eller så är det bara någon puckad kvällsdepression orsakad av hormoner.

00:39

idag var en väldigt bra dag. jag har varit på födelsedagskalas och på bio. m

jag åkte hem med 00:15-tåget, satte mig några minuter innan tåget skulle gå. när tåget rullade ut från perrongen grät jag. sen satt jag helt tyst och stilla och lät tårarna rinna hela vägen hem. sen gick jag av tåget, och väl ute från perrongen så började jag springa. sen sprang jag som en galning, med ena handen kring axelremsväskan och ryggsäcken hoppande på ryggen, tänkte: "Lyft fötterna så går det fortare!" och sprang ännu mer. nattluft mot ansiktet, kallare där tårarna runnit. kom hem, torkade mig under ögonen och spelade glad. jag är rätt bra på det tillfälligtvis. nu sitter jag här och känner mest för att sparka sönder en sandsäck alternativt gå och lägga mig och störtlipa med Lilla Gubben och snuttefilten tätt tryckt emot mig. eftersom jag ingen sandäsck äger så är det nog också så det kommer bli.

jag är trött. och jag orkar inte. jag är inte riktigt säker på vad jag inte orkar, men jag orkar inte. det är ungefär det jag kan konstatera just nu. och att jag längtar efter dem som vet hur jag är in allra innerst, som förstår hur jag mår utan att jag behöver säga nåt. just nu vill jag springa, springa det fortaste jag kan tills luften tar slut. springa bort från det jag inte orkar, som jag inte vet vad det är. om jag kände mig själv lite bättre, så skulle jag veta det, känns det som. saker och ting blir så mycket lättare om man vet vad det är frågan om.