The historybooks forgot about us.

22:49

You are my sweetest downfall.

Och det är du. Faktiskt kanske jag ska säga. Jag förstår inte varför jag ständigt måste skriva såna här saker, liksom förklaringar i efterskott. Men det måste jag, det vill ut på något sätt. Även om jag nog aldrig kommer säga det till dig så skriver jag det nu: You are my sweetest downfall. Och "downfall", för nog var du ett sånt, men inte i negativ mening. Du fick mig att känna mig vacker; jag är glad för det. Sak samma för "efteråt", för jag är glad för just det som hände. Och jag tycker om dig, jag tycker mycket om dig. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka den här genuint glada känslan. Något får mig att tänka på kärlek, men så bra känner jag dig inte, och det kan skrämma iväg, så jag låter bli att skriva det. Ömsinhet heter nog känslan jag letar efter. Jag tror inte jag spelar hälften så stor roll för dig som du gör för mig, men det gör mig inget. Människor uppfattar och minns olika. Jag minns, jag tycker om de minnena, plockar fram dem ibland när jag sitter på tåget eller när jag ligger ihopkurad och ska sova, tar fram dem och stryker ömsint försiktigt med fingertopparna över. Jag ler åt det ibland.



"Samson came to my bed
Told me that my hair was red
told me I was beautiful and
came into my bed."