en stilla månskensnatt.

21:59

Jag har varit på handboll. hög adenalinnivå och gapskrik och hysteriskt dramatiska utrop. underbart, jag älskar känslan, älskar stämmingen, älskar att jag blir sittande med knallröda och varma kinder efter en sån match. träffade oväntat ihop med Jesper vid Lisebergs övergångsställe. glad, roligt.

dagen har varit bra, fast lite småtrött och stillsam och inte långsam egentligen, men ett annat ord. lite dröjande. jag träffade Bus på tåget in mot Göteborg och kramades och pratade, mest jag. hoppade av vid Grönsakstorget, tryckte fingrarna formade som ett hjärta mot platsrutan till spårvagnen och blåste en puss. hon log och pussade tillbaka. :)

maten jag gjorde förut blev god, bra det. köttgryta imorgon, jag ska blanda i bönor jag har över och äta ris&broccoli och kanske nåt mer till. skola imorgon igen, längtar lite grann. längtar ännu mer till att få lämna ifrån mig hemtentan och att träna först med bror och sen med Bus senare på kvällen.

haft håret hopsnott i en knut hela dagen idag, det kommer stå åt alla håll och kanter när jag släpper ut det. och tovigt. kommer vara tovigt. fick en kommentar idag som fick mig att svara "jag tänker inte ha pojkvän på hundra år minst!" och fick frågan tillbaka - vad har nu hänt? och det är ju inget som har hänt. inte det minsta. det kanske är det som är problemet? elelr, problem och problem. det är därför det inte händer något, det finns liksom inget att hända med. inget att hända på. jag kan inte tänka mig att hända, speciellt kanske inte med någon annan. jag är nog rädd, på ett sätt. det är massa kansken överallt, för jag tycker inte om att få upptryckt i ansiktet men du sa ju att...! och jag är inte helt säker heller. hur kan man någonsin vara helt säker? kan man?
så varför inte då? ork, säger jag, jag orkar faktiskt inte. allting känns så lugnt och lagom okomplicerat nu och jag vet vart jag har mig själv och vart jag har de flesta andra och det känns tryggt och lugnt och bra och tillräckligt. det känns tillräckligt. det enda fröet jag låter gro lite nu är det jag vet är dömt på förhand att vissna. bittert? må så vara, men också tryggt, håll med om det.