Bakslag med maten igår kväll, men det känns inte oöverstigligt jobbigt och idag är jag back on track igen. :) En av mina favoritbloggare alla kategorier är coola Ella. Idag skrev hon om självkänsla och kroppsuppfattning och att huvudet inte alltid hänger med i svängarna när kropen förändras. Det slog an en sträng och när jag kommenterade skrev jag saker som jag insåg hur sant det var EFTER att jag hade skrivit det.
Eftersom jag har lärt mig att koppla ihop självkänslan med vikten och utseende, så behöver det också jobb. En massa, massa jobb, förmodligen mer än den fysiska träningen. Jag vågar äntligen erkänna högt att det är ätstörningar det faktiskt handlar om för mig - ett stort, läskigt och nödvändigt steg, ett steg jag är stolt över. Jag har också upptäckt att självbilden egentligen har ganska lite med min vikt att göra – vikten är liksom ett symptom som blir, inte själva ”sjukdomen”.
Jag tror att det är precis som med den fysiska träningen – det gäller att aktivt försöka ändra mina destruktiva tankemönster. På något sätt är det svårare eftersom det inte är mätbart på samma sätt som fysiska prestationer är. Jag tycker det känns svårare att acceptera ups-and downs där också – går något åt skogen är det total katastrof! men så är det ju inte. Att det går åt skogen en kväll är på ett sätt samma grej som att fail:a att lyfta 50 kg i bänkpress - det finns inget som säger att jag inte kan klara det en annan dag. Vissa veckor är svårare än andra. Jag tror att den mentala träningen tar längre tid än den fysiska träningen. Men, jag tror också att jag kan klara av det, för jag älskar mig själv och min fina, starka kropp och vill kunna må bra.
Och vad gäller dig som läser det här - vilka mål du än har, så tror att du kan också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar