envis som urberget.

22:50

jag är otroligt frustread över allt väntande den senaste tiden. vänta på knäet som vägrar bli bättre. vänta på förkylning som inte ger med sig. vänta på motivation som inte vill komma. bara en förbannad massa väntan!

jag har bestämt mig. jag vill, och jag brinner innerligt för det här. ändå måste jag genomgå en massa små steg, för att komma dit jag slutligen vill. och dess ideliga uppehåll på vägen med småskador som inte vill läka, veckor med tränings om inte blir av för att jag inte är helt okej i kroppen. god damn it!

men jag försöker. försöker hålla mig tålmodig. tränar jag för fullt innan knäet är helt bra igen, lär jag dra upp det lika fort. träning + förkylning = möjlig hjärtmuskelinflammation. det har jag verkligen ingen lust eller tid med. och motivationen.. den växer under såna här perioder av otålighet.

problem är till för att lösas. vrida, vända, planera. det är det jag gör när jag inte kan göra något annat. hur gör jag när jag väl kommer igång? jag siktar mot stjärnorna, jag vet vart jag vill och jag vet vad som krävs. jag vet att jag måste bli bättre än de jag konkurrerar mot. och jag tror på mig själv. orkar jag inte med det så tror pappa på mig. och jag vet att jag kan.