tagit med mig konservöppnaren hem (pappa hotade om att annars skulle jag banne mig få köpa en ny.). Och jag har spelat fotboll tills jag blev så svettig att mina underkläder färgade av sig på tröjan, och jag har tacklats och blivit tacklad och är i seriöst behov av en dusch, men det kan jag ta imorgon. Eller idag är imorgon, men senare idag då.
Nu är jag jättetrött och kommer att lägga mig i min säng och slockna. Sms, pfhh.
Jag... jag.. jag vet inte.
lördag, juli 29, 2006
Snälla nån.
16:18
Jag brukar inte gnälla så mycket, men just nu känns det som det har blivit lite för mycket av allt. Det är fortfarande vansinnigt varmt och kvavt ute - det utlovade regnet som skulle komma igår kan jag ju se i månen efter, för det kom inte ens en liten vattenskvätt. Jag är svettigt varm. Jag och mamma, mormor och bror åkte till Kållered förut, och jag körde, och på hemvägen tyckte mormor en sak, och mamma en annan, och den enda som förstod vad jag menade var bror. Sen blev det kaos och mamma skrek "BROMSA!" åt mig och mormor gick ur bilen och jag fick kärringstopp. Men det värsta är att köket ser värre ut än ett slagfält, de har stängt av elen, internet och telefonen för att kunna mixtra ordentligt och jag, människan som äter ungefär var 2-3 timme, har inte en chans att fixa mat åt mig. Detta i sin tur medverkar till att när jag väl äter, är det när alla andra äter och då ligger mitt blodsocker runt fotknölarna ungefär. Därmed har jag huvudvärk, ont i magen och jag är världens gringaste syster/dotter/barnbarn. Dessutom har min lön (som jag skulle fått för tre dagar sen) fortfarande inte kommit in på mitt konto, så jag fick be bror betala min klänning. Härligt, nu är jag skyldig folk ännu mer pengar.
Just nu befinner jag mig hos ett par av våra grannar - de är underbara och räddare i nöden. Inget betongdamm, el finns i huset och jag behöver inte ha skor på mig när jag går på nedervåningen. Jag satt tyst och stilla i deras (välstädade) vardagsrum och läste min bok innan maten och njöt av avsaknaden av borrljud, hammarslag och sågljud. När jag skulle hem sa Jonas "Kom tillbaka hit när du vill." och jag blev så glad att jag kunde ha kysst honom på fläcken.
För tillfället sitter jag här och försöker få huvudväken att försvinna (nu när jag fått mat) och deras barn leker tandläkare i soffan. Riktiga lintottar bägge två, och goda som guld. Mina fingrar luktar makrill, och jag måste hitta på något att ta med mig till Slottskogen ikväll så jag inte dör av hunger. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner en stund och sova ett tag. Men det går inte hemma, för där är det byggarbetsplats. Missförstå mig rätt, jag förstår att mina föräldrar vill ha nytt kök, och jag missunnar dem inte det, men just nu känner jag bara för att emigrera in till Göteborg och bo på en parkbänk. Bara det är lugnt och utan betongdamm.
Och över hela dagen - förvirrat lycklig. Jag är verkligen geuint glad, tro inte något annat, men så väldigt förvirrad. Jag tror jag ska stänga av lite ikväll. Jag behöver en tankepaus.
Jag brukar inte gnälla så mycket, men just nu känns det som det har blivit lite för mycket av allt. Det är fortfarande vansinnigt varmt och kvavt ute - det utlovade regnet som skulle komma igår kan jag ju se i månen efter, för det kom inte ens en liten vattenskvätt. Jag är svettigt varm. Jag och mamma, mormor och bror åkte till Kållered förut, och jag körde, och på hemvägen tyckte mormor en sak, och mamma en annan, och den enda som förstod vad jag menade var bror. Sen blev det kaos och mamma skrek "BROMSA!" åt mig och mormor gick ur bilen och jag fick kärringstopp. Men det värsta är att köket ser värre ut än ett slagfält, de har stängt av elen, internet och telefonen för att kunna mixtra ordentligt och jag, människan som äter ungefär var 2-3 timme, har inte en chans att fixa mat åt mig. Detta i sin tur medverkar till att när jag väl äter, är det när alla andra äter och då ligger mitt blodsocker runt fotknölarna ungefär. Därmed har jag huvudvärk, ont i magen och jag är världens gringaste syster/dotter/barnbarn. Dessutom har min lön (som jag skulle fått för tre dagar sen) fortfarande inte kommit in på mitt konto, så jag fick be bror betala min klänning. Härligt, nu är jag skyldig folk ännu mer pengar.
Just nu befinner jag mig hos ett par av våra grannar - de är underbara och räddare i nöden. Inget betongdamm, el finns i huset och jag behöver inte ha skor på mig när jag går på nedervåningen. Jag satt tyst och stilla i deras (välstädade) vardagsrum och läste min bok innan maten och njöt av avsaknaden av borrljud, hammarslag och sågljud. När jag skulle hem sa Jonas "Kom tillbaka hit när du vill." och jag blev så glad att jag kunde ha kysst honom på fläcken.
För tillfället sitter jag här och försöker få huvudväken att försvinna (nu när jag fått mat) och deras barn leker tandläkare i soffan. Riktiga lintottar bägge två, och goda som guld. Mina fingrar luktar makrill, och jag måste hitta på något att ta med mig till Slottskogen ikväll så jag inte dör av hunger. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner en stund och sova ett tag. Men det går inte hemma, för där är det byggarbetsplats. Missförstå mig rätt, jag förstår att mina föräldrar vill ha nytt kök, och jag missunnar dem inte det, men just nu känner jag bara för att emigrera in till Göteborg och bo på en parkbänk. Bara det är lugnt och utan betongdamm.
Och över hela dagen - förvirrat lycklig. Jag är verkligen geuint glad, tro inte något annat, men så väldigt förvirrad. Jag tror jag ska stänga av lite ikväll. Jag behöver en tankepaus.
Affirmation.
09:54
Jag har varit ute på promenad med mormor och mamma idag igen. Vi får gå hälften så snabbt som vi brukar, men det gör ingenting, det är trevligt att ha sällskap. Jag har varit ett frukostmonster idag igen, min familj hatar mig. I alla fall den vakna delen. Varför kan jag inte bara få gå omking med mp3:n i öronen, laga min mat och inte prata med någon tills jag ätit? Det hade varit mer skonsamt för både mig och familjen.
Jag somnade igår, trots allt. Min bror kom hem vid halv tre - jag hälsade inte på honom, men jag hörde hur han bråkade med låset på ytterdörren, kom uppfört rappen och gick in på sitt rum. Sen låg jag och vred mig fram och tillbaka otaliga gånger innan jag somnade. Jag har inget minne av det, jag antar att mitt kropp handlade i rent självförsvar för att slippa tänka mer.
Jag har en blomma i mitt fönster som jag är rätt bra på att missköta, men den tycks klara sig väldigt bra ändå. De få gånger den väl får vatten (och då är det inte helt sällan mamma som vattnar den) lever den upp igen och får till och med små vita blommor ibland.
Nu ska jag dra mig ut till duschen (fast jag vill inget hellre än att bada nu - ibland blir jag sur över att vi slängde ut badkaret.) och sedan ägna en stor del av dagen åt att läsa i min bok som jag lånat, "Ett tal till min systers bröllop." Jag trodde den skulle vara bättre, men jag är bara halvvägs än så länge. Den kanske gör ett tvärt omkast?
Påminnelse till mig: Ringa Linda så jag vet när och var och hur jag ska befinna mig i Slottskogen ikväll. Och vad jag ska ha med mig. Om jag ska ha med mig något.
Jag har varit ute på promenad med mormor och mamma idag igen. Vi får gå hälften så snabbt som vi brukar, men det gör ingenting, det är trevligt att ha sällskap. Jag har varit ett frukostmonster idag igen, min familj hatar mig. I alla fall den vakna delen. Varför kan jag inte bara få gå omking med mp3:n i öronen, laga min mat och inte prata med någon tills jag ätit? Det hade varit mer skonsamt för både mig och familjen.
Jag somnade igår, trots allt. Min bror kom hem vid halv tre - jag hälsade inte på honom, men jag hörde hur han bråkade med låset på ytterdörren, kom uppfört rappen och gick in på sitt rum. Sen låg jag och vred mig fram och tillbaka otaliga gånger innan jag somnade. Jag har inget minne av det, jag antar att mitt kropp handlade i rent självförsvar för att slippa tänka mer.
Jag har en blomma i mitt fönster som jag är rätt bra på att missköta, men den tycks klara sig väldigt bra ändå. De få gånger den väl får vatten (och då är det inte helt sällan mamma som vattnar den) lever den upp igen och får till och med små vita blommor ibland.
Nu ska jag dra mig ut till duschen (fast jag vill inget hellre än att bada nu - ibland blir jag sur över att vi slängde ut badkaret.) och sedan ägna en stor del av dagen åt att läsa i min bok som jag lånat, "Ett tal till min systers bröllop." Jag trodde den skulle vara bättre, men jag är bara halvvägs än så länge. Den kanske gör ett tvärt omkast?
Påminnelse till mig: Ringa Linda så jag vet när och var och hur jag ska befinna mig i Slottskogen ikväll. Och vad jag ska ha med mig. Om jag ska ha med mig något.
Wind of change.
02:00
Mina bara fötters rytmiska steg mot asfalten. På väg hem från tågstationen i Lindome. De stegen har aldrig förr känts så malplacerade. I Lindome? Vad gör jag här?
Förvirring och glädje och mest förvirring och en ilande förväntan i maggropen. Och förvirring. Jag förstår ingenting. Verkligen ingenting. Jag har tänkt, jag har skrivit, jag har pratat, men jag förstår fortfarande ingenting. Och det där om ärlighet, om att dels våga fråga och dels våga höra svaret. JAG VET INTE HERREGUD!
Jag blir nervös och sen och kära nån och ja och händerhänder.
Jag är trött, var trött är fortfarande trött egentligen och förvirrad och jag kommer inte kunna somna inatt, det kommer inte fungera. För mycket kaos i huvudet. För mycket som händer. Händer händer.
Och att veta vad jag vill är inte samma sak som att förstå.
Och varför? Alltid dessa förbannade varför.
Jag har sagt till mamma och pappa att jag är hemma, jag ska strax gå ut och borsta tänderna och ta bort mitt smink och sedan häva av alla kläderna från min säng (jag behöver städa igen) och sen ska jag sova. Försöka sova.
Mina bara fötters rytmiska steg mot asfalten. På väg hem från tågstationen i Lindome. De stegen har aldrig förr känts så malplacerade. I Lindome? Vad gör jag här?
Förvirring och glädje och mest förvirring och en ilande förväntan i maggropen. Och förvirring. Jag förstår ingenting. Verkligen ingenting. Jag har tänkt, jag har skrivit, jag har pratat, men jag förstår fortfarande ingenting. Och det där om ärlighet, om att dels våga fråga och dels våga höra svaret. JAG VET INTE HERREGUD!
Jag blir nervös och sen och kära nån och ja och händerhänder.
Jag är trött, var trött är fortfarande trött egentligen och förvirrad och jag kommer inte kunna somna inatt, det kommer inte fungera. För mycket kaos i huvudet. För mycket som händer. Händer händer.
Och att veta vad jag vill är inte samma sak som att förstå.
Och varför? Alltid dessa förbannade varför.
Jag har sagt till mamma och pappa att jag är hemma, jag ska strax gå ut och borsta tänderna och ta bort mitt smink och sedan häva av alla kläderna från min säng (jag behöver städa igen) och sen ska jag sova. Försöka sova.
fredag, juli 28, 2006
Försök till upplysning.
(Bakgrundsinfo: Efter studenten köpte jag mig en ny mobiltelefon, en Nokia 7370, som jag har sneglat begärligt på ända sen jag fick reda på att den existerade. För lite mer än två veckor sen lyckades jag tappa den med displayen rätt i backen, så displayen gick sönder och jag fick lämnat in den på reparation. Lämnade in den den 10/7 och fick löfte om att den skulle vara klar om 1,5 vecka. När jag fortfarande inte hört av något från butiken försöker jag ringa upp för att ta reda på vad som hänt.)
Tar fram kvittot jag fick från försäljningsgubben och slår telefonnummret som står. Kommer till en växelgrej där en kvinnlig röst vänligt uppmanar mig att slå en viss siffra för ett visst val. Lydigt knappar jag in att jag är privatkund och blir vidarekopplad till ytterligare en växel. Där väljer jag, återigen med knappsatsen på telefonen att jag vill bli kopplad till butiken på Skånegatan i Göteborg. Jag blir kopplad. För tredje gången blir jag uppmanad av den kvinnliga rösten att "Tryck 1 om du vill köpa direkt, tryck 2 om du vill prata med någon i butiken, tryck 3 om du vill kolla status på din reparation." Knappar in två, blir vidarekopplad (igen) och lååånga signaler går fram i luren. Efter ett antal av dessa signaler talar kvinnorösten glatt om för mig att "Ditt samtal kopplas vidare." Det piper lite till och sen hör jag någon tjej presentera sig som Camilla, nåt-mer-som-jag-inte-hör-för-att-hon-pratar-för-fort.
Jag - "Ursäkta mig, vart har jag kommit nånstans?"
Camilla - "Till växeln i Stockholm."
Jag - "Men.. alltså.. det var inte hit jag skulle, jag skulle till butiken på Skånegatan.."
Camilla - "Vad för nummer har du slagit då?"
Jag - " Det som står på pappret jag fick därifrån - 020 99 10 00."
Camilla - " Ja, men det finns ett direktnummer dit, 778 32 00."
Jag - "Åh, vad bra, tack för hjälpen."
Klick.
Jag lägger på luren och försöker med det nya nummret. På nytt möts jag av den kvinnliga rösten som ber mig "Tryck 1 om du vill köpa direkt, tryck 2 om du vill prata med någon i butiken, tryck 3 om du vill kolla status på din reparation." Svär tystlåtet inne i huvudet och trycker två. Det piper i luren en stund och sen hör jag att någon svarar. (Jag hör inte vem, men det låter misstänkt likt den där Camilla jag pratade med nyss.)
