Idag var det dags för att åka till ungdomsmottagningen och prat igen. Hon föreslog när vår timme var slut att vi skulle fortsätta ses varje måndag framöver. Det tycker jag också, så it's a date. Ända fram till jul. När jag gick därifrån undrade jag var i hela friden jag skulle prata om ända fram till jul. "Så intressant är jag inte." tänkte jag och sen tänkte jag att det kan nog vara en bra början att ta mig själv på allvar. Det är jobbigt men känns bra på något sätt. Som att lösa upp ett väldigt trassligt grannystan - tar tid och är inte särskilt roligt, men när det väl är gjort känns det värt det.
Sen åkte jag till Twisted och spenderade härliga timmar med musik, dans och allt som hör det till. Har ätit tjock yoghurt med rostade frön, honung, mormors tekakor med ost och ett ägg till kvällsmat. Har inte riktigt kommit mig för att gå och lägga mig än. Igår tittade jag och mamma på ett inspelat program av "Somarpratarna" och en författare (Monika Fagerholm) som hade varit sommarpratade och pratat om sin alkoholism. Hon sa mycket som var tänkvärt, men jag fastnade för två saker - först att när en är inne i ett beroende, så är det ens egen lilla bubbla, det är liksom allt en ser. Lite senare sa hon att det inte handlar om att "bara jag vill tillräckligt mycket så blir jag nykter", hon kunde hålla sig nykter i flera veckor och månader bara med ren viljestyrka, men till den där viljan att hålla sig frisk finns också en precis lika stor "motvilja" som gör att en obönhörligt åker dit igen. Mörker, ljus. Allting har en motpol. Jag brukar tänka att det är när jag slappnar av som det går åt skogen - men det kanske inte är så det är? Kanske har det som jag upplevt som att "slappna av" egentligen bara varit motviljan som fått ta över?
Jag undrar det. Monika Fagerholm berättade också att hon blev frisk först när hon bad om och fick hjälp. Det har jag också gjort. Det känns hoppfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar