Baby.

19:41

Det bidde ingen filmkväll. Suur. Eller egentligen inte, känns bara lite tråkigt. Eller mycket tråkigt. Purken heter ordet jag söker efter - jag är purken. Jag hade sett fram emot den här mysiga, lite cosy känslan man får på filkvällar. Fuuu! Får försöka nån annan helg när folk är hemma och mer oupptagna. Det mest deprimerande är att jag imorgon kommer sitta heela jäävla dagen med kemi och sen inte ha något roligt att se fram emot på kvällen. Frankly, det suger.

Jag har suttit från tio till tio i tre idag och pluggat kemi med skolkompisar, och det gick riktigt bra. Jag skulle ljuga om jag påstår att all tid vi la ner var effektiv tid, så det gör jag inte. Däremot fick vi ett par ordentligt skratt emellanåt, och det behövdes, för jag tror inte vi hade pallat med det annars. Vi ska ses på Sweet Coffebar imorgon och slå våra kloka huvuden ihop igen. Eller, snarare, våra ömmande, sprängfyllda-med-kemi-huvuden. Det är sjuukt var mycket det är att komma ihåg.

Efter vi hade packat ihop oss och lämnat skolan sa vi hejdå och jag hoppade på bussen till Pilbågsgatan för att rensa skallen med lite träning. Jag hade tänkt springa, men det visade sig att spåret utanför Fysiken var typ 1,3 km långt och redan innan första varvet var klart kände jag "Fyyy vad tråkigt, jag går in istället!" Så bra gick det med den löpträningen. :P Styrketräningen gick dock bra mycket bättre, så jag är nöjd. Jag stretchade till och med efter träningen, inte alla gånger det händer. Duschade och åkte mig hemåt, och energikurvan gick succesivt ner-->ner-->ner, så när jag jag satt mig på tåget satt jag och somnade och vaknade från och till. Ingen bra idé om man har linser i, men det struntade jag i.

Ikväll.. uhh. Ja. Min familj ska äta pizza och jag vill inte ha, så jag måste fixa mig någon mat. Egentligen skulle jag väldigt gärna vilja gå ut ikväll, men jag skulle bara få vansinnigt dåligt samvete för att jag inte pluggar. Jag är nog för trött också, så jag skulle nog somna i något hörn. men det hade varit roligt ändå. Jag är grymt sällskapssjuk - mitt sällskap har utgjorts av organisk kemi och skolkamrater ett bra tag nu. Inget fel med det, men det blir lite enformigt i längden. Och till på köpet blir jag så himla danssugen av att gå på funk en gång i veckan. Jag behöver shake:a av mig lite!

För att avbryta alla negativa saker jag spottar ur mig ikväll så pratade jag med pappa i bilen hem från träningen igår att - damn, jag mår bra nu. Riktigt, riktigt bra. Sådär i grund och botten, så det genomsyrar det mesta jag gör. Det blir nedåttippar ibland, men jag känns stabil nu. Stabilare ändå sen jag kom på min Arkimedes princip häromdagen. Det känns som det handlar om att ha en trygg syn på sig själv, så även om det ekar jordskalv runt omkring så kan jag stå still själv. Jag kan vackla jag med, kanske falla ibland, men jag kommer upp igen, dammet bort, plåster på knäna och så fixar det sig. Jag kommer ihåg en diskussion om smink jag hade med en kompis för att tag sen, om varför man vill förstärka saker som man egentligen inte har osv. Egentligen är det ju inte sitt utseende man ändrar på, det är ju ens sätt att uppfatta sig själv. Det blir en slags påmålad självbild där man har "rättat till" de saker som man inte är nöjd med. Därmed inte sagt att jag är antismink, jag sminkar mig med, men jag tycker det känns skönt att jag inte behöver det för att vara nöjd med mig. Jag kan le mot mig själv i spegeln med sovrufsigt hår, iklädd mjukisbyxor och en tröja storlek tält och ändå tycka att jag är fin. Livet leker ju berg-och-dalbana för det mesta - jag är högst upp, och det kittlar i magen nu - lika bra att njuta av det. :)

Julia är i Småland med sin käraste den här helgen och hon är lycklig och glad - det gör mig glad. Det är bra. :) Nu bråkar min mage med mig och säger att den vill ha mat, så jag ska försöka fixa något.