Jag - "Ja, jag har ett problem, jag har lämnat in min telefon på lagning, och i butiken sa dem att det skulle ta en och en halv vecka, och nu har det gått över två veckor och.. jaa.."
Tjejen - "Vad har du för ordernummer?"
Jag - "(tittar snabbt på kvittopappret och rabblar ordernumret)"
Tjejen - "Jaha.. då ska vi se.." Klick.
Samtalets bryts och det börjar pipa som när det är upptaget när man ringer. Meeep, meeep, meep, meeep. Lite fåraktigt sitter jag med telefonen i handen i några sekunder. "Ska det verkligen pipa sådär?" täker jag osäker. Efter ett tag lägger jag på. Slår nummret på nytt, nehe, piper fortfarande på samma sätt. Svär ve och förbannelse över telefoner och funderar på att helt enkelt köpa en ny mobiltelefon, det känns enklare. Lyfter luren igen för att kontrollera signalen. Fortfarande samma lågmälda meeep, meeep, meeep. Frågar pappa om de har gjort nåt med telefonen, kanske dragit ur jacket eller nåt? Nej. Börjar känna mig smått ledsen och rådvill.
Frågar pappa om jag får låna hans telefon. Får låna pappas telefon. Letar efter pappas telefon. Hittar inte pappas telefon. Letar lite till och hittar den vid TV:n. "Jag ska inte ge mig förrän jag fått reda på vad de har gjort med min mobil!" tänker jag envist och slår numret igen. Tre små toner piper till och på telefonen står det "Samtalet misslyckades, numret ej tilldelat." Försöker igen. Samma sak. Får arga impluser att slänga iväg telefonen men ändrar mig och andas djuuupt några gånger.
Slår det första numret på nytt. Går igenom hela kvinnoröst-val-förbannade-grejen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Trycker på alla knappar jag blir tillsagd att trycka på och kopplas slutligen till butiken. Får äntligen prata med en riktigt människa.
Jag - "Jo, jag har ett litet problem, jag lämnade in min mobil på reparation för lite mer än två veckor sen, och när jag lämnade den sa de att det skulle ta runt en och en halv vecka, och nu har det gått två veckor och.."
Hon - "Ja, det ska ju ta mellan (ett nummer jag inte uppfattar) arbetsdagar, men det kan ju givetvis dra ut på tiden också.. Vad har du för ordernummer?"
Jag - "(upprepar ordernummer)"
Hon - " Johanna, ja. Ja, det står här att de har tagit emot mobilen, men inte har den reservdelen inne just nu."
Jag - "Nehe.."
Hon - "Men jag snackade med dem innan, om en annan lagning, och de sa de att de skulle få in en massa nya reservdelar på måndag, och då kan vi ju hoppas att din också är med där." (mycket hurtigt tonfall)
Jag - (tillkämpat vänligt) " Ja, det kan vi alltid hoppas."
Hon - "I såna fall ska vi ha den färdig någon gång i början av nästa vecka."
Jag - " Okej, vad bra, tack för hjälpen."
Klick.
Det här är inte ett skämt, utan på seriöst och fullaste allvar.
Herregud.
&%&¤()#¤¤#!
Tar fram kvittot jag fick från försäljningsgubben och slår telefonnummret som står. Kommer till en växelgrej där en kvinnlig röst vänligt uppmanar mig att slå en viss siffra för ett visst val. Lydigt knappar jag in att jag är privatkund och blir vidarekopplad till ytterligare en växel. Där väljer jag, återigen med knappsatsen på telefonen att jag vill bli kopplad till butiken på Skånegatan i Göteborg. Jag blir kopplad. För tredje gången blir jag uppmanad av den kvinnliga rösten att "Tryck 1 om du vill köpa direkt, tryck 2 om du vill prata med någon i butiken, tryck 3 om du vill kolla status på din reparation." Knappar in två, blir vidarekopplad (igen) och lååånga signaler går fram i luren. Efter ett antal av dessa signaler talar kvinnorösten glatt om för mig att "Ditt samtal kopplas vidare." Det piper lite till och sen hör jag någon tjej presentera sig som Camilla, nåt-mer-som-jag-inte-hör-för-att-hon-pratar-för-fort.
Jag - "Ursäkta mig, vart har jag kommit nånstans?"
Camilla - "Till växeln i Stockholm."
Jag - "Men.. alltså.. det var inte hit jag skulle, jag skulle till butiken på Skånegatan.."
Camilla - "Vad för nummer har du slagit då?"
Jag - " Det som står på pappret jag fick därifrån - 020 99 10 00."
Camilla - " Ja, men det finns ett direktnummer dit, 778 32 00."
Jag - "Åh, vad bra, tack för hjälpen."
Klick.
Jag lägger på luren och försöker med det nya nummret. På nytt möts jag av den kvinnliga rösten som ber mig "Tryck 1 om du vill köpa direkt, tryck 2 om du vill prata med någon i butiken, tryck 3 om du vill kolla status på din reparation." Svär tystlåtet inne i huvudet och trycker två. Det piper i luren en stund och sen hör jag att någon svarar. (Jag hör inte vem, men det låter misstänkt likt den där Camilla jag pratade med nyss.)
Jag - "Ja, jag har ett problem, jag har lämnat in min telefon på lagning, och i butiken sa dem att det skulle ta en och en halv vecka, och nu har det gått över två veckor och.. jaa.."
Tjejen - "Vad har du för ordernummer?"
Jag - "(tittar snabbt på kvittopappret och rabblar ordernumret)"
Tjejen - "Jaha.. då ska vi se.." Klick.
Samtalets bryts och det börjar pipa som när det är upptaget när man ringer. Meeep, meeep, meep, meeep. Lite fåraktigt sitter jag med telefonen i handen i några sekunder. "Ska det verkligen pipa sådär?" täker jag osäker. Efter ett tag lägger jag på. Slår nummret på nytt, nehe, piper fortfarande på samma sätt. Svär ve och förbannelse över telefoner och funderar på att helt enkelt köpa en ny mobiltelefon, det känns enklare. Lyfter luren igen för att kontrollera signalen. Fortfarande samma lågmälda meeep, meeep, meeep. Frågar pappa om de har gjort nåt med telefonen, kanske dragit ur jacket eller nåt? Nej. Börjar känna mig smått ledsen och rådvill.
Frågar pappa om jag får låna hans telefon. Får låna pappas telefon. Letar efter pappas telefon. Hittar inte pappas telefon. Letar lite till och hittar den vid TV:n. "Jag ska inte ge mig förrän jag fått reda på vad de har gjort med min mobil!" tänker jag envist och slår numret igen. Tre små toner piper till och på telefonen står det "Samtalet misslyckades, numret ej tilldelat." Försöker igen. Samma sak. Får arga impluser att slänga iväg telefonen men ändrar mig och andas djuuupt några gånger.
