Varför man slutar i ett lag man spelat med i över 6 år.

22:52

jag vet att jag varit en smula otydlig med en del saker i bloggen den senaste, men det är bara för att bloggen är offentlig handling och jag vill vara den som talar om saker för berörda personer. men nu är det ute offentligt, så alltså: idag har jag officiellt slutat i HK Aranäs och bytt till Partille IF.

den automatiska frågan på det brukar bli varför då? och anledningen till det är ganska enkel - som medlem i ett lag har du som skyldighet att ge järnet, att jobba för dina kompisar och kämpa i alla lägen. det vet jag med mig att jag har gjort. vad tränaren i gengäld är skyldig att göra är att ge feedback, vara rättvis och ärlig. att fråga uttryckligen "Vad ska jag träna på för att bli bättre?" och få "Kämpa på/Det löser sig." som svar är inte feedback. att låta någon kämpa sig blå på träningar i över fyra månaders tid och inte nämna ett ljud om att det inte spelar någon roll, jag kommer inte få spelplats ändå, är inte att vara rak och ärlig. det är, enligt min mening att se det, fegt. då hade jag mycket hellre hört: "Det är bättre att du byter klubb för att vi tänker inte satsa på dig." visst, det hade inte varit roligt, men det hade varit ärligt och hade i slutändan besparat mig otroligt många kvällar av gråtande, för att inte tala om självförtroende. i slutändan handlar det inte om att jag inte fått spela, utan om att de förbisett mig när de sett alla andra. på vilket annat ställe som helst skulle det blivit klassat som solklar mobbing.

så det är därför. jag står upp för mig själv - jag satsar på mig själv.
och tjejer (de av er som tjuvläser min blogg, Sara, jag vet att du är en av dem i allafall. ;)) TACK. med stora bokstäver och utropstecken och allt. TACK för att ni är det skönaste gänget jag lirat med, för att ni har stöttat och utan er hade jag lagt handbollen på hyllan för gott. TACK för att ni önskade mig lycka till. jag önskar jag kunnat kramat er alla ikväll. lycka till i J-SM. vi ses nog. (och då får ni stryk. ;) )

och tack till min familj och mina vänner. för att ni kramat, torkat tårar och alltid funnits där, för att ni inte har sagt: "Jamen ryck upp dig, så farligt kan det inte vara!" för att ni blivit arga och ledsna för mig skull. jag hade aldrig klarat det här utan er. <3


träningen ikväll var jätterolig, om än lite i otakt. det tar väl några veckor tills jag lyckats komma i symbios med de nya tjejerna, men det kommer. och jag är glad och lugn och inte ledsen någonstans. nystart. här börjar det om. :)