Det var år sen vi var små.

21:23

Hmm, ja. Jag tänkte göra pannkakstårta, men när jag väl tog mig ner i köket på hade pappa och mamma börjat med att kakla framför spisen så det blev det inget av med. Snälla som mina föräldrar är så hittade på nåt annat åt mig att göra (jag stod och beklagade mig om hur TRÅKIGT jag hade och det finns INGENTING att göra i bästa gnäll-stil.), jag skulle nämligen få äran att gå upp till Ica och inhandla lördagsgodis åt dem. I brist på roligare saker gjorde jag just det, men på vägen upp smet jag förbi Julia och tog med henne som sällskap - det mesta blir roligare med Julia i släptåg. :) Hon satt och åt middag med sin familj när jag kom, så jag slog mig ner på hennes säng, tog en av hennes böcker och satte mig och läste lite stillsamt innan hon kom. Med inspiration från igår så bad jag att pf spela in en sak på min mobil, och nu har jag Julia som ropar: "Hajå? Hajåå!?" när det ringer i min telefon. Gud, det är så hysteriskt roligt, jag börjar fnissa bara jag tänker på det. Tala om internskämt. :P

Efter godisinköp skildes vi åt och jag gick hem och titta på Folktoppen med mina föräldrar, där de skulle kora Sveriges mest minnesvärda dokusåpakändis. Robinson-Robban vann, suprise, suprise. Nu ska jag exponera en del av mina fördomar, i och med att jag inte känner killen ett dryft, men han är ju helt blåst. Seriöst, helt jävla dum i huvudet, han kan ju bara ha damm mellan öronen. Inte en gnutta intelligens. Han satt i den där soffan och sa: "Som såpakille spelar det ingen roll om du ser ut som Schenkenberg eller inte." och jag tänkte i mitt stilla sinne att: "Det gör du inte ändå, så du behöver inte oroa dig." Det gnutta sexighet som han på något sätt skulle kunna tänkas ha försvinner, poff! borta!, just för att han är så dum. Jag.. uuuh. Intelligenta killar- jatack. Dumma killar - jag äter hellre häftstift.

Härligt. Dagens fördomsdos avklarad.
Jag har fortfarande ont i trampdynorna på fötterna. Jag tror dock att fötterna blir mer härdade om jag har högklackat på mig oftare, så jag får plåga mig ett tag då. Undrar hur lång tid det kan ta? När jag ändå är inne på undringar, så undrar jag återigen hur fan man gör med pojkar. Som sagt i tidigare bloggar, har alla mina förälskelser (och dylikt) varit bananskalssituationer, så jag har inte en susning hur man gör annars. Äh, jag vet inte hur man gör alls. Och ingen av mina kompisar vet heller, så jag står väldigt undrande utan erfarenhet nånstans och känner att jag kommer göra massa fel och folk kommer skratta åt mig. Det är en ganska obehaglig känsla. Den senaste tiden har det känns som det lilla jag trodde mig veta inte har varit på långa vägar tillräckligt. Ungefär som att få ett prov på derivata och bara hunnit lära sig multiplikationstabellerna. Hallå? Hjälp? Vad gör jag nu? Och det är ingen som svarar.

Jag har väl mer och mer fått inse att det är en sån där situation där jag kommer lära mig efterhand (hoppas jag innerligen), men.. men.. det känns läskigt. Jag skämtar inte, killar är läskiga. Eller ja. Eller missförstå mig rätt. Killar är underbara, de har fina varma händer och luktar ofta väldigt gott, men jag förståår dem inte och det är läskigt. Jag behöver en manual. Vart är manualerna när jag behöver dem?

Nu ska jag ta ut linserna, borsta tänderna och krypa i säng.
Jag känner inte för att vara uppe mera.