Slår det första numret på nytt. Går igenom hela kvinnoröst-val-förbannade-grejen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Trycker på alla knappar jag blir tillsagd att trycka på och kopplas slutligen till butiken. Får äntligen prata med en riktigt människa.
Jag - "Jo, jag har ett litet problem, jag lämnade in min mobil på reparation för lite mer än två veckor sen, och när jag lämnade den sa de att det skulle ta runt en och en halv vecka, och nu har det gått två veckor och.."
Hon - "Ja, det ska ju ta mellan (ett nummer jag inte uppfattar) arbetsdagar, men det kan ju givetvis dra ut på tiden också.. Vad har du för ordernummer?"
Jag - "(upprepar ordernummer)"
Hon - " Johanna, ja. Ja, det står här att de har tagit emot mobilen, men inte har den reservdelen inne just nu."
Jag - "Nehe.."
Hon - "Men jag snackade med dem innan, om en annan lagning, och de sa de att de skulle få in en massa nya reservdelar på måndag, och då kan vi ju hoppas att din också är med där." (mycket hurtigt tonfall)
Jag - (tillkämpat vänligt) " Ja, det kan vi alltid hoppas."
Hon - "I såna fall ska vi ha den färdig någon gång i början av nästa vecka."
Jag - " Okej, vad bra, tack för hjälpen."
Klick.
Det här är inte ett skämt, utan på seriöst och fullaste allvar.
Herregud.
&%&¤()#¤¤#!
16:54
Jag kan inte påstå att jag har varit produktiv idag, för det vore att ljuga en hel del. De närmsta tjugo minuterna har till exempel spenderats på min säng, i fosterställning, tyst svärande över min mage och hur ont det egentligen kan göra? Jag förstår inte riktigt varför min mage bråkar med mig, för jag har inte mens, har inte haft det nyligen och ska inte ha det på ett tag heller. Så vad är det frågan om?
Vädret är hemskt. Det är kvavt, det är varmt, jag behöver inte mer än tänka på att röra mig så svettas jag. Jag längtar efter lite svalka, och just nu längtar jag enormt efter Carin och ikväll och att göra sig fin. Det som jag måste komma ihåg är att jag ska inte gnugga mig i ögonen, för det gör jag alltid annars, men det är ingen bra idé om jag har sminkat mig, det blir liksom motsatt effekt då.
Äsch, det kommer ingenting nu. Jag är på tok för slut i huvudet och orden flyter inte riktigt.
Jag kan inte påstå att jag har varit produktiv idag, för det vore att ljuga en hel del. De närmsta tjugo minuterna har till exempel spenderats på min säng, i fosterställning, tyst svärande över min mage och hur ont det egentligen kan göra? Jag förstår inte riktigt varför min mage bråkar med mig, för jag har inte mens, har inte haft det nyligen och ska inte ha det på ett tag heller. Så vad är det frågan om?
Vädret är hemskt. Det är kvavt, det är varmt, jag behöver inte mer än tänka på att röra mig så svettas jag. Jag längtar efter lite svalka, och just nu längtar jag enormt efter Carin och ikväll och att göra sig fin. Det som jag måste komma ihåg är att jag ska inte gnugga mig i ögonen, för det gör jag alltid annars, men det är ingen bra idé om jag har sminkat mig, det blir liksom motsatt effekt då.
Äsch, det kommer ingenting nu. Jag är på tok för slut i huvudet och orden flyter inte riktigt.
Say hallo, wave goodbye
11:01
Den där förbaskade infektionsaken har gått ner undan natten, men jag måste fortfarande ha ett plåster med en alsolsprittuss under och det luktar illa, för sjutton! Jag kommer ha något emot alsolsprit i åratal efter det här.
Julia kom hem igår (info: Julia - bästa vän sen högstadiet) efter att ha varit i Småland hos sin pojke. Vi hade inte träffats på bra länge, så jag gick ner till tåget och mötte henne och sen babblade vi mer eller mindre oavbrutet i en timme och tjugo minuter innan jag gick hem. Om allt jag behöver prata om. Hon förstår mig sådär utan och innan, känner mig bättre än jag känner mig själv. Jag fick häva ur mig allt om Oskar, varför det blev som det blev och prata Jesper och allt annat som förvirrar mig nu för tiden. Vissa saker blev klarare, och resten är lika förvirrat som förut, men det känns lättare ändå. Vi pratade Emil och folk som blir arga (varför är det alltid så hemskt när ens pappa blir arg på en?) och saker som hade hänt och saker som kommer hända och vi bestämde att vi ska in till Göteborg och gå till Hedie Hay och titta och kanske boka någon tid.
Jag har blivit exemplariskt noga med att borsta tänderna morgon och kväll. Jag har inte så bra tänder (till följd av småätande och sådär under högstadieåren) och sen fick jag tandläkarskräck och vägrade gå dit under kanske ett år och sen var det inget bra. Men nu börjar det så sakteligen bli bättre. Mamma eller pappa eller någon snäll människa jag litar på följer med mig och håller mig i handen och tandläkarna vet om att jag är vettskrämd och tar det lugnt och berättar allt de gör. Jag känner mig aningens mesig när jag berättar att jag har tandläkarskräck, men det är inte på skoj, det är inget skoj alls. Jag får i det närmaste panikångest av att befinna mig där de ska rota i mina tänder och hålla på. Sist jag var där skulle jag laga ett hål och då hade jag fått en liten tablett Stesolid att ta innan. Jag som inte har kunnat ta mig igenom ett tandläkarbesök utan att gråta på bra länge satt som ett stillsamt kolli i stolen utan att knappt säga flasklock en gång. Sen ledde mamma mig hem och la mig i sängen och jag sov som ett berg trots att pappa hade rörmokarna nere i rummet under mitt som höll på att bila genom taket.
Jag har lite svårt för det här med avslutningar.
Jag avslutar nu, helt enkelt.
Den där förbaskade infektionsaken har gått ner undan natten, men jag måste fortfarande ha ett plåster med en alsolsprittuss under och det luktar illa, för sjutton! Jag kommer ha något emot alsolsprit i åratal efter det här.
Julia kom hem igår (info: Julia - bästa vän sen högstadiet) efter att ha varit i Småland hos sin pojke. Vi hade inte träffats på bra länge, så jag gick ner till tåget och mötte henne och sen babblade vi mer eller mindre oavbrutet i en timme och tjugo minuter innan jag gick hem. Om allt jag behöver prata om. Hon förstår mig sådär utan och innan, känner mig bättre än jag känner mig själv. Jag fick häva ur mig allt om Oskar, varför det blev som det blev och prata Jesper och allt annat som förvirrar mig nu för tiden. Vissa saker blev klarare, och resten är lika förvirrat som förut, men det känns lättare ändå. Vi pratade Emil och folk som blir arga (varför är det alltid så hemskt när ens pappa blir arg på en?) och saker som hade hänt och saker som kommer hända och vi bestämde att vi ska in till Göteborg och gå till Hedie Hay och titta och kanske boka någon tid.
Jag har blivit exemplariskt noga med att borsta tänderna morgon och kväll. Jag har inte så bra tänder (till följd av småätande och sådär under högstadieåren) och sen fick jag tandläkarskräck och vägrade gå dit under kanske ett år och sen var det inget bra. Men nu börjar det så sakteligen bli bättre. Mamma eller pappa eller någon snäll människa jag litar på följer med mig och håller mig i handen och tandläkarna vet om att jag är vettskrämd och tar det lugnt och berättar allt de gör. Jag känner mig aningens mesig när jag berättar att jag har tandläkarskräck, men det är inte på skoj, det är inget skoj alls. Jag får i det närmaste panikångest av att befinna mig där de ska rota i mina tänder och hålla på. Sist jag var där skulle jag laga ett hål och då hade jag fått en liten tablett Stesolid att ta innan. Jag som inte har kunnat ta mig igenom ett tandläkarbesök utan att gråta på bra länge satt som ett stillsamt kolli i stolen utan att knappt säga flasklock en gång. Sen ledde mamma mig hem och la mig i sängen och jag sov som ett berg trots att pappa hade rörmokarna nere i rummet under mitt som höll på att bila genom taket.
Jag har lite svårt för det här med avslutningar.
Jag avslutar nu, helt enkelt.
Förhoppningsvis god morgon.
09:50
Jag är ett frukostmonster. För sakligt att konstatera fakta. Inte alltid, varenda morgon - vissa mornar förvånar jag mig själv över att jag inte spinner, så beskedlig känner jag mig, men andra mornar så går allt överstyr.
Något som aldrig upphör att förvåna mig är dessa människor som lite nochalant rycker på axlarna och förkunnar: "Jamen hoppsan, jag glömde visst äta frukost! Idag igen! Så det kan gå.." Jag känner mig som ett ufo där jag står med en grötkastrull i högsta hugg och lite förvirrat undrar hur man kan glömma bort att äta frukost. Hur kan man glömma bort att äta överhuvudtaget? Om jag nu, mot all förmodan, skulle göra det misstaget förvandlas jag till en primitiv neandethalkopia av mig själv och kan bara tänka på mat.
Jag har som vana att dra iväg på en promenad innan frukost, på allt mellan 30 min till en timme. Och när jag kommer hem ska ha frukost, för då är jag vrålhungrig. Havre-och-rågflingegröt med russin i, mjölk, två ägg och ett glas c-vitamin. Sen är jag nöjd och glad och kan muntert umgås med min familj. Allt detta ska helst ske inom en kvart från det att jag kommit hem.
Självklart fungerar det inte alltid, ibland krånglar spisen, jag hittar inte vad jag ska ha, mjölken är slut, osv. Om mina föräldrar/bröder/släkt befinner sig i köket då, så brukar de vanligtvis tycka det är trevligt att småprata lite., "sådär på morgonkvisten". Jo, tjena. Efter att ha levt med mig i nitton år, tycker jag att de borde ha lärt att - låt Johanna äta först, prata med henne sen. Men icke. Sorglöst pratar de på, jag står vid spisen, rör i gröten och muttrar nåt småtjurigt och enstavigt tillbaka. Sen får jag en sur blick och kommentaren "Men det var ju trevligt att prata med dig!" eller något i den stilen. Vilket resulterar i att jag känner mig som Den Onda Och Illvilliga Dottern/Systern/Kusinen/Barnbarnet och bara blir grinigare. Lyckat.
Idag var precis en sån dag. Till slut hade jag äntligen lyckats få min gröt, jag satt stillsamt och läste min bok och skulle precis äta upp mina ägg och så hörs mammas röst: "Johanna, älskling, kan du hjälpa mig med en sak?" Min sekunda reaktion blir en hög med elaka tankar i stil med "Kan jag ALDRIG få äta frukost i fred?!" men jag svarar (med lätt irriterad röst) att: "Det är klart jag kan." När mamma sen frågar om jag kan ta upp en binda ur hennes vävda påse och räcka henne känner jag mig återigen som Den Onda Och Illvilliga Dottern.
En väldigt skamsen Ond Och Illvillig Dotter.
Jag är ett frukostmonster. För sakligt att konstatera fakta. Inte alltid, varenda morgon - vissa mornar förvånar jag mig själv över att jag inte spinner, så beskedlig känner jag mig, men andra mornar så går allt överstyr.
Något som aldrig upphör att förvåna mig är dessa människor som lite nochalant rycker på axlarna och förkunnar: "Jamen hoppsan, jag glömde visst äta frukost! Idag igen! Så det kan gå.." Jag känner mig som ett ufo där jag står med en grötkastrull i högsta hugg och lite förvirrat undrar hur man kan glömma bort att äta frukost. Hur kan man glömma bort att äta överhuvudtaget? Om jag nu, mot all förmodan, skulle göra det misstaget förvandlas jag till en primitiv neandethalkopia av mig själv och kan bara tänka på mat.
Jag har som vana att dra iväg på en promenad innan frukost, på allt mellan 30 min till en timme. Och när jag kommer hem ska ha frukost, för då är jag vrålhungrig. Havre-och-rågflingegröt med russin i, mjölk, två ägg och ett glas c-vitamin. Sen är jag nöjd och glad och kan muntert umgås med min familj. Allt detta ska helst ske inom en kvart från det att jag kommit hem.
Självklart fungerar det inte alltid, ibland krånglar spisen, jag hittar inte vad jag ska ha, mjölken är slut, osv. Om mina föräldrar/bröder/släkt befinner sig i köket då, så brukar de vanligtvis tycka det är trevligt att småprata lite., "sådär på morgonkvisten". Jo, tjena. Efter att ha levt med mig i nitton år, tycker jag att de borde ha lärt att - låt Johanna äta först, prata med henne sen. Men icke. Sorglöst pratar de på, jag står vid spisen, rör i gröten och muttrar nåt småtjurigt och enstavigt tillbaka. Sen får jag en sur blick och kommentaren "Men det var ju trevligt att prata med dig!" eller något i den stilen. Vilket resulterar i att jag känner mig som Den Onda Och Illvilliga Dottern/Systern/Kusinen/Barnbarnet och bara blir grinigare. Lyckat.
Idag var precis en sån dag. Till slut hade jag äntligen lyckats få min gröt, jag satt stillsamt och läste min bok och skulle precis äta upp mina ägg och så hörs mammas röst: "Johanna, älskling, kan du hjälpa mig med en sak?" Min sekunda reaktion blir en hög med elaka tankar i stil med "Kan jag ALDRIG få äta frukost i fred?!" men jag svarar (med lätt irriterad röst) att: "Det är klart jag kan." När mamma sen frågar om jag kan ta upp en binda ur hennes vävda påse och räcka henne känner jag mig återigen som Den Onda Och Illvilliga Dottern.
En väldigt skamsen Ond Och Illvillig Dotter.
Sömnigt
08:05
Godmorgon. Jag ska alldeles snart bege mig ut på morgonpromenad. Det är tackallavädretsmakter inte så varmt ute, utan mer lite lugnt avslappnat svalt. Jag är väl som de flesta och tycker om en varm sommar, men det börjar bli löjligt nu, det har inte regnat på jag vet inte hur länge.
Jag var inte så positivt inställd igår under kvällen, för jag har fått nån infektion som jag skulle sticka hål på (bara det liksom) och sen ha en bomullstuss med alsolsprit på, så hela kvällen gick jag omkring och STANK alsolsprit. Det är så att jag känner mig som alkoholist för mindre. Dessutom svider det. Och är ivägen. Blä.
Jag är på morgonhumör. Kelig. Jag är nog aldrig så kelig som jag är nyvaken. Då står allt mitt hår i en rufsig glora i runt huvudet och allt jag vill är att borra in huvudet i någon halsgrop och kramas. Jag ska smita in till mamma nu och se om hon vill joina mig. Det är mycket roligare att gå med sällskap.
Fridens liljor.
Godmorgon. Jag ska alldeles snart bege mig ut på morgonpromenad. Det är tackallavädretsmakter inte så varmt ute, utan mer lite lugnt avslappnat svalt. Jag är väl som de flesta och tycker om en varm sommar, men det börjar bli löjligt nu, det har inte regnat på jag vet inte hur länge.
Jag var inte så positivt inställd igår under kvällen, för jag har fått nån infektion som jag skulle sticka hål på (bara det liksom) och sen ha en bomullstuss med alsolsprit på, så hela kvällen gick jag omkring och STANK alsolsprit. Det är så att jag känner mig som alkoholist för mindre. Dessutom svider det. Och är ivägen. Blä.
Jag är på morgonhumör. Kelig. Jag är nog aldrig så kelig som jag är nyvaken. Då står allt mitt hår i en rufsig glora i runt huvudet och allt jag vill är att borra in huvudet i någon halsgrop och kramas. Jag ska smita in till mamma nu och se om hon vill joina mig. Det är mycket roligare att gå med sällskap.
Fridens liljor.
Deliverance.
00:25
Det dröjde inte lång stund alls. Det var länge sen jag satt uppe på natten, skrev och tänkte. Rubriken är norpad från en låt av Christian Kjellvander - nyupptäck musik för mig. Musik är fascinerande. Så mycket minnen, så mycket som andra skriver som stämmer in på mig själv, så mycket man kan lära sig. Så mycket känslor.
Jag vet att vissa delar av min ungängeskrest tycker jag är en smula jobbig med min inställning att känna den känslan jag har just nu. Är jag ledsen är jag hellre ledsen tills jag slutar vara ledsen än struntar i det. Därmed inte sagt att jag inte kan bli uppmuntrad när jag är ledsen, eller kan bli ledsen när jag är glad, osv. Nu blev det sådär rörigt jag varnade för innan. Attans.
I vilket fall - jag tycker det är viktigt. Att känna alla känslor. Oh, det blir för invecklat. Fråga mig någon gång för närmre information.
Åh, det finns saker jag vill skriva om, men som jag inte riktigt vet om jag ska tillåta mig att skriva om. Och det känns konstigt att skriva i metaforer, för dem det rör kommer förstå i alla fall. Dessa metaforer. Så praktiska, men ändå så jobbiga. Ibland vill jag spy på allt vad metaforer heter och bara ställa raka frågor och få raka svar. Kakmetafora mig hit och dit, jag har ingen aning alls längre. Fast jag vet vad jag vill, men jag är förvirrad ändå.
(Jag sa ju det! Fullt av metaforer! Och människan jag menar kommer förstå ändå. Jösses, just nu känner jag bara för att ringa dit och säga allt och ingenting. Det här stycket håller på att spåra ur (har spårat ur) , jag avslutar det utan större finesser nu.)
Klockan är halv ett, David Gray sjunger för mig och jag ska gå och lägga mig, såfort jag borstat tänderna. Kära nån, jag har en nylånad bok som jag vill och kommer läsa innan jag ska sova. Imorgon är det fest med Carin och massa okända människor och jag känner mig vansinnigt tjejig när jag tänker "Vad ska jag ha på mig?!"
Det dröjde inte lång stund alls. Det var länge sen jag satt uppe på natten, skrev och tänkte. Rubriken är norpad från en låt av Christian Kjellvander - nyupptäck musik för mig. Musik är fascinerande. Så mycket minnen, så mycket som andra skriver som stämmer in på mig själv, så mycket man kan lära sig. Så mycket känslor.
Jag vet att vissa delar av min ungängeskrest tycker jag är en smula jobbig med min inställning att känna den känslan jag har just nu. Är jag ledsen är jag hellre ledsen tills jag slutar vara ledsen än struntar i det. Därmed inte sagt att jag inte kan bli uppmuntrad när jag är ledsen, eller kan bli ledsen när jag är glad, osv. Nu blev det sådär rörigt jag varnade för innan. Attans.
I vilket fall - jag tycker det är viktigt. Att känna alla känslor. Oh, det blir för invecklat. Fråga mig någon gång för närmre information.
Åh, det finns saker jag vill skriva om, men som jag inte riktigt vet om jag ska tillåta mig att skriva om. Och det känns konstigt att skriva i metaforer, för dem det rör kommer förstå i alla fall. Dessa metaforer. Så praktiska, men ändå så jobbiga. Ibland vill jag spy på allt vad metaforer heter och bara ställa raka frågor och få raka svar. Kakmetafora mig hit och dit, jag har ingen aning alls längre. Fast jag vet vad jag vill, men jag är förvirrad ändå.
(Jag sa ju det! Fullt av metaforer! Och människan jag menar kommer förstå ändå. Jösses, just nu känner jag bara för att ringa dit och säga allt och ingenting. Det här stycket håller på att spåra ur (har spårat ur) , jag avslutar det utan större finesser nu.)
Klockan är halv ett, David Gray sjunger för mig och jag ska gå och lägga mig, såfort jag borstat tänderna. Kära nån, jag har en nylånad bok som jag vill och kommer läsa innan jag ska sova. Imorgon är det fest med Carin och massa okända människor och jag känner mig vansinnigt tjejig när jag tänker "Vad ska jag ha på mig?!"
torsdag, juli 27, 2006
Välkommen.
Hej.
Först och främst så måste jag säga att jag nu känner mig som lite av en wannabe - alla bloggar, känns det som, och jag tror jag vid något tillfälle har svurit ve och förbannelse över 'alla' och lovat mig själv att inte bli en av dem. Men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra mig. :)
Och jag måste tillstå att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Eller i varje fall vart jag ska börja. (så jag ber om tillgift om det blir en smula rörigt.) Jag kan ju från början säga att om någon undrar över orden som jag använder som inte brukar användas vanligen, så kommer de från alla böcker jag läser, och de är inte menade att låta uppstyltade eller något, det är bara det att orden finns, och jag vill använda dem. Variera språket, skulle jag väl helt enkelt kunna säga.
Det här känns som något helt annat än att skriva dagbok. Jag tycker om att fläka ut mig, att öppna mitt innersta i text och titta från olika vinklar, men det blir väldigt begränsat om jag bara ska hålla till på ett forum. Vanligtvis brukar jag därför posta samma inlägg på.. mellan 1-3 olika communitys, för att olika vänner håller till på olika ställen.
För att hoppa från ett ämne till ett annat - hur ärlig ska man vara? Hur ärlig vågar man vara? (jag antar att när jag skriver "man" så menar jag "jag" men det känns så konstigt att skriva så.) Eller frågan är kanske hur man klarar svaren. Om man får svar. Om de är ärliga. Jag bemödar mig om att vara det, även om jag inte alltid lyckas. Och ärliga frågor? När det kommer till det känner jag själv att det mest handlar om hur mycket guts (stavas det så? jag tycker om innebörden av det ordet, men har aldrig tagit reda på stavningen. Det går inte riktigt att översätta till mod. Det närmsta jag kan komma är "att ha stake", men det känns lite underligt att inte kunna ha guts bara för att jag inte har kuk, och jag gillar inte det uttrycket. ) jag har. Vågar jag fråga? Vågar jag höra svaret? Nu senast har jag ställt minst en fråga som jag knappt vågade höra svaret på. Jag har en massa frågor i mitt huvud som jag vill fråga, men som jag inte vet om jag vill höra svaren på. Eller jag vill höra svaren. Rätt svar. :P
Jag har nyligen (två veckor har gått vansinnigt fort) gjort slut med min pojkvän som jag var ihop med i nästan 1 år och 8 månader. För att jag slutade vara kär. Som om någon slog mig i skallen med en stekpanna natten mellan torsdag och fredag - pang! Okej för att jag fått insikter nerskramlande i huvudet förut, men aldrig något sånt här. Och geez, vad ska jag säga såhär i efterhand? Att det var bra så länge det varade? Usch, jag tycker inte om när det blir klyschor, men det senaste har jag känt mig som en vandrande klyscha i alla fall. Det var bra så länge det varade, jag tror aldrig jag varit så lycklig som under tiden vi hade och jag hade förmodligen varit en helt annan människa idag om jag inte hade träffat honom. (Åh herregud, det ser illa ut till och med för mig.) För att ytterligare spä på det lite kan jag lägga till att jag aldrig älskat någon som jag älskade honom.
Okej, förlåt, jag ska sluta nu. :P
När jag läser texten jag just skrev ser det för mina ögon ut som jag fortfarande är kär. Men icke.
Jag försöker och tänker och vill komma underfund med vad som hände, men jag vet inte. Det enda jag riktigt vet är att nu i efterhand är det lätt att se när det började gå utför, och att ett samtal om helt andra saker än just mitt dåvarande förhållande var det som satte punkt. Inte på grund av samtalet - snarare som det sista riskornet på vågen. Åh, det är så mycket som jag vill skriva ut, men jag vågar inte, för publik handling, vem som helst kan se och läsa och bla bla bla. Jag antar att jag får vara måttligt öppen med detaljet och namn.
Människor fascinerar mig, vissa mer än andra. Inga namn, jag vet. Det är bara så.. ja. Jag tror jag i alla fall har ett hum om hur någon fungerar, och fem minuter senare sitter jag som ett fån med ögonen fulla med överrraskad glädje (hum, 'glädje' är fel ord egentligen, men jag hittar inget närmre nu.) och förvåning och tänker "Ehh.. va?" Agenämt var det sist i alla fall. Överraskande, men angenämnt.
Dagens fundering (det är tre minuter kvar till midnatt) är varför behåbandens sträckningsgrej (den som man förkortar axelbanden med) sitter på ryggen, och inte på framsidan. Fatta vad omständligt. Har jag ingen kompis i närheten får jag antingen närapå bryta armarna av mig med att försöka få tag i dem, och om inte det fungerar får jag ta av mig tröjan, ta av mig BH:n, rätta till aexlbanden till den längd jag tror är rätt och sätta på mig allting igen. Och om det är fel längd får jag göra om det. OMSTÄNDLIGT säger jag. Förresten, varför är killar så vansinnigt dåliga på att knäppa upp bh:ar? (nu har jag inte så otroligt mycket erfarenhet från killar-som-knäpper-upp-min-bh-området, men den lilla jag har bekräftar det jag nyss skrev.) Nu skulle det självklara svaret vara att det är för att de inte har någon egen att öva på som vi tjejer har, men så svårt kan det väl inte vara? Haka av. Okej, jag kanske borde ta med vissa störningsmoment i beräkningen.
Är det sånt här en blogg ska handla om? Den kanske ska handla om min dag? Eller om mig? För att tillfredställa alla såna ev. behov - idag har jag svätt kokhett äggvatten på min hand när jag skulle demostrera min skuttighet i benen för pappa imorse. Jag lyckades borsta tänderna precis innan jag tänkt att äta. Och slutligen råkade jag välta ner en liten glastavla när jag jobbade (städar på en frisörsalong, glamoröst, jag vet. ) som jag räddade med en tjusig fotparad. Nu har jag en blå, svullen bula på foten som gör ont när jag går. Hur ska jag kunna springa imorgon då? Det känns inte som jag gör något annat på dagarna än att sova, äta och träna. Och läsa böcker. Och jobba då och då. Jag lyckas i alla fall må väldigt bra i alla fall. Jag känner mig genuint glad, har saker att göra och saker att tänka på och saker att se fram emot.
För att nämna något om mig så tänker jag referera till titeln över hela bloggen. Förhoppningsvis ger det nog ett hum om vad jag är för en.
Jag tycker om att ta morgonpromenader med mamma, för då vaknar jag till. Jag vill ha gröt till frukost (häften havregryn/hälften rågflingor och russin) och äter bara andra saker om det är omöjligt för mig att få tag i gröt. När jag ska sova vänder jag mig alltid med ansiktet mot väggen först. Jag stänger inte av min telefon på natten, för jag vill alltid kunna finnas till för någon som behöver mig. Jag kan titta mig själv i spegeln på morgonen vissa dagar (de blir fler och fler) och tänka "Hell yeah baby!" Jag tycker om att se på min skugga hur mina höfter rör sig när jag går, den mjuka gungande rörelsen. Jag kan dansa sexigt vid tre tillfällen - på krogen, på jobbet och när jag är ensam (oftast hemma i i mitt rum) och det är till Shakira. Jag har från barnaår inte varit den som killar vill ha, utan bara den man blir kompis med. (Åh, det där låter.. bittert. Men det är inte meningen, det är bara ett konstaterande.) Jag har relativt nyligen upptäckt att jag också kan vara åtrådd. Det är en magisk, berusande känsla. Jag anser att intelligens är en av de mest sexiga egenskaperna.
Jag tycker om att röra på höfterna i takt till musik när jag går.
Slutligen - Johanna heter jag.
Välkommen hit, hoppas du kommer igen. :)
Först och främst så måste jag säga att jag nu känner mig som lite av en wannabe - alla bloggar, känns det som, och jag tror jag vid något tillfälle har svurit ve och förbannelse över 'alla' och lovat mig själv att inte bli en av dem. Men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra mig. :)
Och jag måste tillstå att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Eller i varje fall vart jag ska börja. (så jag ber om tillgift om det blir en smula rörigt.) Jag kan ju från början säga att om någon undrar över orden som jag använder som inte brukar användas vanligen, så kommer de från alla böcker jag läser, och de är inte menade att låta uppstyltade eller något, det är bara det att orden finns, och jag vill använda dem. Variera språket, skulle jag väl helt enkelt kunna säga.
