Nu.

Nu, kommer innanför dörren, upp till datorn, små droppar som trillar nerför näsan, luggen ivägen för ögonen.

Nu. Den där känslan, promenerade på väg hem genom centrum, den där känslan när gatlyktorna reflekteras i den regnvåta asfalten, orangegula lyser de upp tillvaron och man inser att det är vackert, de här kvällarna är också handlöst vackra, tidig höst, regn som en spraydusch från himmelen, långsamt och obevekligt blöter igenom allting. Lätt, lätt mot ansiktet, lite, mer och regndroppar som gnistrar i ögonfranserna, gör dem tunga, låtsastårar som faller nerför kinderna. Den där bubblande upprymda känslan som börjar i magen och sprider sig ut i trötta, trötta ben och armar, får mig att vilja skutta till lite. Så jag skuttar, struntar i om någon ser mig, se mig då SE MIG DÅ! glo ni bara, skratta ni, jag skrattar också, vänder upp ansiktet, handflatorna, lyfter bröstet mot himmelen, andas, skrattar, flämtar efter lite mer luft och luggen stripig av regn framför ögonen, drar med handen genom håret och rufsa till lite extra, som på trots,

Strunta i allting,
jag skiter i allting nu,
låter mig vara ett tag, jag ska vara duktig och göra saker och vara ansvarsfull - sen
nu ska jag bara
fånga det här ögonblicket och
existera i det.