min magiska midsommar.

22:48

mitt internet dog i onsdags. jag åkte hemifrån i torsdags och kom hem vid niotiden ikväll. yes, så är det.

torsdags till söndag har spenderats på sommarstället i Östergötland, the most wonderful och lovely place of all places, Falla. i torsdagskväll bestämde jag mig för att stänga av mobilen, och den har varit påslagen två gånger sen dess - en gång för att ringa en vän jag lovat att ringa, och den andra gången för att kolla om någon skickat meddelande och ville mig något. annars - icke.

i ungefär fyra dagar har jag njutit så mycket jag bara kunnat. av solsken, av regn, av att sitta uppflugen någonstans och läsa bok i timtal utan att behöva avbryta och behöva göra något annat. njutit av att ha familj och släkt runt mig, av att pappas telefon knappt ringt alls,(och jag har fått en hel helg tillsammans med pappa, han har inte åkt iväg, han har inte pratat i telefonen med gubbar på jobbet/handbollen, han har haft tid över och kramat mig ofta och jag har bara kunnat vara med honom, inte för att vi hade något att göra tillsammans, utan bara för att vi ville umgås med varandra och jag börjar nästan gråta bara av att skriva ner det, för han ÄR inte hemma så ofta som jag vill och det kan han inte vara heller, jag vet det, men jag saknar honom då och jag älskar honom.), av god mat och så mycket skratt att magen gjort ont och kinderna krampat. njutit av att ge mig ut och springa, att träna i lugn och ro för att känna musklerna ta i sitt yttersta. känslan mellan avslappning och ansträning.

imorse vaknade jag, somnade jag, vaknade jag, somnade jag - endast för den enkla känslan av att jag hade inte någon tid att passa, inte något att gå upp till. runt halv tio-tiden gick jag upp, svepte en handduk runt mig och gick genom solglitter den korta stigen ner till sjön och ut på bryggan. i jämnhöjd med badstegen slänge jag handduken i en hög, stod naken och såg ut över sjön, sträckte bägge armarna upp i luften, kände jag lever och andas och hej hela världen, här är jag och är vacker och riktigt skimrande, jag mår bra och mitt hår blåste omkring mig som en sky och jag tänkte att mamma brukade alltid säga att jag hade guld i håret när jag var liten. sen dök jag, rätt ner i det blå.

den här helgen har varit magisk, rätt och slätt. jag har fått tid och framförallt ro att andas och tänka och jag behövde det. det är som en betingad reflex, jag sänker tempot ett par snäpp när jag kommer till Falla. känslan av att ha sänkt ner sin kropp i ett varmt bad, njutningen som kommer i vågor så att det nästan gör ont - så känns det.