Det här känns som något helt annat än att skriva dagbok. Jag tycker om att fläka ut mig, att öppna mitt innersta i text och titta från olika vinklar, men det blir väldigt begränsat om jag bara ska hålla till på ett forum. Vanligtvis brukar jag därför posta samma inlägg på.. mellan 1-3 olika communitys, för att olika vänner håller till på olika ställen.
För att hoppa från ett ämne till ett annat - hur ärlig ska man vara? Hur ärlig vågar man vara? (jag antar att när jag skriver "man" så menar jag "jag" men det känns så konstigt att skriva så.) Eller frågan är kanske hur man klarar svaren. Om man får svar. Om de är ärliga. Jag bemödar mig om att vara det, även om jag inte alltid lyckas. Och ärliga frågor? När det kommer till det känner jag själv att det mest handlar om hur mycket guts (stavas det så? jag tycker om innebörden av det ordet, men har aldrig tagit reda på stavningen. Det går inte riktigt att översätta till mod. Det närmsta jag kan komma är "att ha stake", men det känns lite underligt att inte kunna ha guts bara för att jag inte har kuk, och jag gillar inte det uttrycket. ) jag har. Vågar jag fråga? Vågar jag höra svaret? Nu senast har jag ställt minst en fråga som jag knappt vågade höra svaret på. Jag har en massa frågor i mitt huvud som jag vill fråga, men som jag inte vet om jag vill höra svaren på. Eller jag vill höra svaren. Rätt svar. :P
Jag har nyligen (två veckor har gått vansinnigt fort) gjort slut med min pojkvän som jag var ihop med i nästan 1 år och 8 månader. För att jag slutade vara kär. Som om någon slog mig i skallen med en stekpanna natten mellan torsdag och fredag - pang! Okej för att jag fått insikter nerskramlande i huvudet förut, men aldrig något sånt här. Och geez, vad ska jag säga såhär i efterhand? Att det var bra så länge det varade? Usch, jag tycker inte om när det blir klyschor, men det senaste har jag känt mig som en vandrande klyscha i alla fall. Det var bra så länge det varade, jag tror aldrig jag varit så lycklig som under tiden vi hade och jag hade förmodligen varit en helt annan människa idag om jag inte hade träffat honom. (Åh herregud, det ser illa ut till och med för mig.) För att ytterligare spä på det lite kan jag lägga till att jag aldrig älskat någon som jag älskade honom.
Okej, förlåt, jag ska sluta nu. :P
När jag läser texten jag just skrev ser det för mina ögon ut som jag fortfarande är kär. Men icke.
Jag försöker och tänker och vill komma underfund med vad som hände, men jag vet inte. Det enda jag riktigt vet är att nu i efterhand är det lätt att se när det började gå utför, och att ett samtal om helt andra saker än just mitt dåvarande förhållande var det som satte punkt. Inte på grund av samtalet - snarare som det sista riskornet på vågen. Åh, det är så mycket som jag vill skriva ut, men jag vågar inte, för publik handling, vem som helst kan se och läsa och bla bla bla. Jag antar att jag får vara måttligt öppen med detaljet och namn.
Människor fascinerar mig, vissa mer än andra. Inga namn, jag vet. Det är bara så.. ja. Jag tror jag i alla fall har ett hum om hur någon fungerar, och fem minuter senare sitter jag som ett fån med ögonen fulla med överrraskad glädje (hum, 'glädje' är fel ord egentligen, men jag hittar inget närmre nu.) och förvåning och tänker "Ehh.. va?" Agenämt var det sist i alla fall. Överraskande, men angenämnt.
Dagens fundering (det är tre minuter kvar till midnatt) är varför behåbandens sträckningsgrej (den som man förkortar axelbanden med) sitter på ryggen, och inte på framsidan. Fatta vad omständligt. Har jag ingen kompis i närheten får jag antingen närapå bryta armarna av mig med att försöka få tag i dem, och om inte det fungerar får jag ta av mig tröjan, ta av mig BH:n, rätta till aexlbanden till den längd jag tror är rätt och sätta på mig allting igen. Och om det är fel längd får jag göra om det. OMSTÄNDLIGT säger jag. Förresten, varför är killar så vansinnigt dåliga på att knäppa upp bh:ar? (nu har jag inte så otroligt mycket erfarenhet från killar-som-knäpper-upp-min-bh-området, men den lilla jag har bekräftar det jag nyss skrev.) Nu skulle det självklara svaret vara att det är för att de inte har någon egen att öva på som vi tjejer har, men så svårt kan det väl inte vara? Haka av. Okej, jag kanske borde ta med vissa störningsmoment i beräkningen.
Är det sånt här en blogg ska handla om? Den kanske ska handla om min dag? Eller om mig? För att tillfredställa alla såna ev. behov - idag har jag svätt kokhett äggvatten på min hand när jag skulle demostrera min skuttighet i benen för pappa imorse. Jag lyckades borsta tänderna precis innan jag tänkt att äta. Och slutligen råkade jag välta ner en liten glastavla när jag jobbade (städar på en frisörsalong, glamoröst, jag vet. ) som jag räddade med en tjusig fotparad. Nu har jag en blå, svullen bula på foten som gör ont när jag går. Hur ska jag kunna springa imorgon då? Det känns inte som jag gör något annat på dagarna än att sova, äta och träna. Och läsa böcker. Och jobba då och då. Jag lyckas i alla fall må väldigt bra i alla fall. Jag känner mig genuint glad, har saker att göra och saker att tänka på och saker att se fram emot.
För att nämna något om mig så tänker jag referera till titeln över hela bloggen. Förhoppningsvis ger det nog ett hum om vad jag är för en.
Jag tycker om att ta morgonpromenader med mamma, för då vaknar jag till. Jag vill ha gröt till frukost (häften havregryn/hälften rågflingor och russin) och äter bara andra saker om det är omöjligt för mig att få tag i gröt. När jag ska sova vänder jag mig alltid med ansiktet mot väggen först. Jag stänger inte av min telefon på natten, för jag vill alltid kunna finnas till för någon som behöver mig. Jag kan titta mig själv i spegeln på morgonen vissa dagar (de blir fler och fler) och tänka "Hell yeah baby!" Jag tycker om att se på min skugga hur mina höfter rör sig när jag går, den mjuka gungande rörelsen. Jag kan dansa sexigt vid tre tillfällen - på krogen, på jobbet och när jag är ensam (oftast hemma i i mitt rum) och det är till Shakira. Jag har från barnaår inte varit den som killar vill ha, utan bara den man blir kompis med. (Åh, det där låter.. bittert. Men det är inte meningen, det är bara ett konstaterande.) Jag har relativt nyligen upptäckt att jag också kan vara åtrådd. Det är en magisk, berusande känsla. Jag anser att intelligens är en av de mest sexiga egenskaperna.
Jag tycker om att röra på höfterna i takt till musik när jag går.
Slutligen - Johanna heter jag.
Välkommen hit, hoppas du kommer igen. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
