Jag börjar helgen med att vara pepp för att göra saker på torsdagkväll och sen blir jag tröttare och tröttare ju längre fredagen och lördagen lider. Alltså - inget klubbande eller dansande den här helgen heller. Jag prioriterar att sova och ta det lugnt.
Jag tycker mat är svårt på helgen och har lättare att få ångest då än under veckorna. Oftast brottas jag med det själv, vid sällsynta tillfällen öppnar jag munnen och delar med mig. Idag gjorde jag det efter kvällsmaten när det kändes som hela bröstkorgen var en enda knut av jobbighet - då berättade jag för mamma och Bror hur det kändes. Ingenting löser sig egentligen av det, men det blir lite lättare bara av att slippa bära på det själv och höra någon annan säga att Det är OK, du har inte gjort något fel. Två gånger har jag gjort så den senaste veckan. Det är två gånger fler än någonsin förut. Det är otroligt ovant att inte vara den enda som vet om mina ätstörningar och jag jobbar stenhårt med att inte känna mig skamsen. Det går inte särskilt bra, men varje gång jag delar med mig istället för att hålla det inom mig själv så känns det bra.
Jag vet inte hur länge jag blir hemma hos mamma&pappa. De gånger jag tänker på att bo själv i min lägenhet får jag känningar av panik och jag klarar inte av det. En natt åt gången kanske skulle funka, men inte dagar eller veckor. Och det är OK. Jag pratade med mamma och berättade - det är OK. Jag får bo här, jag är deras dotter. Det känns lugnande och tryggt.
Ikväll har jag varit på Ölrepubliken med Gabs. Vi har pratat konstant från det att vi sågs vid 20 tills det att vi skiljdes vid 23.30 och samtidigt hunnit med två goda, mörka öl kvar. Som jag älskar den kvinnan. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar