tisdag, mars 20, 2012

Längst in i garderoben.

15:52

Nu ska jag gnälla lite.

Först - hela min onsdag håller på att fucka upp sig, för att jag inte varit förutseende nog att fixa ihop mina olika jobbtider. Klantarslestämpel på mig. Men, det är inte det jag vill gnälla om.

Jag vill dejta. Jepp. Jag vill träffa någon. Inte nödvändigtvis "träffa någon" som i "bli vanvettigt kär och galen och leva lycklig resten av mitt liv" (även om det för all del hade varit lite trevligt det också), m-e-n... vad fan, jag vet inte. Ha lite uppmärksamhet och bekräftelse.

Jag är avundsjuk på de i min närhet som har någon. Inte så att jag varje vaken minut går och aktivt tycker det är jobbigt att mina vänner och min familj har någon som de är kär i som är kära i dem tillbaka, eller på något vis vill att de ska vara ensamma (för det vill jag inte, jag älskar att de har någon att älska), inte så. Hoho, det här är verkligen lite tabu att yttra. Avundsjuka är verkligen en ful känsla, något du ska jobba på att förtrycka och hålla undan och aktivt arbeta för att bli av med. Jag vet inte ens om det är rätt ord.

Jag är bara jäkligt less på att befinna mig något slags relationsvakuum. Jag insåg precis, för typ en halvtimme sen (efter att undermedvetet ha processat något mamma sa till mig förra veckan) att anledningen till att jag inte går på dejter, till att jag inte träffar någon och förmodligen i slutändan till att jag inte blir kär är för att jag inte rör mig i de omgivningarna där jag träffar människor i min ålder jag blir attraherad av - och då blir det ju jäkligt svårt. Jag jobbar på ett gym för kvinnor och på ett familjeföretag som innefattar min pappa och min farfar. De allra flesta på min dansskola är typ 13-20 år. De som inte är det är danslärare OCH upptagna. Jag går sällan ut och dansar på helgerna, för att jag ogillar själva köttmarknadskänslan på krogen och för att jag sällan har någon att gå ut med. Sett ur den här synvinkeln ska det fan till ett gudomligt ingripande om jag ska gå på dejt innan jag blir så gammal att jag kan gå på pensionärsklubb.

Vet ni vad som retar mig ytterligare i hela det här scenariot?
Det är liksom inte OK att klaga om du inte försöker förändra din situation. Även om du försöker förändra din situation, så hänger det en jävla "Men DU måste göra något för att förändra det du vill ha förändrat!"-mentalitet över hela samhället... och jag köper det. Det retar mig som faa-an att jag har kapaciteten att förändra läget - jag kan gå ut på helgerna, jag kan fråga folk om telefonnummer, jag kan börja hänga på någon dejtingsajt på Internet, jag kan ragga upp någon på gymmet de få gångerna jag går dit - men jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt ändå. Jag vet vad jag ska göra, men inte hur jag ska bära mig åt.

Det här är så ute ur min comfort zone. Om min comfort zone är Sverige, så är jag rent bildigt talat på Hawaii just nu. Eller Himalaya. Eller Bermudatriangeln. Eller något annat ställe som är jäkligt långt bort och svårt att ta sig till. Jag tycker det är sjukt läskigt att ragga upp folk, att visa att jag är intresserad. Jag känner mig naken och sårbar och livrädd. Det som stör mig här är att - fan, så känner väl jättemånga människor? Det är väl ingen som TYCKER OM möjligheten att bli nobbad?

OK, till syvende och sist - det som är allra jobbigast i den här sörjan är att anledningen till att jag inte går fram till de läckerbitarna som jag vill ha, är förmodligen för att jag inte tror att jag kan få dem. Varför? För att jag inte är snygg/sexig/intressant/WHATEVER nog. För att jag inte duger.

Jag hatar den här tanken.
Från djupet av min själ så HATAR jag den - för det stämmer inte.
Jag är en fantastisk människa.
Jag är snygg, vacker, rolig och snäll.
Jag duger precis som jag är och behöver inte bevisa något för att göra det.
Likt förbannat ligger den där och gror, oduglighetskänslan. Lite i skymundan, så att jag inte ser den, så att jag behöver skriva ett blogginlägg i nästan en timme för att kunna inse vad det egentligen är som ligger och gnager.

Gnällandet över för den här gången - let's do something about this shit!

2 kommentarer:

Uppochhoppa sa...

Fint! Och insikten på slutet är bra!

Fummelfot sa...

Tack! Jo, den är bra - jobbig, men bra! Det är ju så himla mycket lättare att hantera saker om en erkänner att de finns där... men vägen dit kan ta ett tag!