Krig.

14:26

Det tog mig 40 minuter att ringa Sjukvårdsupplysningen. Jag tycker så hjärtinnerligt om de som jobbar där, för varje gång jag har ringt dit har de varit snälla, hjälpsamma och verkligen låtit som de bryr sig. Också mannen jag pratade med idag var det. Han väntade när jag inte kunde prata för att jag grät och han sa att det var jättebra att jag hade ringde och gav mig namn, nummer och plats till ett ställe jag ska ringa/besöka imorgon. Och när jag bad honom upprepa öppettiden sa han: "De har öppet mellan 8-17 måndag till fredag, så ring dit det första du gör imorgon."med snäll röst. Jag kraxade fram ett "Mmmm.", sa tack för hjälpen och la på. Sen samlade jag ihop mig själv ett tag innan jag tog cykeln och åkte och tränade. Det var skönt, det var skönt att bara ha musik och rörelser i huvudet, det var skönt att göra något och vara ute ur lägenheten. Jag har sett till att ha att göra hela dagen, för det studsar tusen tankar omkring i huvudet. Pump up the Jam i Mölndal, hiphopklass med Juve och middag hos farmor&farfar.

Jag mår vidrigt (men lite bättre än imorse), har ångest och skäms. Mest förekommande tanken är "Vad ska mamma och pappa säga?", med utbytet till "mormor och morfar"/"farmor och farfar"/ diverse andra väldigt viktigt personer för mig.

Och vad de än säger, så tror jag verkligen inte att det är någon negativt. Men jag är rädd. Rädd och skamsen över att vara i den här situationen. Rädd över att jag inte ska bli tagen på allvar bara för att jag inte är "synligt" sjuk, eller fyller alla kriterier för anorexia/bulimi. Den logiska delen av min hjärna tänker gång på gång: "Hur svårt kan det vara att bara sluta äta? Det är ju bara att göra det!" och jag håller med. Hur svårt kan det vara? Varför klarar jag det inte?! Jag har krig i huvudet mellan den delen som säger att jag är kass för att jag inte klarar av det och den delen som säger att det inte är så enkelt som det verkar. Allt jag önskar mig nu är att kunna somna fort ikväll.