Så mycket bättre.

13:45

Oj, det är en vecka sen jag skrev något.
Så går det när en ska skolas in i nytt jobb - så mycket ny info att jag ägnat den mesta lediga tiden åt att smälta det jag tagit in att det inte hunnits med så mycket annat. Såhär i efterhand är jag glad att det har varit höstlov och en vecka off från mina vanliga dansklasser - jag tror jag hade varit ett vrak om jag skulle ha behövt hinna med det också. Som det är nu var jag heeelt slut i fredags klockan 17, både i huvudet och kroppen.

Jag är helt omtumlad efter första veckan på jobbet. Jag har fått massa att läsa, jag läst massa, det är så mycket nya saker som jag får berättat för mig, mycket rutiner, saker att säga, att göra för att det ska bli rätt och enligt Curves koncept. Det bästa är att ju mer jag får veta, desto bättre tycker jag att det är. Vi var en av ett gäng utställare på Åby Travbana i torsdags kväll och jag fick se och försöka på hur det är att köra live, att prata med folk och försöka sälja. Jag kände mig mest nervös och osäker, men är så tacksam för att jag faktiskt tror på det jag vill sälja - det gör det så mycket enklare. Säljtekniken kommer med tiden, är jag helt säker på.

Förundran. En ganska genomgående känsla den här veckan. Shit, jag är anställd. Jag har ett jobb. På riktigt. Jag kommer gå till jobbet imorgon, och nästa vecka och om en månad. Jag behöver inte leta annat jobb samtidigt för att min anställning går ut om två månader. Bossen säger att jag ska iväg på ett club camp i mars någon gång. Mars. Fattar ni hur lång tid det är?! Nästan ett halvår och jag kommer få lön varje månad. Jag behöver inte oroa mig för att kunna betala hyran eller mat, för jag får lön. Varje månad. Hejsan, det är mycket energi som jag kommer kunna lägga på annat nu när jag inte behöver oroa mig för det längre.

Jag har en hel del som ligger och bubblar, som jag jobbar på att det ska komma igång. Igår såg min mamma mig i ögonen och sa: "Jag vet att jag säger precis som min mamma nu, men du måste ha tid att landa också. Du är så oerhört ambitiös och vill så mycket, men du måste ta dig tid att bara ta det lugnt också, annars kommer du bränna ut dig."
En del av mig som bara vill bara bäst hela tiden håller inte alls med henne. Den delen av mig som vet att mamma och mormor är de klokaste som finns lyssnar på henne. Jag är glad att de påminner mig då och då om att ha lite ödmjukhet inför mig själv och vad jag klarar av. Eller, rättare sagt - vad jag klarar och mår bra av. Klarar av saker vet jag att jag gör, men frågan är hur bra jag mår under tiden.

Idag hade jag bestämt att dra ut och lugnspringa en längre tur. Vanligtvis springer jag med musik - det peppar mig och gör att jag inte tänker på när det blir jobbigt. En bit in i Bunketorps skog, inte alls lika löparglad som jag brukar vara, slog det mig - varför hade jag peppmusik i lurarna som skulle ta bort jobbigtkänslan, när det bara skulle vara lugnspring? Resten av rundan sprang jag med ljudet av skogen och mina egna fotsteg och andetag i öronen. Så mycket bättre.

Jag läste ett mycket klokt inlägg hos Bella förut och håller med till hundra procent. Jag tycker inte om prestationsångest, vad den än gäller. Det förstör så mycket och jag vet att det är en av mina svaga punkter - prestationsbaserad självkänsla. Så hur gör en för att bli av med den? Jag vet inte, men jag tänker banne mig göra det. Livet är för kort och för fint för att känna sig ovärd att njuta av det.