Om matmonster och vändpunkten.

11:20

Det är nästan en månad sen jag fick sammanbrott nummer 1 över maten och kände att jag inte pallade alls. Sen gick det bra ett tag till. Sen blev det ett sammanbrott nummer 2 första veckan på Sommarstället och jag kände att "Det här GÅR inte! Jag orkar inte!".

Något som alltid har hjälpt mig är att skriva - få ner tankarna ut huvudet på papper istället för att studsa runt i skallen - så jag bad helt enkelt Stor Bror om skjuts in till Kisa för att skaffa ett skrivblock. Väl inne i centrum, frågade han lite om varför jag skulle köpa ett block och allt bara rann ur mig. Precis all ångest, rädsla, ilska, uppgivenhet som jag försökt glömma bort kom på en gång som en störtflod och efter att ha pratat och berättat stod jag med huvudet mot Brors bröst, grät och upprepade "Jag orkar inte!" ungefär hundra gånger.

Min största rädsla med allt det här är att få höra: "Amen, hallå, det är väl inget att bry sig om? Du typ.. kräks ju inte eller svälter dig eller så ju." Att bli bagatelliserad. Men Bror förstod. Han gjorde faktiskt det. Jag har nog aldrig inte trott att han skulle förstå, jag var bara... rädd. Rädsla är ganska ologiskt ibland. Så, han kramade mig, han klappade mig på håret, lät mig gråta och sa helt stilla att det inte var så konstigt att jag inte orkade, så mycket som jag tränade och flängde runt och stod i. Att jag fick ta och bestämma mig och sen bara vara bestämd. Och, det som kändes viktigast av allt - han tror att jag kommer klara det.

Så nu skriver jag i mitt skrivblock, om allt. Om ångest och rädsla, glädje, nervositet, triumf och trots. Jag skriver helt ocensurerat, men viktigast av allt är att jag ALLTID pushar och peppar mig själv. Jag dränker sidor i positiva affirmationer. Känns något bajs, så skriver jag det och konstaterar jag att "Den här känslan definierar inte mig." och sen berättar jag för mig själv att jag är bra och fin fast jag mår dåligt just nu.

Vissa dagar är enkla, vissa dagar är inget annat än en konstant kamp innan, under och efter varje måltid för jag vill bara stoppa något att äta i munnen hela tiden. Men det känns sakta lite, lite bättre. Innan man kan bli bättre, måste man inse att man är sjuk - jag vet det, och nu förstår jag det också. Min vändpunkt blev min älskade tvillingbror. Mycket är läskigt jobbigt och jag är fortfarande rädd för att lita på min egen kropps hungerskänslor. Det är framsteg med baby steps och återfall ibland, men det är jag som kommer att vinna det här. För mig gör det all skillnad i världen att jag i alla lägen känner mig absolut trygg i den vetskapen att de tillfällena jag inte orkar tro på mig själv - då gör han det.