Ryktet säger att du sprang en mil igår?

09:28

Vi kom, vi sprang, vi segrade.
En mil. Jag kan springa en mil igen! I ett kvällsvackert Skatås där temperaturen sakta droppade ner till behagligt svalt sprang lady Hickups och jag på milstigen genom skog, skog och skog. 5an är kuperad, 8an är platt, milen är bara otroligt vacker, omväxlande och rolig.

Ärligt talat - vi var trötta (jobbat-hela-dagen-trötta) innan bägge två, men det försvann efter de första kilometrarna. När vi passerade 5 km skrattade Lady Hickups lyckligt: "5 km! Vi är halvvägs och jag är inte ens trött!" Hon satte ord precis på mina känslor... men det var ingen piece of cake, för tröttheten satte in sen. Någonstans mellan 6-7 km började energi sakta ta slut. Vid 8 km var autopiloten på och shit, vad trött jag var! Men på något konstigt sätt, för varje km-stople vi passerade så gick det ändå lättare. "Jag har sprungit såhär långt, det är ju lite kvar, jag kan ju inte gå nu! Jag klarar det!" gick tänket. Positivt hela vägen. Ett grymt stöd i Lady Hickups som sprang milen för första gången och kämpade fantastiskt bra hon också! Och när Skatås kom inom synhåll och det bara 100 m kvar - då var det hon som drog igång spurten. You go girl! =D

När jag kom hem igår var jag helt förbi av trötthet och bara mantrat "Hänga upp kläder. Borsta tänderna. Gå och lägga mig." hindrade mig från att släppa ryggsäcken i hallen och somna på studs. Idag är jag så OTROLIGT STOLT över mig själv och GLAD så det liknar ingen sort. Sprang. Vi sprang faktiskt hela vägen, utan en enda gå-paus. Det känns overkligt och magiskt på något sätt. Och vet ni vad det bästa är? Jag har inte ont i höfterna alls. :)




Lady Hickups, sista kilometern: "Haha, vi har sprungit en mil! Och det är över en månad kvar till Midnattsloppet!"
14 juli 2010 - 10 km, 1.08.35