Elddop.

11:06

Jag tror jag har skrivit om det förut, att högtider brukar vara både min himmel och helvete på samma gång, av den enkla anledningen att mycket kretsar runt mat. Det är julbord och påskmiddag och studentbuffé och födelsedagsfika och midsommarlunch i all oändlighet. Jag älskar det (för att jag har ett stort matintresse, även om jag bortser från mina ätstörningar) och hatar det (för det är otroligt enkelt att gå bananas).

Så ni förstår att jag var lite ängslig inför midsommarafton, speciellt med tanke på att jag skulle fira midsommar med Gabs, Smörgåsen, Stålmannen och lite annat folk - vem vill vara the partypooper som bryter ihop av ångest i köket? Inte jag.

Dagen efter midsommar stod jag i solskenet på tågstationen och grät lite av lycka. För att det gick bra, för att det faktiskt gick bra! För att jag inte åt mig till äckelmättnad en endaste gång, för att jag tog en gång av desserterna och inte tre, för att jag ens kunde äta efterrätt utan att må dåligt över det, för att jag vaknade en stund i elva på lördagen och faktiskt var helt normalt frukosthungrig, för att jag lät bli resterna på köksbänken, för att jag inte kände mig värdelös över hur gårdagen blev. För att jag har kommit så jävla långt på mindre än ett år och det kändes ända ner i tårna.

Det var inte alls lätt, det tänker jag inte ens försöka påstå. Tankarna finns där, som en skugga i bakgrunden. Men jag kan fokusera på annat, jag har strategier för att hantera det när det kommer upp och jag tänker en gång till istället för att gå på impuls. Och jag tror, att om allt hade "gått åt pipan" (fnuttar på den, för nu förstår jag att det inte är hela världen att äta lite för mycket någon gång, inte ens för mig) i fredags, så är jag helt säker på att jag hade pratat med Gabs och ringt mamma&pappa. Jag hade inte mått dåligt alldeles själv.

Igår startade Twisted Feet Summer Camp och jag har velat i typ tre dagar om jag skulle gå eller inte, eftersom mitt knä fortfarande inte känns helt bra (tid hos sjukgymnast på tisdag!). Jag har bestämt mig om och om igen - ja. Nej. Absolut ja. Definitivt nej. Ja! Nej?... osv. Men så pratade jag med Gabs och det blev riskornet på vågen - det är trots allt inte bara dansen jag är där för. Det är hela stämningen, alla fina människor och all inspiration. Jag får väl köra på halvfart och så mycket knäet orkar och vill. Igår dansade jag 4,5 underbara, glädjefyllda timmar och idag sitter träningsvärken som en smäck både i rygg och ben. 14.30 är det dags igen. Woop woop! :D