hello Saferide.

19:02

söndag. söndag har varit en bra dag från mycket tidig morgon tills nu och kommer nog fortsätta vara det. jag har vaknat-somnat-vaknat-somnat-osv. i Kombos säng (hon var inte hemma så jag fick låna den. toksnällt. :)) i Kollektivet hela natten och morgonen. var det inte bilar eller fulla människor som sjöng, så var det att jag var varm eller telefonen (fast att mobilen ringde kan jag inte klassa som negativt dock.) Mikkis kom intassande runt 20 i tio - "Jag skulle bara kolla så att du inte försover dig när du ska iväg och jobba." - och sen var morgonen vaken. klippte hål på blåsan under hälen och tog en spårvagn ner till Centralen när jag skulle ta mig till jobbet. (var i princip mordisk igårnatt för att det gjorde så förbannat ont.)

hade turen att få sitta rygg-i-rygg med Lady Hickups på jobbet. :) lagom mycket att göra, sjukt varmt nere vid kassorna och förhoppningsvis kommer både hon och E med på kanotpaddlingen på lördag.

det susar tankar i huvudet. hallåååå, jag hänger inte med, det händer så mycket! fast inte för mycket - den där sakta smygande panikkänslan av att det går för fort! har lyst med sin frånvaro. det känns... bra. tror jag. jag har inte så mycket koll på något alls just nu känns det som. utan att det går sakta, sakta och att sakta är bra. att låta det knoppa och blomma ut i sin egen takt. eller i min takt kanske jag ska skriva, för hon verkar så stensäker på vad hon känner. det är nog det som gör att det känns lite läskigt - hon verkar så säker (fast jag vet att det är lika nytt och ovant för henne) och jag är en enda röra av jag-vet-inte och velighet. och ibland så gnager det, idiotiska "om"-tankar - vill inte vara den som vill minst, så att säga, inte olika villkor och bli väntad på. vill ligga jämnsides och vilja lika mycket. jag tänker och funderar och visst ändrar det sig från dag till dag - jag vet mer nu än i början på veckan. bara det att jag vill inte säga säkert innan jag verkligen är säker, vill inte att det ska hamna i det där oj-då-förresten-läget. så jag tänker och knoppar mig.

här i föräldrarhemmet känns det tryggt och bra. grillat på menyn ikväll - handboll på TVn. pappa som gapar: "Sätt den då din jävla fippelgubbe!" och lillebror med sarkastiska kommentarer. ett lugn, en fristad. koppla ner resten av livet, för här vet jag att vadsomhelst är okej. Fummelfot som 21 år, Fummelfot som 15 åt, Fummelfot som 5. de har sett och älskat allt, och gör det fortfarande.

bevingade ord - det löser sig. :)
nu ska jag kolla på handboll och sen duscha.