torsdag, juli 27, 2006

Välkommen.

Hej.

Först och främst så måste jag säga att jag nu känner mig som lite av en wannabe - alla bloggar, känns det som, och jag tror jag vid något tillfälle har svurit ve och förbannelse över 'alla' och lovat mig själv att inte bli en av dem. Men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra mig. :)

Och jag måste tillstå att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Eller i varje fall vart jag ska börja. (så jag ber om tillgift om det blir en smula rörigt.) Jag kan ju från början säga att om någon undrar över orden som jag använder som inte brukar användas vanligen, så kommer de från alla böcker jag läser, och de är inte menade att låta uppstyltade eller något, det är bara det att orden finns, och jag vill använda dem. Variera språket, skulle jag väl helt enkelt kunna säga.

Det här känns som något helt annat än att skriva dagbok. Jag tycker om att fläka ut mig, att öppna mitt innersta i text och titta från olika vinklar, men det blir väldigt begränsat om jag bara ska hålla till på ett forum. Vanligtvis brukar jag därför posta samma inlägg på.. mellan 1-3 olika communitys, för att olika vänner håller till på olika ställen.

För att hoppa från ett ämne till ett annat - hur ärlig ska man vara? Hur ärlig vågar man vara? (jag antar att när jag skriver "man" så menar jag "jag" men det känns så konstigt att skriva så.) Eller frågan är kanske hur man klarar svaren. Om man får svar. Om de är ärliga. Jag bemödar mig om att vara det, även om jag inte alltid lyckas. Och ärliga frågor? När det kommer till det känner jag själv att det mest handlar om hur mycket guts (stavas det så? jag tycker om innebörden av det ordet, men har aldrig tagit reda på stavningen. Det går inte riktigt att översätta till mod. Det närmsta jag kan komma är "att ha stake", men det känns lite underligt att inte kunna ha guts bara för att jag inte har kuk, och jag gillar inte det uttrycket. ) jag har. Vågar jag fråga? Vågar jag höra svaret? Nu senast har jag ställt minst en fråga som jag knappt vågade höra svaret på. Jag har en massa frågor i mitt huvud som jag vill fråga, men som jag inte vet om jag vill höra svaren på. Eller jag vill höra svaren. Rätt svar. :P

Jag har nyligen (två veckor har gått vansinnigt fort) gjort slut med min pojkvän som jag var ihop med i nästan 1 år och 8 månader. För att jag slutade vara kär. Som om någon slog mig i skallen med en stekpanna natten mellan torsdag och fredag - pang! Okej för att jag fått insikter nerskramlande i huvudet förut, men aldrig något sånt här. Och geez, vad ska jag säga såhär i efterhand? Att det var bra så länge det varade? Usch, jag tycker inte om när det blir klyschor, men det senaste har jag känt mig som en vandrande klyscha i alla fall. Det var bra så länge det varade, jag tror aldrig jag varit så lycklig som under tiden vi hade och jag hade förmodligen varit en helt annan människa idag om jag inte hade träffat honom. (Åh herregud, det ser illa ut till och med för mig.) För att ytterligare spä på det lite kan jag lägga till att jag aldrig älskat någon som jag älskade honom.
Okej, förlåt, jag ska sluta nu. :P
När jag läser texten jag just skrev ser det för mina ögon ut som jag fortfarande är kär. Men icke.
Jag försöker och tänker och vill komma underfund med vad som hände, men jag vet inte. Det enda jag riktigt vet är att nu i efterhand är det lätt att se när det började gå utför, och att ett samtal om helt andra saker än just mitt dåvarande förhållande var det som satte punkt. Inte på grund av samtalet - snarare som det sista riskornet på vågen. Åh, det är så mycket som jag vill skriva ut, men jag vågar inte, för publik handling, vem som helst kan se och läsa och bla bla bla. Jag antar att jag får vara måttligt öppen med detaljet och namn.

Människor fascinerar mig, vissa mer än andra. Inga namn, jag vet. Det är bara så.. ja. Jag tror jag i alla fall har ett hum om hur någon fungerar, och fem minuter senare sitter jag som ett fån med ögonen fulla med överrraskad glädje (hum, 'glädje' är fel ord egentligen, men jag hittar inget närmre nu.) och förvåning och tänker "Ehh.. va?" Agenämt var det sist i alla fall. Överraskande, men angenämnt.

Dagens fundering (det är tre minuter kvar till midnatt) är varför behåbandens sträckningsgrej (den som man förkortar axelbanden med) sitter på ryggen, och inte på framsidan. Fatta vad omständligt. Har jag ingen kompis i närheten får jag antingen närapå bryta armarna av mig med att försöka få tag i dem, och om inte det fungerar får jag ta av mig tröjan, ta av mig BH:n, rätta till aexlbanden till den längd jag tror är rätt och sätta på mig allting igen. Och om det är fel längd får jag göra om det. OMSTÄNDLIGT säger jag. Förresten, varför är killar så vansinnigt dåliga på att knäppa upp bh:ar? (nu har jag inte så otroligt mycket erfarenhet från killar-som-knäpper-upp-min-bh-området, men den lilla jag har bekräftar det jag nyss skrev.) Nu skulle det självklara svaret vara att det är för att de inte har någon egen att öva på som vi tjejer har, men så svårt kan det väl inte vara? Haka av. Okej, jag kanske borde ta med vissa störningsmoment i beräkningen.

Är det sånt här en blogg ska handla om? Den kanske ska handla om min dag? Eller om mig? För att tillfredställa alla såna ev. behov - idag har jag svätt kokhett äggvatten på min hand när jag skulle demostrera min skuttighet i benen för pappa imorse. Jag lyckades borsta tänderna precis innan jag tänkt att äta. Och slutligen råkade jag välta ner en liten glastavla när jag jobbade (städar på en frisörsalong, glamoröst, jag vet. ) som jag räddade med en tjusig fotparad. Nu har jag en blå, svullen bula på foten som gör ont när jag går. Hur ska jag kunna springa imorgon då? Det känns inte som jag gör något annat på dagarna än att sova, äta och träna. Och läsa böcker. Och jobba då och då. Jag lyckas i alla fall må väldigt bra i alla fall. Jag känner mig genuint glad, har saker att göra och saker att tänka på och saker att se fram emot.

För att nämna något om mig så tänker jag referera till titeln över hela bloggen. Förhoppningsvis ger det nog ett hum om vad jag är för en.
Jag tycker om att ta morgonpromenader med mamma, för då vaknar jag till. Jag vill ha gröt till frukost (häften havregryn/hälften rågflingor och russin) och äter bara andra saker om det är omöjligt för mig att få tag i gröt. När jag ska sova vänder jag mig alltid med ansiktet mot väggen först. Jag stänger inte av min telefon på natten, för jag vill alltid kunna finnas till för någon som behöver mig. Jag kan titta mig själv i spegeln på morgonen vissa dagar (de blir fler och fler) och tänka "Hell yeah baby!" Jag tycker om att se på min skugga hur mina höfter rör sig när jag går, den mjuka gungande rörelsen. Jag kan dansa sexigt vid tre tillfällen - på krogen, på jobbet och när jag är ensam (oftast hemma i i mitt rum) och det är till Shakira. Jag har från barnaår inte varit den som killar vill ha, utan bara den man blir kompis med. (Åh, det där låter.. bittert. Men det är inte meningen, det är bara ett konstaterande.) Jag har relativt nyligen upptäckt att jag också kan vara åtrådd. Det är en magisk, berusande känsla. Jag anser att intelligens är en av de mest sexiga egenskaperna.
Jag tycker om att röra på höfterna i takt till musik när jag går.
Slutligen - Johanna heter jag.

Välkommen hit, hoppas du kommer igen. :)

Inga kommentarer: